Från helvete till paradis över en natt

Som ni vet är det inte den bästa tiden för mig just nu. Jag har hanterat mycket sorg, stress och vanmakt den sista tiden och det mesta har känts tungt. Vädret som vi har haft här i Uppland har inte hjälpt. Veckor av en tung grå himmel, regn och lera överallt har bara spätt på alla jobbiga känslor. Någonting som jag inte nämnt hittills är även att jag är gravid, på väg in i 28:e veckan, vilket också innebär mycket känslor såklart, samt lite fysiska handikapp.

Men en sak som blir så tydlig i sådana här tider är detta: sorg har jag inga problem att hantera (när jag väl hanterar den och inte stänger in den). Jag vet hur jag ska göra och jag vet att det bara finns en väg och det är genom den. Men STRESS, det är jag usel på att hantera. Medan sorg kan ge en djupare känsla av närvaro här och nu gör stressen att jag totalt tappar fotfästet, kan slå åt alla håll i ren vanmakt eller bara bli helt passiv. Medan sorgen handlar mycket om känslor blir det lätt att stressen utmynnar i en rad beteenden, många av dem mindre önskvärda. Så min strategi för att hantera stress är helt enkelt att hitta sätt att minimera den.

Det är därför det blir så jobbigt när en väldigt stor stressfaktor de senaste veckorna har varit vädret. Inte vädret i sig kanske, men all LERA. Vädret kan man ju inte påverka, bara sin egen inställning. Jag har verkligen försökt att inte låta det påverka mig så mycket, men när man vaknar dag efter dag och det är grått och fuktigt i luften och omvärlden är en brun och lerig sörja så är det svårt. När allt man gör resulterar i lera från topp till tå, när hemmet ser ut som misär och jag måste dammsuga och moppa fyra, fem gånger om dagen för att inte få panik, då hjälper ingen coping-strategi i världen för mig. Inte när det handlar om flera veckor i sträck. Det jobbigaste är inte egentligen att det blir så mycket extra arbetet, utan det är känslan av själadöd. Att jag långsamt tynar bort inombords. All livsglädje och engagemang rinner iväg med lervattnet.

Jag har en passion och en dröm. Jag vet exakt hur jag skulle vilja leva och vad jag tror att jag skulle må bra av, det svåra är att komma dit. Ofta ställer jag mig själv frågan; vad är det som gör att jag inte kommer dit? Är det jag själv som hindrar mig? Jag är ju av uppfattningen om att man själv styr sitt liv, att man måste kämpa för sina drömmar och att man inte bara kan sitta på sin röv och klaga utan att ta tag i saker. Gör jag det själv?

Det jag har beskrivit är mitt helvete. Men i förrgår kom det snö, och fort gick det. På en kväll var landskapet utanför alldeles vitt. Tänk vad snabbt det kan vända ens känslor. Nu när jag tittar ut blir jag glad, tillfreds. Hundarna är pigga och glada, och RENA när de kommer in. De älskar ju det här, det är sånt här klimat de är födda till. Helvetet förvandlas till paradiset över en natt.

Vi tog ut valparna i skogen och Amy fick vara deras lektant. Den lycka jag känner när jag ser dem skutta runt i snön är i det närmaste oslagbar. Amy var också glad, det här är ju det bästa hon vet, att springa runt i skogen! Vi passar på att njuta allihop, så länge det varar. Vi ska också upp och köra släde över nyår, vilket ytterligare kommer att fylla på mitt förråd av styrka och livslust. För det förrådet har verkligen sinat på allvar sista tiden.

När det har varit lera och plusgrader har jag följt väderleksprognosen ständigt, men nu vill jag bara vara här och nu, i en liten paus från all smärta, i en känsla av sinnesro.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s