Månad: november 2017

Älskade unghundar

Posted on Updated on

Är det någonting jag handskas med just nu så är det unghundar. Både mina egna och några av dagishundarna. Det är roligt, krävande, underhållande, utmanande och väldigt givande.

Oavsett vad ungdomen för med sig hos olika individer utgår jag från ett par viktig saker; Sänk kraven. Ha roligt. Bygg relation. Jag tror att det är lätt att ha lite för höga krav på en unghund. Den börjar se vuxen ut, och bete sig mer vuxet, i alla fall i vissa situationer. Den kanske blir skarpare mot andra hundar och får ett ökat zonförsvar. Man har tränat på saker sedan hunden var liten valp som man nu förväntar sig ska sitta. Man kanske har ett mål att tävla och är ivrig att nå framgångar i träningen. Hunden kanske upplevs som bångstyrig när det egentligen handlar om att den inte klarar av alla krav eftersom den har fullt upp med sig själv och sin egen utveckling.

På jobbet har vi några ettåringar som kräver lite mer uppmärksamhet och eftertänksamhet. Det gäller att anpassa kraven efter deras mognadsnivå, samt se till att det inte blir för mycket för dem. Att börja på hunddagis är en stor omställning för många hundar; nya miljöer, människor och andra hundar. Det är lätt att det blir lite för mycket, och vi håller en tät dialog med ägarna, vilket är både kul och nödvändigt.

Här hemma har vi två unghundar. Egentligen tre. Men faktum är att Akira har mognat sedan Hiku och Chilly kom in i bilden. Akira är 2,5 år gammal, men beter sig lite som ”storasyster” mot de yngre tjejerna. Och hon gör det väldigt bra. Hon leker glatt med dem, men vill gärna hålla lite ordning i flocken. Hiku har verkligen mognat i sinnet, hon har ett starkt zonförsvar, men är väldigt fin mot de andra i flocken, och även mot andra hundar som är snälla. Däremot är hon inte sen att svara upp om någon skulle utmana henne på något sätt. Chilly löper för första gången nu och det märks att hon är inne i en fas som bitvis är lite jobbigt. Hon och Hiku kan vara lite riviga mot varandra kring resurser, vilket har lett till att de inte är tillsammans i hundgården längre, då vi vill ha koll på dem. Akira är likadan när hon löper; då blir hon lätt grinig mot framför allt Amy, och brukar mest vilja vara för sig själv. När löpet är över är hon precis som vanligt igen.

Det härliga är att vi kör fyrspann med tre unga och oerfarna tjejer och så Amy, och det går så överraskande bra! Jag var beredd på att det skulle bli mer jobb, eftersom både Hiku och Akira är oerfarna draghundar och framför allt ledarhundar. Men de klarar jobbet förvånansvärt bra. Chilly kör wheel med Amy och är så otroligt duktig för att vara så ny. Hon tar i där bak, och sen bara springer hon på. Karak är inte med och drar just nu eftersom löpet gör honom helt oförmögen att koncentrera sig på att jobba. Han vill inte dra, han vill bara, bara till Chilly! ❤

Vi försöker vara lyhörda när vi kör, för det är viktigt att Hiku och Chilly tycker att det är kul. Det viktigaste är att ha roligt, och det har vi verkligen.

Älskade unghundar, ni berikar min tillvaro, både hemma och på jobbet. Det är inte alltid en dans på rosor, men det ska det inte vara heller. ❤

20171122_181027

20171122_182554

20171122_181015

 

Jag älskar dig, du dyra livsstil…

Posted on Updated on

Den största nackdelen (och egentligen den enda?) med att hålla på med drag är att all utrustning är så dyr. Ok, inte selar och linor och sånt, det slinker ju lätt ner i kundkorgen. Men först och främst kostar det ju både att införskaffa och att ta hand om en massa hundar. Och sen är det det där andra, det som ska vara bakom hundarna och linorna.

Slädar, vagnar, cyklar och scootrar… tusenlapparna fladdrar iväg. Särskilt när man börjar komma upp i ett lite större spann som kräver mer tyngd och bromskapacitet på fordonet bakom. Alltså… vi har hankat oss fram med skrangliga cyklar, en gammal släde (som i och för sig ännu inte rasat ihop) samt en gammal barmarksvagn där bromsarna är slut och sätet håller på att tappa greppet.

Fast jag ska inte vara orättvis. Vagnen är helt ok, men den passar inte oss. Den är för lätt och har en för dålig bromsanordning. Vi åker ju två på den för att ge den mer tyngd, men det är varken smidigt eller bekvämt. Men alltså… en tung barmarksvagn med plats för två… man kan ju hissna när man ser den prislappen. Min dröm är att ha en troll cart, men det får bli när vi har fler hundar. Men vi säger nog varje gång vi är ute och kör att vi måste köpa en bättre vagn.  Vi har ju kört en hel del med cykel och tagit två eller en hund var (delar upp husky-tjejerna mellan oss, för två malamuter blir lite för starka, i alla fall för våra cyklar). Men om jag ska vara ärlig så är det ju inte riktigt lika kul som att köra hela spannet framför en vagn. Det är ju målet. 

När man tänker efter finns det väldigt många sporter, hobbys och livsstilar som kostar mycket pengar, så det är ju inte bara draghundsporten. Men mitt andra stora intresse; teckna, måla och skriva, det är ju nästintill gratis i alla fall.

Nu hoppas vi på lite snö i vinter så att vi kan köra släden, så får vi köpa en ny vagn till nästa säsong. Inget val där. Jag älskar dig, du dyra livsstil…

IMG_7461 (2)E

IMG_7526 (2)E

IMG_7450 (2)E

IMG_7506 (2)E

Drömmen om en draghundsby och att leva nu och här

Posted on Updated on

Sitter vid datorn om kvällarna, lyssnar på bra musik, fyller själen med kreativ näring och arbetar på en ny hemsida. I mitt huvud stormar det av idéer, viljor, drömmar… Det är en jobbig känsla jag har, att tiden inte räcker till. Livet flyger lite förbi mig och jag hinner inte med.

Men jag tror att stormen lägger sig snart. För det har stormat ett tag nu, sedan vi drog igång företaget. Det är fullt upp. Jobb på dagarna, drag på kvällarna, arbete på helgerna.

Medan jag traskar här i leran längtar min själ efter snö, minusgrader och mäktiga berg. Mitt väsen behöver teckna, läsa, skriva, skapa. Idag var underbara syster och en kompis som vi har kvar sedan gymnasietiden här och vi spelade spel, käkade hembakat fika, drack oförskämt mycket kaffe och skrattade så att det kändes ända ner i djupet av magen. Det här är mitt dilemma – min själ längtar norrut, men mitt hjärta tillhör någon som bor här. Min syster. Min familj. Mina vänner.

Min syster. Vi är tvillingar. Sedan barnsben har vi skapat tillsammans; tecknat, skrivit, gjort filmer och spel, delat allt, allt. Det vuxna livet har i flera omgångar och i olika faser handlat om att separera från någon som liksom är halva mig. Det har varit så hjärtskärande smärtsamt periodvis. Hur lever man när man är halv? Hur klarar man förlusten av en livskamrat? Självklart finns hon kvar som min syster och bästa vän. Men inte som förut. Så är det bara. 

Så jag måste leva vidare. Jag och två av mina vänner har pratat, mest på skämt, om att man skulle köpa en samling hus någonstans norrut och starta en draghundsby. Vad kunde egentligen vara bättre? En by av vänner och en massa hundar. Köra hundar tillsammans, umgås, hjälpa varandra och bara leva livet. Grejen är att om det inte vore det här tråkiga med livet; att man måste försörja sig på nåt jävla sätt, så skulle jag inte tveka en sekund. Inte en enda.

Jag vill leva livet, nu och här. Jag är en kreativ person, jag älskar att skapa. Det gäller även ett företag. Det är någonting kreativt över det hela. Och ett företag kan man forma efter sina drömmar, så gott det går. Och jag kommer alltid att bära med mig orden som min allra bästa terapeut en gång sa till mig; att jag ska anpassa mitt liv efter mig själv istället för att anpassa mig själv efter mitt liv. Med andra ord – skapa det liv som jag vill ha och som jag mår bra av. Det är mitt kall. 

20171118_142810

Chilly var också med och spelade spel 🙂

img_0191-2-763x1024e-763x1024

Min underbara syster med Dia ❤ En härlig bild tagen 9 januari 2015, dagen innan livet förändrades dramatiskt

Ödmjukhet inför andras sätt att leva

Posted on Updated on

Pratade med en vän ikväll som upplever att folk ifrågasätter henne angående hennes val av liv med hundarna. Ni vet det här med att det skulle vara så otroligt onormalt att man vill ha fler än typ två hundar. Och jag känner verkligen igen mig! Jag började med en hund, sen ville jag ha en till, och en till, och ja… på den vägen är det.

Jag tycker att det är sorgligt att man ska behöva bli ifrågasatt. Jag tror att folk generellt sätt INTE uttrycker åsikter om att någon väljer att ha många barn. För det är en sån där sak som anses som varje persons ensak. Men är inte hundar det då?

Jag har träffat folk som har tio bilar hemma, som har huset fullt av råttor, marsvin och kaniner. Jag har mött folk som har hela huset belamrat med småprylar, eller folk som har det så dyrt och sterilt hemma att man inte vågar nysa. Jag har mött folk som har fem, sex barn, eller där hela släkten lever i en lägenhet. Visst kan man tycka saker om andras sätt att leva, men det kanske vore på sin plats med lite mer ödmjukhet? När det handlar om livsstilar så finns det inget rätt heller fel (så länge man inte gör någonting kriminellt eller gör människor eller djur illa).

Jag har liksom inget behov av att alla ska leva, känna eller tänka som jag. Det är ju kul om några gör det så att man kan hitta sina jämlikar, vilket jag har gjort i polarhundsvärlden. Men det är EN värld. Det måste få finnas utrymme för fler. 

IMG_7329 (2)E

 

 

 

Första snön och drag med tjejerna

Posted on Updated on

Ok, det var inte mycket, men det var snö! Igår på eftermiddagen började det singla ner små snöflingor över oss när vi gick i lunsen med dagishundarna. 

Det är fantastiskt vad lite snöfall kan göra för humöret. Jag blev barnsligt glad och satt sedan och gnolade i bilen på väg in mot stan för att lämna av hundarna hos deras hussar och mattar.

Väl hemma var det bara att packa in oss i bilen och åka iväg för att dra. Självklart gick det ju inte att ta släden, men känslan var ändå att vi åkte fram i ett mörkt vinterlandskap. Eftersom Chilly löper fick Karak stanna hemma den här gången. Under löp är han helt oförmögen att koncentrera sig på att dra. Det blev alltså första gången vi var ute med tjejerna, vilket var spännande. Spännande att se hur de ”klarar sig utan Karak”, som ändå är den som är mest rutinerad (förutom möjligtvis Amy, men hon är ingen ledarhund).

Det gick så underbart superbra! Vi satte Hiku och Akira i lead och Amy och Chilly bakom. Det kändes helt klockrent, Akira har blivit väldigt mycket stabilare i lead och Hiku hakar på utan bekymmer. Hon har ju sprungit i lead med Akira ett par gånger tidigare och vi märker att Hiku är en fokuserad hund. Rakt fram, inga konstigheter. Och Chilly, den lilla oxen, tog i från tårna bredvid Amy. Kort och gott var det en dragtur med fart och arbetsglädje. Jag tror också att hundarna var peppade av snön, precis som vi!

20171114_190441

20171114_191544

Har du blivit stora tjejen nu, Chilly?

Posted on

Lördag, hela dagen ledig, riktigt taggad för att vara ute och dra, arbeta på gården… Vad vaknar man till om inte spöregn? 

Jag gjorde klart redan innan frukost: det var inget förhandlingsläge angående draget, vi skulle ut oavsett väder. Hundarna behövde det. Så vi åt frukost och sen var det bara att ta fram allt vad regnkläder hette.

Vi tog bilen till vårt närmaste dragställe och jag började koppla ihop spannet. Chilly skulle få springa med idag. Sedan hände det oväntade. När jag tog ut Karak från bilen och skulle koppla på honom i lead bredvid Akira så gick han genast fram till Chilly och började nosa intresserat. MYCKET intresserat om jag säger så. Chilly fjäskade och det hela luktade….LÖP.

Jag och Andreas utbytte några förvånade blickar, jag satte Karak i lead och vi körde iväg. Draget gick superbra trots det hemska vädret. Hundarna verkade extra taggade eftersom det blivit ett uppehåll med Karaks magåkomma (som han nu verkar helt frisk ifrån och pigg som vanligt). Vägen var lerigare än någonsin och fylld av stora lerpölar. (Nästa gång ska jag stoppa regnbyxorna innanför stövlarna så att man slipper att det sprutar in lervatten i byxbenen när man sitter på vagnen;))

Efter ett tag stannade vi för att vända om och då var Karak nästan galen. Han stod och tjöt för att han ville fram till Chilly. Det gick alltså inte att ha honom i lead längre, så vi flyttade honom till wheel, och Hiku fick gå i lead med Akira. Jag kan säga att Karak jobbade bra hela vägen hem!

Så nu är det förmodligen löp på gång. Chillys första. Hon är ju sju månader, men jag var inte riktigt beredd ändå. Men man ser på henne att det har hänt mycket de senaste veckorna. Hon har vuxit mycket, hennes päls har blivit svart på ryggen och hon har blivit otroligt vacker. Lilla tjejen, har du blivit stora tjejen nu? 

DSC02160 (2)E

DSC02163 (2)E

DSC02152 (2)E

Karak till veterinär och dragfilm

Posted on Updated on

Igår kväll åkte vi till veterinären med Karak. Helt plötsligt hade han fått svårt att gå, han såg vinglig och stel ut, ville inte äta och såg otroligt ynklig ut. Magen snodde ihop sig på mig av oro och det var bara att ringa. Men under dagen igår förbättrades hans tillstånd lika fort som det hade kommit, och när vi kom till veterinären såg han nästan helt återställd ut. Efter en undersökning så konstaterade veterinären att hon tyckte att han rörde sig fint och verkade ha koll på sina ben, så hennes misstanke var att hans symtom helt enkelt berodde på magen. Karak har varit väldigt lös i magen ett par dagar, vilket vi också tog upp med veterinären. Stackaren, han måste ju helt enkelt ha haft så otroligt ont att han knappt kunde gå. Ni vet så där man har haft i bland då man knappt kan stå upprätt utan bara vill ligga ner och kvida. Så vi åkte från veterinären lättade och med specialfoder samt pulver mot magen. Så förhoppningsvis blir han snart bra igen ❤

Så den här veckan har vi inte hunnit dra så mycket, dels för att Karak blev så dålig, men också för att vi har haft en hel del kundmöten om kvällarna, så tiden har bara runnit iväg. Men snart är det helg och då ser vi fram emot en massa körning! Vi har dubbelkollat med jägarna också, och de ska inte jaga i helgen, så då är det fritt fram för oss.

Här är den senaste filmen jag klippte ihop. Lerigaste dragturen på länge. Ni kan ju gissa hur vi såg ut när vi kom hem… Men kul är det alltid! Vi längtar dock efter kylan.. det riktigt värker i min kropp. Jag ser fram emot att se hundarnas glädje och deras kämparglöd när de får arbeta i minusgrader.