Drag, Vardag

Är det redan över?

Just då som vintern var som finast, då våra hundar började komma i riktigt bra form, då vi helt enkelt kände oss på topp, då kom vårvädret. Överraskande och totalt ovälkommet! Nu är det is överallt, solen smälter allt i sin väg, obarmhärtigt.

Jag tänker på den här låten av Robert Broberg, ”det som göms i snö kommer upp i tö”. Och vad är det? Hundbajs, lera och smuts. Nej, jag är inte redo! Det är bara mitten av februari och jag vill dra släde. Och över lag är jag inte särskilt förtjust i våren. Inte den tidiga våren i alla fall. Klart det är mysigt i maj när blommorna börjar slå ut och man kan ta på sig vårkläderna. Men innan dess är det bara smutsigt, grisigt och brunt överallt.

Ty hämtar sig i alla fall bra från sina skador, och Hikus löp verkar aldrig ta slut. Avslutar fjärde veckan nu. I övrigt mår flocken bra, men de saknar säkert att dra lika mycket som jag. Så nu hoppas jag på två saker; helst att vinter kommer tillbaka så att vi kan fortsätta där vi var, och i brist på detta så får isen gärna försvinna helt så att vi kan plocka fram vagnen.

Så här såg det ut för inte alls länge sedan…

DSC02581 (2)E

Så nu finns det bara en sak att göra; åka norrut!

Men säg mig, är det redan över? Kan det verkligen vara så att vintern är slut här i Uppland. Det är så extremt tidigt och det skrämmer mig. Vintern här nere är kort som det är, vi behöver alla månader vi kan få. Vad ska det bli av oss annars?

Drag, Träning, Vardag

Ikväll myser vi, imorgon blickar vi framåt

Livet följer inte alltid den önskvärda dramaturgin. Man kan drömma, planera och se fram emot, men egentligen är man ju totalt maktlös. Jag hade tänkt tävla i helgen, i Nornäs. Men Hiku hade tänkt annat. Hon tänkte att nu är det dags för höglöp, och helt plötsligt när jag står och ska ge hundarna frukost igår morse ryker Ty och Tempo ihop. De brukar kunna bli lite tjuriga på varandra kring höglöp, och vi brukar då separera dem. Men det här löpet har varit så löjligt lugnt, nästan så att det inte har märkts av alls. Och vi har inte heller märkt att Hiku gått in i höglöp, vilket man aldrig brukar behöva ta miste på. Inte med flera hanhundar under samma tak.

Men så är det den här gången i alla fall, och det slutar med ett veterinärbesök med Ty idag, då han fick flera bett i ena benet. En sövd, rakad och rengjord Ty senare är det ett faktum att vi aldrig kommer att komma iväg på någon tävling den här helgen. Han har tratt och hans sår ska tvättas regelbundet. Det är bara att svälja och tänka att det går fler tåg. Och vara glad att grabbarna ändå mår bra och att det kunde ha varit värre.

Och visst hade jag kanske kunnat trycka in Ty och tratten i en bur och åka iväg på tävlingen i alla fall. Men det kändes inte rätt mot Ty, då han blir väldigt stressad av att vara instängd med tratten, som gör att han knappt kan röra sig. Och sen att hålla koll på såren, att tvätta och duscha, ge honom medicin osv. Och dessutom är alla hanhundar väldigt stressade just nu på grund av höglöpet. Så nej, det fick bli hemmaplan den här gången.

Så nu sitter vi här, kämpar med att ta hand om Ty på bästa sätt, käkar godis, lyssnar på ny musik på spotify och hör grabbarnas längtansfulla ylanden i natten. När jag tittar bort slickar Hiku i sig resterna från stekpannan som står obevakad i köket. Akira kikar ut från sovrummet, men återvänder sedan till kuddarna. Ute droppar det från taken, den milda luften kramar snö till vatten och mitt hjärta gråter ikapp. Jag tänker på förra helgen, då jag låg med feber i sovrummet och tittade ut på ett gnistrande vinterlandskap. Då värkte hjärtat fast av en annan anledning.

Men ikväll myser vi. Imorgon blickar vi framåt. Jag höjer volymen på stereon för att överrösta de kärlekskranka hanhundarna där ute. Mitt huvud börjar bli lite trött på den kanalen. Just nu vill ja ha andra toner, och jag hoppas att grannarna kan ta till samma knep.

Det kommer fler tåg. Fler tävlingar och fler tillfällen att utmana sig själv och den självbilden man bär. Fler chanser att utvecklas tillsammans. 

20190208_12262220190208_125219IMG_20190208_201119_817

Drag, Vardag

Du kom som en skänk från ovan

Nu har vi haft Ragnar i lite drygt två månader, och jag är så otroligt glad att vi satte oss i bilen och åkte hela vägen upp till Åre sådär spontant för att ta oss an gossen. Vilken hund han är! Snäll men med lite pondus och massor av karisma. Han kom hastigt in i våra liv och nu har han blivit en väldigt bra vän till Chilly, precis som våra förhoppningar var. Chilly älskar honom! Det är avslappnat och okomplicerat mellan dem, precis som det ska vara.

I början fick Ragnar följa med mig till jobbet om dagarna, men ganska snabbt insåg jag att han hellre ville vara kvar i hundgården tillsammans med de andra hundarna. Så där är han nu. Ibland följer han med Amy eller Chilly till jobbet, men han känns som en väldigt hemmakär hund och han vill vara där de andra hundarna är.

Den enda i flocken han inte har fått vara tillsammans med än är Ty, då det har varit lite spänt mellan dem redan från början. Att Hiku sen började löpa gjorde ju inte saken bättre, så de får se varandra på avstånd så länge. Däremot har det fungerat att ha dem i samma spann när vi kör, även om Ty kan bli lite störd om Ragnar går bakom honom. Ragnar och Tempo är inga problem alls, men Tempo är ju också mästaren i hundspråk.

Apropå draget. Ragnar är ett otroligt tillskott i spannet! Enorm arbetsvilja, en riktig maskin. Oavsett position och dagsform; han jobbar. Det är lite som Tempo; han springer, that’s it. Okomplicerat. Ok, det enda som är lite komplicerat är ju att han tuggar linor, och det är faktiskt den första hunden vi har som gör det, så vi har haft tur hittills. Så nu måste vi tänka på att sätta in honom sist, och ska även byta ut nacklinorna där han går till vajer. Men jag kan leva med det. När vi väl kommer iväg är det inga problem.

Tack för att du kom till oss, Ragnar, vi behövde dig! ❤

DSC02588 (2)hIMG_8085 (2)EIMG_7846 (2)EIMG_7853 (2)E

Drag, Vardag

Sjukdom och snökaos

Det har varit snö ett bra tag nu faktiskt, så det har blivit en hel del slädkörning och jag har varit lycklig! Vi har haft ett par lugna helger för ovanligheters skull och jag har tänkt att jag ska hinna ladda inför nästa helg då det är dags att tävla.

Men vad händer då? Jo, jag blir SJUK! Igen! Jag som ”aldrig blir sjuk” har nu varit sjuk med feber två gånger inom ett halvår. Den här gången drabbades jag av något riktigt elakt, med rätt hög feber och slemhosta. Och den verkar smitta, då en av mina medarbetare blev sjuk först, dagen efter blev jag sjuk i vad som tycks vara samma skit, och sen har jag eventuellt lyckats smitta min sambo och min syster också.

Nu har det varit sjukstuga ett tag och jag har legat inne och tittat ut på snöfall. Natten till idag snöade det såna mängder att jag inte fick upp altandörren i morse när jag skulle släppa ut hundarna, och vi fick skotta oss fram till hundgårdarna. Men hundarna var glada och skuttade runt i den djupa snön.

Jag har förstått att det har varit snökaos i stora delar av landet och jag är glad att jag slapp ge mig ut på vägarna idag. Men sanningen är att jag fortfarande inte är frisk. Jag har inte så mycket feber längre, men det känns som om kroppen är medtagen. Jag känner mig hyfsat pigg när jag ligger ner, men om jag ska gå upp och vara aktiv så blir jag genast yr och helt slut. Så jag satt med min tekopp och tittade på när solen tittade fram på eftermiddagen och lyste upp ett otroligt vackert vinterlandskap. Och det bara värkte i hjärtat att en hel helg kommer att gå åt till ingenting. En hel helg utan att kunna dra i denna härliga vinter.

Det finns en inneboende stress i mig att snön ska försvinna, att man liksom måste passa på. Vi har ju sånt klimat här, rätt vad det är kan det vara isgata. Men jag försöker tänka positivt. Förhoppningsvis är jag tillräckligt pigg imorgon för att kunna köra!

Jag längtar efter detta:

DSC02590 (2)E

Drag, Vardag

Tillbaka, besegrad och tävlingsplaner

Jag har länge haft en djup bloggsvacka. Riktigt djup; nere vid fotknölarna, i de djupaste djup och långt under vattenytan.

Varför? Jo för att livet har slukat mig. Jag har startat upp hunddagiset i Bålsta och det har tagit min kropp, mitt hjärta och min själ i besittning. Och inte minst min tid.

Men nu börjar nya tider. Nu kämpar jag för att komma upp ur djupet, lite som någon som åker vattenskidor och har hamnat i vattnet. Alla som varit nybörjare och varit med om detta vet hur svårt det kan vara att komma upp på benen igen. Men när man efter allt kämpande kommer upp på ytan igen, då far man fram helt friktionsfritt. N har jag ju faktiskt aldrig åkt vattenskidor, men däremot har jag rikligt med fantasi och inlevelseförmåga.

Hur som helst, jag är inte bara tillbaka till verkligheten utan också till wordpress! Alltså, jag var så less, ville prova nåt annat. Jag gillade fortfarande wordpress, men var så less på de färdiga mallarna. Och jag varken kan eller har tid att göra allt för mycket på egen hand. Nu har jag bloggat ett tag på nouw, men det känns lite sådär. Det var mycket som tilltalade mig där, men samtidigt så är jag ju verkligen ingen som hänger på nätet, chattar och umgås liksom. Jag vill bara skriva. Och jag saknade min gamla blogg, utan att jag egentligen vet varför. Men ibland kan man ju känna sig less utan att man behöver leta sig till någonting nytt. Man kanske bara behöver en paus. Och det har vi fått nu, jag och wordpress.

Nu erkänner jag mig besegrad, så nu kommer jag tillbaka.

20190120_134719

2018 hade jag tänkt inleda min tävlingskarriär. Och egentligen blev det ju så också, då jag deltog i en träningstävling i Koppången den 30:e december. Och nu i början av 2019 tänkte jag utveckla det hela. När jag pratar om tävlingskarriär handlar det fortfarande om att våga delta, att ha roligt. Jag är så vitt jag vet fortfarande ingen tävlingsmänniska, men tycker att utmaningar är roligt.

Så den 9-10 februari kommer jag att delta i Nornäsdraget. Jag kommer att köra 2-spann med Ty och Tempo, samma killar jag körde i Koppången. Jag tror verkligen på dessa pojkar! Mina underbara Ty och Tempo! ❤ ❤

img_20190124_215423_100e

Drag, Tankar om hundar och hundträning, Träning, Vardag

Pensionärer och livliga unghundar

Våren har tagit ett fast grepp om oss här nere i södra Sverige och man får ledsamt erkänna för sig själv att dragsäsongen i princip är slut. Det blev inte så mycket till barmarkssäsong den här våren eftersom isen låg kvar länge, och sen var värmen över oss. Men å andra sidan körde vi sista slädturen i april, så man ska inte klaga egentligen. Det har varit en bra slädsäsong till och med här nere och det känns bra så här när man packar undan dragutrustningen. Men än så länge är det inte omöjligt att köra mornar och kvällar, och ikväll blev det en vända med killarna, då vi övade lite på omkörningar. Däremot märker man att de påverkas av den höga luftfuktigheten, så det blir nog inte så många fler turer.

VIRB0170_Momentö,k

Amy har nu gått i pension. Jag tog beslutet för två dagar sedan efter dragturen med Ty, då hon nu tydligt visar att hon inte orkar längre. Hon har överlag sprungit bra den här vintern (även om hon inte har orkat fullt lika mycket som tidigare), men det började i Lofsdalen då jag såg att hon inte var bekväm med att springa. Efter det har hon inte orkat lika mycket som tidigare under vintern och nu sist blev det tydligt då hon inte ens klarade av ”lilla rundan” här hemma. Så nu ska hon få vila upp sig, och jag tänkte även att jag ska ta henne till veterinär för att se om hon har ont.

20180423_170043_001

Älskade gamla tant (Amy till vänster)

Från gamla till unga; Hiku är i något slags mentalt överslag: sprudlande och nästan hetsigt glad, och kan inte få nog av att busa både med matte och husse samt med de nya pojkarna. Jag kan beskriva henne med ett ord just nu; PAJAS. Hon är verkligen stormförtjust i Ty och Tempo, och nu får hon jobba hårt för att få deras uppmärksamhet då Akira löper och således lätt fångar deras intresse. På den senaste tiden har Hiku blivit väldigt busig och hon leker HÅRDHÄNT med mina armar. Detta är jag van vid från tiden när Dia var unghund och bet mig blå och gul om armarna. Men jag lyckades lära Dia att du får bara leka med mig om du inte biter mig. Jag gjorde helt enkelt så att varje gång hon bet i armarna slutade jag leka. Det gick faktiskt väldigt bra. Efter en liten tid av träning blev Dia försiktig i leken och problemet fanns inte längre. Så jag tänkte att jag skulle prova samma sak med Hiku.

Jag tror att Hiku är lite understimulerad eftersom hon inte har dragit så mycket sista tiden, då hon inte har varit så taggad på det. Jag tog Hiku och Akira på en kortare dragtur med cykel i förrgår och det gick för det mesta bra. Hiku verkar dock fortfarande vara disträ över lag och jag tror att hon tycker att det är lite för varmt för att jobba nu. Det blir mycket dricka och bada. Vi får hitta på en massa saker ihop nu i vår så att hon får utlopp för sin energi.

Samtidigt upplever jag Hiku som mer mogen och tillfreds än tidigare. Hon är väldigt fin i flocken, och den senaste tiden har det känts som om hon försöker dämpa eventuellt missnöje från Chillys sida. De är ju aldrig tillsammans nu, men vid ett par tillfällen har det varit spänt från Chillys sida genom gallret på hundgårdarna. Men då har ändå Hiku gjort lugnande signaler och vikt undan. Jag älskar att sitta och betrakta Hiku tillsammans med de andra hundarna, hon är en väldigt intressant individ eftersom hon kan upplevas både tuff och mjuk i olika situationer.

20180423_175110

20180423_173430

Det är ingen av hundarna som styr med järnhand här hemma och det är så jag vill ha det. Företräden kan se olika ut i olika situationer och det finns ingen given hierarki. Däremot finns det regler och rutiner som det känns som om hundarna har anammat. Det finns också en massa olika individer med olika personlighetsdrag och ibland olika viljor. Det är en flock med många unga individer som ska hitta sig själva och varandra och det måste få ta lite tid.

Jag har alltid älskat unghundar; när det fortfarande finns mycket att jobba med, att bygga på och en lång väg framför sig att vandra på tillsammans. 

Drag, Träning, Vardag

Drag och ringträning med vänner

Värmen har verkligen kommit hit till Mälardalen! Från att ha varit en ovanligt sen och kall vår har temperaturen stigit till över det normala. Inget drömläge för oss som håller på med draghundar, eftersom de kalla nätterna gjorde att isen låg kvar länge, och nu när värmen kommer är det helt plötsligt för varmt för att dra.

Men i söndags gjorde vi en heldag tillsammans med Charlie och Nicole; med drag, ringträning och grillning på kvällen. Vädret var mulet och kring åtta plusgrader, och trots att det kändes väldigt kyligt när vi skulle starta så kände man snabbt av luftfuktigheten och att hundarna blev lite trötta. Men det gick undan, och roligt var det! Jag och Andreas hade var sin cykel (och jag hade min nya ;)), jag körde Amy och Ty och Andreas Tempo och Akira. Vad härligt det var att få köra med en ny cykel, med bra däck och bra bromsar! Det blev en kortare vända på ca 7 km, just eftersom vi kände att hundarna blev lite trötta på grund av vädret.

VIRB0169_Momentk

Full fart framåt!

VIRB0169_Moment(6)l

Fick träna omkörningar…

IMG_3050 (2)E

IMG_3064 (2)E

Nöjda hundar…

Efter dragturen åkte vi allihop hem till Nicole och lät hundarna springa av sig lite på deras gård. Först fick våra hundar inspektera deras hundgårdar medan deras hundar lekte utanför, och sedan bytte vi. Totalt var det elva huskys (inräknat Amy och Akira) och två malamuter hemma hos dem. Vilket paradis för en annan ❤

IMG_3108 (2)E

IMG_3112 (2)E

IMG_3142 (2)E

Roligt att undersöka någon annans gård! 

IMG_3153 (2)E

Hiku var i gasen!

IMG_3200 (2)E

20180415_142231

Hallå…vad gör ni i vår hundgård?

Nu drar det också ihop sig till utställning i Ånnaboda, så vi hade planerat in lite ringträning för att kunna öva samt hjälpa varandra lite. Vi har ännu inte bestämt hur vi ska göra med Ånnaboda. Det hade varit kul att ställa ut, men i ärlighetens namn vet jag inte om jag mentalt pallar det just nu, då jag är så pass sliten just nu. Det har varit så mycket på sista tiden att jag inte har hunnit tänka eller planera. Men vi vill i alla fall åka dit och titta om vi nu inte ställer.

Men även om det inte bli nu till Ånnaboda så kommer vi ju ställa fler gånger, så träna är ju alltid bra. Jag tränade både Chilly, Hiku och Ty. Jag har ställt ut både Hiku och Chilly, men det märktes att det var längesedan och att vi inte har tränat sedan dess. De båda var ju betydligt yngre än vad de är nu. Hiku är inne i en väldigt ”flängig” period, då hon är väldigt hoppig, busig och ”flamsig”. Men väldigt positiv! Jag fick jobba mycket med kontakten först innan det ens var möjligt att springa med henne, men efter ett tag verkade det komma tillbaka till henne.

20180415_155739

Hiku väntar på sin tur…

Chilly var lugn och lätt att arbeta med som vanligt, men det är det här med att hanteras av andra människor som är hennes stora svårighet, så det var super att få träna på det.

IMG_3328 (2)E

IMG_3279 (2)E

IMG_3242 (2)E

IMG_3237 (2)EE

IMG_3465 (2)E

Och Ty då? Det var väldigt intressant att se hur han på kort tid lyckades förstå lite vad det hela handlade om! Han gillar ju allt ätbart, så att fånga hans uppmärksamhet med hjälp av godis var ju inga problem, och sen provade vi att springa. Han är ju väldigt yvig hit och dit, men det gick betydligt bättre än vad jag hade trott, och han rör sig otroligt fint och graciöst. Tyvärr fick vi inga bilder på det då fotografen agerade domare.

På kvällen var det grillning och socialisering och när vi kom hem var vi alla väldigt trötta, hundar som människor, men nöjda efter en intensiv och rolig dag. 

Drag, Träning, Vardag

Enough is enough…

Är det någonting man tillslut tröttnar på så är det att hanka sig fram med dålig utrustning; slitna cyklar med dåliga bromsar, slädar med dåliga belag, vagnar som inte håller måttet osv. Är det däremot någonting vi är väldigt noga med så är det kvalitén och skicket på selar och linor. Hundarnas säkerhet går liksom före min egen, även om allting såklart hänger ihop. Men om jag har en låg standard på något område så är det alltid av ekonomiska skäl, då saker och ting kostar en hel del pengar!

Då veckan har varit fullspäckad med jobb skulle vi ta en härlig fredagstur på cyklarna. Men vad händer (lyckligtvis på hemvägen) om inte punktering för tredje gången! Den här gången kunde jag ändå köra i långsam takt ända hem, men där hade jag lust att slänga cykeln på sophögen.

Så i morgon blir det att köpa en ny cykel, då jag har kommit fram till att alla dessa reparationskostnaderna riskerar att komma upp i nästan samma summa. Cykelfan har ju precis varit inne på verkstaden där den fick nytt bakdäck samt att bromsarna lagades. Man hade kunnat tänka att den skulle vara nöjd ett tag. Men… bromsarna är redan trasiga igen. Jag skulle jättegärna köpa en sparkcykel, men priserna på dessa gör det inte möjligt just nu. Under tiden som min cykel är på reparation så stiger temperaturen här i Uppland och sätter snart stopp för barmarksdraget. Och det skulle vara kul att hinna köra liiiite till innan det är dags för semester, i alla fall mornar och kvällar.

Egentligen hade jag planerat att ta det lugnt i morgon, men istället blev det att åka in och träffa en kund, sen göra ärenden (och köpa ny cykel!) och sen hem till Varga för att hjälpa henne att sätta in en kattlucka i sin dörr. Just ja… vi hade ju två katter förut, Sushi och Kokos, som kanske inte har omnämnts så mycket i bloggen, men de kände vi oss tvungna att omplacera när Ty och Tempo skulle flytta in. Det är ju allmänt känt att det är svårt med huskys och katter och vi ville absolut inte riskera någonting. Det har ju fungerat superbra innan med de andra hundarna, men Hiku och Chilly har ju växt upp med katterna, och Akira var van sedan tidigare. Men jag skulle aldrig lita på en vuxen husky om det inte vore så att den var väldigt van vid katter sedan tidigare. Så det var väldigt sorgligt beslut, men sen visade det sig att de kunde flytta till vår fina vän! Vad kunde bli bättre?? Att ändå ha dem i närheten och kunna hälsa på dem. Jag hoppas också på att det kommer att gå bra och att de inte kommer att reta gallfebern på stackars Varga….

Men i alla fall, en tur blev det ikväll som sagt och en härlig sådan! Jag körde Akira och Tempo med cykel och Andreas körde Ty och Chilly. Amy fick vila idag, gamla tanten. Det är riktigt kul att bara mana på hundarna och se hur snabbt de kan köra. Eftersom vi fortfarande har is på timmervägen där vi brukar köra så blir det kortare turer på ca 5 km, och då passar vi på att köra fort istället! Och jag älskar verkligen när det går fort, det är något jag har kommit underfund med. Men min tanke var att jag skulle köra Amy och Hiku efterråt, då Amy inte har samma behov av att verkligen ligga på. Tyvärr satte punkan stopp för det, så det får bli imorgon istället, så de får inviga nya cykeln! 🙂

20180413_195408

Drag, Träning, Vardag

Vara trygg med sitt spann

Fredag och ännu en vecka har gått. Det som är så otroligt skönt nu är att det är ljust så länge på eftermiddagarna! Jag hade det verkligen tufft nu i vinter med allt mörker. Ljuset ger energi. Idag var vi hemma tidigt eftersom vi inte hade så många hundar på dagiset. Då blev det till att laga punka på vagnen och sedan ut med femspannet. De senaste två dagarna har det regnat mycket, vilket har förvandlat blankisen ute hos oss till snömodd. Så till och med vår lilla ”iskurva” upp till huset börjar tina.

Innan jag skriver vidare om det måste jag ändå dela med mig av min så kallade debut med cykeln igår. Det var ju punka på den också, som Andreas lagade efter jobbet och jag, glad i hågen, skulle ut på en premiärtur med Tempo. Kom inte så långt (men tillräckligt långt för att det skulle bli drygt att gå hem sen) innan jag hörde en smäll som lät som ett pistolskott. Sekunden efter känner jag hur bakdäcken börjar skaka och rassla. Jag förstod ju genast, jaha, punka på bakdäcket nu då. Hjulet var så illa däran att jag inte ens kunde leda cykeln tillbaka, så fick lämna den vid vägkanten, gå med Tempo hela vägen hem och sen ta bilen för att hämta cykel-fan. Fast jag passade faktiskt på att springa lite med Tempo på hemvägen, ja, så länge jag orkade i alla fall med mina klumpiga icebug-kängor och mina regnbyxor. Det var min lyckade debut, så nu har vi köpt hem ytterligare en cykelslang.

I alla fall, när jag kom hem igår på rätt dåligt humör så tröstade Andreas mig med att han skulle laga vagnen efter jobbet idag och så skulle vi ta ett femspann och köra. Och så blev det också, och inga exploderande cykelslangar idag! Framgång! 

Jag brukar kanske tjata om det här med störningar, men det beror på att det är en viktig del i vår träning eftersom vi bor som vi gör. Där jag bodde tidigare blev jag inte tvingad att träna på dessa saker eftersom min dragväg gick rakt från huset ut i skogen. (Miss that!) Men å andra sidan är det väldigt bra att tvingas att träna, för då blir det ju också gjort. Ju tryggare jag blir med mina hundar desto mer kan jag njuta av själva draget. 

Även om det inte alltid blir perfekt och vi har mycket att träna på, så är jag så otroligt glad över de framsteg vi har gjort. Förut vågade jag helt enkelt inte dra förbi hästhagarna då jag kände mig så osäker på vad hundarna skulle hitta på. Det resulterade i att vi alltid fick ta bilen och åka iväg för att dra, vilket vi nästan aldrig gör nu för tiden, om det inte är att vi vill hitta nya dragvägar eller dra med kompisar. Nu känner jag mig ändå så pass trygg att jag vågar mig ut. Vi är inte fullfjädrade, men vi gör framsteg hela tiden. Hästar går hyfsat nu, människor brukar inte vara några problem. Andra hundar är fortfarande svårt, och det möter vi så sällan, så det blir inte heller så mycket träning på det.

Jag tror att det är olika från person till person vilken grad av trygghet man behöver känna. Ironiskt nog upplever jag att jag var mindre brydd förut då jag var mer oerfaren. Men förmodligen berodde det på okunskap och oerfarenhet; jag visste inte om allting som kan hända och jag hade inte samma säkerhetstänk. Nu kan jag uppleva att det är precis tvärtom; att jag ibland är överdrivet orolig eller försiktig. Man måste ju också våga prova för att utvecklas. Sen berodde det nog även på att jag hade ett rätt litet spann. Jag körde ju aldrig fler hundar än tre, och dessutom var två av de hundarna rätt lugna i draget. Dia var ju ingen draghund och Amy har alltid dragit men aldrig varit typ…galen. Det var Karak som kom in med den andan i flocken, och sen kom Akira. Och draget hade fått en helt annan innebörd, och det ställde högre krav på mig.

Hur som helst, det är verkligen genuin glädje, när man märker att man gör framsteg, vi och hundarna tillsammans. Och att sätta upp mål för just oss, nu och här. ❤

20180406_170243(0)

Drag, Träning, Vardag

Presentation av Ty och Tempo

Jag har nog inte presenterat Ty och Tempo något närmare slår det mig nu. Och som två fantastiska tillskott till flocken som de är så är det verkligen på tiden!

Ty, ”Broscheit Fangs Tywin Lannister”, är född 7 augusti 2016 och är således bara ett år och åtta månader. Han kommer från Broscheit fangs kennel nere i Skåne och har nu varit hos oss i snart två månader. Ty är en energisk och framåt kille som älskar allt och alla. Det första han gör när det kommer främlingar hit är att kasta sig upp i deras famn. I flocken är han otroligt mjuk och inkännande och han är omtyckt av de andra hundarna.

I draget jobbar han oavbrutet, tills någon tvingar honom att sluta. Han är dock rätt ung och har inte riktigt hittat sitt sätt att arbeta, vilket resulterar i att han är överallt på en gång och är fenomenal på att trassla in både sig själv och den hund som går bredvid. På grund av sin höga energinivå så kan han också lätt skapa lite irritation från den hund som går bredvid honom, eftersom han hoppar, studsar och skriker. Men när han väl kommer igång och springer så är det inga problem. Däremot ser vi gärna att han får springa lite själv utan någon bredvid sig just nu, så att han får utrymme att ”böka” lite. Det är inte helt lätt eftersom vi gärna vill ha honom i wheel då han är duktig på att ta i. Och det optimala är att ha två hundar i wheel. Samt att den som går bredvid honom behöver besitta en del tålamod.

Men den här killen har stor potential och när han landar lite mer i draget så tvivlar jag inte på att han kommer bli en kanonhund att ha i spannet! En kanonhund i flocken och i familjen är han redan.

IMG_2309 (2)E

IMG_1226 (2)E

Ingen ovanlig syn, Ty har trasslat in sig lite igen 🙂 Som tur är så är Amy en otroligt tålmodig hund…

 

Tempo, ”Broscheit fangs Tempo”, är född 25 oktober 2015 och är två år och sex månader. Till skillnad från Ty så är Tempo lite mer försiktig. Utomhus hälsar han gärna på besökare om än lite mer reserverat. Inomhus däremot vill han helst gå undan. Det har nog också att göra med att det är lite nytt det här med att vara inomhus och han har inte landat helt i det. Han är otroligt snäll och väldigt vänlig mot de andra hundarna i flocken.

Tempo är lite lugnare i sitt temperament än Ty, men tänder till när det ska till att dra. Han är inte någon som hoppar och studsar som Ty, men han låter en hel del. Tempo går i princip alltid i led, antingen tillsammans med Akira eller ensam. Han har ett väldigt fint sätt att jobba och är för det mesta väldigt fokuserad på uppgiften. Tempo skulle nog funka i vilken position som helst, men vår satsning är att träna honom att bli en bra kommandoledare tillsammans med Akira.

Det ska bli otroligt kul att träna honom och se honom utvecklas och bli lite mer trygg i sig själv. Han har en väldigt bra arbetsmoral och det är en fröjd att se honom i spannet. Han är redan oumbärlig och en supergo medlem av oss.

IMG_2011 (2)E

IMG_1233 (2)EE

Tempo, alltid redo!