Jul, nyår och däremellan

Nu börjar julledigheten lida mot sitt slut, men jag känner mig inte redo för någonting. Pliktskyldigt köpte jag lite julklappar och umgicks med familjen på julafton. Det var trevligt, som det alltid är när vi ses. Men det var någonting som fattades. Det ÄR någonting som fattas inom mig just nu. Glädje, engagemang, framtidshopp. Jag känner mig lite avskärmad från yttervärlden. Det enda som tränger igenom dimman är kärleken från hundarna och det är det enda just nu som engagerar mig. Jag grubblar så ofta över varför det är så. Varför har hundarna en sån okuvlig förmåga att alltid fylla mig med glädje och engagemang? Hur dåligt jag än mår känner jag mig aldrig avskärmad från dem. Men det är väl samma sak när man får barn tänker jag.

Förra helgen åkte vi upp till Venjan utanför Mora för att fira nyår med våra kära vänner Asinja och Sassa. Några dagar med vinter, polarhundar och slädkörning var tanken. Men likt en förbannelse förföljde plusgraderna oss, och i söndags vaknade vi till ljudet av snö som droppar från hustak. Vi hade planerat att köra släde i Nornäs, men då smhi lovade regn och vi var osäkra på hur spåren såg ut bestämde vi oss för att köra en sväng i ett skoterspår lite närmare.

Spåren ja… De var moddiga, bottenlösa och fyllda med tung blötsnö. Slädguden måste ha bestämt sig för att det inte skulle bli vår dag. Vi hade spänt för hundarna för släden och jag skulle bara gå och hämta Ragge när de bakre bildörrarna fick för sig att inte fungera. Jag kunde alltså inte få upp dörrarna för att få ut hunden. Andreas fick öppna sidodörren och krypa in över burarna och öppna bakdörrarna från insidan. Under tiden hade Ty och Akira trasslat in sig i varandra i hetsen av den fördröjda starten. Till sist fick vi i alla fall in Ragge i spannet och kunde köra iväg.

Men i den tunga och djupa snön var det tungt för hundarna och släden åkte ideligen ner i djupsnön och fastnade. Så tillslut bestämde vi oss för att vända om. När vi väl vänt spannet var hundarna trötta och det fanns även ett annat störningsmoment; Hiku var i början av ett löp. Det hade inte varit något problem på vägen bort, men nu efter vändningen var det som om hanarna vaknade till. I vanliga fall brukar det inte vara något problem att köra Ty och Ragge i samma spann, men nu var det som att det blev för mycket för dem, och efter lite gruff och onda blickar var Ragge framme vid Ty och de rök ihop. Som tur var var Andreas framme vid hundarna på två sekunder och kunde hålla isär dem, men Ragge hade redan hunnit bita Ty i örat.

Hemvägen kändes som det totala misslyckandet; Andreas fick gå tillbaka med Ragge i koppel medan jag körde resten av spannet tillbaka till bilen.

Vi drog några lärdomar av det här. Jag har ju alltid varit extremt rädd för slagsmål i spannet, vilket vi bara har haft en gång tidigare och det var mellan Hiku och Chilly. Men nu insåg jag att jag inte vill ta några risker. Inte alls. Inga löptikar, inga hundar som inte är helt trygga med varandra. Att köra ska vara roligt, både för oss förare och för hundarna. Sedan är det ju alltid så att saker kan hända. Man kan inte förutspå allting och man kan inte påverka vädret. Men jag vill i alla fall inte ta onödiga risker. Och särskilt inte sådana som äventyrar hundarnas säkerhet.

Resten av nyår skippade vi slädkörningen då de blöta spåren blivit hala och stenhårda av de nattliga minusgraderna som sen kom. Istället umgicks vi, tog promenader med hundarna och valppromenader med våra valpar och Asinjas lilla Nymeria, firade det nya året och tog saker och ting för vad det var. Jag drabbades också av en dunderförkylning, som pricket över i:et.

Det bestämdes också att Kaneda skulle stanna hos Asinja. Först var det tänkt att hon skulle ta Tetsuo, men efter lite funderingar gjorde vi bedömningen att Kaneda skulle vara ett bättre val, då han är lite mer trygg i sig själv. Det känns som ett jättebra beslut, även om det så klart var väldigt jobbigt att skiljas från honom. Jag har ju tagit in de här valparna till mitt hjärta och jag älskar dem alla. Men därför känns det också så otroligt bra att vi hittade ett hem till Kaneda där jag vet att han kommer att bli älskad och väl omhändertagen, och just det att vi kan träffa honom regelbundet och följa hans liv.

När vi åkte hem var det med blandade känslor. Jag kände glädje över att ha fått komma bort lite och träffa vänner och haft det trevligt. Jag kände besvikelse över vädret och att det inte hade blivit all den slädkörning jag hade hoppats på och som jag så desperat har längtat efter. Glädje över att Kaneda fått ett bra hem men samtidigt saknad efter honom.

Så nu är det bara lilla Kei och lilla Tetsuo kvar av valparna här hemma, och de kommer att stanna kvar. De gillar verkligen varandra, följs alltid åt, sover tätt ihop. Det har de gjort ända sedan de låg i valpningslådan. Gud vad tiden flyger! Båda två är så otroligt kärvänliga och gosiga, riktiga matvrak och äventyrare med fart i benen. Det ska bli riktigt kul att se dem växa upp.

Väl hemma däckade både jag och Andreas i förkylning, och de här dagarna som skulle vara lediga och fria har mest tillbringats inne i sängen eller soffan. Och jag känner mig fortfarande inte redo för någonting. Hiku verkar ha kommit in i höglöp för pojkarna ylar och gnäller, även de som är kastrerade. Men det är ok ändå, det får vara så här just nu. Jag tar en dag i taget, samtidigt som jag ständigt grubblar över framtiden. Det brukar sluta med att jag blir trött och går och lägger mig.

Jag hoppas att de här dagarna som är kvar låter mig få lite återhämtning och ny inspiration.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s