Det är bara att inse att man är lite galen…

Jag har startat upp den här sidan flera gånger den senaste tiden för att skriva ett inlägg, men sedan har fingrarna bara legat stilla mot tangentbordet och trötthetens slöja har gjort min värld dimmig. Jag har stängt ner datorn och gått och lagt mig.

Jag har varit trött ett bra tag. Rent otroligt trött. Från morgon till kväll har det varit jobb; valpar som växer så det knakar och äter och skiter så det står härliga till. En fyramånaders valp och en unghund som kräver sitt. Och så resten av hundarna. Paniken att bygga fler hundgårdar innan vintern kommer. Och sedan företaget och hela den biten, som är såå kul och går så bra! Men det är klart att det är mycket. Det är lite för mycket, så nu försöker jag att hitta tillbaka till en vardag där jag också hinner andas ut mellan varven. Det är inte lätt, men sakta men säkert går det åt rätt håll.

För jag vill inte byta bort någonting av det jag har. Jag har valt att leva så här, med så här många hundar. Jag har valt att driva eget företag. Det gäller bara att hitta en balans så att man kan göra både och på ett bra sätt. Återhämtning är nyckeln. Och återhämtning för mig, det bjuder hundarna på, när vi kör vagnen eller släden, när jag är ute med dem i hundgården, när vi är i skogen och när vi myser i soffan. När jag sitter på golvet med famnen full av valpar, då fylls hela jag av harmoni och kärlek.

När man har så här många hundar som vi har nu (13 stycken med valparna) så får man ofta höra ”jag förstår inte hur ni orkar”. Och jag vet inte om det är jag som är galen eller nåt, men jag försvarar mitt sätt att leva med näbbar och klor. Och visst kan jag erkänna att det är väldigt mycket ibland. Ibland är det riktigt tufft. Jag minns inte ens när jag satte mig ner med en tekopp och bara kopplade av. Men jag upplever inte att det är hundarna i sig som gör att det blir mycket jobb utan allting runtomkring som ska fixas; hundgårdar, bilburar osv. När det väl är gjort, då är det bara det roliga kvar. Så jag håller mig flytande tills vi kommer i hamn med allt det där. Och det är väl bara att inse att man är lite galen. Jo jag tycker att det är jobbigt när man går upp på morgonen och det är fullt av bajs i valprummet. Men när jag har städat och sitter på golvet med valparna klättrande på mig, pussandes och gosandes med sina mjuka små nosar, då känner jag mig lycklig. Då är det värt allt slit.

Men jag känner att det börjar lägga sig lite, den värsta stormen. Vi har kommit igång med draget, och jag har längtat så otroligt mycket! Nu har kylan kommit också så att vi slipper väta och lera. Helt underbart! Hiku har börjat gå i spannet igen och det fungerar superbra! Hon verkar ha fått tillbaka gnistan och det ska vi vårda väl. Vi har kört spannet med den tunga vagnen och det passar henne perfekt, hon gillar när det går långsamt och hon får ta i.

Vi har ännu inte påbörjat Emblas dragträning, förutom att sätta på henne sele och testa och springa lite, vilket inte var några som helst problem. Den tjejen gillar fart och fläkt och hon är också rätt tuff av sig, så jag har en känsla av att hon kommer att älska draget! Hon är nu nio månader och lite av en tonåring. Envis, småkaxig och självständig. Men hon kan fortfarande vara en riktig gostjej när hon kommer in och lägger sig i soffan. Det ska hur som helst bli jättekul att så smått börja träna lite med henne nu i vinter. Bästa lilla Embla!

Och så har vi Nadako då, lilla guldklimpen! Han är otroligt go, kelig, busig och glad. Han följer en vart man än går om man motiverar honom, samtidigt som han är obrydd, självständig och trygg i sig själv. Han är helt enkelt fantastisk ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s