Ett helt nytt liv har börjat

Över en vecka har gått sedan var jag mitt uppe i det som skulle bli början på vårt nya liv; förlossningen av Zoey. Det som började som en vanlig förlossning slutade ganska dramatiskt med ett urakut kejsarsnitt; från att ha varit inställd på ett ”vanligt akut kejsarsnittt” där jag skulle vara vaken med Andreas vid min sida till att Andreas skickades ut ur rummet, jag blev jag sövd och Zoey var ute på 10 min. Hon spenderade sina första fyra timmar på neonatalavdelningen i sin pappas famn medan jag låg på uppvaket. Även om det dramatiska slutet säkerligen var jobbigare för min sambo så är det någonting som finns i mitt huvud och som jag bearbetar, inte för min egen skull utan för hans. Att höra att han låg och förberedde sig på ett liv utan mig var tungt. Zoey låg på neonatal på grund av att hon hade haft svårt att andas efter förlossningen, men när de rullade dit mig några timmar senare hade hon hämtat sig kanonfint och samma eftermiddag fick vi ett rum på BB.

De där dagarna på BB kommer jag alltid att minnas. En blandning av chock, glädje men också smärta. Framför allt fysisk smärta från kejsarsnittet, men även en känsla av utmattning efter allt som har varit med den här graviditeten. Och så chocken över att ha fått en liten dotter, ett litet liv vi har fått ansvaret över. Och så en enorm kärlek. Både till Zoey och till Andreas. Så som han har stöttat mig genom allt det här, den där känslan av att ha en fast och stabil klippa i sitt liv.

Vi blev kvar tre dygn på BB innan vi packade ner lilla Zoey i babyskyddet och styrde hemåt. Under våra dagar på bb var två av hundarna hemma hos mamma medan min pappa skötte om resten hemma i hundgårdarna. Men gissa om hundarna blev glada när vi kom hem. Det var också som om de kände på sig att någonting var annorlunda. Det är fascinerande med hundar. Min syster har ju två barn, en på snart tre år och en liten nyfödd, och hundarna är vana vid de barnen. Men det var som om de genast förstod att den här lilla parveln tillhörde familjen. Och Hiku, ja hon har blivit besatt av bebisen. Hon beter sig nästan som om det vore hennes egen valp; gnäller oroligt när hon är ledsen, ska titta till henne hela tiden och vill alltid vara vid hennes sida. Ty och Tempo är uppspelta, Tempo tycker det är lite läskigt med barn medan Ty mest är nyfiken. Kei är väldigt exalterad medan Tetsuo tar det med lite mer ro. Akira bryr sig inte så mycket och Aisha verkar också väldigt van vid barn. Amy är vänlig och nyfiken precis som Ragge. Nadako är förvånansvärt lugn med tanke på att han är ung och inte har träffat allt för många spädbarn i sitt liv. Lite samma med Embla; hon är nyfiken, men hon är å andra sidan nyfiken på ALLT just nu, inte bebisen mer än något annat alltså.

Har jag berättat om Aisha? Jag tror inte det. Det har varit väldigt mycket med graviditeten den sista tiden. Men mitt i alla förändringar kom denna tjej att hitta ett hem hos oss då hennes matte är sjuk och inte längre kan ta hand om henne. Aisha och Akira är ”barndomsvänner” och växte mer eller mindre upp tillsammans, alltså innan Akira flyttade till oss. Så när jag blev tillfrågad om hon kunde få bo hos oss kändes det inte så svårt att säga nej då det förmodligen inte skulle vara några problem att ha henne tillsammans med Akira och hennes valpar. Och det har gått superbra. Aisha är en lugn men sprallig liten huskytjej på 4 år som förmodligen kommer att älska livet på landet. Det har inte varit några problem alls att introducera henne med de andra hundarna, förutom Hiku som alltid är rätt skeptisk i början till nya familjemedlemmar. Men Aisha hänger med Akira och gänget samt med Ty och Tempo och verkar trivas. Att vänja henne vid att vara ute i hundgård har heller inte varit några problem, trots att hon är uppväxt i lägenhet.

Hur som helst, nu har vi varit hemma nästan en vecka, och både jag och hundarna börjar landa lite. Det är en stor omställning, framför allt känslomässigt. Det här att det finns ett ömtåligt litet liv som är totalt beroende av oss. Det är lite läskigt erkänner jag. Än så länge är ju Andreas hemma också, och jag bävar lite för den dag då han ska börja jobba och jag blir ensam med barn och hundar. Men jag intalar mig att det kommer att gå bra. Och vad kan man göra bättre så här i dessa corona-tider än att isolera sig ute på landet med sina hundar och sitt barn?

Jag fokuserar på att bara vara nu och här i denna nya tillvaro.

2 reaktioner till “Ett helt nytt liv har börjat

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s