Månad: oktober 2017
Karak is going nuts
Det är inte ofta man ser Karak busa. Han är lite mer den där typen som drar sig lite undan, är nöjd för sig själv och ibland minglar runt lite för att kolla läget. Han busar ibland med de vuxna tikarna i hemmet, men det är rätt sällan, och han busar aldrig med Hiku eller Chilly. Faktum är att det oftast var Dia han busade med, kanske för att Dia var den som utmanade honom mest. Dia var nog den som stod honom närmast.
Men i går fick Karak helt plötsligt för sig att han skulle busa, och han gjorde det med råge. He went nuts! Han skulle busa med allt och alla och rusade runt i nya inhägnaden som om han hade eld i baken. Han ville också helt plötsligt busa med Hiku och Chilly, vilket fick mig och Andreas att stå och titta fascinerat och glatt. Ungdomarna såg först lite förvirrade ut, men sen när de förstod att Karak faktiskt ville leka var de inte sen att haka på.
För övrigt fälls det här hemma, hela huset är fullt av Karakhår och själv är han nästan helt kal, förutom en sträng på ryggen, vilket får honom att se ut som en japansk drake. Chilly har också börjat fälla sin ljusa, ulliga valppäls, och svarta pälsstrån börjar titta fram.
Det märks att nu när kylan har börjat svepa in så vill hundarna vara ute mer. De gillar inte regn, fukt och blåst, men de gillar minusgrader! Då väcks polarhunden i dem 🙂
Draghunden i mitt hjärta
Idag deltog vi på en draghundskurs på Skorkebo gård. Vi var där som återförsäljare av draghundsutrustning, och visade upp lite produkter, pratade allmänt om drag och dragutrustning och träffade trevliga människor samt en urgo stor malamutehane. En riktig nallebjörn! Det här är ju riktigt roligt, det här med att träffa andra draghundsmänniskor, utbyta erfarenheter och historier och att kunna erbjuda produkter som är svåra att få tag på i butiker. Det är väldigt roligt och givande att vi har hittat ett ställe så pass nära oss som också håller på med draghundsport och har lång erfarenhet.
Det står så klart när jag umgås med andra som har samma hobby, att mitt beslut att hålla på med draghundar är det bästa jag gjort. Jag ska vara ärlig; jag har varit tveksam. Det är ett speciellt liv, mycket arbete, UTE I UR OCH SKUR, man blir väldigt låst, man får acceptera vissa saker hos rasen osv. Men det är så otroligt värt allt det där! När man får uppleva ett spann som arbetar tillsammans så slår det allt jag tidigare varit med om.
Nu kör vi drag regelbundet, tre till fyra gånger i veckan till att börja med. Äntligen! Ingenting som kommer i vägen. Förut har det varit allt möjligt som har satt käppar i hjulet. Ändrade livsförhållanden, för varmt, för isigt osv. Men nu flyter det på, så det gäller att njuta. Ibland när man kommer hem efter jobbet och har gått med andras hundar i flera timmar i skogen, ja då kanske man inte alltid känner sig supertaggad på att åka iväg och dra. Men även om det regnar och blåser så ger vi oss ut. Och när man väl är därute så är det alltid så j-vla kul helt enkelt! Det är därför jag kommer iväg; för att jag vet att det är värt allt slit. Jag är helt enkelt fast och draghundarna har stulit mitt hjärta.
Du öppnade dörren till den värld jag blev förälskad i
Idag är det ingen vanlig fredag, idag fyller vår älskade Amy nio år! Det är helt otroligt vad tiden går, på gott och ont.
Amy kom till mig som treåring och hade då inte haft en så lätt uppväxt. Vi upplevde henne redan då som en glad, snäll och trygg hund, men som överlag var väldigt ”lite tränad”. Hon kunde inte gå i koppel, kunde inte vara lös (nu är det ju mycket husky i henne så det får man ju ha i åtanke), kunde inte stanna kvar och vänta, lyssnade dåligt på sitt namn osv.
Under den tiden då jag bara hade Amy lade jag ner otroligt mycket tid på att bonda med henne. Jag använde klicker till att betinga hennes namn till någonting positivt. Bara där gjorde vi stora framsteg. Jag upptäckte att hon faktiskt är en lyhörd hund om man jobbar med belöningar. Det var lite som om en ny värld öppnades för henne.
Amy är enligt den tidigare ägaren hälften siberian husky och hälften schäfer. Och jag kan se det. Hon är väldigt mycket husky både till utseende och beteende. Men schäfern finns där. Om man jämför henne med våra andra hundar så är Amy den som faktiskt mest vill ha lite mer av det där samarbetet med oss som ägare. De andra är väldigt nöjda med en massa tid ute på gården, ute i skogen samt dragträning. Men Amy vill lite mer. Hon vill ha uppgifter av oss. Hon vill gärna vara med överallt på ett sätt de andra inte har samma behov av.
Under de här åren jag har haft Amy så upplever jag att vi har lärt oss otroligt mycket av varandra. Hon har gått från att sticka så fort jag knäppte loss kopplet och verkligen vara borta (kanske högst en 5-10 min, men det är tillräckligt) till att lyssna otroligt bra när hon är lös. Jag släpper henne bara under väldigt kontrollerade former då hon har en del jakt i sig, men tillsammans har vi gjort otaliga antijaktövningar som faktiskt har fungerat på henne. Hon är det där beviset på att man aldrig ska säga aldrig. Jag hade ställt in mig på att hon aldrig skulle kunna vara lös. Men sen fick vi ett genombrott i vår träning. Ironiskt nog var det i samband med att jag tränade Dia på inkallning. Amy, som då gick kopplad, lärde sig genom modellinlärning att när Dia kom springande till detta speciella kommando då väntade nåt extra gott. Jag märkte efter ett tag att Amy svarade otroligt bra på kommandot när hon var kopplat, ÄVEN om det var vilt i närheten. Det var då jag vågade mig på att släppa henne, först med långlina och sen helt lös.
Amy har även lärt mig mycket om mig själv. Hon var min första egna hund och jag har utforskat det här med att vara hundägare på riktigt genom henne. Jag lärde mig att respektera polarhundens egenskaper och inte ha för höga förväntningar på vad gäller t ex att kunna vara lös, att gå fint i koppel, will to please osv. Hon lärde mig att hantera mig själv. Och hon öppnade dörren till den värld som jag nu är helt uppslukad av; draghundsvärlden. När jag skaffade Amy hade jag ingen tanke på att jag skulle ha ett gäng polarhundar och köra spann. Jag var faschinerad av rasen, ville ha en aktiv hund som jag kunde dra lite på hobbynivå med ex med cykel och kickspark. Men ju mer jag kom in i draghundsvärlden desto mer förälskad blev jag. Och nu är jag helt övertygad om att jag har hittat mina raser och min hobby. Allting faller på plats och jag upplever en känsla av att det är det här jag ska göra. Och allt är tack vare Amy ❤
Sådan husse sådan hund
Det är så spännande att betrakta hundar tillsammans med sina ägare. Det finns ju ett känt begrepp som lyder sådan husse sådan hund, och det ligger verkligen någonting i det många gånger.
Det handlar ju inte bara om att man skaffar en hundras som passar den egna personligheten. Det handlar också om att den personlighet du är kommer att forma hunden (och tvärtom också). Vår sinnesstämning och vårt beteende påverkar hur hunden mår och beter sig. Hundar är ju som bekant väldigt duktiga på att läsa av oss människor, mer än vad många tror skulle jag säga. Hunden känner direkt om vi är stressade, irriterade, glada, oroliga, rädda osv. Eftersom de har en sådan tillit till oss och att vi är deras trygghet så är det inte konstigt att de påverkas väldigt mycket av hur vi mår och hur vi känner oss.
En grundprincip som jag själv försöker följa är att ju mer stressad en hund är desto lugnare måste jag själv vara. Oavsett om stressen beror på lek, oro, rädsla eller aggression måste jag bemöta den med lugn och trygghet. Man kan aldrig bestraffa bort stress, eftersom bestraffning i sig är stressande. Man kan inte heller kräva av en hund att den ska vara lugn och trygg om inte man själv är det. Istället för att fokusera på hundens beteende bör man ju undersöka vad beteendet bottnar i och ta tag i det.
Det handlar väldigt mycket om att rannsaka sig själv. Hur är jag när jag är tillsammans med hunden? Är jag glad, avslappnad eller irriterad och stressad? Vad vill jag förmedla till hunden? Det här är ju faktiskt väldigt svårt. När hunden är stressad är det lätt att vi som hundägare också blir stressade. Det är ju helt mänskligt. Precis som att hunden påverkas av vår sinnesstämning påverkas ju vi också av hundens. Då gäller det att verkligen jobba med sig själv, att vara medveten om sitt eget beteende.
I ärlighetens namn har jag själv fått arbeta mycket med det här. Eftersom jag är en person som har lätt att bli stressad så har jag ibland stora utmaningar i samvaron med hundarna, särskilt eftersom jag har en hel flock. Det kan uppstå meningsskiljaktigheter och stress i hundflocken som jag ska försöka hantera på bästa sätt. Att själv behålla lugnet när hundarna är stressade kan vara otroligt svårt. Det går lättare och lättare, men jag får fortfarande påminna mig själv i stressiga situationer att jag ska andas, vara lugn och tänka på vad jag sänder ut till hundarna. Detta har jag faktiskt hjälp av nu i jobbet. Att hantera andras hundar av olika raser och personligheter är väldigt givande och utvecklande och där upplever jag att jag dagligen kan öva på vad jag sänder ut för signaler. Eftersom vi eftersträvar en lugn och trygg dagisgrupp är det A och O att själv uppträda lugnt och tryggt, vilket jag också märker har en positiv effekt på hundarna.
Men överlag är jag en rätt lugn person. Det har folk sagt som har känt mig länge. Vi får också ofta kommentaren av våra vänner som till exempel kommer över på middag, att det är så lugnt hemma hos oss, trots att vi har fem stora hundar. Det kan ju bero på att både jag och Andreas är lugna när vi är hemma. Jag vill gärna ha ett lugn inomhus där alla som är inne kan få möjligheten att slappna av. Vi tränar dock ibland lite roliga saker inomhus, som lite enkla tricks samt sökövningar, men jag är väldigt tydlig när det är slut. Jag har lärt in ett slutkommando som hundarna förstår, och när träningen eller leken är över går jag och sätter mig med en kaffekopp, rent symboliskt. Hundarna har därför blivit väldigt duktiga på att varva ner. De vet när saker är på gång och när det är dags att vila. Många fokuserar så mycket på aktivitet med hundarna, men det är otroligt viktigt att bara kunna ta det lugnt och vila tillsammans. Det är ett slags moment.
Det ska synas att man har djur
För den som har flera stora hundar kommer det här med att ha ett fint hem och en fin trädgård lite i andra hand. När vi flyttade hit till huset bestod baksidan av en grön (hyfsat) fin gräsmatta och lite försök till planteringar här och där. Först kom det en inhägnad, sen en hundgård. Sen kom det en andra hundgård, sen kom det en tredje hundgård. Och nu har vi fått upp en andra inhägnad.
Det ska synas att man har djur, eller hur? Faktum är att jag efterlyser trädgårdstidningen för draghundsmänniskan. Tips på fina hundgårdar, inhägnader, smarta lösningar, berikning. Visst, det ska synas att man har djur, men jag är otroligt förtjust i FINA hundgårdar och andra lösningar för djur. De som är gjort med stil liksom. Det är på intet vis vår egen gård jag pratar om. Den är långt ifrån stilfull. Det har mycket med det ekonomiska att göra; att starta upp ett företag är inte gratis och man blir ju inte rik så här i början med alla utgifter. Vi har fått göra en del billiga lösningar och tagit lite vad vi har kommit över. Självklart är det viktigaste att det är funktionellt och bra åt hundarna. De skiter ju lite i det stilfulla liksom. Men min dröm är att också ha det SNYGGT.
I min fattigdom går jag och fantiserar om vad jag ska göra när ekonomin blir lite bättre. Man får fixa till saker efter hand. Men redan nu börjar jag känna att det börjar ta sig lite. Jag har ordnat en gång av plattor fram till hundgårdarna (så att man slipper slira runt i lera), vi håller på att bygga aktiveringstorn och fler hundkojor. Sen är det ju snyggt med grus, men vi har valt att ha natur i hundgårdarna.
Som tur är så är det roligt att hålla på och jag fortsätter att titta på bilder på draghundsgårdar istället för i trädgårdsmagasin.
Karak prova plattgången
Akira är nöjd
Hela baksidan är full av hundgårdar och inhägnader
Om att sticka ut från mängden
Jag har ju fått acceptera att jag inte längre kan smälta in i mängden som jag kanske helst av allt skulle vilja göra. Med fem draghundar är vi redan ”kändisar” här ute i trakterna där vi bor. Folk som vi inte har en aning om vilka de är känner till ”paret med alla draghundarna”. Igår kväll var vi över på middag hos våra trevliga grannar, och fick veta att folk är ”nyfikna” på oss och alla våra hundar. Vår granne tyckte att vi skulle hålla öppet hus så att folk i bygden kunde komma och hälsa på oss och på hundarna.
Det är ju bara så att jag inte gillar att vara i rampljuset. Jag är ingen tävlingsmänniska och jag är själv lite allergisk mot folk som klappar sig själva lite för mycket på bröstet. Gillar inte försäljare eller folk som alltid ska göra reklam, har aldrig gjort. Men som egen företagare har jag ju varit tvungen att komma över lite av det där. Och med den stora skåpbilen med det väldigt stora trycket på sidan så är det ju också svårt att vara anonym. Folk tittar liksom. Det roliga är att alla har varit så väldigt positiva till oss och vårt mobila hunddagis. Enligt länsstyrelsen är vi det första mobila hunddagiset i Uppland, och vi möter ofta på folk som är nyfikna och kommer med frågor. Våra kunder säger att de är väldigt nöjda med oss, och i går fick vi två vinflaskor av två olika kunder som tack för en bra tjänst. Det är inte ett helt fel sätt att avsluta arbetsveckan på och jag måste kontra med att säga att vi har hittat otroligt fina och trevliga kunder! Jag är genuint och till djupet tacksam över alla lovord vi får.
Att utvecklas är ju en del av livet. Jag tycker att det är superkul att vi har kommit igång med företaget nu, och har en massa idéer för framtiden. Vi har nu också blivit återförsäljare av MR koppel, samt Metizodezign, och på gång är även Hurtta. Det roligaste med att driva eget, är att vara sin egen chef, att ha makten till förändring och utveckling i sin hand och att bara fantasin sätter gränser!
Jag får försöka jobba med mig själv. När vi är ute och drar om kvällarna med vårt spann så händer det ju att vi stöter på nån bil, eller någon människa. Att vara anonym med en flock polarhundar ute i den lilla håla där vi bor, det går inte. Eller när man driver ett företag. Men bara man står för det man gör, så finns det ju inte så mycket mer att göra. Man kan gilla läget, och sen kanske man till och med kan tycka att det är roligt.
Uppmärksamhet på parkeringen på Däckia, då det var dags att byta till vinterdäck på företagsbilen
Norrland lockar
För varje säsong som passerar här nere i Uppland blir drömmen om Norrland allt starkare.
Jag vill ha de där ytorna. Mer natur och färre människor. Jag vill åt ett lugnare tempo och en närhet till det vilda. Jag vill ha långa bra dragvägar, mil efter mil. Jag vill ha bergen, fjällen. Jag vill ha snön och kylan.
Hela min släkt kommer båda från Norrland så jag har det väl i blodet.
Men med ett nysyartat företag och en massa saker på gång så får Norrland vänta ett tag till. Däremot planerar vi att åka upp ett par gånger nu i vinter och köra hundarna. Nu kör vi på leriga skogsvägar som alla tar slut för fort.
Jag vill se hundarna i sitt rätta element på nåt vis. Omgivna av snö, hårt arbetande på en skoterled över fjället. Solsken eller snöyra, det är bara olika utmaningar och olika upplevelser. Jag älskar att uppleva naturen i all sin kraft, inte bara de fina dagarna. Ge mig Norrland oförskönat och levande.
