Drag, Träning, Vardag

Ikväll myser vi, imorgon blickar vi framåt

Livet följer inte alltid den önskvärda dramaturgin. Man kan drömma, planera och se fram emot, men egentligen är man ju totalt maktlös. Jag hade tänkt tävla i helgen, i Nornäs. Men Hiku hade tänkt annat. Hon tänkte att nu är det dags för höglöp, och helt plötsligt när jag står och ska ge hundarna frukost igår morse ryker Ty och Tempo ihop. De brukar kunna bli lite tjuriga på varandra kring höglöp, och vi brukar då separera dem. Men det här löpet har varit så löjligt lugnt, nästan så att det inte har märkts av alls. Och vi har inte heller märkt att Hiku gått in i höglöp, vilket man aldrig brukar behöva ta miste på. Inte med flera hanhundar under samma tak.

Men så är det den här gången i alla fall, och det slutar med ett veterinärbesök med Ty idag, då han fick flera bett i ena benet. En sövd, rakad och rengjord Ty senare är det ett faktum att vi aldrig kommer att komma iväg på någon tävling den här helgen. Han har tratt och hans sår ska tvättas regelbundet. Det är bara att svälja och tänka att det går fler tåg. Och vara glad att grabbarna ändå mår bra och att det kunde ha varit värre.

Och visst hade jag kanske kunnat trycka in Ty och tratten i en bur och åka iväg på tävlingen i alla fall. Men det kändes inte rätt mot Ty, då han blir väldigt stressad av att vara instängd med tratten, som gör att han knappt kan röra sig. Och sen att hålla koll på såren, att tvätta och duscha, ge honom medicin osv. Och dessutom är alla hanhundar väldigt stressade just nu på grund av höglöpet. Så nej, det fick bli hemmaplan den här gången.

Så nu sitter vi här, kämpar med att ta hand om Ty på bästa sätt, käkar godis, lyssnar på ny musik på spotify och hör grabbarnas längtansfulla ylanden i natten. När jag tittar bort slickar Hiku i sig resterna från stekpannan som står obevakad i köket. Akira kikar ut från sovrummet, men återvänder sedan till kuddarna. Ute droppar det från taken, den milda luften kramar snö till vatten och mitt hjärta gråter ikapp. Jag tänker på förra helgen, då jag låg med feber i sovrummet och tittade ut på ett gnistrande vinterlandskap. Då värkte hjärtat fast av en annan anledning.

Men ikväll myser vi. Imorgon blickar vi framåt. Jag höjer volymen på stereon för att överrösta de kärlekskranka hanhundarna där ute. Mitt huvud börjar bli lite trött på den kanalen. Just nu vill ja ha andra toner, och jag hoppas att grannarna kan ta till samma knep.

Det kommer fler tåg. Fler tävlingar och fler tillfällen att utmana sig själv och den självbilden man bär. Fler chanser att utvecklas tillsammans. 

20190208_12262220190208_125219IMG_20190208_201119_817

Drag, Vardag

Du kom som en skänk från ovan

Nu har vi haft Ragnar i lite drygt två månader, och jag är så otroligt glad att vi satte oss i bilen och åkte hela vägen upp till Åre sådär spontant för att ta oss an gossen. Vilken hund han är! Snäll men med lite pondus och massor av karisma. Han kom hastigt in i våra liv och nu har han blivit en väldigt bra vän till Chilly, precis som våra förhoppningar var. Chilly älskar honom! Det är avslappnat och okomplicerat mellan dem, precis som det ska vara.

I början fick Ragnar följa med mig till jobbet om dagarna, men ganska snabbt insåg jag att han hellre ville vara kvar i hundgården tillsammans med de andra hundarna. Så där är han nu. Ibland följer han med Amy eller Chilly till jobbet, men han känns som en väldigt hemmakär hund och han vill vara där de andra hundarna är.

Den enda i flocken han inte har fått vara tillsammans med än är Ty, då det har varit lite spänt mellan dem redan från början. Att Hiku sen började löpa gjorde ju inte saken bättre, så de får se varandra på avstånd så länge. Däremot har det fungerat att ha dem i samma spann när vi kör, även om Ty kan bli lite störd om Ragnar går bakom honom. Ragnar och Tempo är inga problem alls, men Tempo är ju också mästaren i hundspråk.

Apropå draget. Ragnar är ett otroligt tillskott i spannet! Enorm arbetsvilja, en riktig maskin. Oavsett position och dagsform; han jobbar. Det är lite som Tempo; han springer, that’s it. Okomplicerat. Ok, det enda som är lite komplicerat är ju att han tuggar linor, och det är faktiskt den första hunden vi har som gör det, så vi har haft tur hittills. Så nu måste vi tänka på att sätta in honom sist, och ska även byta ut nacklinorna där han går till vajer. Men jag kan leva med det. När vi väl kommer iväg är det inga problem.

Tack för att du kom till oss, Ragnar, vi behövde dig! ❤

DSC02588 (2)hIMG_8085 (2)EIMG_7846 (2)EIMG_7853 (2)E

Drag, Vardag

Sjukdom och snökaos

Det har varit snö ett bra tag nu faktiskt, så det har blivit en hel del slädkörning och jag har varit lycklig! Vi har haft ett par lugna helger för ovanligheters skull och jag har tänkt att jag ska hinna ladda inför nästa helg då det är dags att tävla.

Men vad händer då? Jo, jag blir SJUK! Igen! Jag som ”aldrig blir sjuk” har nu varit sjuk med feber två gånger inom ett halvår. Den här gången drabbades jag av något riktigt elakt, med rätt hög feber och slemhosta. Och den verkar smitta, då en av mina medarbetare blev sjuk först, dagen efter blev jag sjuk i vad som tycks vara samma skit, och sen har jag eventuellt lyckats smitta min sambo och min syster också.

Nu har det varit sjukstuga ett tag och jag har legat inne och tittat ut på snöfall. Natten till idag snöade det såna mängder att jag inte fick upp altandörren i morse när jag skulle släppa ut hundarna, och vi fick skotta oss fram till hundgårdarna. Men hundarna var glada och skuttade runt i den djupa snön.

Jag har förstått att det har varit snökaos i stora delar av landet och jag är glad att jag slapp ge mig ut på vägarna idag. Men sanningen är att jag fortfarande inte är frisk. Jag har inte så mycket feber längre, men det känns som om kroppen är medtagen. Jag känner mig hyfsat pigg när jag ligger ner, men om jag ska gå upp och vara aktiv så blir jag genast yr och helt slut. Så jag satt med min tekopp och tittade på när solen tittade fram på eftermiddagen och lyste upp ett otroligt vackert vinterlandskap. Och det bara värkte i hjärtat att en hel helg kommer att gå åt till ingenting. En hel helg utan att kunna dra i denna härliga vinter.

Det finns en inneboende stress i mig att snön ska försvinna, att man liksom måste passa på. Vi har ju sånt klimat här, rätt vad det är kan det vara isgata. Men jag försöker tänka positivt. Förhoppningsvis är jag tillräckligt pigg imorgon för att kunna köra!

Jag längtar efter detta:

DSC02590 (2)E

Drag, Vardag

Tillbaka, besegrad och tävlingsplaner

Jag har länge haft en djup bloggsvacka. Riktigt djup; nere vid fotknölarna, i de djupaste djup och långt under vattenytan.

Varför? Jo för att livet har slukat mig. Jag har startat upp hunddagiset i Bålsta och det har tagit min kropp, mitt hjärta och min själ i besittning. Och inte minst min tid.

Men nu börjar nya tider. Nu kämpar jag för att komma upp ur djupet, lite som någon som åker vattenskidor och har hamnat i vattnet. Alla som varit nybörjare och varit med om detta vet hur svårt det kan vara att komma upp på benen igen. Men när man efter allt kämpande kommer upp på ytan igen, då far man fram helt friktionsfritt. N har jag ju faktiskt aldrig åkt vattenskidor, men däremot har jag rikligt med fantasi och inlevelseförmåga.

Hur som helst, jag är inte bara tillbaka till verkligheten utan också till wordpress! Alltså, jag var så less, ville prova nåt annat. Jag gillade fortfarande wordpress, men var så less på de färdiga mallarna. Och jag varken kan eller har tid att göra allt för mycket på egen hand. Nu har jag bloggat ett tag på nouw, men det känns lite sådär. Det var mycket som tilltalade mig där, men samtidigt så är jag ju verkligen ingen som hänger på nätet, chattar och umgås liksom. Jag vill bara skriva. Och jag saknade min gamla blogg, utan att jag egentligen vet varför. Men ibland kan man ju känna sig less utan att man behöver leta sig till någonting nytt. Man kanske bara behöver en paus. Och det har vi fått nu, jag och wordpress.

Nu erkänner jag mig besegrad, så nu kommer jag tillbaka.

20190120_134719

2018 hade jag tänkt inleda min tävlingskarriär. Och egentligen blev det ju så också, då jag deltog i en träningstävling i Koppången den 30:e december. Och nu i början av 2019 tänkte jag utveckla det hela. När jag pratar om tävlingskarriär handlar det fortfarande om att våga delta, att ha roligt. Jag är så vitt jag vet fortfarande ingen tävlingsmänniska, men tycker att utmaningar är roligt.

Så den 9-10 februari kommer jag att delta i Nornäsdraget. Jag kommer att köra 2-spann med Ty och Tempo, samma killar jag körde i Koppången. Jag tror verkligen på dessa pojkar! Mina underbara Ty och Tempo! ❤ ❤

img_20190124_215423_100e

Vardag

Ny hemsida, ny blogg och sommarlika dagar

Nu är tiden kommen; jag lämnar den här bloggen och kommer i fortsättningen att ha bloggen på hemsidan för Wild Things. Jag har blivit så trött på att ha allting separat från varandra, så nu har jag gjort en gemensam sida för allting; hemsida, webshop och blogg. Det känns bra, lite mindre splittringar i min hjärna.

Skärmklipp

Dessa dagar har verkligen varit sommarvarma! Vi har haft runt 22-23 grader varmt här, så hundarna ligger mest i skuggan, vi är ute och gosar på gården, och vi tar härliga promenader i skogen. Och mellan varven fortsätter jag att planera uppstarten av hunddagiset. Men det är kul, jag älskar att planera. Mitt liv har blivit mycket roligare sen jag köpte det där rosa kollegieblocket på biltema. Allting ska skrivas upp, göras listor på, struktureras upp och bockas av. Det är nästan som en drog.

Igår tog jag med Hiku och Akira till en vandring i Fjällnora; där vi har gått så många gånger med dagishundarna. Det var väldigt mysigt att gå där med ett par av de egna hundarna, och vi besökte hundbadet till Hikus stora lycka. Hon hoppade och skuttade i vattnet och jag var tvungen att frontknäppa henne och sätta mig på rumpan för att inte få ett ofrivilligt bad. Hon är stark lilla tjejen. 

IMG_4755 (2)E

IMG_4774 (2)E

IMG_4765 (2)E

Idag tog jag Amy och Chilly på en mysig promenad i gränbyparken inne i Uppsala. Chilly är väldigt behaglig att gå med; hon är lugn men nyfiken, glad men inte hetsig. Och även om hon kan vara lite reserverad mot främlingar så är hon inte nervös eller ängslig inne i stan (om det inte är alldeles för mycket folk).

Och nu är det faktiskt ingen som är reaktiv heller av hundarna, vilket är lite av en ny upplevelse för mig, särskilt med tanke på Dia. Att hela tiden gå och spana efter andra hundar och vara nervös men försöka att inte visa nåt för hundarna, det blir inga trevliga promenader. Visst kan våra hundar bli intresserad om de ser andra hundar, och Akira kan reagera ibland om de kommer för nära, men det är inte alls på samma nivå. Jag behöver inte gå och scanna av omgivningen längre. Samtidigt är jag på något sätt glad över erfarenheten. Man får en helt annan förståelse, både för de reaktiva hundarna, och för de andra hundägarna, då man har varit där själv. 

Hur som helst, hoppas vi ses på andra bloggen, på wildthings.se

20180508_083841

Vardag

En kärleksförklaring; jag tar det visst personligt…

Vi hundägare har lärt oss, vant oss vid att det här med att vara hundägare är inte ”lika fint” som att vara förälder. 

Jag ska exemplifiera. Det handlar egentligen inte om att jag är ett freak som har en väldigt speciell hobby. Det handlar om att vissa av oss väljer att skaffa oss en familj av hundar istället för barn, och många av oss har båda delarna. Jag gör inga som helst anspråk på att förstå livet med barn, men på samma sätt kan inte folk utan hund förstå vilket band vi faktiskt skapar med våra hundar. Det här handlar inte om att jämföra hundar och barn, det handlar om att få er som inte känner så här till de fluffiga fyrbenta så som vi gör att förstå; DE ÄR VÅR FAMILJ, DE ÄR VÅRA BARN, DE ÄR VÅRT ALLT.

IMG_4577 (2)E

IMG_4058 (2)E

Nä man ska hem till folk och hundarna inte är välkomna. Självklart respekterar jag det. Men det betyder inte att jag inte tar det personligt. Vi hundägare får höra så mycket, typ; ”Ja men ta det inte personligt, det är inte dig vi inte vill träffa, utan dina hundar….”

Vi är nog alla så vana vid att husdjur behandlas på detta sätt. Inte som en självklart del av familjen. Men tänk bara ett annat scenario: ”Men ta det inte personligt, det är inte dig vi inte vill träffa, utan ditt barn.”  Hade du som förälder tagit det personligt? Ja, troligtvis. Föräldrar är väldigt lättkränkta medan vi hundägare ska stå ut med det mesta.

Jag själv är inget fan av barn. Jag skulle kunna säga; kan du lämna ungen hemma så vore det bra. Men sen kommer vi till en väsentlig skillnad; barnet är en självklar del av familjen, men hunden är inte det. Men för mig är de det. De är mina barn. Respektera det, eller så kommer vi inte att kunna umgås. (Det finns ett stort undantag, och det är när man träffar andra hundägare. Där gäller ju följande: hur går våra hundar ihop? Blir det stress av att släppa ihop dem? Finns det några sjukdomar i omlopp? När jag kommer hem till andra med hundar så utgår jag ifrån DERAS regler. Om mina hundar då får sitta i bilen så förstår jag det. Det är inte på grund av någon princip. Det handlar om situationer, och hundar i flock. )

Jag vet faktiskt inte hur många av oss hundägare där ute som känner så här. Men jag känner så, så himla starkt. Som en björnmamma som försvarar sina ungar försvarar jag mina hundar. De är mitt allt. Och man måste faktiskt inte jämföra kärlekar hela tiden. Det handlar om att känna in andra människor, och vad de faktiskt upplever. Jag ifrågasätter ju aldrig en mammas kärlek och band till sitt barn. Vi alla är nog dessa björnmammor med våra ungar, oavsett om det är människor eller andra arter. Är det inte fantastiskt? 

Och för att inte tala om när någon lämnar oss.  Jag tror aldrig att mitt hjärta kommer att sluta blöda. En smärta som förföljer oss, en kärlek som varar för evigt. Jag gråter var och varannan kväll för dem. De som slet mitt hjärta itu när de lämnade mig.

IMG_1263 (2)E

IMG_8252 (2)E

Tankar om hundar och hundträning, Träning, Vardag

Ny hemsida på gång och valpfasoner

Medan Ty är inne och slickar rent disken så passar jag på att skriva ett litet inlägg. Ty och Tempo är som småbarn som behöver kontinuerlig passning.

Fast ja… jag såg ett inlägg på RIX morronzoo om att Laila Bagge hade problem med sin valp; att den åt och förstörde saker hemma när den var ”ensam”, alltså med en annan hund. Jag tänker bara några enkla saker här:

  1. Det är en valp och den kommer att ha sönder saker! Stoppa undan saker du är rädd om. Har man dyra skor så finns det billiga skoskåp på ikea. Valpar har ett stort behov av att tugga och gnaga och ska alltid ha tillgång till saker de kan gå lös på.
  2. En valp ska inte vara ensam längre stunder överhuvudtaget! Klart den kommer att hitta på hyss… ordna med valpvakt eller anpassa dina egna tider så att valpen bara är ensam korta stunder och träna dessa metodiskt och pedagogiskt.
  3. Jag tycker inte att man ska tänka i termer av motion och aktivering med en hund som är så pass ung. Om inte annat så är det inte där problemet ligger. Snarare i trygghet och det ovannämnda. Det finns faktiskt många valpar och unga hundar som är överstimulerade. Det ska gås på kurs, miljötränas, tränas, tävlas, ställas ut… Självklart kan allt detta vara bra, men i måttlig mängd…

Lite samma sak med två galna huskys som inte riktigt vet hur de ska bete sig inomhus. Korta stunder, stoppa undan det som inte får ta skada, skapa en lugn och trygg miljö inomhus. Framför allt Tempo är en känslig individ och jag skulle aldrig drömma om att tillrättavisa honom. Vi bygger upp förtroendet enbart på positiv bas. Han tycker ibland att det är läskigt att vara inomhus, och då låter vi dörren stå på glänt så att han kan välja själv.

Ok, jag spårade ur lite. Egentligen skulle jag skriva om att en ny hemsida är på gång. Vi tänkte kombinera allt; företaget, webshopen och bloggen på en och samma sida. Så när som helst kommer vi att ändra lite karaktär och utseende. Men det känns bra att ha allt samlat.

Idag har vi jobbat på en ny hundkoja. Den gamla var bara en tillfällig, men nu när flocken har utökats så har vi äntligen fått till den lite som tänkt. Jag ska inte skryta; hade jag haft betydligt mer pengar så hade den också varit betydligt snyggare, men det viktiga är ju att den är funktionell, isolerad och bekväm. Och hundarna verkar gilla den! ❤

20180504_151546

20180504_151616

20180504_121456 (1)

20180504_151409(0)

Vardag

Små steg mot stora mål; ett bra beslut

Allting börjar smått för att sedan utvecklas. Det är förändringarnas tid. Ute kämpar vårsolen med att torka upp all lera, hundarna varvar ner efter en bra dragsäsong, och jag har gått med som suppleant i styrelsen för SPHK mälardalen. På företagsfronten har vi haft företagsmöte med Almi, samt familjemöte med… ja, familjen. Sakta men säkert växer en ny plan fram. En plan som bygger på hållbarhet. Det är små steg. Ingenting förhastat eller ogenomtänkt. Det är i alla fall ambitionen. Egentligen är det inte så stora förändringar som har gjorts, men desto viktigare. Och dessa förändringar hade jag aldrig kunnat göra om vi inte hade testat vår första modell. Därför slår det mig om och om igen att man måste våga testa. Det är ju på många sätt av misstagen man lär sig. Och en sak vet jag också, och det är att ingenting blir riktigt som man tänkt sig. Man får vara beredd på att tänka om.

Nu är det i alla fall bestämt att vi startar upp hunddagiset igen, men i något förändrad tappning, samt att vi kommer att försöka få till en fysisk butik i någon form. Vi letar fortfarande efter en passande lokal, och under tiden kommer vi att hålla till hemma hos oss med en form av gårdsbutik. Vi tänker smått just nu, för att lägga en bra grund och kunna bygga upp efter hand. Det är kanske inte mycket att skryta med, företaget, men det är mitt och det ligger mig varmt om hjärtat.

Jag är glad över detta beslut. Jag har saknat hunddagiset. Och det roliga är att med vår nya plan så kommer det att finnas mer tid och möjlighet att bygga upp butiksdelen. Det har varit väldigt givande att träffa kunder och hjälpa dem med det som de är ute efter. Men vi vill ha ett större utbud och en fysisk plats att komma till. Det har varit väldigt givande att ha möte med Almi och diskutera vår resa med dem och höra deras tankar. De har varit öppna, positiva och engagerade. Samma sak med min familj, och jag är otroligt tacksam över den tid och det engagemang de har lagt för att hjälpa oss att bolla i den här situationen.

Det här med små steg mot stora mål tänker jag är lite samma på hundfronten. Jag vill ta det lite lugnt, för att göra allting grundligt och bra. Rätt individer in i flocken, saker får ta tid och en bra grund ska läggas. Hur svårt det än är att stå emot alla valpbilder som florerar överallt. Man är ju sugen att bara ta hem alla man ser. Men förutom det faktum att det inte är rätt ekonomiskt just nu, så handlar det mycket om att vi vill att vår nuvarande flock ska landa lite mer. Pojkarna är rätt nya, och Hiku och Chilly är väldigt unga. Vi vill och vi BEHÖVER fler hundar. (Och mitt hjärta skriker i ångest efter en valp). Men nej, inte just nu. Det ska vara planerat och väl grundat när det gäller draglinjer samt mentalitet. Den nya individen vill vi ju ska passa in, både dragmässigt och personlighetsmässigt. (Vi får väl se om jag får stå till svars för detta uttalande sen… hehe).

I alla fall, nu rullar vi mot nya och förhoppningsvis ljusare tider. Nästa vecka är det dags för Ånnaboda till exempel. Vi valde i sista stund att inte ställa ut någon i år, eftersom allting kring företaget har tagit så mycket energi. Det känns lite tråkigt eftersom det var min utställningsdebut med Hiku förra året. Men vi får satsa på nästa tillfälle! Däremot åker vi dit för att titta, fota och mingla. Ses vi där?

Simple Circlesj

Vardag

Tack för att du delar mina drömmar

Någonting som ofta slår mig nuförtiden är att jag känner tacksamhet över den människa som jag har lyckats hitta och som har hittat mig. Min själsfrände har alltid varit min tvillingsyster och hon är och förblir ohotad på den positionen. Vi delar så otroligt mycket att jag inte skulle klara mig en dag utan henne. Men vi delar ju inte livet med draghundarna. Jag har liksom aldrig ens förväntat mig att hitta någon som kommer att dela detta med mig.

Jag levde med en person för några år sedan, och ni som känner mig eller har läst min blogg ett tag vet vad som hände där. Han älskade hundarna, men han delade inte mitt intresse för draget. När det förhållandet tog slut så kände jag mig på ett sätt mer fri. Jag kunde utöva detta intresse exakt på det sätt jag ville och jag kunde fatta helt egna beslut om hundarna.

När mitt inre läkt så pass mycket att jag började leta efter en person att dela livet med, så var det med en hel del krav; han skulle älska hundar och dela i alla fall ett aktivt hundliv med mig. Men jag var van vid att utöva drag ensam och det var jag nog inställd på att få fortsätta med. Det var ok, bara jag inte hindrades i min väg mot mina mål.

När jag träffade Andreas var han långt ifrån en musher. Han var en dataspelsälskande it-tekniker som tyckte om sommaren. Däremot älskade han hundar och var en allmänt öppen person. Sedan dess har våra drömmar flätats in i varandra. Han växte in i rollen som draghundsförare och helt plötsligt var det självklart att vi skulle göra detta tillsammans. Vi drar nästan alltid tillsammans, vi har samma mål och samma drömmar. Jag behöver aldrig ”tjata” mig till en till hund. Det var ju han som sa, rätt tidigt i vårt förhållande, ”har man tre hundar kan man lika gärna ha 10”. Det kan ju låta som om jag totalt har förvandlat honom, och visst, i början kanske jag peppade honom rätt mycket att följa med ut och dra. Men sen hände nåt. Vi började skapa gemensamma drömmar, och de handlade om vinter, höga fjäll och en massa polarhundar. Det är en sån obeskrivlig frihetskänsla och känsla av harmoni.

Jag har i tidigare förhållande levt med känslan av att man inte alltid vill samma sak, att man har lite olika mål, att man behöver ”tjata” ibland för att t ex skaffa en till hund, och även om det blir ett ”ok då” så är det ju liksom inte 100% roligt om inte båda egentligen är med på det. Det är helt enkelt inte så kul alla gånger. Jag har till och med känt flera gånger att jag kanske skulle må bättre själv, fri att leva på det sättet jag vill.

Jag vill göra en liten valborgshälsning till min fästman Andreas: Tack för att du finns, tack för att du kom in i mitt liv med ett öppet sinne och att du nu delar mina drömmar. Du är världens bästa sambo och fästman, du är världens bästa husse åt hundarna och min alldeles egen musher ❤ 

IMG_2481 (2)E

IMG_3582 (2)E

IMG_4341 (2)E

Tankar om hundar och hundträning, Vardag

Från husdjur till familj

Det slår mig ofta vilken resa hunden som art har gjort. Från arbetsdjur, husdjur och sen till familjemedlem. 

Hunden har varit människans följeslagare i 15 000 år. Det är många år som hundar har avlats enligt våra planer, formats för att passa våra behov och hjälpt oss i det dagliga arbetet samt i specialuppdrag. De har använts i nästan alla arbeten som människan har utfört bakåt i tiden och även idag används hundar i stor utsträckning i människans tjänst. Gårdshundar, vallhundar, slädhundar, jakthundar, spår- och sökhundar, räddningshundar och ledhundar…. Deras kompetens är imponerande och respektingivande. Det finns inget annat djur som kan mäta sig med hunden när det gäller att tillhandahålla oss så många olika färdigheter och tillfredsställa så många olika behov hos oss människor. Jag vill bara knäböja och visa min vördnad. 

Att hunden även kan ses som en familjemedlem är nog ingen ny företeelse egentligen. Jag tror att det alltid har funnits människor som har skapat en speciell relation till sina hundar. Hundar har liksom den förmågan; precis som barn så talar de till vårt sårbara behov av omhändertagande och kärlek. De är mästare på att förstå oss människor och att skapa ett alldeles speciellt band till oss. Däremot tror jag generellt att synen på hundar har förändrats stort under de senaste årtiondena. Det är ju tydligt när man tittar närmare på normer kring ex hundträning och hunduppfostran; förut skulle hunden vara ”längst ner i rang”, man skulle vara en ”stark ledare”, osv. Hunden var ett husdjur och skulle behandlas därefter. Det kan göra så ordentligt ont i hjärtat när jag tänker på alla dessa hundar som har levt efter dessa regler. Som har blivit ”dominerade”, nertryckta och isolerade. Jag vet flera som har berättat om deras familjehundar som de haft i familjen när de var barn. En del av dessa hundar har tex fått ligga i hallen och inte fått komma in i gemenskapen med ”resten av familjen”. Förut hade man även hundar ute på kedja i trädgården med en liten koja och ett ben som sällskap. Lite som i tecknade filmer. 

Det finns naturligtvis skillnader mellan raser och individer. Polarhundar, som vi själva har, är betydligt bättre på att ”roa sig själva” och att bo ute i hundgård tillsammans med andra hundar än vad t ex vallhundar och retrievers är som inte vill något hellre än att vara med sin människa. Däremot så är jag övertygad om att det hos alla hundar finns en stor stor kärlek till människan, och att de har ett stort behov av närkontakt, oavsett ras och individ. Det är det som är så unikt för hunden.

Jag vet inte exakt när hunden gick från att vara ”ett husdjur” eller ”ett arbetsdjur” till att bli en familjemedlem, men med tanke på hur länge hunden har funnits vid människans sida så är det en försvinnande liten tid. Tack vare hängivna etologer och ”hundexperter” har vi kommit väldigt lång de senaste åren. Synen på hunden som en familjemedlem märks på olika sätt i samhället, t ex när det gäller den snabbt ökande marknaden för hunddagis, hundtrim, hundfrisörer, hundkurser osv. Hundägare lägger väldigt mycket pengar på sina hundar, precis som föräldrar som vill lägga mycket pengar på sina barn. Många av oss ser numera våra hundar som självklara familjemedlemmar. De förtjänar det bästa. Hundar är inte längre något husdjur; de är våra barn. 

Förut fanns det något slags tabu; man jämför inte hundar och barn! Jag har aldrig förstått det. Jag gör det hela tiden. Min tvillingsyster är lärare och har en son på ett år. Vi pratar oändligt mycket om inlärning, psykologi, uppfostran osv… och vi kommer gång på gång fram till att det finns så många likheter mellan hundar och barn. Ja, mellan hundar och människor överhuvudtaget. Upplevelsen är att det nästan finns fler likheter än olikheter. Och det är egentligen inte så konstigt. Inlärningspsykologi fungerar i grunden väldigt lika hos alla arter. Och man ska inte glömma bort att hundar har formats efter oss människor i 15 000 år. De kan oss, de förstår oss. 

Jag träffar fortfarande människor som inte ser hundar som familjemedlemmar på det sättet. Det är fortfarande bara en hund som ska lyda och veta sin plats. Men jag hoppas att dessa bli allt färre. Jag hoppas att fler och fler faktiskt ser vilka otroliga vänner och livskamrater man kan hitta om man bara släpper sina principer och öppnar upp sina armar. En hund ska få vara hund (de är varken vargar eller människor), men samtidigt en självklar del av oss, då tror jag att de mår som allra bäst.

Vi har sex hundar och de är alla lika älskade och en lika självklar del av oss. De ger mig så otroligt mycket kärlek varje dag att man bara känner för att lägga sig raklång på marken ute i hundgården och låta sig uppslukas av denna kärleksstorm. De gör mig lycklig, varje dag. 

Ibland får man kommentarerna som antyder att det måste vara jobbigt med så många hundar. Men NEJ, det är inte jobbigt. Tvärtom, det är helt jävla underbart! Visst, det tar mycket tid, man är trött ibland, man är låst, man kan inte åka bort, det är kämpigt vid löp eller om hundar blir sjuka osv. Men det är väl samma sak om du har barn och familj? De kan också bli sjuka, du kan inte göra vad du vill, du är låst, man kan ha konflikter inom familjen osv. Men det är ingen som säger oj, det måste vara jobbigt att ha så många barn, det måste vara jobbigt att ha en familj? Livet kommer med kompromisser, med risktagning och med problem. Är man inte beredd att ta det, ja då får man leva ensam.

Det absolut bästa jag hade kunnat göra var att skaffa en flock med hundar. En flock upplevde jag från fyra hundar och uppåt. Det var då vi fick nya utmaningar, hundarna blev en flock, Jag upplevde stor skillnad mellan att ha tre hundar och att ha fyra, fem, sex. Det blir en helt annan dynamik. Och där kommer utmaningarna, den extra glädjen och den massiva kärleken. Vad är livet utan utmaningar? Tre hundar var bekvämt. I alla fall i förhållande till sex hundar. Men samtidigt kan fler hundar roa sig själva på ett annat sätt, såvida de fungerar bra ihop. Med tre hundar så kunde nån bli utanför om man t ex skulle ta med sig två. Jag gillade inte att ha tre hundar. Jag upplevde det faktiskt bättre med fyra, då man kunde dela upp dem två och två.

Att ha en flock med hundar har varit underbart, men det har också varit utmanande. Och jag älskar att lära mig mer om mig själv, om mina hundar och deras förhållande till varandra. Och oavsett hur många hundar man har så tror jag att de flesta ändå ser dem som sin familj; man känner dem in och ut, man älskar dem smärtsamt och innerligt. Kärleken tar aldrig slut, man får bara mer och mer. 

IMG_3833 (2)E

IMG_3575 (2)E

IMG_3582 (2)E

IMG_3567 (2)E

IMG_3832 (2)E

IMG_3589 (2)E

IMG_3830 (2)E