Det verkar finnas lite olika synsätt på det här med att leka med sin hund. En del hundtränare menar att man inte ska leka med hunden, utan fokusera mer på mys och relation, samt aktivering, medan andra menar att man skapar ett band genom lek.
Orsaken till att vissa hävdar att man inte ska leka med sin hund verkar vara att det finns många hundägare som upplever problem med att hunden i lek blir väldigt stressad, hoppar och biter, kampar i koppel och i kläder. Ett annat bekymmer kanske även kan vara att när vi människor leker med våra hundar så har det en tendens till att bli mycket bollkastande, samt mycket kamp med leksaker, och kanske inte lika mycket brottning och fysisk lek. Boll- och pinnlekar kan trigga hundens jaktinstinkt och kan som bekant också skapa stor stress i en hund om det görs för ofta.
Vad är då för ofta, och hur ska man leka med sin hund? För mig är det en fråga om ras och framför allt om individ. Mina hundar är inte så lättstressade, och det är knappt att de förstår poängen med att springa efter en boll. Wynee, en aussietik som jag hade för ett par år sedan, hon satt och skakade i hela kroppen av förväntan om hon visste att jag hade en boll i fickan. Jag behövde inte ens kasta bollen för att hon skulle gå upp i stress. Så med henne fick jag verkligen tänka efter hur jag använde mig av leksaker.
När jag läste om att man egentligen inte ska leka så mycket med sin valp så blev jag först väldigt förvånad. För mig har leken alltid varit självklar i min och hundarnas relation, och jag upplever det som ett utmärkt sätt att komma nära varandra. Men det ska ju självklart göras på rätt sätt, som passar individen. Om jag märker att mitt sätt att leka gör hunden stressad så är det ju bra om jag ändrar på leken. När jag läser om argumenten för att man inte ska leka så mycket med hunden så är ju de i sig relevanta, men jag tänker att det inte behöver vara så svart och vitt. Det handlar väl mer om på vilket sätt man leker och med vilken individ? Men det är kanske så de menar också?
Dia var otroligt livlig som unghund. Hon kunde hoppa upp mot en, med tassarna högt, och plötsligt hade man en massa kraftiga klor i ansiktet. Jag lärde mig snabbt att värja mig, att sätta mig på huk när hon ville hälsa, att vända ryggen till och ”bli tråkig” när leken gick överstyr. I början hade jag stora blåmärken över armarna, så till den grad att jag var tvungen att förklara på jobbet att jag INTE blev misshandlad av min pojkvän. Att vända ryggen till när leken blev för intensiv var inte heller alltid riskfritt eftersom hon kunde leknafsa i rumpan! Dia var en hund som var väldigt beroende av närhet. Det var som om hennes själv svalt om hon inte fick komma nära nära, hälsa, pussas, kela, busa. Jag avvisade aldrig hennes vilja att vara nära, men jag jobbade väldigt mycket med att hon skulle lära sig var gränserna gick, när jag inte tyckte att det var kul längre. Och hon blev efter ett tag väldigt duktig på det. Tillslut kunde hon läsa av mitt kroppsspråk och förstod om hon gick för långt. Jag visade bara med kroppen att, ”om du biter hårt vill jag inte vara med längre”. Hon fick aldrig ett ”nej” eller ett ”fy”. Dia var en hund som svarade på bestraffningar genom att ta avstånd och förlora tillit. Så där fick jag vara väldigt lyhörd. Och då märkte jag att hon var otroligt lyhörd tillbaka. Ord behövdes inte.
En av dagishundarna som vi har nu är inte helt olik Dia. De har en del saker gemensamt och han påminner mig om henne, även om de är två helt olika raser. Den här hanen är ung och busig, men genomsnäll. Lite busig måste man ju få vara som unghund, men när det blir för mycket måste vi lugna ner stämningen eftersom det handlar om koppelpromenader med andra hundar. Det fungerar inte om det övergår till lek mellan flera hundar och ett virrvarr av koppel, ja ni förstår ju själva… Återigen får jag jobba lite på samma sätt som med Dia; ta bort fokus från det som triggar leken (om det är kopplet, mina händer, andra hundar osv). Släppa kopplet om han vill bita på det så det inte blir någon dragkamp, ta bort händerna om han nafsar efter dem. Och att vara så där lugn, trygg och tråkig. Vi har redan märkt lite resultat och det roliga är att han också mer och mer tar ögonkontakt med mig, som om han vill läsa av. Om han är lugn får han ett leende tillbaka 🙂
Men tillbaka till det här med att leka med sin hund. Jag tänker att om man har en väldigt livlig hund kanske man ska välja lugnare lekar, medan man med en lugnare hund kan vara lite mer livlig. Med mina egna hundar leker jag mest fysiskt och ”brottas” lite, så som de leker med varandra. Jag har alltid glimten i ögat och det är som om vi ”skrattar ihop”. Det roligaste är när man känner det där samspelet, när man bara behöver titta på varandra och båda förstår att det är lek på gång!
Hur tänker ni andra om att leka med sin hund?
