Tack för att du delar mina drömmar

Någonting som ofta slår mig nuförtiden är att jag känner tacksamhet över den människa som jag har lyckats hitta och som har hittat mig. Min själsfrände har alltid varit min tvillingsyster och hon är och förblir ohotad på den positionen. Vi delar så otroligt mycket att jag inte skulle klara mig en dag utan henne. Men vi delar ju inte livet med draghundarna. Jag har liksom aldrig ens förväntat mig att hitta någon som kommer att dela detta med mig.

Jag levde med en person för några år sedan, och ni som känner mig eller har läst min blogg ett tag vet vad som hände där. Han älskade hundarna, men han delade inte mitt intresse för draget. När det förhållandet tog slut så kände jag mig på ett sätt mer fri. Jag kunde utöva detta intresse exakt på det sätt jag ville och jag kunde fatta helt egna beslut om hundarna.

När mitt inre läkt så pass mycket att jag började leta efter en person att dela livet med, så var det med en hel del krav; han skulle älska hundar och dela i alla fall ett aktivt hundliv med mig. Men jag var van vid att utöva drag ensam och det var jag nog inställd på att få fortsätta med. Det var ok, bara jag inte hindrades i min väg mot mina mål.

När jag träffade Andreas var han långt ifrån en musher. Han var en dataspelsälskande it-tekniker som tyckte om sommaren. Däremot älskade han hundar och var en allmänt öppen person. Sedan dess har våra drömmar flätats in i varandra. Han växte in i rollen som draghundsförare och helt plötsligt var det självklart att vi skulle göra detta tillsammans. Vi drar nästan alltid tillsammans, vi har samma mål och samma drömmar. Jag behöver aldrig ”tjata” mig till en till hund. Det var ju han som sa, rätt tidigt i vårt förhållande, ”har man tre hundar kan man lika gärna ha 10”. Det kan ju låta som om jag totalt har förvandlat honom, och visst, i början kanske jag peppade honom rätt mycket att följa med ut och dra. Men sen hände nåt. Vi började skapa gemensamma drömmar, och de handlade om vinter, höga fjäll och en massa polarhundar. Det är en sån obeskrivlig frihetskänsla och känsla av harmoni.

Jag har i tidigare förhållande levt med känslan av att man inte alltid vill samma sak, att man har lite olika mål, att man behöver ”tjata” ibland för att t ex skaffa en till hund, och även om det blir ett ”ok då” så är det ju liksom inte 100% roligt om inte båda egentligen är med på det. Det är helt enkelt inte så kul alla gånger. Jag har till och med känt flera gånger att jag kanske skulle må bättre själv, fri att leva på det sättet jag vill.

Jag vill göra en liten valborgshälsning till min fästman Andreas: Tack för att du finns, tack för att du kom in i mitt liv med ett öppet sinne och att du nu delar mina drömmar. Du är världens bästa sambo och fästman, du är världens bästa husse åt hundarna och min alldeles egen musher ❤ 

IMG_2481 (2)E

IMG_3582 (2)E

IMG_4341 (2)E

Från husdjur till familj

Det slår mig ofta vilken resa hunden som art har gjort. Från arbetsdjur, husdjur och sen till familjemedlem. 

Hunden har varit människans följeslagare i 15 000 år. Det är många år som hundar har avlats enligt våra planer, formats för att passa våra behov och hjälpt oss i det dagliga arbetet samt i specialuppdrag. De har använts i nästan alla arbeten som människan har utfört bakåt i tiden och även idag används hundar i stor utsträckning i människans tjänst. Gårdshundar, vallhundar, slädhundar, jakthundar, spår- och sökhundar, räddningshundar och ledhundar…. Deras kompetens är imponerande och respektingivande. Det finns inget annat djur som kan mäta sig med hunden när det gäller att tillhandahålla oss så många olika färdigheter och tillfredsställa så många olika behov hos oss människor. Jag vill bara knäböja och visa min vördnad. 

Att hunden även kan ses som en familjemedlem är nog ingen ny företeelse egentligen. Jag tror att det alltid har funnits människor som har skapat en speciell relation till sina hundar. Hundar har liksom den förmågan; precis som barn så talar de till vårt sårbara behov av omhändertagande och kärlek. De är mästare på att förstå oss människor och att skapa ett alldeles speciellt band till oss. Däremot tror jag generellt att synen på hundar har förändrats stort under de senaste årtiondena. Det är ju tydligt när man tittar närmare på normer kring ex hundträning och hunduppfostran; förut skulle hunden vara ”längst ner i rang”, man skulle vara en ”stark ledare”, osv. Hunden var ett husdjur och skulle behandlas därefter. Det kan göra så ordentligt ont i hjärtat när jag tänker på alla dessa hundar som har levt efter dessa regler. Som har blivit ”dominerade”, nertryckta och isolerade. Jag vet flera som har berättat om deras familjehundar som de haft i familjen när de var barn. En del av dessa hundar har tex fått ligga i hallen och inte fått komma in i gemenskapen med ”resten av familjen”. Förut hade man även hundar ute på kedja i trädgården med en liten koja och ett ben som sällskap. Lite som i tecknade filmer. 

Det finns naturligtvis skillnader mellan raser och individer. Polarhundar, som vi själva har, är betydligt bättre på att ”roa sig själva” och att bo ute i hundgård tillsammans med andra hundar än vad t ex vallhundar och retrievers är som inte vill något hellre än att vara med sin människa. Däremot så är jag övertygad om att det hos alla hundar finns en stor stor kärlek till människan, och att de har ett stort behov av närkontakt, oavsett ras och individ. Det är det som är så unikt för hunden.

Jag vet inte exakt när hunden gick från att vara ”ett husdjur” eller ”ett arbetsdjur” till att bli en familjemedlem, men med tanke på hur länge hunden har funnits vid människans sida så är det en försvinnande liten tid. Tack vare hängivna etologer och ”hundexperter” har vi kommit väldigt lång de senaste åren. Synen på hunden som en familjemedlem märks på olika sätt i samhället, t ex när det gäller den snabbt ökande marknaden för hunddagis, hundtrim, hundfrisörer, hundkurser osv. Hundägare lägger väldigt mycket pengar på sina hundar, precis som föräldrar som vill lägga mycket pengar på sina barn. Många av oss ser numera våra hundar som självklara familjemedlemmar. De förtjänar det bästa. Hundar är inte längre något husdjur; de är våra barn. 

Förut fanns det något slags tabu; man jämför inte hundar och barn! Jag har aldrig förstått det. Jag gör det hela tiden. Min tvillingsyster är lärare och har en son på ett år. Vi pratar oändligt mycket om inlärning, psykologi, uppfostran osv… och vi kommer gång på gång fram till att det finns så många likheter mellan hundar och barn. Ja, mellan hundar och människor överhuvudtaget. Upplevelsen är att det nästan finns fler likheter än olikheter. Och det är egentligen inte så konstigt. Inlärningspsykologi fungerar i grunden väldigt lika hos alla arter. Och man ska inte glömma bort att hundar har formats efter oss människor i 15 000 år. De kan oss, de förstår oss. 

Jag träffar fortfarande människor som inte ser hundar som familjemedlemmar på det sättet. Det är fortfarande bara en hund som ska lyda och veta sin plats. Men jag hoppas att dessa bli allt färre. Jag hoppas att fler och fler faktiskt ser vilka otroliga vänner och livskamrater man kan hitta om man bara släpper sina principer och öppnar upp sina armar. En hund ska få vara hund (de är varken vargar eller människor), men samtidigt en självklar del av oss, då tror jag att de mår som allra bäst.

Vi har sex hundar och de är alla lika älskade och en lika självklar del av oss. De ger mig så otroligt mycket kärlek varje dag att man bara känner för att lägga sig raklång på marken ute i hundgården och låta sig uppslukas av denna kärleksstorm. De gör mig lycklig, varje dag. 

Ibland får man kommentarerna som antyder att det måste vara jobbigt med så många hundar. Men NEJ, det är inte jobbigt. Tvärtom, det är helt jävla underbart! Visst, det tar mycket tid, man är trött ibland, man är låst, man kan inte åka bort, det är kämpigt vid löp eller om hundar blir sjuka osv. Men det är väl samma sak om du har barn och familj? De kan också bli sjuka, du kan inte göra vad du vill, du är låst, man kan ha konflikter inom familjen osv. Men det är ingen som säger oj, det måste vara jobbigt att ha så många barn, det måste vara jobbigt att ha en familj? Livet kommer med kompromisser, med risktagning och med problem. Är man inte beredd att ta det, ja då får man leva ensam.

Det absolut bästa jag hade kunnat göra var att skaffa en flock med hundar. En flock upplevde jag från fyra hundar och uppåt. Det var då vi fick nya utmaningar, hundarna blev en flock, Jag upplevde stor skillnad mellan att ha tre hundar och att ha fyra, fem, sex. Det blir en helt annan dynamik. Och där kommer utmaningarna, den extra glädjen och den massiva kärleken. Vad är livet utan utmaningar? Tre hundar var bekvämt. I alla fall i förhållande till sex hundar. Men samtidigt kan fler hundar roa sig själva på ett annat sätt, såvida de fungerar bra ihop. Med tre hundar så kunde nån bli utanför om man t ex skulle ta med sig två. Jag gillade inte att ha tre hundar. Jag upplevde det faktiskt bättre med fyra, då man kunde dela upp dem två och två.

Att ha en flock med hundar har varit underbart, men det har också varit utmanande. Och jag älskar att lära mig mer om mig själv, om mina hundar och deras förhållande till varandra. Och oavsett hur många hundar man har så tror jag att de flesta ändå ser dem som sin familj; man känner dem in och ut, man älskar dem smärtsamt och innerligt. Kärleken tar aldrig slut, man får bara mer och mer. 

IMG_3833 (2)E

IMG_3575 (2)E

IMG_3582 (2)E

IMG_3567 (2)E

IMG_3832 (2)E

IMG_3589 (2)E

IMG_3830 (2)E

Pensionärer och livliga unghundar

Våren har tagit ett fast grepp om oss här nere i södra Sverige och man får ledsamt erkänna för sig själv att dragsäsongen i princip är slut. Det blev inte så mycket till barmarkssäsong den här våren eftersom isen låg kvar länge, och sen var värmen över oss. Men å andra sidan körde vi sista slädturen i april, så man ska inte klaga egentligen. Det har varit en bra slädsäsong till och med här nere och det känns bra så här när man packar undan dragutrustningen. Men än så länge är det inte omöjligt att köra mornar och kvällar, och ikväll blev det en vända med killarna, då vi övade lite på omkörningar. Däremot märker man att de påverkas av den höga luftfuktigheten, så det blir nog inte så många fler turer.

VIRB0170_Momentö,k

Amy har nu gått i pension. Jag tog beslutet för två dagar sedan efter dragturen med Ty, då hon nu tydligt visar att hon inte orkar längre. Hon har överlag sprungit bra den här vintern (även om hon inte har orkat fullt lika mycket som tidigare), men det började i Lofsdalen då jag såg att hon inte var bekväm med att springa. Efter det har hon inte orkat lika mycket som tidigare under vintern och nu sist blev det tydligt då hon inte ens klarade av ”lilla rundan” här hemma. Så nu ska hon få vila upp sig, och jag tänkte även att jag ska ta henne till veterinär för att se om hon har ont.

20180423_170043_001

Älskade gamla tant (Amy till vänster)

Från gamla till unga; Hiku är i något slags mentalt överslag: sprudlande och nästan hetsigt glad, och kan inte få nog av att busa både med matte och husse samt med de nya pojkarna. Jag kan beskriva henne med ett ord just nu; PAJAS. Hon är verkligen stormförtjust i Ty och Tempo, och nu får hon jobba hårt för att få deras uppmärksamhet då Akira löper och således lätt fångar deras intresse. På den senaste tiden har Hiku blivit väldigt busig och hon leker HÅRDHÄNT med mina armar. Detta är jag van vid från tiden när Dia var unghund och bet mig blå och gul om armarna. Men jag lyckades lära Dia att du får bara leka med mig om du inte biter mig. Jag gjorde helt enkelt så att varje gång hon bet i armarna slutade jag leka. Det gick faktiskt väldigt bra. Efter en liten tid av träning blev Dia försiktig i leken och problemet fanns inte längre. Så jag tänkte att jag skulle prova samma sak med Hiku.

Jag tror att Hiku är lite understimulerad eftersom hon inte har dragit så mycket sista tiden, då hon inte har varit så taggad på det. Jag tog Hiku och Akira på en kortare dragtur med cykel i förrgår och det gick för det mesta bra. Hiku verkar dock fortfarande vara disträ över lag och jag tror att hon tycker att det är lite för varmt för att jobba nu. Det blir mycket dricka och bada. Vi får hitta på en massa saker ihop nu i vår så att hon får utlopp för sin energi.

Samtidigt upplever jag Hiku som mer mogen och tillfreds än tidigare. Hon är väldigt fin i flocken, och den senaste tiden har det känts som om hon försöker dämpa eventuellt missnöje från Chillys sida. De är ju aldrig tillsammans nu, men vid ett par tillfällen har det varit spänt från Chillys sida genom gallret på hundgårdarna. Men då har ändå Hiku gjort lugnande signaler och vikt undan. Jag älskar att sitta och betrakta Hiku tillsammans med de andra hundarna, hon är en väldigt intressant individ eftersom hon kan upplevas både tuff och mjuk i olika situationer.

20180423_175110

20180423_173430

Det är ingen av hundarna som styr med järnhand här hemma och det är så jag vill ha det. Företräden kan se olika ut i olika situationer och det finns ingen given hierarki. Däremot finns det regler och rutiner som det känns som om hundarna har anammat. Det finns också en massa olika individer med olika personlighetsdrag och ibland olika viljor. Det är en flock med många unga individer som ska hitta sig själva och varandra och det måste få ta lite tid.

Jag har alltid älskat unghundar; när det fortfarande finns mycket att jobba med, att bygga på och en lång väg framför sig att vandra på tillsammans. 

Nuläge, visioner och att dra i bromsen

Det jobbigaste med att ha visioner för mig är att jag vill ha allting på en gång. Oavsett om det gäller karriär, hundliv eller relationer så vill jag gärna komma framåt i en ganska snabb takt, och jag har lätt för att bli otålig och nästan tappa sugen om saker och ting går lite för långsamt.

Men jag är i alla fall medveten om detta. Jag påminner mig själv om att man måste börja nu och här och lägga en bra grund om man ska kunna nå sina mål. 

Det tar tid att bygga upp ett företag. Det tar tid att få ett riktigt bra spann av draghundar. Det tar tid att få en bra flock. Det tar tid att skaffa sig erfarenhet.

Och ska jag vara ärlig så blir jag ibland stressad över alla dessa visioner. Ibland vill jag bara lägga allting på hyllan och BARA leva nu och här. Ibland känns det som om jag glömmer bort att leva nu och här för att jag är så upptagen av att sträva mot alla dessa mål. Ibland kanske vi drunknar i allt detta självförverkligandet, och man glömmer bort att jaget faktiskt är här och nu också. Lilla jaget. 

Det är mycket i vårt samhälle som handlar om prestationer, om andras förväntningar och att man alltid ska vara så himla duktig. Jag faller i dessa fällor hela tiden, och jag mår väldigt dåligt av det. Så jag försöker bromsa och tänka SKIT I ALLA FÖRVÄNTNINGAR! Ibland skiter jag i att vara duktig. Ibland släpper jag alla krav och tillåter mig själv att bara vara jag. Ibland vill jag bara ha lite peace and quiet.

Det är inte alltid helt lätt att förena dessa känslor; den delen av mig som har visioner och som vill kämpa för att nå dit, och den andra delen av mig som vill dra mig undan från all stress och press. Men jag är faktiskt övertygad om att det går. Det gäller bara att vara lyhörd och lära känna sig själv och var gränserna går. Att dra i bromsen ibland. Att tillåta sig själv att misslyckas, och tänka på att man inte måste vara perfekt.

Idag hade vi möte kring företaget vilket var otroligt givande. Saker och ting klarnade, idéer om framtiden tog form. Vi jobbar mycket med nu och här, vilket är skönt. Det är där jag vill vara just nu idag.

IMG_3745 (2)E

Vackra Ty

 

Härifrån och framåt; företaget del 2

Förändringens vind blåser mellan träden och för med sig ovisshet, hopp och inspiration. Efter jobbet igår intog vi en måltid på en nyöppnad restaurang i Uppsala, och avslutade den sommarljumna kvällen på en inglasad balkong tillsammans med två härliga kunder och deras underbara hund Selma.

Det här jobbet har gjort att vi fått möjligheten att träffa en hel del trevliga människor och hundar, jag har lärt mig otroligt mycket om mig själv, om min förmåga att kämpa, men även var min gräns går. Jag har pressat mig hårdare än vad jag någonsin har pressat mig själv tidigare och det har slitit. Men det har också gett en massa styrka.

Vi kommer att förändra innehållet i verksamheten, men jag vill inte berätta för mycket, då allting fortfarande är väldigt ovisst. Hunddagiset har varit otroligt uppskattat och vi har märkt ett stort behov av den typen av tjänst. Vi har varit väldigt nöjda med våra kunder, och kunderna har (enligt dem själva) varit väldigt nöjda med oss. Därför är det såklart sorgligt när vi tvingas avbryta den tjänsten. Men vi måste göra vissa förändringar, få tid att andas, få möjlighet att bygga en bättre grund.

Att ta en kort paus för att andas gör att man tänker mer klart, man kan se saker från nya vinklar. Vi har idéer, delmål, mål och visioner. Det är härifrån och framåt. 

Vi tog farväl av hundarna igår. Kannur kom rusande över gatan när han såg skåpbilen stanna utanför deras hus. Vi körde en runda på kvällen för att lämna tillbaka nycklar. Kannur sprang i full fart rakt in i min famn. En hund som verkligen har fått en plats i mitt hjärta. Inte den lättaste hunden, men det är väl just därför. Han bjuder på kärlek och utmaning. Han sprang runt skåpbilen och krafsade på dörren. Ska vi inte åka iväg till skogen? Han stod där så länge att jag kände mig tvungen att öppna till skåpet så att han skulle se att det var tomt. Hundarna var borta. 

Kannur hoppade genast in i skåpet och började letade igenom burarna. Han letade efter kompisarna. Det var då det slog mig; Luna kommer aldrig sitta där uppe, hetsigt glad av förväntan. Loove kommer inte att sitta och göra små blåsljud genom gallret in till hytten, då han hade buren närmast och han visste att jag kunde sticka in fingret och klappa honom på nosen. Deras burar skulle förbli tomma; Timbo, Selma, Majken, Sirius, Nelson, Rufus, Walle, Iris, Molle, Hugo….

20180227_115042

IMG_1301 (2)E

Kannurs glädje över att se oss, och hans sökande efter sina kompisar gjorde ont i hjärtat. Faktiskt. Det var då det blev tydligt att det var över. Jag såg Kannur titta på oss när vi satte oss i skåpbilen för att åka iväg utan honom. Farväl Kannur, jag kommer alltid att minnas dig ❤ 

IMG_0201 (2)E

Jag känner mig på många sätt starkare. Jag har en massa mer erfarenhet och kunskap. Jag vet nu exakt HUR mycket pengar som måste in för att man som företagare ska ha en någorlunda rimlig summa att leva på efter alla kostnader, avgifter och skatter. Det är rätt stora summor som ska in. Så nu när vi ska utforma företaget framåt så kommer jag att tänka annorlunda.

Vad än framtiden har att bjuda på så avslutar vi just detta kapitel, det mobila hunddagiset, i alla fall i den här formen. Men det är även med glädje över att ha vågat, att ha mötts med positivism och lovord. Det är så otroligt lätt att tvivla på sig själv. Det finns så många människor där ute som är dåliga på att stötta, och även en hel del som dömer. Men det finns de som är bra på att stötta, och det är till dem man ska vända sig! Och faktum är att jag är överraskad över hur många människor som har varit positiva. Sen vet jag inte om det säger mer om mig än om dessa människor. Men jag vill höja ett glas för våra kunder. De har trott på oss och varit så otroligt positiva och stöttande. Vi har fått vinflaskor och presentkorgar. Jag kommer ärligt och genuint att sakna dem alla; både människor och hundar! Jag vill också tacka både min och Andreas familj som alltid har funnits där och trott på oss, och som fortfarande tror på oss. Tillsammans är vi starka och de hjälper oss att bygga vidare.

Men hur som helst så är det inte över. Nu börjar någonting nytt. Företaget är någonting som har blivit en del av mig och man måste ju gå vidare och växa. Och vi är inte främmande för någonting alls. Det finns många behov att möta. Jag gillar vår idé och vår filosofi och det är det som kommer att vara basen. Hemsidan kommer att göras om, jag har mycket kreativt arbete framför mig, och jag älskar ju kreativt arbete. Nästa vecka kommer vi att ha en del möten som förhoppningsvis kommer att ge fler svar. Tack för de här fantastiska månaderna! ❤ 

Drag och ringträning med vänner

Värmen har verkligen kommit hit till Mälardalen! Från att ha varit en ovanligt sen och kall vår har temperaturen stigit till över det normala. Inget drömläge för oss som håller på med draghundar, eftersom de kalla nätterna gjorde att isen låg kvar länge, och nu när värmen kommer är det helt plötsligt för varmt för att dra.

Men i söndags gjorde vi en heldag tillsammans med Charlie och Nicole; med drag, ringträning och grillning på kvällen. Vädret var mulet och kring åtta plusgrader, och trots att det kändes väldigt kyligt när vi skulle starta så kände man snabbt av luftfuktigheten och att hundarna blev lite trötta. Men det gick undan, och roligt var det! Jag och Andreas hade var sin cykel (och jag hade min nya ;)), jag körde Amy och Ty och Andreas Tempo och Akira. Vad härligt det var att få köra med en ny cykel, med bra däck och bra bromsar! Det blev en kortare vända på ca 7 km, just eftersom vi kände att hundarna blev lite trötta på grund av vädret.

VIRB0169_Momentk

Full fart framåt!

VIRB0169_Moment(6)l

Fick träna omkörningar…

IMG_3050 (2)E

IMG_3064 (2)E

Nöjda hundar…

Efter dragturen åkte vi allihop hem till Nicole och lät hundarna springa av sig lite på deras gård. Först fick våra hundar inspektera deras hundgårdar medan deras hundar lekte utanför, och sedan bytte vi. Totalt var det elva huskys (inräknat Amy och Akira) och två malamuter hemma hos dem. Vilket paradis för en annan ❤

IMG_3108 (2)E

IMG_3112 (2)E

IMG_3142 (2)E

Roligt att undersöka någon annans gård! 

IMG_3153 (2)E

Hiku var i gasen!

IMG_3200 (2)E

20180415_142231

Hallå…vad gör ni i vår hundgård?

Nu drar det också ihop sig till utställning i Ånnaboda, så vi hade planerat in lite ringträning för att kunna öva samt hjälpa varandra lite. Vi har ännu inte bestämt hur vi ska göra med Ånnaboda. Det hade varit kul att ställa ut, men i ärlighetens namn vet jag inte om jag mentalt pallar det just nu, då jag är så pass sliten just nu. Det har varit så mycket på sista tiden att jag inte har hunnit tänka eller planera. Men vi vill i alla fall åka dit och titta om vi nu inte ställer.

Men även om det inte bli nu till Ånnaboda så kommer vi ju ställa fler gånger, så träna är ju alltid bra. Jag tränade både Chilly, Hiku och Ty. Jag har ställt ut både Hiku och Chilly, men det märktes att det var längesedan och att vi inte har tränat sedan dess. De båda var ju betydligt yngre än vad de är nu. Hiku är inne i en väldigt ”flängig” period, då hon är väldigt hoppig, busig och ”flamsig”. Men väldigt positiv! Jag fick jobba mycket med kontakten först innan det ens var möjligt att springa med henne, men efter ett tag verkade det komma tillbaka till henne.

20180415_155739

Hiku väntar på sin tur…

Chilly var lugn och lätt att arbeta med som vanligt, men det är det här med att hanteras av andra människor som är hennes stora svårighet, så det var super att få träna på det.

IMG_3328 (2)E

IMG_3279 (2)E

IMG_3242 (2)E

IMG_3237 (2)EE

IMG_3465 (2)E

Och Ty då? Det var väldigt intressant att se hur han på kort tid lyckades förstå lite vad det hela handlade om! Han gillar ju allt ätbart, så att fånga hans uppmärksamhet med hjälp av godis var ju inga problem, och sen provade vi att springa. Han är ju väldigt yvig hit och dit, men det gick betydligt bättre än vad jag hade trott, och han rör sig otroligt fint och graciöst. Tyvärr fick vi inga bilder på det då fotografen agerade domare.

På kvällen var det grillning och socialisering och när vi kom hem var vi alla väldigt trötta, hundar som människor, men nöjda efter en intensiv och rolig dag. 

Förändringarnas tider och att frysa ögonblick

Vi har kommit till en punkt där det krävs förändringar. Livspusslet går kanske visserligen ihop, men gör det oss lyckliga? Nej. En stor gren av mig har vissnat, många sidor av mig har glömts bort. Jag saknar mig själv. Jag saknar tjejen som går upp tidigt, kokar kaffe och sätter sig vid datorn för att skriva. Jag saknar tjejen som klär på sig, tar med sig kameran och går ut till hundarna bara för att umgås med dem och för att fotografera. Quality time. Inte bara med hundarna utan även med mig själv.

Är det någonting jag saknar så är det att verkligen fota. Inte bara att ta bilder utan att frysa ett ögonblick och föreviga nuet i konstnärlig form. Jag gjorde det väldigt mycket förut, men på sista tiden har det inte riktigt funnits tid. Och den här tiden på året lämnar jag kameran hemma oftare än vanligt, då alla bilder har en tendens att bli tråkiga; lerbruna och grådassiga. Med värmen och den tilltagande växtligheten så kommer även inspirationen att fota att komma tillbaka, det är jag övertygad om. Men även om den här årstiden inte är den vackraste för fotografiska bilder så handlar det mer om brist på tid och engagemang.

Det finns så mycket inuti mig som inte får utrymme just nu. Som en blyg tjej längst bak i klassrummet, omringad av gapiga elever som har glömt bort att de delar utrymmet här på jorden med andra. Jag vill inte alltid behöva armbåga mig fram. Jag vill inte höra min egen gapiga röst som försöker göra sig hörd bland alla andra gapiga röster. På något konstigt sätt känner jag mig viktigast när jag är för mig själv, tillsammans med hundarna eller med nära vänner. Vänner som känner det här, som delar denna dimension med mig. Där man bara kan få vara sig själv, sårbar och ofullständig, och ändå bli förstådd. Där det finns en annan sfär; någonting eftertänksamt, klartänkt och konstnärligt. Det behöver inte vara människor man har känt länge, det klickar bara. Jag har hittat några såna vänner och det är tillsammans med dem vi kör drag (ni vet nog vilka ni är). Ett par av dem ska vi träffa imorgon och köra tillsammans ❤ 🙂

Hur som helst, det är förändringarnas tider. Vi ska göra förändringar inom företaget och jag hoppas och tror att det kommer att bli bra! Jag har stora visioner, men måste hela tiden påminna mig om att jag mår bäst av att inte låta allting sluka mig. Jag måste komma ihåg den där tjejen längst bak i klassrummet.  Jag vill få tid att gå i skogen med hundarna och lyssna på stillheten. Drar gör vi ju ofta, och det är bland det roligaste jag vet, det är det jag brinner för. Men det här att bara vandra runt i skogen och låta sinnena ta över. Låta kreativiteten skapa berättelser i huvudet. Att känna djup samhörighet med de fyrbenta som delar min vardag, det är verkligen livskvalité. Jag vill också få tid till att teckna, skriva, fota, läsa och bara vara en av alla människor på jorden, varken bättre eller sämre.

20180413_130030