Drag, Träning, Vardag

Det är det här som är egoboost

Att vi skulle köra hundarna idag var självklart, men var? Vägen hos oss var upptagen av jägarna. Så igår kväll slängde jag iväg ett sms till Sassa igen. Ska vi köra imorgon hos dig? Och så blev det. En spontan favorit i repris!

Det är en bit att åka, med det är det värt. Mitt ute i skogen, med en massa bra dragvägar. Inte långt från henne ligger det ett hus. Vi lade flera bud på det huset förra sommaren, men förlorade budgivningen. Och detta hus måste vi åka förbi varje gång vi ska till henne, som en påminnelse om vad vi hade kunnat ha. Men jag försöker att tänka framåt, och det är ett fint litet hus vi har flyttat in i med otroligt trevliga grannar. Men det är ju inte samma dragmöjligheter från huset, och inte samma avskildhet. När hundarna står och ylar unisont i hundgårdarna känner man att det hade varit skönt att bo lite längre ut i skogen så att man slapp oroa sig för att störa grannarna.

Hur som helst, idag blev det en dragtur tillsammans med två störtsköna vovvar; en grönlandstik och en alaskan husky, och det var supertrevligt! Det är verkligen roligt att börja köra med andra spann och det är verkligen någonting vi ska fortsätta med, känner vi.

Den här gången var Karak med och drog, så det blev ett spann på fem hundar och det gick hur bra som helst. Det är lite mer upp- och nerförsbackar som vi inte är så vana vid här i plattlandet, så det var bra träning för hundarna. De jobbade superbra och tog verkligen i uppför vilket var kul att se. Det som är svårast med ett lite större spann tycker jag är att förbereda spannet. Vi har ju inga lösningar för att fästa spannet så en måste hålla i vagnen och jag kopplar på hundarna, men det ska nosas, gå runt, trassla in sig…. Det här får vi öva på… Men det är ju två unga oerfarna i lead också; Hiku och Akira. Nyfikna på omgivningen. De har i alla fall lugnat ner sig något vid start, fast nu när Karak äntligen får vara med i spannet igen är det såklart lite extra taggat.

Hur som helst; känner mig tillfreds, lycklig och självförverkligad efter sådana här dagar. Att få göra det bästa man kan göra tillsammans med hundarna, tillsammans med vänner, det måste ju vara riktig livskvalitet? Det blir ju faktiskt inte bättre än så. Släng dig i väggen thailandsresa, krogliv, cityshopping… det är det här som är egoboost! Det får mig att känna mig bättre i mig själv och får mig att känna närvaro med själen, med det innersta. Det är det här jag helst gör en lördag. ❤

20171202_144113

20171202_141345_001

20171202_140756_004

received_10156000913794743

 

Tankar om hundar och hundträning, Träning, Vardag

Att arbeta med positiva metoder är inte samma sak som att inte har regler och rutiner

Jag stöter ibland (rätt ofta faktiskt) på folk som verkar sätta likhetstecken mellan att arbeta med positiva metoder och att inte ha några regler eller rutiner.

”Nu får man inte ens säga nej till sin hund”, ”ibland måste man sätta ner foten”, om hunden gör fel måste man visa det”, hundar behöver tydliga regler för att må bra”.

Jag tänker så här om ovanstående påståenden: Att säga ”nej” till sin hund kan se ut på hundra olika sätt, allt från den hundägare som vill hävda sin dominans och ryter eller skriker nej åt hunden (ofta i kombination med hotfullt kroppsspråk, fysisk beröring eller en stirrande blick), helt enkelt för att utöva makt, till den som har lärt in ett positivt nej, som ett kommando för att hunden ska avbryta det den håller på med och komma till ägaren och bli belönad. Så att säga att man ”inte får säga nej” är ju egentligen helt felaktigt. Vad vi väljer för ord när vi kommunicerar med hundarna är ju upp till var och en. Sen brukar ju många hundtränare rekommendera att man INTE ska använda just nej, eftersom det lätt blir uttjatat och att det är ett ord som redan är präglat av någonting negativt.

Jag ska erkänna: jag har själv varit där. Jag har tänkt skeptiskt kring denna tanke att man inte ska använda nejet i träning av hunden. Det är så djupt rotat i oss att tänka att när någon gör fel så måste den få någon form av bestraffning eller konsekvens. Och det är även så otroligt djupt rotat i oss att hunden ska lyda oss. Punkt.

Tänk om vi hade samma synsätt fortfarande när det gäller barn. Barn ska lyda de vuxna. Punkt. Där har man ju gått vidare och lyft fram att barnet är en egen individ med egna viljor och egna behov. Och barnet kommer inte ta över ledarskapet över familjen bara för att det får välja vad det ska bli för middag på fredagskvällen, eller för att det ibland kan säga ifrån när den tycker att de vuxna går för långt, ex går in på barnets rum.

Jo, jag jämför faktiskt hundar och barn ibland. Jag kan jämföra mig själv med mina hundar, eller min partner med mina hundar. Jag ser inte den mänskliga rasen så överlägsen att detta på nåt sätt skulle vara tabu. Att jämföra betyder ju att se likheter och att se olikheter, och så enkelt är det faktiskt. Jag tror att de som vägrar jämföra hundar med människor går miste om väldigt mycket kring båda arterna.

IMG_6377 (2)E

Men åter till det här med positiva metoder och regler. Jo vi HAR regler och rutiner. Men jag lär inte in regler och rutiner med hjälp av bestraffningar och jag upprätthåller inte reglerna och rutinerna med hjälp av bestraffningar. Allting handlar ju om inlärning, det är bara metoden som skiljer sig, och det är ett val vi alla gör. Jag tar avstånd från alla påståenden om att ”vissa hundraser eller vissa individer behöver hårda metoder”. Det brukar vara de hänförda Cesar Millan-anhängarnas svar på varför Cesar använder till synes hårda grepp, att de hundar han hanterar måste hanteras på det sättet. Här har jag  ingen lång erfarenhet av dessa typer av hundar, men jag tänker utefter inlärningsmässiga principer; all forskning visar att aggressivitet som möts med aggressivitet har en tendens att öka. Att sätta hårt mot hårt har inte stöd i forskning. Här lyssnar jag inte på nån annan än de som i flera år sysslat med just forskning. Olika hundtränare och hundpsykologer säger olika saker och där får vetenskapen vara min ledstjärna. Sen är det såklart så att olika raser och individer behöver olika typer av bemötande, hantering och träning, baserat på den mentala och fysiska statusen.

Sen kan jag ju tycka att det har varit för mycket fokus på regler och för lite på relation, vilket jag har skrivit om tidigare. Visst, vi har regler, men de är ganska få. Det handlar om få men viktiga saker; att respektera andra människor och hundar, att respektera de andra hundarna i flocken och de andra djuren i familjen, att inte göra saker som kan vara farligt, ex hoppa rakt ut från bilen osv. Men en del saker vet jag inte riktigt om jag ens kan kalla regler. En del saker handlar ju faktiskt om önskemål från min sida. Mitt ÖNSKEMÅL är att hunden inte ska springa fram till andra hundar eller jaga rådjur. Men kan jag ha det som en regel? Det handlar ju om att jag som ägare ska lyckas träna min hund att inte utföra dessa beteenden. En av de sorgligaste reglerna som en del har är att hunden inte får göra utfall mot andra hundar på koppelpromenader. En hund som gör utfall är ju oftast osäker och kanske till och med rädd, och sen agerar den efter det. Vi kan ju inte ha en regel för hur hunden ska känna och hur den ska hantera sina känslor? Det är som att bestraffa ett barn som skriker och blir rädd för tomten på julafton. Detta måste vi träna med hunden. Vägleda och hjälpa.

Kanske är det så att de som förespråkar lite mer ”hårda metoder” också har fler regler? Det handlar om en känsla av kontroll och att hunden ska lyda. Men jag skulle vilja byta ut ordet regler mot rutiner. Att ha tydliga rutiner mår nog de flesta hundar bra av; de vet vad som ska hända och vad som förväntas av dem. Och detta är inte på något sätt svårt att träna in utan bestraffningar.  I gengäld får man trygga, glada och självsäkra individer som vågar ta egna initiativ men som känner trygghet och glädje i vårt samliv.

IMG_7898 (2)E