Vintern, skriet från vildmarken och lite om mig

Snön kom och…jag har varit helt uppbokat för företagets räkning! Bra tajming, eller hur? Men det har ändå varit sagolikt vackert ute på gården när jag gått ut till hundgårdarna. Snön har lagt sig på vartenda träd, på varenda liten gren och legat som ett tjockt täcke över marken. Hela världen har varit klädd i vit skrud och himlen har välvt sig över oss som en svart kupol över våra huvuden, smyckad med sina glimmande stjärnor.

Det är som att gå rakt in i en saga av Viktor Rydberg, höra sina egna knarrande steg på väg mot hundgården, se lamporna som flämtar i kylan och hundarnas köldrök dansa i den mörka morgonen. Det är som om mitt innersta väsen vaknar till liv och det väcks någonting inuti mig som inte kan beskrivas som annat än…lycka. Helt själv med hundarna ute på gården, med Orion över mitt huvud och en vilsam tystnad, höga mörka träd mot en kall gryning.

20171212_074843

Akira kommer springande förbi mig när jag öppnar hundgården, nästan ljudlöst, som ett nattligt jagande djur sveper hon förbi mig i mörkret. Efter henne kommer Karak med all sin tyngd och de sammandrabbar i lek. Jag ser samma sak hos hundarna: lycka. De älskar snön, kylan, magin. Jag ser två urkrafter, med sitt arv från vildmarken. Akiras öga glimmar till i mörkret. Ett rovdjur som har formats till människans bästa vän. Det är mäktigt och fantastiskt, och någonting att värna om. 

Det här är skriet från vildmarken. Jag läste boken som barn. Jag hör det avlägset och det får mig att längta dit. Till vildmarken. Jag vet inte riktigt vad som har hänt med mig. Jag ska vara ärlig och berätta att jag har varit en utpräglad stadsmänniska under många år. Jag bodde i lägenhet i stan, jobbade i stan och hade ingen som helst längtan ut till landet. När jag var klar med mina högskolestudier flyttade jag till Oslo. Helt ensam. Hade varken vänner, jobb eller någonstans att bo. Jag hade ordnat ett tillfälligt boende hos min pappas frus väninna. Inom loppet av två veckor hade jag både jobb och några nya vänner, och sedan rullade det på. Jag levde ”storstadsliv”, träffade kompisar, var ute och festade, shoppade osv. Egentligen var det en väldigt bra tid. Det var en tid då jag fick chans att utveckla mig själv, långt bort från alla andra som präglat mig så mycket. Men innerst inne var jag inte trygg och det inser jag först så här i efterhand. Mycket gick ut på att få bekräftelse från andra. Djupt där inne var jag vilse.

Livet är en brokig väg, och egentligen kommer man aldrig i mål. Man har hela tiden nya utmaningar att handskas med, man sätter upp nya mål på vägen. Är det någonting jag har lärt mig så är det att lyssna mer till mig själv, och det som sägs på djupet. Vad vill jag egentligen, oavsett vad alla andra tycker?

Hundarna hjälpte mig med det här. De fick ner mig på jorden. De visade mig vad som egentligen var viktigt i mitt liv. När jag var barn spenderade vi varje vinter i fjällen. Vi var alltid ute i skogen och plockade svamp på hösten. Jag har saknat naturen. Jag har saknat djuren. Men tiden i stan var nödvändig tror jag. För nu har jag ”gjort det” och jag vet var mitt hjärta finns. Det finns hos polarhundarna, hos naturen och hos vintern. 

20171212_075042

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s