Sparad i Drag, Tankar om hundar och hundträning, Träning, Vardag

Pensionärer och livliga unghundar

Våren har tagit ett fast grepp om oss här nere i södra Sverige och man får ledsamt erkänna för sig själv att dragsäsongen i princip är slut. Det blev inte så mycket till barmarkssäsong den här våren eftersom isen låg kvar länge, och sen var värmen över oss. Men å andra sidan körde vi sista slädturen i april, så man ska inte klaga egentligen. Det har varit en bra slädsäsong till och med här nere och det känns bra så här när man packar undan dragutrustningen. Men än så länge är det inte omöjligt att köra mornar och kvällar, och ikväll blev det en vända med killarna, då vi övade lite på omkörningar. Däremot märker man att de påverkas av den höga luftfuktigheten, så det blir nog inte så många fler turer.

VIRB0170_Momentö,k

Amy har nu gått i pension. Jag tog beslutet för två dagar sedan efter dragturen med Ty, då hon nu tydligt visar att hon inte orkar längre. Hon har överlag sprungit bra den här vintern (även om hon inte har orkat fullt lika mycket som tidigare), men det började i Lofsdalen då jag såg att hon inte var bekväm med att springa. Efter det har hon inte orkat lika mycket som tidigare under vintern och nu sist blev det tydligt då hon inte ens klarade av ”lilla rundan” här hemma. Så nu ska hon få vila upp sig, och jag tänkte även att jag ska ta henne till veterinär för att se om hon har ont.

20180423_170043_001

Älskade gamla tant (Amy till vänster)

Från gamla till unga; Hiku är i något slags mentalt överslag: sprudlande och nästan hetsigt glad, och kan inte få nog av att busa både med matte och husse samt med de nya pojkarna. Jag kan beskriva henne med ett ord just nu; PAJAS. Hon är verkligen stormförtjust i Ty och Tempo, och nu får hon jobba hårt för att få deras uppmärksamhet då Akira löper och således lätt fångar deras intresse. På den senaste tiden har Hiku blivit väldigt busig och hon leker HÅRDHÄNT med mina armar. Detta är jag van vid från tiden när Dia var unghund och bet mig blå och gul om armarna. Men jag lyckades lära Dia att du får bara leka med mig om du inte biter mig. Jag gjorde helt enkelt så att varje gång hon bet i armarna slutade jag leka. Det gick faktiskt väldigt bra. Efter en liten tid av träning blev Dia försiktig i leken och problemet fanns inte längre. Så jag tänkte att jag skulle prova samma sak med Hiku.

Jag tror att Hiku är lite understimulerad eftersom hon inte har dragit så mycket sista tiden, då hon inte har varit så taggad på det. Jag tog Hiku och Akira på en kortare dragtur med cykel i förrgår och det gick för det mesta bra. Hiku verkar dock fortfarande vara disträ över lag och jag tror att hon tycker att det är lite för varmt för att jobba nu. Det blir mycket dricka och bada. Vi får hitta på en massa saker ihop nu i vår så att hon får utlopp för sin energi.

Samtidigt upplever jag Hiku som mer mogen och tillfreds än tidigare. Hon är väldigt fin i flocken, och den senaste tiden har det känts som om hon försöker dämpa eventuellt missnöje från Chillys sida. De är ju aldrig tillsammans nu, men vid ett par tillfällen har det varit spänt från Chillys sida genom gallret på hundgårdarna. Men då har ändå Hiku gjort lugnande signaler och vikt undan. Jag älskar att sitta och betrakta Hiku tillsammans med de andra hundarna, hon är en väldigt intressant individ eftersom hon kan upplevas både tuff och mjuk i olika situationer.

20180423_175110

20180423_173430

Det är ingen av hundarna som styr med järnhand här hemma och det är så jag vill ha det. Företräden kan se olika ut i olika situationer och det finns ingen given hierarki. Däremot finns det regler och rutiner som det känns som om hundarna har anammat. Det finns också en massa olika individer med olika personlighetsdrag och ibland olika viljor. Det är en flock med många unga individer som ska hitta sig själva och varandra och det måste få ta lite tid.

Jag har alltid älskat unghundar; när det fortfarande finns mycket att jobba med, att bygga på och en lång väg framför sig att vandra på tillsammans. 

Sparad i Drag, Träning, Vardag

Drag och ringträning med vänner

Värmen har verkligen kommit hit till Mälardalen! Från att ha varit en ovanligt sen och kall vår har temperaturen stigit till över det normala. Inget drömläge för oss som håller på med draghundar, eftersom de kalla nätterna gjorde att isen låg kvar länge, och nu när värmen kommer är det helt plötsligt för varmt för att dra.

Men i söndags gjorde vi en heldag tillsammans med Charlie och Nicole; med drag, ringträning och grillning på kvällen. Vädret var mulet och kring åtta plusgrader, och trots att det kändes väldigt kyligt när vi skulle starta så kände man snabbt av luftfuktigheten och att hundarna blev lite trötta. Men det gick undan, och roligt var det! Jag och Andreas hade var sin cykel (och jag hade min nya ;)), jag körde Amy och Ty och Andreas Tempo och Akira. Vad härligt det var att få köra med en ny cykel, med bra däck och bra bromsar! Det blev en kortare vända på ca 7 km, just eftersom vi kände att hundarna blev lite trötta på grund av vädret.

VIRB0169_Momentk

Full fart framåt!

VIRB0169_Moment(6)l

Fick träna omkörningar…

IMG_3050 (2)E

IMG_3064 (2)E

Nöjda hundar…

Efter dragturen åkte vi allihop hem till Nicole och lät hundarna springa av sig lite på deras gård. Först fick våra hundar inspektera deras hundgårdar medan deras hundar lekte utanför, och sedan bytte vi. Totalt var det elva huskys (inräknat Amy och Akira) och två malamuter hemma hos dem. Vilket paradis för en annan ❤

IMG_3108 (2)E

IMG_3112 (2)E

IMG_3142 (2)E

Roligt att undersöka någon annans gård! 

IMG_3153 (2)E

Hiku var i gasen!

IMG_3200 (2)E

20180415_142231

Hallå…vad gör ni i vår hundgård?

Nu drar det också ihop sig till utställning i Ånnaboda, så vi hade planerat in lite ringträning för att kunna öva samt hjälpa varandra lite. Vi har ännu inte bestämt hur vi ska göra med Ånnaboda. Det hade varit kul att ställa ut, men i ärlighetens namn vet jag inte om jag mentalt pallar det just nu, då jag är så pass sliten just nu. Det har varit så mycket på sista tiden att jag inte har hunnit tänka eller planera. Men vi vill i alla fall åka dit och titta om vi nu inte ställer.

Men även om det inte bli nu till Ånnaboda så kommer vi ju ställa fler gånger, så träna är ju alltid bra. Jag tränade både Chilly, Hiku och Ty. Jag har ställt ut både Hiku och Chilly, men det märktes att det var längesedan och att vi inte har tränat sedan dess. De båda var ju betydligt yngre än vad de är nu. Hiku är inne i en väldigt ”flängig” period, då hon är väldigt hoppig, busig och ”flamsig”. Men väldigt positiv! Jag fick jobba mycket med kontakten först innan det ens var möjligt att springa med henne, men efter ett tag verkade det komma tillbaka till henne.

20180415_155739

Hiku väntar på sin tur…

Chilly var lugn och lätt att arbeta med som vanligt, men det är det här med att hanteras av andra människor som är hennes stora svårighet, så det var super att få träna på det.

IMG_3328 (2)E

IMG_3279 (2)E

IMG_3242 (2)E

IMG_3237 (2)EE

IMG_3465 (2)E

Och Ty då? Det var väldigt intressant att se hur han på kort tid lyckades förstå lite vad det hela handlade om! Han gillar ju allt ätbart, så att fånga hans uppmärksamhet med hjälp av godis var ju inga problem, och sen provade vi att springa. Han är ju väldigt yvig hit och dit, men det gick betydligt bättre än vad jag hade trott, och han rör sig otroligt fint och graciöst. Tyvärr fick vi inga bilder på det då fotografen agerade domare.

På kvällen var det grillning och socialisering och när vi kom hem var vi alla väldigt trötta, hundar som människor, men nöjda efter en intensiv och rolig dag. 

Sparad i Drag, Träning, Vardag

Enough is enough…

Är det någonting man tillslut tröttnar på så är det att hanka sig fram med dålig utrustning; slitna cyklar med dåliga bromsar, slädar med dåliga belag, vagnar som inte håller måttet osv. Är det däremot någonting vi är väldigt noga med så är det kvalitén och skicket på selar och linor. Hundarnas säkerhet går liksom före min egen, även om allting såklart hänger ihop. Men om jag har en låg standard på något område så är det alltid av ekonomiska skäl, då saker och ting kostar en hel del pengar!

Då veckan har varit fullspäckad med jobb skulle vi ta en härlig fredagstur på cyklarna. Men vad händer (lyckligtvis på hemvägen) om inte punktering för tredje gången! Den här gången kunde jag ändå köra i långsam takt ända hem, men där hade jag lust att slänga cykeln på sophögen.

Så i morgon blir det att köpa en ny cykel, då jag har kommit fram till att alla dessa reparationskostnaderna riskerar att komma upp i nästan samma summa. Cykelfan har ju precis varit inne på verkstaden där den fick nytt bakdäck samt att bromsarna lagades. Man hade kunnat tänka att den skulle vara nöjd ett tag. Men… bromsarna är redan trasiga igen. Jag skulle jättegärna köpa en sparkcykel, men priserna på dessa gör det inte möjligt just nu. Under tiden som min cykel är på reparation så stiger temperaturen här i Uppland och sätter snart stopp för barmarksdraget. Och det skulle vara kul att hinna köra liiiite till innan det är dags för semester, i alla fall mornar och kvällar.

Egentligen hade jag planerat att ta det lugnt i morgon, men istället blev det att åka in och träffa en kund, sen göra ärenden (och köpa ny cykel!) och sen hem till Varga för att hjälpa henne att sätta in en kattlucka i sin dörr. Just ja… vi hade ju två katter förut, Sushi och Kokos, som kanske inte har omnämnts så mycket i bloggen, men de kände vi oss tvungna att omplacera när Ty och Tempo skulle flytta in. Det är ju allmänt känt att det är svårt med huskys och katter och vi ville absolut inte riskera någonting. Det har ju fungerat superbra innan med de andra hundarna, men Hiku och Chilly har ju växt upp med katterna, och Akira var van sedan tidigare. Men jag skulle aldrig lita på en vuxen husky om det inte vore så att den var väldigt van vid katter sedan tidigare. Så det var väldigt sorgligt beslut, men sen visade det sig att de kunde flytta till vår fina vän! Vad kunde bli bättre?? Att ändå ha dem i närheten och kunna hälsa på dem. Jag hoppas också på att det kommer att gå bra och att de inte kommer att reta gallfebern på stackars Varga….

Men i alla fall, en tur blev det ikväll som sagt och en härlig sådan! Jag körde Akira och Tempo med cykel och Andreas körde Ty och Chilly. Amy fick vila idag, gamla tanten. Det är riktigt kul att bara mana på hundarna och se hur snabbt de kan köra. Eftersom vi fortfarande har is på timmervägen där vi brukar köra så blir det kortare turer på ca 5 km, och då passar vi på att köra fort istället! Och jag älskar verkligen när det går fort, det är något jag har kommit underfund med. Men min tanke var att jag skulle köra Amy och Hiku efterråt, då Amy inte har samma behov av att verkligen ligga på. Tyvärr satte punkan stopp för det, så det får bli imorgon istället, så de får inviga nya cykeln! 🙂

20180413_195408

Sparad i Drag, Träning, Vardag

Vara trygg med sitt spann

Fredag och ännu en vecka har gått. Det som är så otroligt skönt nu är att det är ljust så länge på eftermiddagarna! Jag hade det verkligen tufft nu i vinter med allt mörker. Ljuset ger energi. Idag var vi hemma tidigt eftersom vi inte hade så många hundar på dagiset. Då blev det till att laga punka på vagnen och sedan ut med femspannet. De senaste två dagarna har det regnat mycket, vilket har förvandlat blankisen ute hos oss till snömodd. Så till och med vår lilla ”iskurva” upp till huset börjar tina.

Innan jag skriver vidare om det måste jag ändå dela med mig av min så kallade debut med cykeln igår. Det var ju punka på den också, som Andreas lagade efter jobbet och jag, glad i hågen, skulle ut på en premiärtur med Tempo. Kom inte så långt (men tillräckligt långt för att det skulle bli drygt att gå hem sen) innan jag hörde en smäll som lät som ett pistolskott. Sekunden efter känner jag hur bakdäcken börjar skaka och rassla. Jag förstod ju genast, jaha, punka på bakdäcket nu då. Hjulet var så illa däran att jag inte ens kunde leda cykeln tillbaka, så fick lämna den vid vägkanten, gå med Tempo hela vägen hem och sen ta bilen för att hämta cykel-fan. Fast jag passade faktiskt på att springa lite med Tempo på hemvägen, ja, så länge jag orkade i alla fall med mina klumpiga icebug-kängor och mina regnbyxor. Det var min lyckade debut, så nu har vi köpt hem ytterligare en cykelslang.

I alla fall, när jag kom hem igår på rätt dåligt humör så tröstade Andreas mig med att han skulle laga vagnen efter jobbet idag och så skulle vi ta ett femspann och köra. Och så blev det också, och inga exploderande cykelslangar idag! Framgång! 

Jag brukar kanske tjata om det här med störningar, men det beror på att det är en viktig del i vår träning eftersom vi bor som vi gör. Där jag bodde tidigare blev jag inte tvingad att träna på dessa saker eftersom min dragväg gick rakt från huset ut i skogen. (Miss that!) Men å andra sidan är det väldigt bra att tvingas att träna, för då blir det ju också gjort. Ju tryggare jag blir med mina hundar desto mer kan jag njuta av själva draget. 

Även om det inte alltid blir perfekt och vi har mycket att träna på, så är jag så otroligt glad över de framsteg vi har gjort. Förut vågade jag helt enkelt inte dra förbi hästhagarna då jag kände mig så osäker på vad hundarna skulle hitta på. Det resulterade i att vi alltid fick ta bilen och åka iväg för att dra, vilket vi nästan aldrig gör nu för tiden, om det inte är att vi vill hitta nya dragvägar eller dra med kompisar. Nu känner jag mig ändå så pass trygg att jag vågar mig ut. Vi är inte fullfjädrade, men vi gör framsteg hela tiden. Hästar går hyfsat nu, människor brukar inte vara några problem. Andra hundar är fortfarande svårt, och det möter vi så sällan, så det blir inte heller så mycket träning på det.

Jag tror att det är olika från person till person vilken grad av trygghet man behöver känna. Ironiskt nog upplever jag att jag var mindre brydd förut då jag var mer oerfaren. Men förmodligen berodde det på okunskap och oerfarenhet; jag visste inte om allting som kan hända och jag hade inte samma säkerhetstänk. Nu kan jag uppleva att det är precis tvärtom; att jag ibland är överdrivet orolig eller försiktig. Man måste ju också våga prova för att utvecklas. Sen berodde det nog även på att jag hade ett rätt litet spann. Jag körde ju aldrig fler hundar än tre, och dessutom var två av de hundarna rätt lugna i draget. Dia var ju ingen draghund och Amy har alltid dragit men aldrig varit typ…galen. Det var Karak som kom in med den andan i flocken, och sen kom Akira. Och draget hade fått en helt annan innebörd, och det ställde högre krav på mig.

Hur som helst, det är verkligen genuin glädje, när man märker att man gör framsteg, vi och hundarna tillsammans. Och att sätta upp mål för just oss, nu och här. ❤

20180406_170243(0)

Sparad i Drag, Träning, Vardag

Presentation av Ty och Tempo

Jag har nog inte presenterat Ty och Tempo något närmare slår det mig nu. Och som två fantastiska tillskott till flocken som de är så är det verkligen på tiden!

Ty, ”Broscheit Fangs Tywin Lannister”, är född 7 augusti 2016 och är således bara ett år och åtta månader. Han kommer från Broscheit fangs kennel nere i Skåne och har nu varit hos oss i snart två månader. Ty är en energisk och framåt kille som älskar allt och alla. Det första han gör när det kommer främlingar hit är att kasta sig upp i deras famn. I flocken är han otroligt mjuk och inkännande och han är omtyckt av de andra hundarna.

I draget jobbar han oavbrutet, tills någon tvingar honom att sluta. Han är dock rätt ung och har inte riktigt hittat sitt sätt att arbeta, vilket resulterar i att han är överallt på en gång och är fenomenal på att trassla in både sig själv och den hund som går bredvid. På grund av sin höga energinivå så kan han också lätt skapa lite irritation från den hund som går bredvid honom, eftersom han hoppar, studsar och skriker. Men när han väl kommer igång och springer så är det inga problem. Däremot ser vi gärna att han får springa lite själv utan någon bredvid sig just nu, så att han får utrymme att ”böka” lite. Det är inte helt lätt eftersom vi gärna vill ha honom i wheel då han är duktig på att ta i. Och det optimala är att ha två hundar i wheel. Samt att den som går bredvid honom behöver besitta en del tålamod.

Men den här killen har stor potential och när han landar lite mer i draget så tvivlar jag inte på att han kommer bli en kanonhund att ha i spannet! En kanonhund i flocken och i familjen är han redan.

IMG_2309 (2)E

IMG_1226 (2)E

Ingen ovanlig syn, Ty har trasslat in sig lite igen 🙂 Som tur är så är Amy en otroligt tålmodig hund…

 

Tempo, ”Broscheit fangs Tempo”, är född 25 oktober 2015 och är två år och sex månader. Till skillnad från Ty så är Tempo lite mer försiktig. Utomhus hälsar han gärna på besökare om än lite mer reserverat. Inomhus däremot vill han helst gå undan. Det har nog också att göra med att det är lite nytt det här med att vara inomhus och han har inte landat helt i det. Han är otroligt snäll och väldigt vänlig mot de andra hundarna i flocken.

Tempo är lite lugnare i sitt temperament än Ty, men tänder till när det ska till att dra. Han är inte någon som hoppar och studsar som Ty, men han låter en hel del. Tempo går i princip alltid i led, antingen tillsammans med Akira eller ensam. Han har ett väldigt fint sätt att jobba och är för det mesta väldigt fokuserad på uppgiften. Tempo skulle nog funka i vilken position som helst, men vår satsning är att träna honom att bli en bra kommandoledare tillsammans med Akira.

Det ska bli otroligt kul att träna honom och se honom utvecklas och bli lite mer trygg i sig själv. Han har en väldigt bra arbetsmoral och det är en fröjd att se honom i spannet. Han är redan oumbärlig och en supergo medlem av oss.

IMG_2011 (2)E

IMG_1233 (2)EE

Tempo, alltid redo!

Sparad i Drag, Tankar om hundar och hundträning, Träning, Vardag

Säsongens sista slädtur och the hard life of a musher

Hemma från säsongens sista slädtur. Vi träffade Sassa strax efter lunch och åkte ut på åkrarna vid hennes jobb, där spår har körts upp med skoter. Vi körde femspannet, med Akira och Tempo i led, Ty i team och Amy och Chilly i wheel. Det är inte lätt att få optimala placeringar när man bara har sex hundar. Hiku hänger ju inte med så bra när vi kör med huskygänget och även om vi kan köra långsamt så undviker vi just nu att köra alla sex. Chilly och Hiku har blivit svårare tillsammans. De har båda kort stubin och kan ryka ihop av många olika anledningar. De är ju nära i ålder, båda tikar samt malamuter så det är ju ingenting som är konstigt. Men vi vill inte riskera bråk i spannet. Helt enkelt. Både Hiku och Chilly är bra med de andra hundarna så vi kör i lite olika konstellationer bara.

Att ha sex hundar är otroligt mycket jobb. Och vi har ”bara” sex hundar. Det finns ju många som har betydligt fler. När man är så van vid det så tänker man ju inte på det, rutinerna flyter på, det är livet liksom. Men utomstående reagerar ibland på det och då när man tänker efter, jo det är mycket jobb. I princip all vaken tid har med hundarna att göra. Förutom en eller två timmar på kvällen innan läggdags då allt är klart, hundarna är matade och alla är på sin plats; några ute i hundgård och ett par inne.

Oftast tycker jag att allting flyter på bra här, och förutom Hiku och Chillys lilla tvist så fungerar resten av flocken superfint. Men ibland är det här slädhundslivet en utmaning. Den här vintern har vi dessutom haft allting med företaget som har tagit väldigt mycket tid och ork, och sen har vi kört nästan varannan dag med hundarna. Ibland är det först när jag har lagt mig i sängen för att sova som jag verkligen har varvat ner. Det börjar kännas i kroppen nu, så jag har passat på att försöka vila lite nu när det har varit is och vi ändå inte har kunnat köra. Det är ju inte det att det enbart är mycket jobb. Man skulle ju inte arbeta så hårt om det inte också vore för det att det är helt underbart att ha slädhundar. Men det är väl passionen som ibland kan vara lite farlig. Man kör bara på, för det finns ju inget alternativ egentligen.

Jag älskar att träffa och prata med andra draghundsmänniskor, de som vet hur det är. The hard life of a musher. På instagram ser man en sida, verkligheten är en helt annan. Rannsakar mig själv, gör jag samma sak? Ja absolut. Instagram är ju till för att lägga upp fina bilder, och jag själv ser ingen skyldighet att jag ska dela med mig av precis allting. Man vill ju inspirera. Man brinner ju för det man gör. Som idag. Den där känslan jag får varje gång vi är ute och kör hund; jag älskar det och jag vill aldrig att det ska ta slut! Det är ju därför man står ut med allt slit. Klart man vill dela med sig av den känslan. Det ÄR ju underbart när man är ute och kör, när hundarna gör det de älskar. Och det är också underbart med alla härliga och vackra bilder. Men det är också skönt att ibland få ta del av det som kan vara mindre kul eller lyckat. Hur når man dit man vill, hur hanterar man flocklivet som inte alltid är en dans på rosor? Att varje dragtur inte blir bra, att det inte alltid är som det ser ut som de där bilderna på instagram. Men det är inte lätt. Det finns otroligt många som dömer där ute, vilket gör att många kanske inte vågar eller orka dela med sig av det verkliga livet. ( Jag är nog en av dem). Jag tycker att det är synd, riktigt synd. Tänk om alla som dömer kunde hejda sig lite, tänka att det här vet jag egentligen ingenting om, jag har inte alla fakta, och människor över lag gör nog så gott de kan. Eller?

Det här är min andra säsong med släde. På ett år tycker jag ändå att jag har lärt mig en hel del. Och man inser också hur mycket mer som finns att lära, hur lång väg det kan vara till toppen. Jag minns förra vintern när vi satt och pratade med ett gäng mer erfarna hundspannsförare och vi fick höra en massa failhistorier. Det var både roligt och otroligt skönt att som nybörjare på släden få höra att andra också gör misstag, att det inte är så lätt som man först kan tro, det här med att köra hundspann. Men det är som en drog. Ju mer man får desto mer vill man ha.

IMG_2481 (2)E

IMG_2442 (2)E

IMG_2453 (2)E

IMG_2469 (2)E

IMG_2458 (2)E

IMG_2487 (2)E

IMG_2479 (2)E

Sparad i Drag, Träning, Vardag

Barmarkspremiär

Nu har vi milda dagar och kalla nätter. Men för varje dag som går så försvinner lite mer av snön och isen. Igår konstaterade jag att så pass mycket av vägen här hemma hos oss är barmark att vi skulle våga oss på en premiärtur med vagnen. Det är mest en kort första bit där det fortfarande är lite isigt, så planen var att ta det lugnt i början (vilket kan vara en utmaning minst sagt…)

Vi tog husky-gänget och vagnen och drog iväg, mot barmarkssäsongen. Akira och Tempo i led och Amy och Ty i wheel. Även om det var lite isigt i början så tog vi oss förbi det hyggligt lugnt och kom sedan ut på gruset där hundarna fick sträcka ut. Och vad glada de var att få springa! Det var en vecka sedan sist och det märktes i benen på dem.

Att köra alla sex hundarna med den vagnen vi har är att utesluta. Om man inte är självmordsbenägen så skulle det vara en väldigt dålig idé. Vi har ju kört båda två på vagnen med fem hundar tidigare, och det har varit på gränsen. Förhoppningsvis har vi en större och tyngre vagn på gång. Och så får vi rusta upp cyklarna också.

Sparad i Drag, Filmer, Vardag

Liten film från Lofsdalen

Just nu lever jag på minnen och försöker att hantera alla frågetecken i mitt huvud. Vi står inför förändringar, beslut som ska fattas. Sista tiden har varit hektisk och jag försöker hitta tillbaka till mig själv; till inspirationen, kreativiteten och glädjen. Jag har sista tiden tappat allt det där, det har inte funnits tid eller ork.

Vem är jag när allt det där försvinner? Ett skal. En robot. Utan kreativiteten är jag ingen. Jag saknar att måla, att teckna, att skriva. I morse vaknade jag klockan fem av att hjärnan gick på ett tomt högvarv medan kroppen kändes tung som bly, en mycket märklig kombination. Jag blev rädd. Att jag ändå kan sitta här ikväll och skriva tar jag som ett mycket gott tecken. Det finns i alla fall en möjlighet till återhämtning.

Vi har isgata här hos oss nu, så vi har en tillfällig paus i draget. Hundarna känns harmoniska med varandra, så på det planet är det lugnt. Pojkarna börjar vänja sig lite vid att vara inomhus, och de verkligen älskar att få komma in. Medan Ty är överallt samtidigt är Tempo lite mer försiktig. Ikväll när jag kikade in i köket hittade jag Ty liggandes nästan på rygg i diskhon, vilket var bland det roligaste jag sett på länge.

Jag delar med mig av en liten film jag klippte ihop från våra turer i Lofsdalen. När jag vill drömma mig tillbaka ❤

Sparad i Drag, Vardag

Själens inre rop

Hemma igen efter några underbara dagar i Norrland. I lördags styrde vi mot Lofsdalen för att tillbringa några dagar tillsammans med Nicole och Erik, samt besöka draghunds-VM i Sveg.

Det är svårt att förklara den känslan som infinner sig i mig varje gång jag kommer norrut. Det är som om själen plötsligt känner sig hemma, mitt inre hittar ett lugn. Jag blir uppslukad av naturen och de stora vilda som breder ut sig i fjärran. Fjällen som reser sig mäktiga i bakgrunden och får allting annat att krympa. Jag känner mig liten i kroppen men stor i sinnet.

Tanken var att vi skulle hälsa på ett par dagar i Lofsdalen, för att sedan fortsätta norrut till Sulviken, men den årliga valpträffen blev inställd på grund av sjukdom. Så det blev ett par dagar till i Lofsdalen som vi spenderade på de bästa av sätt; köra hund och umgås med vänner.

Att besöka VM i draghund var häftigt, även om vi bara kunde vara med på söndagen. Att se alla dessa ekipage vid startlinjen kan ju väcka tävlingslusten i vem som helst, till och med i mig, även om jag är en ängslig själ som är en aning rädd för att tävla.

IMG_1490 (2)E

IMG_1494 (2)E

IMG_1504 (2)E

IMG_1505 (2)E

IMG_1516 (2)E

En annan ny upplevelse som jag tar med mig hem från den här resan var hundkörning med ett större spann uppe på fjället. En dröm jag har haft väldigt länge. Det är liksom målet med allting vi håller på med, det är dit vi strävar, där våra drömmar är.

På måndagen satte vi ihop till ett sjuspann och ett trespann. Jag och Nicole (Nicole körde och jag satt i släden) tog det större spannet (Nicole och Eriks hundar samt Amy, Chilly och Ty) och Andreas körde efter med trespannet (Akira, Tempo och Hiku). På onsdagen tog jag och Nicole en tur med nio hundar; deras hundar samt Akira, Tempo, Amy och Chilly.

Det är svårt att förklara tjusningen med storspann, det är svårt att riktigt förstå förrän man står där mitt i den darrande stämningen, omgiven av hundar som skriker av upphetsning inför den kommande uppgiften. Det är egentligen inte antalet hundar utan deras gemensamma kraft som fyller mig med upprymdhet. Nio individer, ett stegrande rus. En ökande puls, nerver på max. Det är som en drog; man vill bara ha mer.

Hur kommer man tillbaka hem efter det här? Hur står man ut med Uppsalaslätten efter en vistelse bland höga fjäll och djupa dalar. När det bara behövs en utsikt över vitklädda vidder för att bli lycklig, hur hanterar man tomheten när allt det där försvinner? Hur länge ska man ignorera själens inre rop? Hur rättfärdigar man att man förvägrar sig själv den lycka som står att finna?

Min kropp är tillbaka, men mitt sinne är kvar där uppe. 

IMG_1702 (2)E

IMG_1717 (2)E

IMG_1683 (2)E

IMG_1742 (2)E

IMG_1856 (2)E

IMG_1776 (2)E

Sparad i Drag, Vardag

Fjällen kallar

Snart är det dags. Mitt hjärta längtar, min själ behöver det här. Vi åker norrut på en liten resa, för att få en glimt av draghunds-VM, träffa vänner och härliga människor, en massa fantastiska hundar och köra släde i världens vackraste natur; fjällvärlden.

Jag ska vara ärlig. Den senaste tiden har varit tuff på flera plan, både privat och på företagsfronten. Jag har i princip aldrig varit ledig, min hjärna har gått på högvarv och jag har vid flera tillfällen faktiskt fruktat att den tillslut ska lägga av på grund av överbelastning. Utmattning. Jag måste stoppa mig själv. Och ni vet, det är inte alltid det där glamorösa och självupplyftande åå jag jobbar så hårt för mina drömmarjag är en sån eldsjäl osv... Ibland är det bara jävligt mycket ändå, en massa arbete som man liksom inte har valt själv. Saker som måste byggas upp från grunden när man egentligen bara vill hoppa över några steg på vägen.

Kanske är det bra att min hjärna skriker stopp. Jag har inga som helst planer på att jobba sönder mig själv, varken kroppsligt eller själsligt, för det är idioti. Jag är inte den personen som arbetar tills jag stupar. Jag är varken odödlig eller osårbar. Jag ropar på hjälp innan dess, jag lyssnar på min kropp. Jag vill räcka i längden, jag vill bygga upp någonting hållbart.

Så den här Norrlandsresan kunde inte kommit mer lägligt. Nu måste jag pausa lite. Andas natur och stillhet. 

DSC00665 (2)

Sulviken förra året