Trevlig och lärorik dag

Igår bar det av mot Nicole och fina flocken Raxeiras för lite drag! Här hos oss är det bara isgator, så barmarksdrag är uteslutet, men borta hos dem gick det faktiskt att köra. Utmaningen bestod därför inte av isiga vägar, utan av en massa störningar. När vi kör här hemma stöter vi aldrig på någon. Det är vi, hundarna och naturen. Visst är det skönt, men det blir ju ingen störningsträning för hundarna.

När vi kom fram till parkeringen till de leder där vi skulle köra var den full av bilar. Där var människor, hundar och ryttare och jag tänkte lite sådär hjälp inombords. Det här skulle bli en stor utmaning för hundarna, det insåg jag ju snabbt. Som tur var så var stämningen avslappnad, och folk vänliga och intresserade. Vi hade till och med en liten publik som intresserat stod och tittade på när vi riggade upp vagnar, cyklar och hundar. En ryttare som ridit in i skogen precis när vi kom återvände efter en kort stund och berättade att hon hade tagit en kort runda, så nu kunde vi köra i full fart. 

Bara det där att stå uppställda alldeles bredvid ett annat spann är något våra hundar aldrig gjort förut. Visst var de intresserade av det andra roliga spannet, men de klarade det väldigt bra ändå. Amy visade tyvärr att hon inte alls var taggad, så henne fick jag gå tillbaka med till bilen. Hon är ju nio år och har nog gjort sitt som draghund på det stora hela. Så den slutliga uppställningen blev Akira och Chilly med vagnen som Andreas körde, och jag tog Hiku framför cykeln.

Det var väldigt fina leder med varierande underlag; bitvis tungkört då det antingen var lera upptrampad av hästhovar, eller mjuk sand. Trots det kämpade hundarna på bra! Vi har ju haft ett ofrivilligt draguppehåll på grund av all is, så det var ett tag sedan vi drog. Det märktes att de blev trötta, och bitvis gick det inte allt för fort, men de jobbade framåt, hela tiden, fast beslutna. Under vår runda stötte vi både på en hundägare med en hund, en mountainbikecyklist samt en gupp på kanske fem, sex ryttare. Efter draget blev det också lite träning på stakeout samt fika och trevligt umgänge.

Jag insåg några saker igår. Framför allt att det är viktigt att våga sig på de här lite svårare momenten. Det är ju lätt att undvika vägar med störningar för att det är mer krävande, men då går man också miste om viktig träning. Jag insåg också att det är lätt att förstora upp sina rädslor, och när man väl vågar prova så är det oftast inte lika farligt som man trodde. Jag har också fått en större tillit till mina hundar; de klarar faktiskt mer än jag tror många gånger.

Därför åkte jag hem rikare på erfarenheter och optimism. 

20171230_113653(0)

20171230_115430

20171230_115448

IMG_9281 (2)E

IMG_9272 (2)E

Julen, skogen och den smärtsamma längtan

Julen for förbi med dunder och brak, på samma sätt som den alltid gör nu när man är vuxen och inte barn. Jag älskade julen som barn, det var en sån lång väntan, en mysig väntan. En längtan som byggdes upp av tända ljus i skolbänken, julkalendern på tv, ledighet och resor till släkten. Spännande paket under granen. Tända ljus, julmusik, god mat och sen tillslut kom tomten.

Numera består julen av frasen ”oj, det är bara två veckor till jul, hur ska jag hinna med allt?” Tiden äts upp av att man ska hinna med att jobba, handla julklappar, julmat, pynta hemma osv. Väl på julafton kring klockan två, då tar jag ett djupt andetag och försöker ta in julstämningen. Visst är det väldigt trevligt när familjen ringer på dörren, Kalle Anka har precis börjat på tv, jag och mamma börjar ordna i köket. Det är otroligt trevligt! Och i vår familj håller vi hyfsat på traditionerna, med julmat och klappar under granen. Även om vi inte hade någon tomte med röd kostym och vitt skägg så hade vi julklappsutdelning, där var och en fick öppna sitt paket, i tur och ordning och inför publik. Det uppskattade jag inte som barn; då ville jag få alla mina klappar och se hur högen växte, för att sedan dyka ner i det och girigt slita upp presentpappret. Som vuxen är man ju också intresserad av att se vad alla andra får…

Skillnaden från att man var barn är ju också att man när man var liten ofta fick leksaker och annat som man kunde ägna resten av kvällen åt. Det var liksom inte slut för att alla klapparna var öppnade. Nu får man kanske bakgrejer, en ny fruktskål eller en tekanna. Även om man blir väldigt glad för sina presenter så är de flesta av sådan karaktär att man inte tar sig an dem på julaftonskvällen, utan den består mer utav att gästerna åker hem och man tar sig an disken istället.

Jaja, det är som det är att vara vuxen. Det finns ju saker man uppskattar som vuxen som man inte uppskattade som barn också. Nu är i alla fall julen avklarad och nu blickar vi framåt till nyår! Vi får hit min pappa och hans fru, deras hund Zelda, samt Varga med hennes två varghundar! Fem vuxna och åtta hundar, perfekt! 🙂

IMG_9171E

IMG_9166 (2)E

IMG_9137 (2)E

IMG_9111 (2)E

Juldagen och annan dag jul har vi passat på att gå i skogen med hundarna, och sedan bara varit hemma och tagit det lugnt. Är det någonting jag verkligen saknar så är det att gå i skogen med de egna hundarna. Vi går ju i skogen dagligen med dagishundarna, och när vi kommer hem är det ju mörkt. Det bli lättare när det börjar ljusna lite igen och man vinner ett par timmar på eftermiddagen. Hundarna var överlyckliga. Det har regnat på snön och skapat livsfarliga isgator här hos oss, men i skogen har det inte varit halt i alla fall!

IMG_9217 (2)E

IMG_9226 (2)E

IMG_9181 (2)E

IMG_9203 (2)E

IMG_9196 (2)E

Men nej, jag är inte på topp. Jag hade velat spendera dessa lediga dagar ute med hundarna och släden. Det kommer tillbaka till mig nu hur dåligt jag mådde för ett år sedan, då vi hade isgata nästan hela vintern. Vi fick tillfälle att köra släde vid enstaka tillfällen, men det var rakt igenom katastrof. Och den här säsongen har inte börjat mycket bättre. Nu är vi där igen; plusgrader på dagarna och minusgrader på nätterna = IS.

Dagligen kämpar jag med en smärtsam längtan efter riktig vinter, efter snötyngda granar och en snöbädd som glittrar i kylan. Det är ju därför jag har skaffat polarhundar liksom, för att kunna DRA.

Jag vet ju redan vad lösningen är, det som så många draghundsmänniskor har gjort innan mig; att flytta norrut. Men det är ju inte bara; vi har ju precis dragit igång företaget här nere, har släkt och vänner här. Men ja, i ärlighetens namn förstår jag inte hur jag mentalt ska klara av såna här vintrar; att bara gå och längta, att känna sig ledsen in till själen. Jag som lovade mig själv efter katastrofen 2015 att jag skulle lyssna mer till mina drömmar. Inte låta livet bara gå förbi. Och det tänker jag inte göra heller. Men man får ta en dag i taget. 

GP010119_Moment(5)E

En av de få fina vinterögonblicken förra året ❤ 

Året som har varit och året som ska börja

Så här i slutet av året går tankarna både bakåt på det gångna året, samt framåt mot det nya som väntar.

Vad var 2017? Det var hopp, hårt slit, tillökning i flocken och en hel del lärdomar. I januari hämtade vi hem Hiku från Snowquest. En tjej med stor personlighet som vi älskade från dag ett. Valpkurs, valpmys och allt det som hör till. Jag ställde senare ut Hiku på SPHK:s rasspecial i Ånnaboda, vilket också var första gången jag ställde en hund överhuvudtaget. Det var nervöst, stort, läskigt men fantastiskt roligt. Det var väldigt kul att också träffa alla andra polarhundsmänniskor; som alltid blir man lite mer levande.

Vi började arbeta fram en affärsplan, jag pluggade utbildningen till hunddagisföreståndare, vi gick på möten på arbetsförmedlingen, ordnade med tillstånd hit och dit. Jobb och förberedelser. Det var spännande men också väldigt jobbigt, jag kände mig som i ett ingenmansland, ett liv mitt emellan allting. På väg mot någonting men inte där. Ibland mådde jag väldigt bra, ibland mådde jag väldigt dåligt.

Att jag mådde dåligt berodde på känslan av att ha kämpat sedan 2015 med att bygga upp mitt liv igen, från de rasmassor som var kvar efter mitt ex hjärnblödning och den kris jag hamnade i. Känslan av att förlora allt; min livskamrat, mitt hem, mitt sammanhang. Det tar tid att bygga upp någonting som har rasat ner till grunden. Och det är ingen rak väg uppåt. Nya problem uppstår, ibland faller man tillbaka.

Glädjen har varit en ökande flock. Ett gäng individer som ger mig glädje varje dag. I juni flyttade Chilly hem till oss, tog över våra hjärtan med dunder och brak. Jag ställde ut henne på en inoff i Östhammar, min andra utställning. Vi fjällvandrade med mamma i Älvdalens vackra natur, och jag åkte även på en Grönt kort-kurs i Mora. På hösten startade träningen med ett nytt femspann, en helt fantastisk känsla. Att se alla individerna komma till sin rätt, med all den vilja och glädje de har i arbetet, det är något magiskt.

I september drog vi äntligen igång vårt mobila hunddagis som vi förberett för i nästan ett år. Då påbörjades ett helt nytt liv, fyllt av hårt arbete, inspiration, utmaningar samt tankar, mål och drömmar.

 

Vad tänker jag om 2018? Även om det låter som en kliché så tänker jag faktiskt nystart. Det känns lite som om hela 2017 gick åt till att planera, kämpa, hantera motgångar och bitvis bara hålla sig flytande. Lite så har det känts sedan 2015, så det är verkligen dags nu. Jag vill ju inte bara hålla mig över ytan; jag vill upp och ut i världen. Nu är företaget igång och de börjar bli mer färdigt här hemma på gården, med alla hundgårdar och hundkojor som vi har byggt upp under året. Jag ser fram emot att få leva, att få utveckla företaget, att få komma längre i draget med hundarna, blicka framåt. Någonting som är planerat är att ställa ut både Hiku och Chilly fler gånger, vilket känns roligt. Bara jag kommer över min nervositet kan jag nog tycka att det är lite kul med utställning.

Kort och gott; jag hoppas att 2018 blir ett riktigt hundår, med en massa hundkörning! Om kära Uppland inte kan bjuda på snö så kommer vi att åka dit snön finns! Hundträning, tillökning i flocken och en massa massa glädje!

God Jul och Gott Nytt År på er alla! 

IMG_9146 (2)m

Slädpremiär!

Trots att det var ett tag sedan snön kom lite mer på riktigt så har vi inte dammat av släden förrän idag. Det beror främst på att det har pendlat mycket kring plus och minus, vilket har resulterat i halt väglag. Vi har också låtit Hiku och Chilly få lite paus, då främst Hiku har känts lite ofokuserad. De är ju unga och det gäller att skynda långsamt. Jag har kört kicksparten med Amy och Akira, men det har varit lite för hård snö för att riktigt känna sig säker på den, om jag säger så.

Idag var det slädpremiär i alla fall och vi körde femspannet. Hiku och Akira i led som vanligt och nu kändes Hiku som vanligt igen och jobbade på bra. Hela spannet arbetade bra, trots den tunga snön som var bitvis. Vi bestämde oss för att köra direkt från huset, vilket vi nästan aldrig gör på grund av de många hästgårdarna man måste köra förbi. Men så här sent och när mörkret har lagt sig så har de flesta hästar fått komma in i stallet.

Känslan var fantastisk, längtan efter första slädturen har varit stor. Vi ledde spannet förbi en av gårdarna där det stod två hästar precis vid vägen, men hundarna reagerade inte så mycket, tittade lite, men ville sedan fortsätta färden. Det är ju bra träning också, med lite störningar.

Om man kör från vårt hus, så kommer vi efter ett par kilometer ut på grusvägarna där vi brukar dra, vilket gör att vi i alla fall kan få ihop till över en mil. För mig känns det kul eftersom vi känt ända sedan vi flyttade hit att det är svårt med dragvägar och att vi alltid har åkt iväg en bit för att kunna dra mer ostört. Men det känns kul att veta att det faktiskt funkar om man bara drar senare på kvällen. Det är skönt att vara två också, så att en kan gå fram och leda hundarna om det skulle dyka upp någonting.

Tyvärr ska det bli mildare igen, men just nu njuter jag av slädpremiären och är glad att vi hann prova på innan snön smälter!

20171218_201223

20171218_201203

20171218_201215

Årets hundhöjdpunkt!

Imorgon är det den där dagen som hägrar året runt, som jag bara längtar efter, som alltid är inskrivet i kalendern: Stockholm hundmässa. Jag har aldrig själv ställt ut, och jag brukar inte ha med egna hundar, men det är så otroligt roligt ändå! Att bara gå runt och mingla bland hundar och människor, titta på de olika raserna, lyssnar på någon klok människa på Café hundsnack, gå bland rasmontrarna, fika, träffa härliga människor.

Förra året följde Akira med, vilket var jättekul. Det här året tänkte vi först ta med Chilly, men sen fick vi reda på att det är niomånadersgräns, och vi bestämde oss för att låta hundarna vara hemma. Hiku är inne i en fas, vad det nu är. Löp kanske, hormoner, vi vet inte riktigt, men hon behöver lite lugn och ro just nu känns det som. Det är lite som om alla intryck blir lite för mycket och det slår lätt över till stress.

Men som alltid kommer jag att sakna mina egna älsklingar när man går där och ser alla andra hundar. Men vi satsar på andra tillställningar! Planen är att ställa ut både Hiku och Chilly mer i framtiden, det har bara varit väldigt mycket just nu med företaget.

Men nästa år ska vi börjar försöka leva lite också!

Hur som helst, imorgon kommer vi såklart att titta på polarhundarna, och även på csv. Hoppas vi ses där!

20161204_101848

Jag och Akira på hundmässan förra året 🙂

Vintern, skriet från vildmarken och lite om mig

Snön kom och…jag har varit helt uppbokat för företagets räkning! Bra tajming, eller hur? Men det har ändå varit sagolikt vackert ute på gården när jag gått ut till hundgårdarna. Snön har lagt sig på vartenda träd, på varenda liten gren och legat som ett tjockt täcke över marken. Hela världen har varit klädd i vit skrud och himlen har välvt sig över oss som en svart kupol över våra huvuden, smyckad med sina glimmande stjärnor.

Det är som att gå rakt in i en saga av Viktor Rydberg, höra sina egna knarrande steg på väg mot hundgården, se lamporna som flämtar i kylan och hundarnas köldrök dansa i den mörka morgonen. Det är som om mitt innersta väsen vaknar till liv och det väcks någonting inuti mig som inte kan beskrivas som annat än…lycka. Helt själv med hundarna ute på gården, med Orion över mitt huvud och en vilsam tystnad, höga mörka träd mot en kall gryning.

20171212_074843

Akira kommer springande förbi mig när jag öppnar hundgården, nästan ljudlöst, som ett nattligt jagande djur sveper hon förbi mig i mörkret. Efter henne kommer Karak med all sin tyngd och de sammandrabbar i lek. Jag ser samma sak hos hundarna: lycka. De älskar snön, kylan, magin. Jag ser två urkrafter, med sitt arv från vildmarken. Akiras öga glimmar till i mörkret. Ett rovdjur som har formats till människans bästa vän. Det är mäktigt och fantastiskt, och någonting att värna om. 

Det här är skriet från vildmarken. Jag läste boken som barn. Jag hör det avlägset och det får mig att längta dit. Till vildmarken. Jag vet inte riktigt vad som har hänt med mig. Jag ska vara ärlig och berätta att jag har varit en utpräglad stadsmänniska under många år. Jag bodde i lägenhet i stan, jobbade i stan och hade ingen som helst längtan ut till landet. När jag var klar med mina högskolestudier flyttade jag till Oslo. Helt ensam. Hade varken vänner, jobb eller någonstans att bo. Jag hade ordnat ett tillfälligt boende hos min pappas frus väninna. Inom loppet av två veckor hade jag både jobb och några nya vänner, och sedan rullade det på. Jag levde ”storstadsliv”, träffade kompisar, var ute och festade, shoppade osv. Egentligen var det en väldigt bra tid. Det var en tid då jag fick chans att utveckla mig själv, långt bort från alla andra som präglat mig så mycket. Men innerst inne var jag inte trygg och det inser jag först så här i efterhand. Mycket gick ut på att få bekräftelse från andra. Djupt där inne var jag vilse.

Livet är en brokig väg, och egentligen kommer man aldrig i mål. Man har hela tiden nya utmaningar att handskas med, man sätter upp nya mål på vägen. Är det någonting jag har lärt mig så är det att lyssna mer till mig själv, och det som sägs på djupet. Vad vill jag egentligen, oavsett vad alla andra tycker?

Hundarna hjälpte mig med det här. De fick ner mig på jorden. De visade mig vad som egentligen var viktigt i mitt liv. När jag var barn spenderade vi varje vinter i fjällen. Vi var alltid ute i skogen och plockade svamp på hösten. Jag har saknat naturen. Jag har saknat djuren. Men tiden i stan var nödvändig tror jag. För nu har jag ”gjort det” och jag vet var mitt hjärta finns. Det finns hos polarhundarna, hos naturen och hos vintern. 

20171212_075042

Jobb och fritid: hundar, hundar!

Vår kära gård är inte längre bara vårt hem; det håller även på att utvecklas till en företagslokal. Vi har redan byggt upp en inhägnad till dagishundarna, och en till är på gång. Gäststugan ska byggas om till en liten värmestuga med boxar där hundarna (framför allt de små) kan värma sig lite när det är kallt ute.

Det är inte det optimala stället eftersom det är lite litet, och lite långt från stan, så vi letar efter ett bättre ställe. Men man får använda det man har så länge!

Det roligaste med jobbet är att man kan varva mellan att vara ute i skogen, och att vara i inhägnad och leka. Hundarna älskar ju att busa med sina kompisar. Våra egna hundar är i sina utrymmen och busar med varandra, och ibland får de leka med utvalda hundar, som de har blivit bra kompisar med.

För ett par dagar sedan damp det ner ännu fler hundgårdssektioner på vår uppfart. Snart är hela gården täckt av hundgårdar och olika inhägnader. Vad gör man inte för djuren och verksamheten? Faktum är att det är otroligt roligt med dagisgruppen! Det är en fantastiskt fin samling hundar som ger mig glädje i vardagen. Vi har ett par olika grupper som leker ihop; alla leker ju olika och vissa trivs bättre ihop än andra, precis som för oss människor. Det är det som är så fantastiskt kul med hundar i grupp; att se alla personligheter i samspelet med andra hundar.

IMG_7677 (2)E

IMG_8184 (2)E

IMG_8167 (2)E

IMG_8182 (2)E

IMG_8163 (2)E

IMG_7741 (2)E

IMG_7727 (2)E

Det roligaste är att våra egna hundar älskar de nya inhägnaderna, och där får de leka ibland. Vi har det stängt normalt sett, då vi vill att det ska bli det där lilla extra nöjet, lite då och då. Och så blir det också; när jag öppnar grinden till inhägnaden stormar det ett gäng leksugna hundar förbi mig, och sen är det ingen hejd på leken!

Det enda vi längtar efter nu är kylan och snön! Imorgon bär det i alla fall iväg för drag med lite nya dragkompisar också, vårt nya nöje. Hoppas ni får en fortsatt trevlig fredag!

IMG_8379 (2)E

IMG_8459 (2)E

IMG_8433 (2)E

IMG_8405 (2)E

IMG_8377 (2)E

IMG_8265 (2)E

IMG_8270 (2)E