Månad: februari 2019

Vardag

Isen, skogen och löpet

Teamwildthings

Vi har haft isgata ett tag och solen värmer på ett vårlikt sätt. Jag har varit lite kluven, för visst kan det vara skönt att gå ut utan flera lager kläder och känna solen i sitt ansikte. Våren kan vara riktigt mysig. MEN, det är mest att jag inte känner mig färdig med vintern. Det är för tidigt.

Men nu längtar jag mest efter att isen ska försvinna så att man kan börja köra barmark. Under tiden har vi gått i skogen, vilket också är livskvalité. Och jag älskar skogen om våren och hösten. Mossan, marken som suger åt sig solljuset som silas genom löven. Stillheten. Friheten.

 

Sen har vi det här med löpet. Allra käraste Hiku har nu löpt i 5 veckor och 3 dagar, varav höglöpet har pågått i 15 dagar! Rekord i vår flock kan sägas. De första tre veckorna var tack och lov lugna, det var knappt så att man märkte på pojkarna att hon löpte. Däremot är det ju ett evigt pussel med hanhundarna, var de ska vara, vem som ska med och inte med, vem som ska vara inne och vem som ska vara ute. Och sen smällde det ju, precis då jag skulle till Koppången och tävla. Sedan dess har det varit gap och skrik, ylande körer dygnet runt och en bitch till löptik. Hiku springer fram till hanhundarna och flörtar med dem genom hundgårdsgallret, och sen när de visar intresse så skäller hon ut dem efter noter. Ja, det hade varit superskönt att ha hundgårdar lite mer separerade från varandra. Vi har en hundgård som har en sluss mellan sig och de andra hundgårdarna, men där vill vi ha Ragnar, då han och Ty inte alls diggar varandra just nu.

Ragnar… De förra ägarna nämnde att han blev väldigt stressad av löp och att de hade funderat på att kastrera honom. Hittills har vi inte märkt av det, Chillys löp var kort och lättsamt. Men nu! Han skriker värst av alla och är väldigt stressad och mår dåligt, så vi inser nu att deras tankar om kastrering är befogad. Så vi kommer testa med kemisk kastrering först, för att se hur det funkar.

Fredag idag, och ÄNTLIGEN börjar det kännas som om löpet är på väg att lägga sig. I morse när jag gick ut för att ge dem mat så hade den värsta intensiteten försvunnit. Det är så fascinerande hur snabbt man märker detta. Över en natt, bokstavligt talat. Så 5 krävande veckor är förhoppningsvis på väg att få ett avslut.

IMG_8304 (2)E

Kärlekskrank Ragnar

Drag, Vardag

Är det redan över?

Teamwildthings

Just då som vintern var som finast, då våra hundar började komma i riktigt bra form, då vi helt enkelt kände oss på topp, då kom vårvädret. Överraskande och totalt ovälkommet! Nu är det is överallt, solen smälter allt i sin väg, obarmhärtigt.

Jag tänker på den här låten av Robert Broberg, ”det som göms i snö kommer upp i tö”. Och vad är det? Hundbajs, lera och smuts. Nej, jag är inte redo! Det är bara mitten av februari och jag vill dra släde. Och över lag är jag inte särskilt förtjust i våren. Inte den tidiga våren i alla fall. Klart det är mysigt i maj när blommorna börjar slå ut och man kan ta på sig vårkläderna. Men innan dess är det bara smutsigt, grisigt och brunt överallt.

Ty hämtar sig i alla fall bra från sina skador, och Hikus löp verkar aldrig ta slut. Avslutar fjärde veckan nu. I övrigt mår flocken bra, men de saknar säkert att dra lika mycket som jag. Så nu hoppas jag på två saker; helst att vinter kommer tillbaka så att vi kan fortsätta där vi var, och i brist på detta så får isen gärna försvinna helt så att vi kan plocka fram vagnen.

Så här såg det ut för inte alls länge sedan…

DSC02581 (2)E

Så nu finns det bara en sak att göra; åka norrut!

Men säg mig, är det redan över? Kan det verkligen vara så att vintern är slut här i Uppland. Det är så extremt tidigt och det skrämmer mig. Vintern här nere är kort som det är, vi behöver alla månader vi kan få. Vad ska det bli av oss annars?

Vardag

Tung svacka

Teamwildthings

Från toppen till botten, lite så känns allting just nu. Från en kall och gnistrande vacker vinter med slädkörning och tävlingsplaner, till plusgrader, slask, en tik i höglöp och en skadad Ty.

Den milda luften lägger sig tung och blöt över oss och pressar all livslust ur mig. Allting är blött och grått. Jag som var inställd på att tävla blev sittande hemma i helgen, vid bordet med en kallnande kaffekopp och ett oförstående uttryck i ansiktet. Vad fan hände liksom?

Jo, Hiku kom i höglöp och allting blev lite så där halvkaos som det kan bli vid höglöp. Ty blev en sjukling med tratt som om och om igen lagas med silvertejp. Ständig övervakning och medicinering med antibiotika. In med honom, ut med Ragge, ut med Chilly, in med Hiku och Akira. Ut med Ty, in med Ragge, ut med Hiku och Akira, in med Chilly… ja ni fattar. Att vi egentligen har en hundgård för lite har jag insett sedan länge.

Och det här att jag inte kunde tävla tog lite hårt. Det känns tungt, jag ville vara där.

Men, nu när det inte blev av med Nornäsdraget så passade jag på att rengöra alla hundgårdar ordentligt, ordna med stora skåpbilen inför kommande jobbvecka, tvätta en massa hundfiltar, planera veckan som kommer, lite administrativt arbete osv. Inte lika kul som att tävla i drag, men ganska nödvändigt. Livet har gått lite i ett senaste tiden, ja typ senaste året, och jag har känt att mitt huvud inte har hunnit med i svängarna. Så den här helgen har jag arbetat för att komma ikapp, vilket jag också känner att jag har gjort!

Medan snön har smält utanför fönstret har jag också ägnat mig åt att vara kreativ; teckna, skriva och lyssna på ljudböcker.

Nu ska jag leva mig igenom den här svackan, och se fram emot bättre tider.

IMG_20190210_211814_370

Drag, Träning, Vardag

Ikväll myser vi, imorgon blickar vi framåt

Teamwildthings

Livet följer inte alltid den önskvärda dramaturgin. Man kan drömma, planera och se fram emot, men egentligen är man ju totalt maktlös. Jag hade tänkt tävla i helgen, i Nornäs. Men Hiku hade tänkt annat. Hon tänkte att nu är det dags för höglöp, och helt plötsligt när jag står och ska ge hundarna frukost igår morse ryker Ty och Tempo ihop. De brukar kunna bli lite tjuriga på varandra kring höglöp, och vi brukar då separera dem. Men det här löpet har varit så löjligt lugnt, nästan så att det inte har märkts av alls. Och vi har inte heller märkt att Hiku gått in i höglöp, vilket man aldrig brukar behöva ta miste på. Inte med flera hanhundar under samma tak.

Men så är det den här gången i alla fall, och det slutar med ett veterinärbesök med Ty idag, då han fick flera bett i ena benet. En sövd, rakad och rengjord Ty senare är det ett faktum att vi aldrig kommer att komma iväg på någon tävling den här helgen. Han har tratt och hans sår ska tvättas regelbundet. Det är bara att svälja och tänka att det går fler tåg. Och vara glad att grabbarna ändå mår bra och att det kunde ha varit värre.

Och visst hade jag kanske kunnat trycka in Ty och tratten i en bur och åka iväg på tävlingen i alla fall. Men det kändes inte rätt mot Ty, då han blir väldigt stressad av att vara instängd med tratten, som gör att han knappt kan röra sig. Och sen att hålla koll på såren, att tvätta och duscha, ge honom medicin osv. Och dessutom är alla hanhundar väldigt stressade just nu på grund av höglöpet. Så nej, det fick bli hemmaplan den här gången.

Så nu sitter vi här, kämpar med att ta hand om Ty på bästa sätt, käkar godis, lyssnar på ny musik på spotify och hör grabbarnas längtansfulla ylanden i natten. När jag tittar bort slickar Hiku i sig resterna från stekpannan som står obevakad i köket. Akira kikar ut från sovrummet, men återvänder sedan till kuddarna. Ute droppar det från taken, den milda luften kramar snö till vatten och mitt hjärta gråter ikapp. Jag tänker på förra helgen, då jag låg med feber i sovrummet och tittade ut på ett gnistrande vinterlandskap. Då värkte hjärtat fast av en annan anledning.

Men ikväll myser vi. Imorgon blickar vi framåt. Jag höjer volymen på stereon för att överrösta de kärlekskranka hanhundarna där ute. Mitt huvud börjar bli lite trött på den kanalen. Just nu vill ja ha andra toner, och jag hoppas att grannarna kan ta till samma knep.

Det kommer fler tåg. Fler tävlingar och fler tillfällen att utmana sig själv och den självbilden man bär. Fler chanser att utvecklas tillsammans. 

20190208_12262220190208_125219IMG_20190208_201119_817

Drag, Vardag

Du kom som en skänk från ovan

Teamwildthings

Nu har vi haft Ragnar i lite drygt två månader, och jag är så otroligt glad att vi satte oss i bilen och åkte hela vägen upp till Åre sådär spontant för att ta oss an gossen. Vilken hund han är! Snäll men med lite pondus och massor av karisma. Han kom hastigt in i våra liv och nu har han blivit en väldigt bra vän till Chilly, precis som våra förhoppningar var. Chilly älskar honom! Det är avslappnat och okomplicerat mellan dem, precis som det ska vara.

I början fick Ragnar följa med mig till jobbet om dagarna, men ganska snabbt insåg jag att han hellre ville vara kvar i hundgården tillsammans med de andra hundarna. Så där är han nu. Ibland följer han med Amy eller Chilly till jobbet, men han känns som en väldigt hemmakär hund och han vill vara där de andra hundarna är.

Den enda i flocken han inte har fått vara tillsammans med än är Ty, då det har varit lite spänt mellan dem redan från början. Att Hiku sen började löpa gjorde ju inte saken bättre, så de får se varandra på avstånd så länge. Däremot har det fungerat att ha dem i samma spann när vi kör, även om Ty kan bli lite störd om Ragnar går bakom honom. Ragnar och Tempo är inga problem alls, men Tempo är ju också mästaren i hundspråk.

Apropå draget. Ragnar är ett otroligt tillskott i spannet! Enorm arbetsvilja, en riktig maskin. Oavsett position och dagsform; han jobbar. Det är lite som Tempo; han springer, that’s it. Okomplicerat. Ok, det enda som är lite komplicerat är ju att han tuggar linor, och det är faktiskt den första hunden vi har som gör det, så vi har haft tur hittills. Så nu måste vi tänka på att sätta in honom sist, och ska även byta ut nacklinorna där han går till vajer. Men jag kan leva med det. När vi väl kommer iväg är det inga problem.

Tack för att du kom till oss, Ragnar, vi behövde dig! ❤

DSC02588 (2)hIMG_8085 (2)EIMG_7846 (2)EIMG_7853 (2)E

Drag, Vardag

Sjukdom och snökaos

Teamwildthings

Det har varit snö ett bra tag nu faktiskt, så det har blivit en hel del slädkörning och jag har varit lycklig! Vi har haft ett par lugna helger för ovanligheters skull och jag har tänkt att jag ska hinna ladda inför nästa helg då det är dags att tävla.

Men vad händer då? Jo, jag blir SJUK! Igen! Jag som ”aldrig blir sjuk” har nu varit sjuk med feber två gånger inom ett halvår. Den här gången drabbades jag av något riktigt elakt, med rätt hög feber och slemhosta. Och den verkar smitta, då en av mina medarbetare blev sjuk först, dagen efter blev jag sjuk i vad som tycks vara samma skit, och sen har jag eventuellt lyckats smitta min sambo och min syster också.

Nu har det varit sjukstuga ett tag och jag har legat inne och tittat ut på snöfall. Natten till idag snöade det såna mängder att jag inte fick upp altandörren i morse när jag skulle släppa ut hundarna, och vi fick skotta oss fram till hundgårdarna. Men hundarna var glada och skuttade runt i den djupa snön.

Jag har förstått att det har varit snökaos i stora delar av landet och jag är glad att jag slapp ge mig ut på vägarna idag. Men sanningen är att jag fortfarande inte är frisk. Jag har inte så mycket feber längre, men det känns som om kroppen är medtagen. Jag känner mig hyfsat pigg när jag ligger ner, men om jag ska gå upp och vara aktiv så blir jag genast yr och helt slut. Så jag satt med min tekopp och tittade på när solen tittade fram på eftermiddagen och lyste upp ett otroligt vackert vinterlandskap. Och det bara värkte i hjärtat att en hel helg kommer att gå åt till ingenting. En hel helg utan att kunna dra i denna härliga vinter.

Det finns en inneboende stress i mig att snön ska försvinna, att man liksom måste passa på. Vi har ju sånt klimat här, rätt vad det är kan det vara isgata. Men jag försöker tänka positivt. Förhoppningsvis är jag tillräckligt pigg imorgon för att kunna köra!

Jag längtar efter detta:

DSC02590 (2)E