Drag, Träning, Vardag

Fantastiska vinter!

Jag tänker tillbaka på förra vintern som bestod av korta, korta perioder av snö och i övrigt is, is, is. Jag mådde väldigt dåligt på grund av att vi aldrig kunde komma ut och köra, kunde knappt gå promenader på grund av all blankis på våra vägar.

Den här vintern började lite likadant och jag fasade för att det skulle bli en repris. Men alltså, wow, vilken vinter vi har! Tillslut kom den även hit ner till Uppland. I flera veckor har vi haft snö och minusgrader nu, och de senaste dagarna har det varit ända nere vid tio minusgrader och ännu kallare, med en hel del snöfall.

Jag påminner mig själv om att jag ska njuta, att jag ska leva här och nu och ta till vara på vintern. Och det gör jag också. Vi ägnar oss åt en hel del slädkörning och bus i snön! I söndags hade vi en sån där fantastisk slädtur; nästan en mil genom ett glittrande vitt landskap i solsken och tio minusgrader. I går kväll var det inte lika idylliskt; tretton minusgrader, snö och blåst, svinkallt och mörkt. Men hundarna drog så otroligt bra och släden gled snabbt och lätt på den snöpiskade vägbanan, vilket gjorde det till en fantastisk upplevelse. Och en sak hade de båda slädturerna gemensamt, och det är att det var RIKTIG VINTER.

IMG_1233 (2)E

IMG_1241 (2)E

IMG_1209 (2)E

IMG_1224 (2)E

Drag, Träning, Vardag

När flocken växer

Nu har grabbarna varit hos oss i två veckor. Det är ju faktiskt ingenting, men ändå tycker jag att det har gått väldigt bra! De är otroligt snälla och glada. Chilly är kär, Akira och Amy har börjat leka med VARANDRA, vilket de nog aldrig har gjort tidigare. Men det finns en lite tjej som är lite mer skeptisk till det hela och det är Hiku. Hon har egentligen ingenting alls emot dem, tvärtom, men hon är en individ med större integritet än de andra. Att ta in nya hundar på hennes revir är lite mer känsligt. Därför har vi tagit det extra lugnt med hennes och pojkarnas introduktion.

Eftersom grabbarna inte är vana vid att vara inomhus så bor de ute i hundgård till en början. Vi har börjat introducera dem för vår inomhusmiljö så sakteliga, för att på sikt även kunna ha dem inne med de andra, men att de bor ute är ganska bra just nu, för Hikus skull. Det gör att hon hittills inte behöver känna någon stress över att hon ska dela hus med dem. Vi tänker att det får komma successivt, i takt med att hon lär känna dem och blir bekväm med dem.

Jag tror att Hiku över lag är inne i en känslig period. Den enda hon leker med är Akira, hon är väldigt känslig kring resurser och vill ibland helst vara lite för sig själv. Så det får hon också. När de andra är ute och busar på gården kan Hiku vara inne och smaska på ett tuggben, -och hon är fullkomligt nöjd med det. Vi ser till att sänka kraven på henne och ge henne mycket kärlek när hon kommer och vill ha det.

Sänkt kraven för Hiku har vi även gjort i draget, då hon inte känns helt toktaggad just nu. Ibland går det jättebra och ibland mindre bra. Vi har slutat ha henne i lead (som hon har gått mycket i som yngre och gjort det strålande). Men nu vill hon inte. Hon har fått springa lite i wheel vilket fungerar mycket bättre, men ibland har hon också fått slippa. Hon har inte det behovet just nu, och vi vill inte göra draget till någonting negativt. Det vi ska prova mer framöver är att köra henne lite mer ensam också.

Det är ju en stor omställning för hundarna när det kommer in nya hundar i flocken. Och det måste få ta tid. Till råga på allt började Chilly löpa en vecka efter att grabbarna anlänt, vilket rörde runt lite i rutinerna. Men hennes löp försvann lika fort som det kom. Hon har inom kort tid haft två väldigt korta löp, och korta löp är ju alltid välkommet.

IMG_0764 (2)E

IMG_0889 (2)E

IMG_1122 (2)E

IMG_0856 (2)E

Det har onekligen blivit fart och fläkt i draget sedan Tempo och Ty stormade in i våra liv och deras sprudlande energi smittade av sig på de andra hundarna.

Ibland kör vi med ett husky-spann; Akira och Tempo i lead och Amy och Ty i wheel. Det blir ju en helt annan fart och det har varit otroligt kul att se Amy och Akira få sätta lite fart.

Vi kör ibland med alla sex, vilket är en fantastisk upplevelse och det har gått väldigt bra. Där får Akira och Tempo gå i lead, Ty och Chilly har gått i team och Hiku och Amy i wheel.

Ibland kör vi även femspann; de fyra huskyna först och en av malamuterna i wheel vilket också har fungerat kanon. Hiku har lite svårt att hänga med när det går fort, då hon har lite kort kropp och korta ben. Så när Hiku är med ser vi till att hålla nere farten. Chilly har lättare att hänga med då hon är större och har längre ben.

Grabbarnas intåg i flocken och i familjen har verkligen berikat oss, de är fantastiskt fina killar och vi är otroligt tacksamma för att vi fick äran att få dela vardag och träning med dem! 

IMG_1176 (2)E

 

Vardag

Lycka.

Nu är det sportlov och lite färre hundar på jobbet. Det betyder att avlämningen går lite fortare än vanligt, och idag kom vi hem så pass tidigt att vi äntligen hann köra innan mörkret föll. Eftersom Chilly löper nu, och Hiku har en liten svacka (vi ska köra imorgon med min mamma och syster, så vill ”spara” Hiku lite till det) så tog vi huskygänget idag. Snön har fallit lätt till och från i flera dagar nu, så vägarna här ute är jättefina. Jag vågar knappt tro att det är sant, men nu har vi verkligen riktig vinter och det har vi haft några veckor nu. Det är helt underbart med tanke på hur förra vintern var.

Så i tio minusgrader for vi iväg med snabba gänget, förbi grannar, hästar, bilar och ryttare. Det enda som blev lite svårt för hundarna var när vi mötte en ryttare på vägen som skulle passera oss. Då hoppade vi av och höll i hundarna. Hundarna var lite heta, men det berodde nog mest på att de tyckte att det var värdelöst att stå stilla vid vägkanten och att de ville fortsätta springa. Ryttaren tackade snällt när hon red förbi, så det känns i alla fall som om vi har förstående grannar.

Det är något magiskt över kalla vinterkvällar, när solen ligger lågt och avlägset och kylan färgar landskapet i blått, turkost och rosa. Stora snötyngda granar, en fridfull tystnad som väcker drömmen om vildmarken till liv. Lycka. 

PSX_20180221_191758

PSX_20180221_185223

PSX_20180221_191948

PSX_20180221_204038

Drag, Träning, Vardag

Bakom ett sexspann

Det aktiva livet tar på krafterna. Här sitter jag en lördagskväll, smuttar på en cider, lyssnar på musik men längtar egentligen mest till sängen. Hundarna ligger och sover tungt efter en lång dag.

Vi startade hemifrån efter frukost för att åka iväg till vår kompis Sassa och köra släde. In med alla sex hundarna i bilen, stanna vid ica maxi och köpa korv med bröd och sen ut på E4:an. Med en släde på taket och en stor skylt som lyder ”draghundar på väg mot nya äventyr” drar man till sig en del blickar så här på Uppsala-slätten.

Andra gången vi körde sexspannet och första gången med sexspann tillsammans med andra. Nya hundar i flocken, nya rutiner. Lite nervositet hade samlats längst ner i magen, men försvann efter en kopp kaffe och lite draghundsanekdoter i Sassas kök.

Att köra ett sexspann är egentligen den enklaste delen. Den svåraste delen är att rigga upp, särskilt med unga och lite oerfarna hundar. Trassel och taggade hundar som tjuter i högan sky. Fast faktum är att Tempo och Ty redan har lugnat sig en hel del om man jämförde hur de var första gången vi skulle köra dem i spannet. Nu när vi har kört dem några gånger så har de sprungit av sig den värsta överskottsenergin.

Att köra hund kan vara så otroligt olika från gång till gång. Ibland har man den där idylliska slädturen, när solen skiner mot kalla vita landskap och hundarna jobbar på som om inga bekymmer fanns i hela världen. Allting flyter på och man känner sig lycklig, stolt, levande och fri. Man är ett med sitt spann. Andra gånger går precis allting fel. Dåligt underlag; för mycket snö, för lite snö, isigt, moddigt. Hundarna är lite osugna eller övertaggade, linorna trasslar och man fryser. Hundarna verkar inte förstå vad man vill och tvärtom. Man känner sig irriterad, besviken och dålig men försöker att hålla det för sig själv. Ibland inträffar det också saker som gör att man känner att man lever och börjar fundera på om man ska börja med fågelskådning eller någonting annat mindre dramatiskt. Och så finns det ett spann däremellan.

Idag var det på det stora hela en lyckad dag! Med tanke på att vi nu har ett jäkla sexspann framför oss vilket är nytt både för oss och hundarna, det var ospårat och tungt på vägarna och grabbarna är nya hos oss så gick det strålande. Vi vågade oss till och med på en omkörning med hela spannet vilket gick kanon. Och den där känslan när allt flyter och man har ett ”moment” på släden, det är fan värt allt det där andra. Annars skulle man ju inte hålla på.

Som vi pratade om i Sassas kök; power makes speed. Vi bygger upp styrkan från grunden, både fysiskt och mentalt. Och för varje tur man kör har man lärt sig någonting.

Det blev lite över en mil, med paus vid en grillplats där vi grillade korv och drack varm choklad medan hundarna tränade att sitta på stakeout. Det som är bra med att köra hund är att man alltid vill ha mer. När det går dåligt vill man bara ut igen för att göra om, göra rätt. Och när det går så där bra så fyller det hela själen och får en att längta till nästa gång man ska ut. 

20180217_155155

20180217_132046E

IMG_0939 (2)E

IMG_0926 (2)E

IMG_0954 (2)E

IMG_0962 (2)E

IMG_0949 (2)E

IMG_0918 (2)E

IMG_0943 (2)E

IMG_0910 (2)E

Drag, Träning, Vardag

Nytt kapitel

I helgen påbörjades ett nytt kapitel. Att vi behövde fler hundar visste vi sedan tidigare. Karak mådde inte bra fysiskt och hans tillstånd försämrades under hösten och början på vintern vilket resulterade i att han togs ur spannet. Hans träning ersattes av veterinärbesök.

Utan Karaks styrka blev behovet av fler hundar tydligt. Vi är ju två som vill köra, och Hiku och Chilly är unga. Eftersom jag känt länge att jag ville vänta med fler valpar tills Hiku och Chilly mognat lite mer, samt att behov fanns nu så kom vi överens om att ta in en till vuxen hund. Efter det beslutet följde andra beslut; tik eller hane? Ung eller lite äldre? Malamute eller husky?

Jag älskar alla polarhundar och är inte ”trogen” en viss ras. Vi har ju redan nu ett blandat spann med malamute och huskyblandningar. Det som fick oss att bestämma oss för siberian husky var att vi kände att det kunde vara kul med ett husky-spann, för fartens skull. Amy och Akira springer fint med malamuterna, men de får ju aldrig egentligen ”sträcka ut benen”. Om vi inte kör varsin eller ett tvåspann.

Efter det beslutet tog det inte lång tid innan vi plötsligt hade kontakt med Broscheit fang’s som faktiskt hade två husky-pojkar till salu. Unga, vänliga och dragvilliga pojkar, det gick ju inte att säga nej till! ❤ Så i helgen hämtade vi hem dem till flocken. Broscheit Fang’s Tywin Lanister & Broscheit Fang’s Tempo.

IMG_0596 (2)E

IMG_0695 (2)E

Introduktionen har gått som på räls och våra hundar verkar gilla de nya killarna. Hiku är Hiku; starkt zonförsvar och mycket integritet, men vänlig om ingen inkräktar på det som är hennes. Tempo och Ty verkar vara världens snällaste och respekterar hennes önskan. Chilly verkar betuttad, Akira spelar svårflörtad men vill hela tiden leka, och Amy är förvånansvärt intresserad av de nya unga pojkarna. Hon springer faktiskt och leker lite med dem, vilket hon inte brukar göra särskilt ofta nu för tiden.

Vi har hunnit med att köra killarna ensamma, prova på 6-spann för första gången, samt köra ett fyrspann med bara huskies, vilket var grymt roligt. Då fick Akira och Tempo gå i lead och Amy med Ty i wheel, vilket fungerade superbra!

20180215_183525

20180215_183523

Men djupt inne i hjärtat, omsluten av en mur av förnekelse, bultar sorgen och saknaden efter Karak, som lämnade oss för inte så länge sedan. Det är en förlust som sliter hjärtat ur bröstet, och jag har inte kunnat, och kan knappt skriva om det nu heller. Det gör fortfarande för ont. Och så snabbt efter den obeskrivliga sorgen jag kände efter Dia. Jag har slutit mig, lidit i min ensamhet, förnekat. Men snart kommer jag kunna släppa taget. Snart. Vi saknar dig Karak, älskade vän. Hälsa till Dia när du träffar henne ❤

Vardag

Fullspäckad kalender

Det är vinter, en slädhundsförares högsäsong, och det märks i kalendern. Nu till helgen åker vi på en liten trip och tar med oss någonting tillbaka 😉 Mer om det sen! Under februari och mars är det tänkt att vi ska hinna fira Andreas som fyller år, gå på restaurang, dra tillsammans med vänner, åka upp till draghunds-VM i Sveg (ska inte tävla men vara där), åka upp till Sulviken på deras årliga winterquest, samt åka till Mora på en draghundshelg. Men det är ju det här man lever för. Det är bara vinter en liten del av året. Och jag längtar så sjukt mycket efter att få komma norrut, till snön och fjällen, åka en massa släde och vara med vänner ❤

Som sagt, en massa roligt att se fram emot. Förutom allting som har med företaget att göra. Där har vi också lite roligt på gång, med samarbeten och annat. Jag arbetar på en ny hemsida som aldrig tycks vilja bli färdig, och vi har börjat söka efter en lokal för att kunna utöka verksamheten. Fan, min tankeverksamhet jobbar snabbare än verkligheten.

Mycket på gång, det gäller att andas. Det blir lätt lite för mycket när man vill mycket. Samtidigt så gör jag ju det jag vill. I går var vi hemma hos en kompis efter jobbet, tillsammans med Linda, och blev bjudna på mat och körde släde i mörkret. Vi var hemma halv tolv, men det var en otroligt trevlig kväll! Och för oss här nere i söder så gäller det att passa på medan vi har kallt och snö.

Det är så här jag vill ha det, det är så jag trivs med livet. Med en massa saker att se fram emot, en massa lurviga vänner vid min sida och en vardag full av glädje. Och en massa polarhundar, en massa snö och en massa drag såklart! ❤

IMG_0561 (2)E

Drag, Vardag

Kampen mot kylan

Jag lider av en åkomma som gör mitt intresse för vintersport problematiskt. Jag har en diagnos som heter Raynauds fenomen och som innebär att muskulaturen kring blodkärlen i fingrar och tår drar ihop sig vid kyla (och även vid stress), vilket leder till att fingrar och tår blir vita och kalla. Man blir inte bara kall; man blir jävligt kall, det smärtar otroligt och man domnar i fingrar och tår. Det jobbiga är också att det inte behöver vara särskilt kallt alls för att anfallen ska sätta igång. Jag kan drabbas av detta på sommaren om det t ex blåser.

Så vad kan man göra? Det finns inget botemedel. Läkarna säger följande; håll dig varm om händer och fötter. Och det hade ju egentligen inte varit några problem om det inte vore för detaljen att det inte spelar någon roll hur många lager man tar på sig, man blir ändå kall.

Jag ska ge er ett exempel:

Ikväll tog vi en tur med släden. Ute var det -17,8 grader. På fötterna hade jag tjocka sockor och mina icebugs (som ska klara minst 20 minusgrader). Inte nog med det; i skorna hade jag även batterivärmda sulor som jag nyligen införskaffat mig. På händerna hade jag ett par tunnare fingervantar under ett par tjocka tumvantar. Vi körde inte heller särskilt långt, runt 5 km. Nästan hemma, på vår uppfart, sprang jag med hundarna och släppte in dem på gården med dragselar och allt på. Sedan rusade jag mot huset och med stela fingrar, kalla som istappar fumlade jag med nycklarna i låset. Fötterna kändes som tålösa köttklumpar i skorna. Fick upp dörren och kastade mig in i hallen, väldigt nära att börja böla slet jag av mig skorna och stapplade fram till brasan. Sedan låg jag framför brasan och svor långa haranger och led helvetets alla kval innan smärtan sakta började avta.

Hur ska jag klara av den här sporten? Hur ska jag klara av att vara ute i flera timmar på ett fjäll? Snacka om att man har helt fel sjukdom med tanke på livsstilen. Vägrar ju ge upp mitt liv. Sitter och klurar. Det tråkiga är att mina nya sulor inte hjälpte för fem öre, inte i denna kylan i alla fall. Men jag tror helt enkelt att jag måste skaffa helt andra skor. Nog för att mina icebugs är grymma, men de är helt enkelt inte tillräckligt varma.

Jag minns att jag redan som barn frös otroligt mycket ibland när vi var i fjällen och åkte slalom. Med åren började jag förstå att sättet jag frös på inte var riktigt ”normalt”. Jag har ju också valt ett jobb nu där vi är ute i princip hela dagen. Det är väldigt jobbigt och besvärligt att lida av det här när man är en person som älskar vintern. Men det finns ju egentligen bara en väg att gå i kampen mot kylan, och det är att försöka hitta riktigt varma kläder… Tips mottages med glädje! 

20180205_194608

Drag, Träning, Vardag

Tre tvåspann och ett skoterspår

Gårdagen bjöd på släde! Vi åkte iväg till en vän som hade kört upp spår med skoter. Inte långt från henne ligger det hus vi budade på först men förlorade och vi måste åka förbi det för att komma till henne. Det ligger där som en påminnelse om vad som hade kunnat vara. Vår kompis bor precis så som jag drömmer om att bo; mitt ute i skogen utan nära grannar, omringad av bra dragvägar. När man kör upp mot hennes hus sveper ljudet av polarhundarnas ylande genom skogen och jag hamnar i ett tillstånd av inre frid.

Hon hade även en extra släde som Andreas lånade, så det blev totalt tre stycken tvåspann. Att köra drag tillsammans med vänner har blivit det vi gör på helgerna nu för tiden, och jag känner mig berikad. Vi körde i olika konstellationer; jag började med att köra först med Hiku och Akira, sen bytte vi så att vi låg sist, vi fick tillfälle att träna omkörning och hann även med fika och polarhundssnack.

Det var också väldigt kul att för en gångs skulle få köra i ett skoterspår. Bara det här att det faktiskt är snö känns som en välsignelse. Det ska vara minusgrader ett tag, och vi håller tummarna att det blir så också. Jag vill mer.

2n

Vardag

De ser bara en massa hundar

”Hur kan man vilja ha så många hundar?” ”Är det inte jobbigt?” Varför har man så där många hundar?” ”De måste kräva jättemycket”. ”Ska ni verkligen ha fler hundar?”

Vi är säkert inte ensamma om att ibland bli ifrågasatta. Att folk inte riktigt förstår det sättet vi vill leva på. För mig är det helt fine. Man kan inte förstå alla och det behöver man väl inte heller? Men jag försöker tänka så när jag själv upptäcker att jag inte förstår någon annans sätt att leva. Man behöver inte ifrågasätta andra hela tiden, man kan bara acceptera att man inte förstår och att människor är olika.

Det är lätt att bli lite provocerad när man blir ifrågasatt. Det blir jag också ibland. Samtidigt förstår jag att folk inte förstår. De ser bara en massa hundar. De som inte ”förstår grejen” ser väl bara en massa grindar i vårt hem, en massa hundgårdar överallt på tomten, en massa hundhår i soffan och inte minst en massa hundar överallt (och vi har ju rätt få draghundar ändå). De förstår inte grejen för de är aldrig med när vi gör det vi älskar. De är inte med på de där turerna när man ser hundarna i sitt rätta element, när man förstår deras väsen och vad de är skapta att göra. När man får utdelning för allt slit och när livskvalitén är på topp.

För de personer som är viktiga i mitt liv försöker jag förklara. Jag pratar ofta om det vi gör som om det vore självklart. Att vi ska skaffa fler hundar till exempel. Hundar blir äldre, hundar blir sjuka. Att skaffa fler hundar är inte bara för att ha fler hundar i soffan (även om det är ytterst mysigt). Det fyller en funktion, det är lite av en nödvändighet för att hålla på med det här. Jag pratar om det vi gör med passion. Ingen som känner mig kan tvivla på att jag brinner för det här, att det är mitt liv. Det gör nog också att familjen sedan länge har slutat ifrågasätta. Min passion väcker nyfikenhet och intresse.

Min mamma ska följa med oss på vår slädhundssemester i vinter. Hon har bett om det själv. Hon ser inte bara en massa hundar; hon ser vad det är vi gör och vad vi brinner för.

IMG_0163 (2)E

Drag, Träning, Vardag

Slädkörning ”is the shit”

Jag försöker att unna mig själv att vara försiktigt positiv och hoppfull. Prognosen visar att det kommer en front med minusgrader och snö inte bara i Norrland utan även här nere hos oss.

Så fort vi kom hem från jobbet idag tog vi fram släden för att ta en liten tur innan middagen. Det ska komma ännu mer snö imorgon, så ikväll blev det en testtur för att få se hundarnas kapacitet samt snöstatus. De plogar här på våra vägar, vilket gör att det fortfarande är på gränsen. På de vägar där vi brukar köra barmark ligger det ett tjockt lager med tung blötsnö, vilket skulle bli alldeles för tungt för hundarna.

Men jag har faktiskt betalat lite till en lokal skoterklubb för att få köra i skoterlederna, så det måste vi prova nu när det ska komma snö på riktigt.

Även om jag tycker att barmark är betydligt lättare att ägna sig åt än slädkörning så är det som om ingenting kan mäta sig med det här, och jag vet inte riktigt varför. När vi kör vagnen kopplar vi på hundarna, sätter oss och far iväg, om än efter lite förberedelser så klart. Det rullar lätt och fort, inga konstigheter, bromsar som greppar i ett fast underlag. Slädkörningen innebär oftast mer förberedelser, eftersom man ska klara av kyla och väder på ett helt annat sätt. Stå i minusgrader och koppla linorna på taggade hundar, fumla med nacklinor i ett försök att slippa ta av sig handskarna. Vädret påverkar inte bara upplevelsen utan även förutsättningarna för draget. Mjuka fina skoterspår, hårda och isiga vägar eller tung blötsnö… Att få stopp på en släde som far i slirig snö efter ett starkt hundspann är inte alltid det lättaste. Men ganska ofta är det tvärtom för oss; det är tungt, det går långsamt, man får hjälpa till själv (oftast då man inser att man behöver fler hundar :p).

Så ja, för mig innebär slädkörning mycket mer jobb, men det är också det som är ”the shit” liksom. När man står där på släden och hundarna jobbar på, då är det värt allt jäkla slit! 

20180201_173216