Barmarkspremiär

Nu har vi milda dagar och kalla nätter. Men för varje dag som går så försvinner lite mer av snön och isen. Igår konstaterade jag att så pass mycket av vägen här hemma hos oss är barmark att vi skulle våga oss på en premiärtur med vagnen. Det är mest en kort första bit där det fortfarande är lite isigt, så planen var att ta det lugnt i början (vilket kan vara en utmaning minst sagt…)

Vi tog husky-gänget och vagnen och drog iväg, mot barmarkssäsongen. Akira och Tempo i led och Amy och Ty i wheel. Även om det var lite isigt i början så tog vi oss förbi det hyggligt lugnt och kom sedan ut på gruset där hundarna fick sträcka ut. Och vad glada de var att få springa! Det var en vecka sedan sist och det märktes i benen på dem.

Att köra alla sex hundarna med den vagnen vi har är att utesluta. Om man inte är självmordsbenägen så skulle det vara en väldigt dålig idé. Vi har ju kört båda två på vagnen med fem hundar tidigare, och det har varit på gränsen. Förhoppningsvis har vi en större och tyngre vagn på gång. Och så får vi rusta upp cyklarna också.

I väntan på barmark

Vi har haft någon vecka nu med is, ingentinget mellan snö och barmark. Inget drag. Som tur är så verkar det hela ha börjat under vår semester, då vi var uppe och körde släde i Lofsdalen. Så det har gått fort de här dagarna, och idag när jag var på promenad med Hiku och Akira så insåg jag att det faktiskt har smält bort så pass mycket att man kan börja med barmark. Så i morgon tänkte vi prova på att ta en premiärtur med vagnen.

I väntan på barmark har vi lekt och busat på gården, och tagit promenader. Det känns som om vi har uppnått harmoni och rutiner i flocken; pojkarna känner sig hemma och de andra verkar se dem som en del av oss. Till och med Hiku, som har behövt lite längre tid än de andra. Men nu fungerar det hur bra som helst.

Jag brukar ju känna mig så deprimerad när våren börjar komma och vintern drar sig undan. Men nu känns det faktiskt helt ok. Det har varit en bra vinter med en hel del snö, vilket har inneburit att det har blivit en hel del tid med släden. Så det känns ok, våren kan komma. Nu får man passa på att köra barmark innan det blir för varmt bara!

IMG_2044 (2)E

IMG_2075 (2)E

IMG_2065 (2)E

IMG_2037 (2)E

IMG_2093 (2)E

IMG_2049 (2)EE

Liten film från Lofsdalen

Just nu lever jag på minnen och försöker att hantera alla frågetecken i mitt huvud. Vi står inför förändringar, beslut som ska fattas. Sista tiden har varit hektisk och jag försöker hitta tillbaka till mig själv; till inspirationen, kreativiteten och glädjen. Jag har sista tiden tappat allt det där, det har inte funnits tid eller ork.

Vem är jag när allt det där försvinner? Ett skal. En robot. Utan kreativiteten är jag ingen. Jag saknar att måla, att teckna, att skriva. I morse vaknade jag klockan fem av att hjärnan gick på ett tomt högvarv medan kroppen kändes tung som bly, en mycket märklig kombination. Jag blev rädd. Att jag ändå kan sitta här ikväll och skriva tar jag som ett mycket gott tecken. Det finns i alla fall en möjlighet till återhämtning.

Vi har isgata här hos oss nu, så vi har en tillfällig paus i draget. Hundarna känns harmoniska med varandra, så på det planet är det lugnt. Pojkarna börjar vänja sig lite vid att vara inomhus, och de verkligen älskar att få komma in. Medan Ty är överallt samtidigt är Tempo lite mer försiktig. Ikväll när jag kikade in i köket hittade jag Ty liggandes nästan på rygg i diskhon, vilket var bland det roligaste jag sett på länge.

Jag delar med mig av en liten film jag klippte ihop från våra turer i Lofsdalen. När jag vill drömma mig tillbaka ❤

Själens inre rop

Hemma igen efter några underbara dagar i Norrland. I lördags styrde vi mot Lofsdalen för att tillbringa några dagar tillsammans med Nicole och Erik, samt besöka draghunds-VM i Sveg.

Det är svårt att förklara den känslan som infinner sig i mig varje gång jag kommer norrut. Det är som om själen plötsligt känner sig hemma, mitt inre hittar ett lugn. Jag blir uppslukad av naturen och de stora vilda som breder ut sig i fjärran. Fjällen som reser sig mäktiga i bakgrunden och får allting annat att krympa. Jag känner mig liten i kroppen men stor i sinnet.

Tanken var att vi skulle hälsa på ett par dagar i Lofsdalen, för att sedan fortsätta norrut till Sulviken, men den årliga valpträffen blev inställd på grund av sjukdom. Så det blev ett par dagar till i Lofsdalen som vi spenderade på de bästa av sätt; köra hund och umgås med vänner.

Att besöka VM i draghund var häftigt, även om vi bara kunde vara med på söndagen. Att se alla dessa ekipage vid startlinjen kan ju väcka tävlingslusten i vem som helst, till och med i mig, även om jag är en ängslig själ som är en aning rädd för att tävla.

IMG_1490 (2)E

IMG_1494 (2)E

IMG_1504 (2)E

IMG_1505 (2)E

IMG_1516 (2)E

En annan ny upplevelse som jag tar med mig hem från den här resan var hundkörning med ett större spann uppe på fjället. En dröm jag har haft väldigt länge. Det är liksom målet med allting vi håller på med, det är dit vi strävar, där våra drömmar är.

På måndagen satte vi ihop till ett sjuspann och ett trespann. Jag och Nicole (Nicole körde och jag satt i släden) tog det större spannet (Nicole och Eriks hundar samt Amy, Chilly och Ty) och Andreas körde efter med trespannet (Akira, Tempo och Hiku). På onsdagen tog jag och Nicole en tur med nio hundar; deras hundar samt Akira, Tempo, Amy och Chilly.

Det är svårt att förklara tjusningen med storspann, det är svårt att riktigt förstå förrän man står där mitt i den darrande stämningen, omgiven av hundar som skriker av upphetsning inför den kommande uppgiften. Det är egentligen inte antalet hundar utan deras gemensamma kraft som fyller mig med upprymdhet. Nio individer, ett stegrande rus. En ökande puls, nerver på max. Det är som en drog; man vill bara ha mer.

Hur kommer man tillbaka hem efter det här? Hur står man ut med Uppsalaslätten efter en vistelse bland höga fjäll och djupa dalar. När det bara behövs en utsikt över vitklädda vidder för att bli lycklig, hur hanterar man tomheten när allt det där försvinner? Hur länge ska man ignorera själens inre rop? Hur rättfärdigar man att man förvägrar sig själv den lycka som står att finna?

Min kropp är tillbaka, men mitt sinne är kvar där uppe. 

IMG_1702 (2)E

IMG_1717 (2)E

IMG_1683 (2)E

IMG_1742 (2)E

IMG_1856 (2)E

IMG_1776 (2)E

Fjällen kallar

Snart är det dags. Mitt hjärta längtar, min själ behöver det här. Vi åker norrut på en liten resa, för att få en glimt av draghunds-VM, träffa vänner och härliga människor, en massa fantastiska hundar och köra släde i världens vackraste natur; fjällvärlden.

Jag ska vara ärlig. Den senaste tiden har varit tuff på flera plan, både privat och på företagsfronten. Jag har i princip aldrig varit ledig, min hjärna har gått på högvarv och jag har vid flera tillfällen faktiskt fruktat att den tillslut ska lägga av på grund av överbelastning. Utmattning. Jag måste stoppa mig själv. Och ni vet, det är inte alltid det där glamorösa och självupplyftande åå jag jobbar så hårt för mina drömmarjag är en sån eldsjäl osv... Ibland är det bara jävligt mycket ändå, en massa arbete som man liksom inte har valt själv. Saker som måste byggas upp från grunden när man egentligen bara vill hoppa över några steg på vägen.

Kanske är det bra att min hjärna skriker stopp. Jag har inga som helst planer på att jobba sönder mig själv, varken kroppsligt eller själsligt, för det är idioti. Jag är inte den personen som arbetar tills jag stupar. Jag är varken odödlig eller osårbar. Jag ropar på hjälp innan dess, jag lyssnar på min kropp. Jag vill räcka i längden, jag vill bygga upp någonting hållbart.

Så den här Norrlandsresan kunde inte kommit mer lägligt. Nu måste jag pausa lite. Andas natur och stillhet. 

DSC00665 (2)

Sulviken förra året

Målet är ingenting, vägen är allt

En av de mäktigaste känslorna jag vet är dessa jag drabbas av när vi kör vårt sexspann och allting bara flyter på så där bra. Men alla som håller på med det här vet ju att det inte alltid är så det ser ut, och så är det väl med alla sporter. Vi har ju levande djur att ta hänsyn till också och deras dagsform, utvecklingsfas och humör.

Jag glömmer nog bort ibland att vi är nybörjare, både vi och hundarna. Även om jag har hållit på med drag sedan 2013 ungefär, så var förra vintern vår första vinter med släde och fyrspann. Och den vintern var dessutom helt kass snömässigt så det blev inte alls så mycket träning som vi hade hoppats på. Den här vintern har ju varit betydligt bättre, och vi har fått en hel del tid med spannet och släden. För varje tur lär jag mig någonting nytt.

Men det är så lätt att vilja allting på en gång. Att allting ska fungera som en klocka och vara så där fantastiskt underbart hela tiden. Det hjälper att tänka på oss som nybörjare. Det här är en resa vi gör tillsammans med hundarna. Vi utvecklas tillsammans. Testar olika positioner på hundarna för att se var de presterar bäst. Hiku har ju som sagt en period då det här med draget inte fungerar klockrent. Hon är taggad vid starten, men ganska snabbt börjar hennes koncentration att svikta. När Hiku var yngre gick hon ofta i lead med Akira, vilket fungerade väldigt bra. Men nu vill hon inte längre, och hon känns inte bekväm med att ha hundar bakom sig just nu. Så hon får gå i wheel (även om den positionen inte passar henne hundra heller). Vi kör bara kortare pass med henne, med långsammare tempo och inte lika ofta som de andra. Vi vill inte att hon ska ledsna helt.

Nu stundar ju vår Norrlandsresa, så vi får se hur det går, men man kan ju alltid dela upp hundarna också, så att Hiku kan få springa ensam eller med Amy, så att det blir lite mer på hennes villkor.

Någonting vi har börjat träna på nu är lugna(re) starter. Sedan killarna kom in i bilden har ljudnivån vid start ökat dramatiskt. Akira är duktig på att ljuda hon också, när hon triggas igång av andra. Även Chilly låter högt ibland. De enda som är lite mer dämpade är Hiku och Amy, som mest står och undrar när vi ska köra.

Här finns det väl inga genvägar. Vi kör först när de tystnar. Det jobbigaste med detta är min oro för att vi ska störa grannarna, men samtidigt har vi pratat med dem om vad vi håller på med, och varför det låter så mycket, och de har sagt att de inte störs av det. Så jag får försöka lägga undan den oron och stålsätta mig. För ljudvolymen GÖR mig stressad vid start, även om jag jobbar väldigt mycket på att själv behålla lugnet. Men återigen; vi är nybörjare. Vi har mycket träning framför oss och det är ju det som är kul också!

Det gäller att inte ha för höga krav, varken på oss eller på hundarna. Att träna och lära sig och se till att man har kul på vägen. Målet är ingenting, vägen är allt.
PSX_20180306_191337