Som en förälder; älska så det gör ont

I morse låg jag i sängen och höll om Chillys stora, varma och mjuka kropp. Hon hade själv krupit upp i min famn och låg med ryggen tryckt mot mitt bröst och jag borrade in ansiktet i hennes nacke. Jag viskade i hennes sammetsmjuka öra att jag älskar henne. Jag höll om henne med mina armar men var samtidigt lyhörd för om hon uppskattade det eller inte. Det här med att kramas är ju ganska mänskligt. Det är inte alltid djur gillar att kramas, för det liknar en fasthållning. Men Chilly tryckte sig bara ännu närmare mig och vred på huvudet och andades varm luft i mitt ansikte. Slickade i mitt ansikte så att jag blev alldeles blöt.

Jag låg där och tänkte att jag var lyckligt lottad för all den kärlek jag blev översköljd av. Polarhundar är ju generellt sett ganska självständiga hundar, vilket är en egenskap jag verkligen uppskattar. Ibland är det verkligen som om man får det bästa utav två världar med dessa underbara hundar. De är otroligt vänliga, kärleksfulla och tillgivna. MEN, de klarar sig också själva. De har inte det där behovet av att hela tiden gå vid ens fötter. De får inte panik om de inte alltid kan vara vid vår sida. Men gör det att jag känner mindre tillhörighet eller ett svagare band? Inte en enda sekund.

Faktum är att jag upplever både huskies och malamuter som otroligt lyhörda när man använder de rätta medlen, och i min värld i alla fall så innebär det bara de positiva medlen. Huskies är känsliga och malamuter är egensinniga, och i båda fallen upplever jag att det fungerar bäst att enbart använda positiva medel. Huskyn kan man knäcka och malamuten kan man vända ifrån sig. Med positiv träning riskerar man inget av detta.

Det gäller att motivera dem och att vara en resurs. Jag ser till att alltid vara någonting väldigt positivt för mina hundar. Hon som kommer med roliga initiativ. Hon som leker och busar med en. Hon som ligger på golvet och gosar med en. Hon som kommer med god mat och gott godis, hon som kommer med en massa kärlek och rimliga förväntningar. Hon som hjälper och vägleder en om man inte riktigt förstår. Hon som har förståelse för om man har en dålig dag och hon som skyddar och är där om man behöver stöd. Hon som erbjuder en förutsägbar vardag och hon som är stabil och trygg i sin person och i sitt temperament. Hon som man litar på. Och hon som också låter en vara ifred när man behöver det.

Ärligt talat är jag less på benämningen ”ledare” när det handlar om förhållandet hund-människa. Många säger att de är som föräldrar till sina hundar, att hunden är en familjemedlem, men ändå är den så åtskild, så exkluderad. Jag tänker så här, att om jag ska kalla dem för familjemedlemmar, då är de också välkomna i soffan framför TV:n, i allrummet när vi umgås, vid matbordet när vi äter ( ok, de äter inte vid bordet och de slickar inte i min tallrik, men de får vara med i samma rum, de får vara med. Sen så har jag MÅNGA hundar, och då måste man också tänka flock. Resurser osv, vilket gör det omöjligt för mig att ha alla hundar tillsammans).

Jag har alltid känt mig mer hemma med benämningen förälder än ledare åt mina hundar, för det är så jag känner mig. Skydda, vägleda, älska så det gör ont. 

IMG_4802 (2)E

IMG_7584 (2)E

2 reaktioner till “Som en förälder; älska så det gör ont

  1. Åh, vilket bra inlägg! Har exakt samma inställning som dig, hundarna ska vara som familjemedlemmar och blir inte klok på tänket som vissa har att man hela tiden ska visa hundarna vem som bestämmer och att de ska veta att man är ledare.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s