Håller jag på att ändra kurs?

Det är mycket som händer i kropp och själ när man får barn såklart. Men ganska långt in i graviditeten var jag lite ”distanserad” till allt det här med att skaffa barn eftersom det var så otroligt mycket runtomkring, med valpar och med jobbet. Det hände att jag ifrågasatte ifall jag verkligen skulle ha tid med en bebis plus alla hundar och sedan företaget. Att driva företag är ju inte som att vara anställd; man är aldrig riktigt ledig och man kan inte avsäga sig det övergripande ansvaret. Och jag började ifrågasätta. Hur vill jag leva? Hur mycket är jag beredd att offra för företaget? Jag insåg sakta men säkert att när det kommer till familjen så är jag inte beredd att offra så pass mycket som jag upplevde att jag gjorde. Och jag insåg även hur mycket det slog mot mitt psyke och min stresskänslighet som jag bär med mig sedan många år tillbaka.

Men det har varit en mental resa med många vägval och olika riktningar. De här åren som jag har drivit företaget har varit väldigt givande och roliga. Jag har haft många tankar, idéer och drömmar. Men jag inser att det nog mer handlar om kreativitet än om entreprenörskap. Min kreativa sida har också fått stå tillbaka för jobbet. Jag älskar den kreativa processen, att skapa sitt eget. När det blir för mycket stress och för många måsten då vill jag bara backa. När kraven och pressen från samhället kommer som en stor monstruös käft som vill sluka mig, då vill jag fly undan. Då föreställer jag mig en liten stuga mitt ute i skogen, där det bara är jag och familjen och det enda jag ser när jag tittar ut genom fönstret är de vackra bergen och den kravlösa naturen.

Jag har börjat läsa en bok som jag fått rekommenderat till mig. Utan press, av Sofia Viotti. Det var min psykolog som rekommenderade den, efter att jag beskrivit mitt liv och min vardag. ”Du låter som en person som kör på ganska hårt och som har rätt höga krav på dig själv”, sa han till mig. Och så är det nog. Framför allt känns det som om jag styrs väldigt mycket av en massa ”borden”, och en stark vilja att alltid göra rätt och vara andra till lags. Jag hatar känslan av att göra fel eller att ”inte duga”. Och även om jag inte är en tävlingsmänniska i den bemärkelsen så jämför jag mig nog ständigt med andra.

Samtidigt upplever jag en stark stress över att det känns som om allting i det här samhället går ut på att prestera. Man ska vara störst, bäst och vackrast, ofta på bekostnad av andra. Allting ska gå i ett högt tempo utan möjlighet till reflektion och utan några marginaler att hantera det som ska vara livet. Folk dömer varandra från höger till vänster och ibland verkar det som om det här med ödmjukhet och medkänsla är någonting som blivit totalt omodernt. Det är egoboost hit och självförverkligande dit. De sociala medierna blir ett verktyg i strävan efter att bygga upp sig själv som ett varumärke.

Jag känner mig lite trött. Trött på att livet ska vara ett expresståg utan hållplatser. Jag vill bara dra i nödbromsen, gå av och andas. Jag tror att den här graviditeten har tvingat mig att stanna upp och reflektera. Det går inte längre att bara köra på, då protesterar kroppen och sinnet för full kraft. Det var först i och med graviditeten, med mitt höga blodtryck och mina andra åkommor, som jag insåg att jag verkligen inte fick den återhämtning som behövdes. Mitt liv har varit gasen i botten från morgon till kväll, vecka ut och vecka in i ett par års tid nu. Det känns helt overkligt och högst ohälsosamt, och det är inte så jag vill leva.

Sen så har ju coronakrisen också vänt upp och ner på hela världen. Livet ser helt annorlunda ut för väldigt många människor. För oss innebär det inte jättestora förändringar, då vi bor på landet och redan innan var en aning enstöriga. Jag gillar ensamheten och har en liten utvald skara nära och bra vänner som jag träffar regelbundet. Det enda nu är att man ju såklart tänker på dem i sin omgivning som tillhör riskgrupper, och att man undviker tillställningar och släktmiddagar. Men det överlever jag utan problem, bara de jag håller av får vara friska.

Så nu har jag med andra ord gått all in för mammaledigheten! Det är jag, Zoey, hundarna och Andreas som gäller just nu, och jag märker att det får mig att må bra. Jag vill ha tillbaka orken och inspirationen att skriva, att fota, att teckna. Att gå i skogen med hundarna och bara vara i nuet. Jag tar en sak i taget, och just nu försöker jag komma in i allt det nya som det innebär att ha blivit mamma. Men jag känner för varje dag som jag landar lite till, att jag sakta men säkert är på väg tillbaka till den jag var innan stressen tog över mitt liv.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s