Man får vara lite galen ibland…

Jag ska dela med mig lite av min gårdagskväll och lite tankar kring den. Embla var ute på gården och lekte och när jag skulle gå och lägga mig var det dags för henne att komma in. Andreas skulle ta in henne och själv befann jag mig inne i badrummet. Jag hörde hur hon kom in och röjde runt (vilket hon brukar göra) men sen hörde jag hur Andreas började skratta och göra utrop av skräckblandad förtjusning eller vad man nu ska kalla det. Han ropade på mig och jag skyndade mig ut i vardagsrummet.

Synen jag möttes av fick mig bara att skratta rakt ut. Embla hade tydligen härjat i lera och var brun över hela nosen och upp på alla fyra benen, och hon studsade vilt runt i soffan, som hade hunnit bli helt nerfläckad av lera.

Det är klart att jag hann våndas lite över allt stundande arbete med att tvätta och städa, men våndan dränktes i stundens humor. Kontrasten mellan lerinfernot i soffan och Emblas genuina levnadsglädje och oförståelse inför vad hon egentligen har ställt till med fyllde mig bara med skratt och kärlek.

Jag kände också för att dela med mig att detta perfekta exempel på vår icke-perfekta vardag och delade bilden på instagram. Sedan dess har jag funderat en hel del. Att det finns så många saker vi gör till problem när man istället kan skratta och vara tillsammans. Visst, jag hade kunnat bli arg, stressad, fått ett psykbryt, skällt ut Embla och ojat mig resten av kvällen över allt extra arbete. Men om sanningen ska fram kände jag varken ilska eller stress. Emblas leriga och glada uppsyn fyllde mig istället med kärlek. Hon förstår ju inte att jag nu måste ta av soffkläderna och slänga in allting i maskinen. Skulle jag ha blivit arg och skällt på henne hade hennes renodlade glädje förvandlats till förvirring och osäkerhet, för hon hade inte förstått varför jag plötsligt blivit så arg.

Visst, nästa gång tittar vi nog lite mer noggrant innan vi släpper in Embla i vardagsrummet, men jag har valt möbler och inredning med tanke på hundarna. Soffan har överdrag som går att tvätta, jag köper billiga mattor man kan slänga in i maskinen. Jag har valt ett tåligt och lättstädat golv. Jag har valt ljusa färger för att jag just ska kunna se smutsen och göra rent, för jag vill ändå ha ett så rent hem som möjligt. Samtidigt är jag ju medveten om att allting inte kan vara på topp när man har åtta hundar. Men det är DE som är det viktigaste. De ska kunna vara överallt med oss; i soffan, i sängen (ok, köket är faktiskt hundfritt), de ska kunna röra sig fritt i de flesta rum, det är så jag vill ha det.

Jag själv är uppväxt med rätt tålmodiga föräldrar. När jag och min syster var barn såg vardagsrummet många gånger ut som en lekstuga, med alla våra grejer utspridda på golvet, eller klättertorn byggda av soffkuddarna. Vi var kreativa barn och jag tror att våra föräldrar tänkte att vi behövde få leva ut alla fantasier; vi behövde få vara barn och leva i barnens värld. Jag måste tillägga att jag i vuxen ålder absolut inte har problem med att hålla ordning hemma, tvärtom är jag rätt ordentlig av mig och vill ha det städat och fint, men tålamodet just när det kommer till hundarna är väldigt stort. Jag har väl tagit med mig det sättet att se på saker och ting. Barn är barn och hundar är hundar. Att leva och vara ska vara lustfyllt, och man får vara lite galen ibland.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s