Sökandet efter Ty

Idag har Ty varit bort i en vecka. En hel vecka! Det är helt overkligt. Vi har ägnat hela veckan åt sökandet efter Ty. Tagit emot observationer, kartlagt vart han har rört sig, försökt ligga steget före men alltid varit steget efter. Pendlat mellan hopp och förtvivlan.

Jag startade en facebook-grupp och engagemanget har varit stort. Vi har fått in många observationer om var han har befunnit sig, så vi har hela tiden vetat ungefär i vilket område han befinner sig i, vilket har varit en tröst.

Men Ty har blivit förvildad och det skedde rätt snabbt. Redan från början tog han till flykten när folk försökte kalla på honom och nu flyr han så fort han hör en bil eller ser en människa. Detta har gjort att infångandet av honom har varit otroligt svårt.

I början åkte vi ut vid varje observation, i hopp om att få syn på honom. Men i takt med att tiden gick började jag inse att det inte skulle räcka att se honom, att han kanske inte ens skulle komma fram till oss. Han har utvecklat ett flyktbeteende som gör att han inte ens noterar att det är vi som kommer. Dessutom så har han dessa tre gånger vi har sett honom, dykt upp framför bilen, vilket gör att han inte har sett att det är vi som kommer.

Så vi ändrade strategi, ordnade en plats där vi kunde sitta och grilla med de andra hundarna. Lämna lukter och spår efter oss. Försöka locka honom till oss istället för att jaga honom. Denna strategi kör vi nu, och försöker ha lite is i magen. Men dagarna går och saknade och oron starkare. Hemska tankar besöker mig ibland.

Idag åkte jag och köpte ett tält på intersport. Bilen är obekväm att sova i och vi har sovit ett par timmar vid vår plats två nätter i rad nu. Ikväll blir det tält, vilket i och för sig är mysigt, det kunde ju bara har varit under lite andra omständigheter. När Ty för en vecka sedan tog sig ut ur hundgården så hade jag inte i min vildaste fantasi trott att han fortfarande skulle vara borta en vecka senare! Det är helt overkligt.

Det går verkligen upp och ner. Ibland gråter jag och ibland känner jag hopp. Ibland känner jag mig bara tom. Ofta känner jag mig utmattad.

Men, jag kämpar ändå för att tänka positivt. Vi vet ändå ungefär var han befinner sig och förr eller senare får jag pussa honom igen, det är jag övertygad om. ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s