Målet är ingenting, vägen är allt

En av de mäktigaste känslorna jag vet är dessa jag drabbas av när vi kör vårt sexspann och allting bara flyter på så där bra. Men alla som håller på med det här vet ju att det inte alltid är så det ser ut, och så är det väl med alla sporter. Vi har ju levande djur att ta hänsyn till också och deras dagsform, utvecklingsfas och humör.

Jag glömmer nog bort ibland att vi är nybörjare, både vi och hundarna. Även om jag har hållit på med drag sedan 2013 ungefär, så var förra vintern vår första vinter med släde och fyrspann. Och den vintern var dessutom helt kass snömässigt så det blev inte alls så mycket träning som vi hade hoppats på. Den här vintern har ju varit betydligt bättre, och vi har fått en hel del tid med spannet och släden. För varje tur lär jag mig någonting nytt.

Men det är så lätt att vilja allting på en gång. Att allting ska fungera som en klocka och vara så där fantastiskt underbart hela tiden. Det hjälper att tänka på oss som nybörjare. Det här är en resa vi gör tillsammans med hundarna. Vi utvecklas tillsammans. Testar olika positioner på hundarna för att se var de presterar bäst. Hiku har ju som sagt en period då det här med draget inte fungerar klockrent. Hon är taggad vid starten, men ganska snabbt börjar hennes koncentration att svikta. När Hiku var yngre gick hon ofta i lead med Akira, vilket fungerade väldigt bra. Men nu vill hon inte längre, och hon känns inte bekväm med att ha hundar bakom sig just nu. Så hon får gå i wheel (även om den positionen inte passar henne hundra heller). Vi kör bara kortare pass med henne, med långsammare tempo och inte lika ofta som de andra. Vi vill inte att hon ska ledsna helt.

Nu stundar ju vår Norrlandsresa, så vi får se hur det går, men man kan ju alltid dela upp hundarna också, så att Hiku kan få springa ensam eller med Amy, så att det blir lite mer på hennes villkor.

Någonting vi har börjat träna på nu är lugna(re) starter. Sedan killarna kom in i bilden har ljudnivån vid start ökat dramatiskt. Akira är duktig på att ljuda hon också, när hon triggas igång av andra. Även Chilly låter högt ibland. De enda som är lite mer dämpade är Hiku och Amy, som mest står och undrar när vi ska köra.

Här finns det väl inga genvägar. Vi kör först när de tystnar. Det jobbigaste med detta är min oro för att vi ska störa grannarna, men samtidigt har vi pratat med dem om vad vi håller på med, och varför det låter så mycket, och de har sagt att de inte störs av det. Så jag får försöka lägga undan den oron och stålsätta mig. För ljudvolymen GÖR mig stressad vid start, även om jag jobbar väldigt mycket på att själv behålla lugnet. Men återigen; vi är nybörjare. Vi har mycket träning framför oss och det är ju det som är kul också!

Det gäller att inte ha för höga krav, varken på oss eller på hundarna. Att träna och lära sig och se till att man har kul på vägen. Målet är ingenting, vägen är allt.
PSX_20180306_191337

2 reaktioner på ”Målet är ingenting, vägen är allt

  1. Jag säger bara en sak; HÖRSELKÅPOR!! Herregud så det hjälper mig att dämpa mitt stresspåslag när hundarna ljudar i starten – och det gör att jag fixar att vänta ut dom på ett helt annat sätt. Dom där kåporna är mina nya bästa vänner haha

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s