Ikväll myser vi, imorgon blickar vi framåt

Livet följer inte alltid den önskvärda dramaturgin. Man kan drömma, planera och se fram emot, men egentligen är man ju totalt maktlös. Jag hade tänkt tävla i helgen, i Nornäs. Men Hiku hade tänkt annat. Hon tänkte att nu är det dags för höglöp, och helt plötsligt när jag står och ska ge hundarna frukost igår morse ryker Ty och Tempo ihop. De brukar kunna bli lite tjuriga på varandra kring höglöp, och vi brukar då separera dem. Men det här löpet har varit så löjligt lugnt, nästan så att det inte har märkts av alls. Och vi har inte heller märkt att Hiku gått in i höglöp, vilket man aldrig brukar behöva ta miste på. Inte med flera hanhundar under samma tak.

Men så är det den här gången i alla fall, och det slutar med ett veterinärbesök med Ty idag, då han fick flera bett i ena benet. En sövd, rakad och rengjord Ty senare är det ett faktum att vi aldrig kommer att komma iväg på någon tävling den här helgen. Han har tratt och hans sår ska tvättas regelbundet. Det är bara att svälja och tänka att det går fler tåg. Och vara glad att grabbarna ändå mår bra och att det kunde ha varit värre.

Och visst hade jag kanske kunnat trycka in Ty och tratten i en bur och åka iväg på tävlingen i alla fall. Men det kändes inte rätt mot Ty, då han blir väldigt stressad av att vara instängd med tratten, som gör att han knappt kan röra sig. Och sen att hålla koll på såren, att tvätta och duscha, ge honom medicin osv. Och dessutom är alla hanhundar väldigt stressade just nu på grund av höglöpet. Så nej, det fick bli hemmaplan den här gången.

Så nu sitter vi här, kämpar med att ta hand om Ty på bästa sätt, käkar godis, lyssnar på ny musik på spotify och hör grabbarnas längtansfulla ylanden i natten. När jag tittar bort slickar Hiku i sig resterna från stekpannan som står obevakad i köket. Akira kikar ut från sovrummet, men återvänder sedan till kuddarna. Ute droppar det från taken, den milda luften kramar snö till vatten och mitt hjärta gråter ikapp. Jag tänker på förra helgen, då jag låg med feber i sovrummet och tittade ut på ett gnistrande vinterlandskap. Då värkte hjärtat fast av en annan anledning.

Men ikväll myser vi. Imorgon blickar vi framåt. Jag höjer volymen på stereon för att överrösta de kärlekskranka hanhundarna där ute. Mitt huvud börjar bli lite trött på den kanalen. Just nu vill ja ha andra toner, och jag hoppas att grannarna kan ta till samma knep.

Det kommer fler tåg. Fler tävlingar och fler tillfällen att utmana sig själv och den självbilden man bär. Fler chanser att utvecklas tillsammans. 

20190208_12262220190208_125219IMG_20190208_201119_817

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s