Att löpa linan ut; om bestraffning och dominans

Jag har alltid mycket funderingar kring det här med att använda sig av positiva, belöningsbaserade metoder inom hundträning, samt om flockliv och dominans. Att säga sig använda positiva metoder är inte samma sak som att verkligen göra det, i begreppets rätta bemärkning.

När man arbetar belöningsbaserat på riktigt, är det så att man gör det till 100% eller inte alls? Orsaken till min fundering är att själva grunden som denna ”träningsform” vilar på är en gedigen forskningsbas som säger att belöning fungerar bättre än bestraffning, samt att bestraffning som åtgärd är förenat med en hel rad av ”biverkningar”, bland annat att det skadar mer än det hjälper, och att detta gäller oavsett situation, ras och individ.

Och sen tror jag att många använder bestraffningar utan att veta att det är just bestraffningar.

Så vad är egentligen en bestraffning? 

En bestraffning används för att stoppa eller minska ett oönskat beteende genom att antingen tillfoga någonting obehagligt (positiv bestraffning) eller avlägsna någonting positivt (negativ bestraffning). Det viktiga att komma ihåg när det gäller bestraffningar är att det är mottagaren som bestämmer vad som är en bestraffning, och inte avsändaren. Alltså är det hunden som avgör vad som är bestraffning eller inte; och inte du. Du kan tycka att ett barskt NEJ inte är en bestraffning, men om hunden upplever det som obehagligt så är det det. På samma sätt kan du ryta NEJ hur mycket du vill, men om hunden inte upplever det negativt så är det inte en bestraffning. Ett NEJ kan till och med vara en förstärkare, t ex om du har betingat ett mjukt nej med att hunden får godis för att komma till dig, eller om hunden gör saker för att få uppmärksamhet, och genom ditt NEJ så har den fått just det den ville ha.

Huruvida någonting gör fysiskt ont används tyvärr av många som ett argument till om det är en bestraffning eller ej. Men en bestraffning behöver inte göra fysiskt ont. Allting du gör för att få stopp på ett beteende och som är obehagligt för hunden är en bestraffning. Sedan kan ju en bestraffning göra mer eller mindre skada. Hunden tar förmodligen mer skada av att blir slagen än av att bli verbalt tillrättavisad. Men det handlar också väldigt mycket om individ och situation, precis som för människor.

Så alltså, bestraffning och aversiva metoder innefattar allting som innebär ett obehag för hunden; t ex strypkoppel, tillrättavisning, att ryta NEJ, att skrika på hunden, att fysiskt eller psykiskt pressa en hund till att utföra ett beteende, att rycka i kopplet, att kasta skramlande saker efter den, att ta tag i nackskinnet och att nypa i öronen osv. En bestraffning kan också vara att ignorera en hund som är i behov av sin människas stöd.

Om flockbildning, rangordning och dominans

Hela bestraffningstänket verkar var ursprunget ur en tanke där hunden ingår i en strikt hierarkisk rangordning där människan står högst. Den här tanken har så många fel. Dels så existerar det ingen rangordning mellan människa och hund, helt enkelt av den anledningen att vi är två olika arter. Hunden ser oss inte som andra hundar i en flock. Jag tycker också att det är intressant att man hävdar detta med ”flock” mellan hund och människa, men man tar bara ut den där delen som handlar om rangordning och dominans, men verkar glömma alla andra aspekter av flocklivet, nämligen närhet, kärlek, att man äter tillsammans, jagar tillsammans, sover tillsammans osv. Det finns en konstig mänsklig idé om att flocklivet är rått, tufft och kretsar kring detta rangordningssystem. Nu pratar jag om idén om vargflocken, för jag har inte mycket kunskap om flocksystem inom andra arter och där kan det kanske se ut just så. Men det jag vet är att vargars flockliv är långt ifrån det flockliv vi tänker att vi måste bemästra i förhållandet till våra egna hundar. Dessutom så visar forskning på att hundars sociala samspel med varandra ligger långt ifrån vargarnas flocksystem.

Vargflockar består av ett föräldrapar och barn i olika generationer och det är en mycket sluten grupp. I en vargflock förekommer ingen statisk dominansordning, men däremot är föräldrarna det enda reproducerande paret, vilket ger dem fördelar i situationer med begränsade resurser, vilket är den etologiska definitionen av dominans. Det reproducerande paret är de enda som får avkomma, men däremot varierar de övriga rollerna i flocken. Den som leder vägen är inte nödvändigtvis densamma som leder jakten, eller den som hittar en bra viloplats. Det handlar om samarbete, mer än rangordning. Det handlar också om ömhet och kärlek för individerna inom flocken. Det handlar om hur man undviker konflikter. Dominans definieras inom etologin som ”företräde i en situation med begränsade resurser”. Det handlar alltså om motivation. ”Vilka är oftast de mest motiverade i en grupp av hundar?” frågade Sandra på utbildningen packmanagement hos Hundsteg. ”jo, de unga individerna!” Dominans är ett förhållande, inte en egenskap! 

Så hur ser dominansordningen ut hundar emellan? Om man utgår från etologins ”företräde i en situation med begränsade resurser” så blir det tydligt att dominans blir mer utpräglat i en miljö där det finns konkurrens. Jag tror att de flesta hundägare som har många hundar strävar efter att få en konkurrensfri vardag; alltså att man har ett överflöd av resurser så att hundarna inte ska behöva konkurrera om saker. Det gör ju också att allting om rangordning och dominans blir relativt oviktigt. Självklart styr vi som människor över vad som är tillåtet och inte, vilka rutiner som tillämpas osv, men som jag själv ser det så handlar det om rutiner och regler som vi har kommit fram till med hänsyn till varje individ i flocken, precis som en familj av människor som har sina egna regler och rutiner baserade på vilka individer som ingår i familjen. En hund som hela tiden behöver ha kontroll mår oftast inte bra. Det handlar inte om dominans. 

Forskning har också kommit fram till att hundar inte formar flockar på samma sätt som vargar, så vargarnas strikta flockbildning återfinns inte bland ”vilda hundar”, alltså kringstrykande hundar i andra länder. Strykarhundar verkar forma tillfälliga grupper för att kanske sedan splittras. De lever med andra om tillfälle ges, men formar inga stadiga roller. Därför är det närmast långsökt att jämföra vargars flockbildning med hundars. Överlag tycker jag att jämförandet mellan vargar och hundar är för utbrett och överdrivet. ”Hundar är inga vargar” deklarerar Per Jensens i sin fantastiska föreläsning med samma namn. Det är nog dags att låta hundarna vila från sitt arv från vargen! Ny forskning har ju också visat att hunden som art är mycket äldre än man tidigare trott! Hunden och vargen har mycket gemensamt, absolut! Men de har också en hel del som skiljer dem åt, viktiga delar. Delar som gör att vi kanske inte ser hunden som en egen art. 

Jag hoppas och tror att vi blir allt fler som tar till oss av ny forskning, som verkligen vill det bästa för våra hundar, och som hjälps åt att förkasta alla förlegade metoder! 

IMG_9274 (2)E

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s