Författare: Teamwildthings

Någonting som ofta slår mig nuförtiden är att jag känner tacksamhet över den människa som jag har lyckats hitta och som har hittat mig. Min själsfrände har alltid varit min tvillingsyster och hon är och förblir ohotad på den positionen. Vi delar så otroligt mycket att jag inte skulle klara mig en dag utan henne. Men vi delar ju inte livet med draghundarna. Jag har liksom aldrig ens förväntat mig att hitta någon som kommer att dela detta med mig.

Jag levde med en person för några år sedan, och ni som känner mig eller har läst min blogg ett tag vet vad som hände där. Han älskade hundarna, men han delade inte mitt intresse för draget. När det förhållandet tog slut så kände jag mig på ett sätt mer fri. Jag kunde utöva detta intresse exakt på det sätt jag ville och jag kunde fatta helt egna beslut om hundarna.

När mitt inre läkt så pass mycket att jag började leta efter en person att dela livet med, så var det med en hel del krav; han skulle älska hundar och dela i alla fall ett aktivt hundliv med mig. Men jag var van vid att utöva drag ensam och det var jag nog inställd på att få fortsätta med. Det var ok, bara jag inte hindrades i min väg mot mina mål.

När jag träffade Andreas var han långt ifrån en musher. Han var en dataspelsälskande it-tekniker som tyckte om sommaren. Däremot älskade han hundar och var en allmänt öppen person. Sedan dess har våra drömmar flätats in i varandra. Han växte in i rollen som draghundsförare och helt plötsligt var det självklart att vi skulle göra detta tillsammans. Vi drar nästan alltid tillsammans, vi har samma mål och samma drömmar. Jag behöver aldrig ”tjata” mig till en till hund. Det var ju han som sa, rätt tidigt i vårt förhållande, ”har man tre hundar kan man lika gärna ha 10”. Det kan ju låta som om jag totalt har förvandlat honom, och visst, i början kanske jag peppade honom rätt mycket att följa med ut och dra. Men sen hände nåt. Vi började skapa gemensamma drömmar, och de handlade om vinter, höga fjäll och en massa polarhundar. Det är en sån obeskrivlig frihetskänsla och känsla av harmoni.

Jag har i tidigare förhållande levt med känslan av att man inte alltid vill samma sak, att man har lite olika mål, att man behöver ”tjata” ibland för att t ex skaffa en till hund, och även om det blir ett ”ok då” så är det ju liksom inte 100% roligt om inte båda egentligen är med på det. Det är helt enkelt inte så kul alla gånger. Jag har till och med känt flera gånger att jag kanske skulle må bättre själv, fri att leva på det sättet jag vill.

Jag vill göra en liten valborgshälsning till min fästman Andreas: Tack för att du finns, tack för att du kom in i mitt liv med ett öppet sinne och att du nu delar mina drömmar. Du är världens bästa sambo och fästman, du är världens bästa husse åt hundarna och min alldeles egen musher ❤ 

Det jobbigaste med att ha visioner för mig är att jag vill ha allting på en gång. Oavsett om det gäller karriär, hundliv eller relationer så vill jag gärna komma framåt i en ganska snabb takt, och jag har lätt för att bli otålig och nästan tappa sugen om saker och ting går lite för långsamt.

Men jag är i alla fall medveten om detta. Jag påminner mig själv om att man måste börja nu och här och lägga en bra grund om man ska kunna nå sina mål. 

Det tar tid att bygga upp ett företag. Det tar tid att få ett riktigt bra spann av draghundar. Det tar tid att få en bra flock. Det tar tid att skaffa sig erfarenhet.

Och ska jag vara ärlig så blir jag ibland stressad över alla dessa visioner. Ibland vill jag bara lägga allting på hyllan och BARA leva nu och här. Ibland känns det som om jag glömmer bort att leva nu och här för att jag är så upptagen av att sträva mot alla dessa mål. Ibland kanske vi drunknar i allt detta självförverkligandet, och man glömmer bort att jaget faktiskt är här och nu också. Lilla jaget. 

Det är mycket i vårt samhälle som handlar om prestationer, om andras förväntningar och att man alltid ska vara så himla duktig. Jag faller i dessa fällor hela tiden, och jag mår väldigt dåligt av det. Så jag försöker bromsa och tänka SKIT I ALLA FÖRVÄNTNINGAR! Ibland skiter jag i att vara duktig. Ibland släpper jag alla krav och tillåter mig själv att bara vara jag. Ibland vill jag bara ha lite peace and quiet.

Det är inte alltid helt lätt att förena dessa känslor; den delen av mig som har visioner och som vill kämpa för att nå dit, och den andra delen av mig som vill dra mig undan från all stress och press. Men jag är faktiskt övertygad om att det går. Det gäller bara att vara lyhörd och lära känna sig själv och var gränserna går. Att dra i bromsen ibland. Att tillåta sig själv att misslyckas, och tänka på att man inte måste vara perfekt.

Idag hade vi möte kring företaget vilket var otroligt givande. Saker och ting klarnade, idéer om framtiden tog form. Vi jobbar mycket med nu och här, vilket är skönt. Det är där jag vill vara just nu idag.

Vackra Ty

Förändringens vind blåser mellan träden och för med sig ovisshet, hopp och inspiration. Efter jobbet igår intog vi en måltid på en nyöppnad restaurang i Uppsala, och avslutade den sommarljumna kvällen på en inglasad balkong tillsammans med två härliga kunder och deras underbara hund Selma.

Det här jobbet har gjort att vi fått möjligheten att träffa en hel del trevliga människor och hundar, jag har lärt mig otroligt mycket om mig själv, om min förmåga att kämpa, men även var min gräns går. Jag har pressat mig hårdare än vad jag någonsin har pressat mig själv tidigare och det har slitit. Men det har också gett en massa styrka.

Vi kommer att förändra innehållet i verksamheten, men jag vill inte berätta för mycket, då allting fortfarande är väldigt ovisst. Hunddagiset har varit otroligt uppskattat och vi har märkt ett stort behov av den typen av tjänst. Vi har varit väldigt nöjda med våra kunder, och kunderna har (enligt dem själva) varit väldigt nöjda med oss. Därför är det såklart sorgligt när vi tvingas avbryta den tjänsten. Men vi måste göra vissa förändringar, få tid att andas, få möjlighet att bygga en bättre grund.

Att ta en kort paus för att andas gör att man tänker mer klart, man kan se saker från nya vinklar. Vi har idéer, delmål, mål och visioner. Det är härifrån och framåt. 

Vi tog farväl av hundarna igår. Kannur kom rusande över gatan när han såg skåpbilen stanna utanför deras hus. Vi körde en runda på kvällen för att lämna tillbaka nycklar. Kannur sprang i full fart rakt in i min famn. En hund som verkligen har fått en plats i mitt hjärta. Inte den lättaste hunden, men det är väl just därför. Han bjuder på kärlek och utmaning. Han sprang runt skåpbilen och krafsade på dörren. Ska vi inte åka iväg till skogen? Han stod där så länge att jag kände mig tvungen att öppna till skåpet så att han skulle se att det var tomt. Hundarna var borta. 

Kannur hoppade genast in i skåpet och började letade igenom burarna. Han letade efter kompisarna. Det var då det slog mig; Luna kommer aldrig sitta där uppe, hetsigt glad av förväntan. Loove kommer inte att sitta och göra små blåsljud genom gallret in till hytten, då han hade buren närmast och han visste att jag kunde sticka in fingret och klappa honom på nosen. Deras burar skulle förbli tomma; Timbo, Selma, Majken, Sirius, Nelson, Rufus, Walle, Iris, Molle, Hugo….

Kannurs glädje över att se oss, och hans sökande efter sina kompisar gjorde ont i hjärtat. Faktiskt. Det var då det blev tydligt att det var över. Jag såg Kannur titta på oss när vi satte oss i skåpbilen för att åka iväg utan honom. Farväl Kannur, jag kommer alltid att minnas dig ❤ 

Jag känner mig på många sätt starkare. Jag har en massa mer erfarenhet och kunskap. Jag vet nu exakt HUR mycket pengar som måste in för att man som företagare ska ha en någorlunda rimlig summa att leva på efter alla kostnader, avgifter och skatter. Det är rätt stora summor som ska in. Så nu när vi ska utforma företaget framåt så kommer jag att tänka annorlunda.

Vad än framtiden har att bjuda på så avslutar vi just detta kapitel, det mobila hunddagiset, i alla fall i den här formen. Men det är även med glädje över att ha vågat, att ha mötts med positivism och lovord. Det är så otroligt lätt att tvivla på sig själv. Det finns så många människor där ute som är dåliga på att stötta, och även en hel del som dömer. Men det finns de som är bra på att stötta, och det är till dem man ska vända sig! Och faktum är att jag är överraskad över hur många människor som har varit positiva. Sen vet jag inte om det säger mer om mig än om dessa människor. Men jag vill höja ett glas för våra kunder. De har trott på oss och varit så otroligt positiva och stöttande. Vi har fått vinflaskor och presentkorgar. Jag kommer ärligt och genuint att sakna dem alla; både människor och hundar! Jag vill också tacka både min och Andreas familj som alltid har funnits där och trott på oss, och som fortfarande tror på oss. Tillsammans är vi starka och de hjälper oss att bygga vidare.

Men hur som helst så är det inte över. Nu börjar någonting nytt. Företaget är någonting som har blivit en del av mig och man måste ju gå vidare och växa. Och vi är inte främmande för någonting alls. Det finns många behov att möta. Jag gillar vår idé och vår filosofi och det är det som kommer att vara basen. Hemsidan kommer att göras om, jag har mycket kreativt arbete framför mig, och jag älskar ju kreativt arbete. Nästa vecka kommer vi att ha en del möten som förhoppningsvis kommer att ge fler svar. Tack för de här fantastiska månaderna! ❤ 

Vi har kommit till en punkt där det krävs förändringar. Livspusslet går kanske visserligen ihop, men gör det oss lyckliga? Nej. En stor gren av mig har vissnat, många sidor av mig har glömts bort. Jag saknar mig själv. Jag saknar tjejen som går upp tidigt, kokar kaffe och sätter sig vid datorn för att skriva. Jag saknar tjejen som klär på sig, tar med sig kameran och går ut till hundarna bara för att umgås med dem och för att fotografera. Quality time. Inte bara med hundarna utan även med mig själv.

Är det någonting jag saknar så är det att verkligen fota. Inte bara att ta bilder utan att frysa ett ögonblick och föreviga nuet i konstnärlig form. Jag gjorde det väldigt mycket förut, men på sista tiden har det inte riktigt funnits tid. Och den här tiden på året lämnar jag kameran hemma oftare än vanligt, då alla bilder har en tendens att bli tråkiga; lerbruna och grådassiga. Med värmen och den tilltagande växtligheten så kommer även inspirationen att fota att komma tillbaka, det är jag övertygad om. Men även om den här årstiden inte är den vackraste för fotografiska bilder så handlar det mer om brist på tid och engagemang.

Det finns så mycket inuti mig som inte får utrymme just nu. Som en blyg tjej längst bak i klassrummet, omringad av gapiga elever som har glömt bort att de delar utrymmet här på jorden med andra. Jag vill inte alltid behöva armbåga mig fram. Jag vill inte höra min egen gapiga röst som försöker göra sig hörd bland alla andra gapiga röster. På något konstigt sätt känner jag mig viktigast när jag är för mig själv, tillsammans med hundarna eller med nära vänner. Vänner som känner det här, som delar denna dimension med mig. Där man bara kan få vara sig själv, sårbar och ofullständig, och ändå bli förstådd. Där det finns en annan sfär; någonting eftertänksamt, klartänkt och konstnärligt. Det behöver inte vara människor man har känt länge, det klickar bara. Jag har hittat några såna vänner och det är tillsammans med dem vi kör drag (ni vet nog vilka ni är). Ett par av dem ska vi träffa imorgon och köra tillsammans ❤ 🙂

Hur som helst, det är förändringarnas tider. Vi ska göra förändringar inom företaget och jag hoppas och tror att det kommer att bli bra! Jag har stora visioner, men måste hela tiden påminna mig om att jag mår bäst av att inte låta allting sluka mig. Jag måste komma ihåg den där tjejen längst bak i klassrummet.  Jag vill få tid att gå i skogen med hundarna och lyssna på stillheten. Drar gör vi ju ofta, och det är bland det roligaste jag vet, det är det jag brinner för. Men det här att bara vandra runt i skogen och låta sinnena ta över. Låta kreativiteten skapa berättelser i huvudet. Att känna djup samhörighet med de fyrbenta som delar min vardag, det är verkligen livskvalité. Jag vill också få tid till att teckna, skriva, fota, läsa och bara vara en av alla människor på jorden, varken bättre eller sämre.

Äntligen, nu är nästan all is borta och det börjar kännas som vår på riktigt. Det innebär ju dessvärre LERA! Det är helt horribelt ute på gården, allting är vatten och lervälling och skitiga hundtassar.

Men vi har i alla fall haft ett par soliga dagar vilket ger inspiration och energi. Bland det roligaste jag vet är att vara ute på gården tillsammans med hundarna och se dem tillsammans. Flocklivet har alltid fascinerat mig, och det slutar aldrig att vara fantastiskt. Och när hundarna leker och busar upplever jag den här största glädjen med att ha många hundar.

Hundarna hade nån form av vårrus idag där de bara sprang runt runt i lera och smuts, uppslukade av livsglädje. Hiku har verkligen slappnat av med pojkarna nu, hon som var lite skeptisk i början. Men nu är det som om hon har genomgått en förvandling. Tillsammans med Akira busar hon för fullt med Ty och Tempo och de ser verkligen ut att ha roligt tillsammans, vilket gör mig väldigt glad. Finaste Hiku. Varje flockmammas dröm är väl att hundarna ska trivas i sin flock och ha kul tillsammans. Har man många hundar är det ju inte alltid så; en del kanske inte kommer bra överens i alla situationer, men då vill man ju gärna ha grupper som fungerar bra tillsammans.

Vi brukar rotera hundarna hela tiden så att alla får vara med alla, förutom just Hiku och Chilly. Vi brukar även variera vilka som är med vilka i hundgårdarna, med undantaget att Hiku aldrig är med Chilly. Vi brukar inte heller ha Chilly och Akira i samma hundgård när vi åker iväg då deras relation blev lite spänd när Chilly började löpa. Men de är ihop när vi är hemma och det brukar gå hur bra som helst. Så basgrupperna i hundgårdarna är Hiku och Akira och Chilly och Amy, och sen varierar vi var pojkarna är. Oftast har vi hundarna tre och tre så att Ty och Tempo är i olika hundgårdar, men ibland har vi även en större och en mindre grupp. Vi brukar även variera i vilka hundgårdar hundarna är, då vi tänker att det är kul för dem med miljöombyte.

På kvällarna är de inne ibland och ute ibland. Vi brukar ta in Ty och Tempo lite kortare stunder, och Hiku är även helt ok med att vara inne tillsammans med dem nu, vilket hon inte var i början. Men nu brukar hon springa runt som en galning, skällande för att få igång en lek med pojkarna. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det, men det känns som om Hiku har blivit mycket gladare nu när hon har upptäckt att hon tycker om Ty och Tempo. Hon har fått två nya kamrater helt enkelt.