Och så kom Ty hem

Vad fort det kan svänga! Igår satt jag med en stor växande orostumör i magen och en känsla av total hopplöshet svällande i bröstet. Några timmar senare satt jag med total sinnesfrid, glädje och lycka. Ty var hemma!

Jag hade faktiskt precis publicerat mitt andra blogginlägg när jag hörde det ringa på Andreas telefon. Av samtalet att döma förstod jag att det var någon som hade sett Ty. Och den hemska känslan av likgiltighet infann sig. Eller inte likgiltighet. Hopplöshet snarare. Vad spelar det för roll? Hur länge ska vi jaga land och rike efter en hund som blivit så skygg att han inte ens känner igen husse och matte?

Kanske en halv minut senare ringde även min telefon. Det var en kvinna som sa att hon hade sett Ty alldeles nyss vid en idrottsplan mellan Sala och Heby. Först tänkte jag att jag bara skulle fortsätta i vanlig takt, notera observationen, men inte så mycket mer. Men det var någonting hos kvinnans röst som gav mig en specifik känsla. En känsla av att ” det här vill du inte missa”

Så jag och Andreas hoppade in i bilen och körde iväg. Tankarna malde i mitt huvud, och snabbt insåg jag att om detta skulle misslyckas så skulle besvikelsen och nedstämdheten vara ett tungt faktum. Och jag var livrädd för att vi skulle misslyckas. Jag och Andreas hade gillrat en fälla två kvällar tidigare på en plats dit han återvänt ett par gånger, som en sista utväg då vi kände att han inte skulle komma frivilligt fram till oss ens om han såg oss. Där hade vi läger två kvällar i rad, men utan att han dök upp. Efter tips från erfarna och utbildade hade vi bestämt att vi inte skulle åka ut vid observationer, då det snarare förvirrade Ty att vi befann oss på olika ställen och flyttade på oss hela tiden. Så vi hade kommit överens om att vi skulle hålla till vid vårt ”läger” och bara ta emot observationerna för att kunna hålla koll på hur Ty rörde sig. Men det var nåt särskilt med beskrivningen av Ty den här gången; han var trött, han hade närmat sig människor, han rörde sig långsamt. Dessutom så kunde de som hade ringt stanna kvar på platsen och hålla ett öga på Ty tills vi hade hunnit dit. Så vi bestämde oss för att åka dit.

Hiku och Akira vid vårt ”läger”

Väl framme gick vi fram till de tjejer som hade stått och hållit koll på Ty åt oss och de visade var han befann sig. Han hade gömt sig under altanen till klubbstugan, som låg på andra sidan om fotbollsplanen. Vi tog ut Chilly ur bilen och började gå över fotbollsplanen. Först såg jag honom inte, men när han började röra sig därunder fångade det blick och vi såg hur han kröp fram under altanen och sen smet iväg till baksidan om stugan. Mitt hjärta sjönk som en sten. Jäkla skit, inte igen…

Vi följde efter med Chilly, bakom stuga och upp i skogen bakom. Vi pratade med Chilly, jag försökte hålla modet uppe, men jag grät redan inombords. Jag orkade inte med ett till misslyckande! Vi gick en bit upp i skogen men bestämde oss sedan för att vända. Vi gick samma väg tillbaka och jag bad en stilla bön att vi skulle stöta på honom på tillbakavägen. Och när vi kom runt en krök stod han där på grusvägen och nosade i backen. Han tittade överraskat upp och tog genast till flykten. Jag pratade lite glatt med honom, sa hans namn medan jag såg honom försvinna runt nästa krök. Modet sjönk ytterligare, och ännu jobbigare scener spelades upp för min inre syn.

Men vi fortsatte gå och pratade muntert med Chilly i hopp om att Ty skulle höra och känna igen våra röster. Och när vi kom runt nästa krök stod han där igen, men nu tittade han på oss. Jag stannade lugnt och vände mig mot Chilly och sa till henne: ”titta Chilly, där är Ty.” Andreas gav Chilly lite godis och jag sneglade lite på Ty. Han började gå mot oss! Känslan jag kände då är omöjlig att beskriva. Tiden höll andan och i världen fanns bara vi. Ty gick allt snabbare mot oss, och väl framme hälsade han på Chilly, som fortfarande var mest intresserad av att få godis. Jag trädde halsband med koppel runt hans hals och när han väl var i vårt trygga förvar började tårarna att forsa. Ty pussades och utstrålade sån glädje att mitt hjärta brast igen, fast av kärlek och lycka den här gången. Det är helt klart en av de lyckligaste stunderna i mitt liv. Och det var som om allting släppte; oron, ångesten, sorgen, stressen. Världen blev helt ljus.

Vi gick tillbaka till bilen, där de två tjejerna fortfarande stod och väntade, och jag såg hur de log när vi kom gående. Vi hade gått iväg med en hund och kom tillbaka med två. Vi tackade dem så innerligt och genuint vi kunde och satte sedan in Ty i bilen.

Sedan han kom hem har Ty vilat, sovit, vilat sovit och ätit. Vi har fått råd om utfodring och vattning av veterinär eftersom han är så undernärd. På måndag åker vi dit så att de kan ta en ordentlig titt på honom. Men med tanke på vad han har varit med om så tycker jag ändå att han verkar vara helt ok, både fysiskt och mentalt. Han är samma gosiga kille, om än väldigt mycket lugnare.

Den här veckan kommer jag aldrig att glömma. Den har varit hemsk, men nu är alla hemma här ❤ Idag åkte jag även till Bauhaus och köpte armeringsnät och så gjorde vi klart lagningen till hundgården. Ni får det vara slut på rymmande huskies!

Hoppas ni alla har en bra helg!

4 reaktioner till “Och så kom Ty hem

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s