Hundars sällskaplighet, en normalkurva

Hur sociala är egentligen hundar med andra hundar? Inte så mycket som man kan tro. 

Det finns en uppfattning i vårt samhälle att en ”bra” hund ska kunna umgås med allt och alla; främmande hundar, främmande människor, barn, andra djur osv. Men det är för mig helt orimligt med tanke på hundens natur. Hunden härstammar ju från vargen, om än avlägset, men det finns en grund som bygger på att man värnar om flocken och är skeptisk eller skygg mot främlingar. Vargen är ju väldigt skygg. Så att det finns kvar lite smulor av detta arv är ju inte konstigt. Att hunden ska kunna leka med främmande hundar, under vilka omständigheter som helst, rimmar illa med detta arv. Det är som att kräva att vi människor skulle älska alla andra människor och kunna umgås med vilken främling som helst. Och då är ändå människan mer social än hunden.

Hur social är hunden?

Framför allt är hunden social med den egna familjen. Jag gillar att använda benämningen ”familj” istället för ”flock”, då det sistnämnda anspelar allt för mycket på ett slags rangordningstänk, med en flockledare och allt vad det innebär. Rangordning skapas i en situation med begränsade resurser och kan närmast ses som ett tecken på att någonting är osunt i gruppen. Med benämningen ”familj” får man in någonting annat; det är en grupp individer som lever ihop, som värnar om varandra och som har olika roller. Det handlar om kärlek, samarbete och sammanhållning. 

I alla fall, tänk er hundars sällskaplighet som en normalkurva. I vänstra änden har vi hundar som älskar alla andra hundar. I mitten har vi hundar som tolererar andra hundar; de kan leka men också vara neutrala. De har ofta lite större tålamod och är duktiga på att kommunicera. Ett steg längre åt höger finns hundar som är selektiva; hundar som har en liten krets av accepterade hundkompisar, men som i övrigt har kortare stubin när det gäller främmande hundar. Längst åt höger finns de hundagressiva hundarna, de har dålig social kompetens och har endast ett få, om ens några hundkompisar.

Nu pratar jag om vuxna hundar, för de flesta valpar hamnar kanske inom den första kategorin. Däremot kan valpar som senare utvecklas till selektiva eller aggressiva hundar starta i den toleranta kategorin. Men i takt med att hundarna växer upp tenderar de att dra mot den andra sidan. De flesta vuxna hundar hamnar i kategorin av toleranta eller selektiva hundar. Både sociala samt aggressiva hundar hamnar i ytterkanterna och tillhör minoriteten. Alltså, även de väldigt sociala hundarna tillhör den mindre kategorin! 

Jag är väldigt skeptisk till det här med att vuxna hundar ska uppfostra valpar. Visst, valpar behöver lära sig hundspråk, och det görs ju endast tillsammans med andra hundar som kan detta språk bra. Valpar behöver lära sig att samspela med andra trygga och snälla hundar. Men det är just det. Hur vet man att hunden är snäll? Hur vet man att hunden reagerar på ett adekvat sätt mot valpen i alla situationer? Hur vet man att den vuxna hunden inte tar ut frustrationer och annat på valpen? Jag låter aldrig min valp hälsa eller umgås med främmande vuxna hundar, just av den anledningen. Det råder säkert olika åsikter om detta, men de enda som ska uppfostra mina valpar är modern till valparna, eller möjligtvis en äldre, snäll och tålmodig hund som jag med egna ögon har sett är bra med valpar i alla situationer.

Jag brinner för detta då jag har sett hur illa det kan gå. Vår Karak, som var så fin på så många sätt, var väldigt brutal mot valpar. Förmodligen handlade det om hans sjukdom, men Hiku fick ta smällen oavsett. Dåligt samvete har följt mig länge, att jag inte skyddade henne bättre. Jag var livrädd för att jag hade förstört henne, att hon skulle ha väldiga problem med andra hundar, beteendeproblem överhuvudtaget. Mina primitiva modersinstinkter kickade in ett par gånger, allt för att skydda min valp!

Jag älskade verkligen Karak, men han var sjuk. Men det har ändå fått mig att inse vad vuxna hundar kan göra mot valpar och vikten av att skydda valparna. Som tur är så har Hiku vuxit upp till en helt fantastisk tjej; glad och positiv i de allra flesta situationer, hyfsat lätt med andra hundar för att vara malamute, inga problem med andra hundar här i flocken. Hon är vårt Happy pill! Vi har också jobbat väldigt mycket med henne med tanke på hennes uppväxt, väldigt mycket kärlek och trygghet, inte utsätta henne för jobbiga saker, guida henne mycket. Som tonåring hade hon en rätt hård attityd, men jag upplever att hon har blivit betydligt mjukare i sättet.

IMG_6453 (2)E

Dia och bäbis-Hiku ❤ Dia var extremt fin mot valpar

Hur ”skapar” man en hund som trivs med andra hundar?

Det kan vara svårt eftersom mycket handlar om personlighet och ras. Men jag tänker i alla fall så här; så få negativa erfarenheter av andra hundar som möjligt. Så enkelt är det väl egentligen. Om skadan redan är skedd, då handlar det ofta om en omfattande behandlingsplan, så man vinner mycket på att inte hamna där.

Låt inte valpen eller någon annan hund heller springa i rastgårdar med främmande hundar. Jag har gjort det förut, så vet hur frestande det kan vara, och hur man kan tänka att vad kul min hund ska ha det. Men oftast innebär det en enorm stress för hundarna. Visst finns det ett begränsat antal socialt säkra hundar som kan tycka att det är kul, men för många så innebär det en massa laddade möten, en massa kommunikation, mycket att hålla koll på, osäkerhet, rädsla… Och det är inte alltid som vi människor ser detta. En hund som överdrivet kråmar sig och försöker vara snäll mot alla hundar i rastgården är oftast väldigt stressad och försöker blidka alla samtidigt. Detta är ju vanligt bland valpar och unga hundar.

Numera skulle jag aldrig släppa någon av mina hundar bland främmande hundar i en rastgård. Man vet aldrig vilka hundar man möter och vad det sätter för spår i den egna hunden. Ens egen hund kan ju faktiskt också vara den ”elaka” och det vill man ju inte vara med om.

Jag kan förstå den här känslan av att ens hund behöver en hundkompis. Om man bara har en hund så kan det ju faktiskt vara så att hunden skulle må bra av en hundkompis, även om forskning visar att hundar faktiskt uppskattar människans sällskap mer än en annan hunds. Det är också en rasfråga då många raser kanske faktiskt fördrar att få vara ensamhund, medan andra raser, ex polarhundar och varghundar, mår bra av hundkompisar. Men om man inte har en hundkompis i hemmet så rekommenderar jag att hitta en annan hund som den egna hunden kan få bekanta sig med i långsam takt och skapa ett vänskapsband med. Tänk så här att om det handlar om hundar som din hund aldrig kommer att träffa igen så är det meningslöst och kan snarare skada än göra nytta. Hundar har behov av ett par bra hundkompisar, thats it.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s