Drag

Bakom ett sexspann

Posted on Updated on

Det aktiva livet tar på krafterna. Här sitter jag en lördagskväll, smuttar på en cider, lyssnar på musik men längtar egentligen mest till sängen. Hundarna ligger och sover tungt efter en lång dag.

Vi startade hemifrån efter frukost för att åka iväg till vår kompis Sassa och köra släde. In med alla sex hundarna i bilen, stanna vid ica maxi och köpa korv med bröd och sen ut på E4:an. Med en släde på taket och en stor skylt som lyder ”draghundar på väg mot nya äventyr” drar man till sig en del blickar så här på Uppsala-slätten.

Andra gången vi körde sexspannet och första gången med sexspann tillsammans med andra. Nya hundar i flocken, nya rutiner. Lite nervositet hade samlats längst ner i magen, men försvann efter en kopp kaffe och lite draghundsanekdoter i Sassas kök.

Att köra ett sexspann är egentligen den enklaste delen. Den svåraste delen är att rigga upp, särskilt med unga och lite oerfarna hundar. Trassel och taggade hundar som tjuter i högan sky. Fast faktum är att Tempo och Ty redan har lugnat sig en hel del om man jämförde hur de var första gången vi skulle köra dem i spannet. Nu när vi har kört dem några gånger så har de sprungit av sig den värsta överskottsenergin.

Att köra hund kan vara så otroligt olika från gång till gång. Ibland har man den där idylliska slädturen, när solen skiner mot kalla vita landskap och hundarna jobbar på som om inga bekymmer fanns i hela världen. Allting flyter på och man känner sig lycklig, stolt, levande och fri. Man är ett med sitt spann. Andra gånger går precis allting fel. Dåligt underlag; för mycket snö, för lite snö, isigt, moddigt. Hundarna är lite osugna eller övertaggade, linorna trasslar och man fryser. Hundarna verkar inte förstå vad man vill och tvärtom. Man känner sig irriterad, besviken och dålig men försöker att hålla det för sig själv. Ibland inträffar det också saker som gör att man känner att man lever och börjar fundera på om man ska börja med fågelskådning eller någonting annat mindre dramatiskt. Och så finns det ett spann däremellan.

Idag var det på det stora hela en lyckad dag! Med tanke på att vi nu har ett jäkla sexspann framför oss vilket är nytt både för oss och hundarna, det var ospårat och tungt på vägarna och grabbarna är nya hos oss så gick det strålande. Vi vågade oss till och med på en omkörning med hela spannet vilket gick kanon. Och den där känslan när allt flyter och man har ett ”moment” på släden, det är fan värt allt det där andra. Annars skulle man ju inte hålla på.

Som vi pratade om i Sassas kök; power makes speed. Vi bygger upp styrkan från grunden, både fysiskt och mentalt. Och för varje tur man kör har man lärt sig någonting.

Det blev lite över en mil, med paus vid en grillplats där vi grillade korv och drack varm choklad medan hundarna tränade att sitta på stakeout. Det som är bra med att köra hund är att man alltid vill ha mer. När det går dåligt vill man bara ut igen för att göra om, göra rätt. Och när det går så där bra så fyller det hela själen och får en att längta till nästa gång man ska ut. 

20180217_155155

20180217_132046E

IMG_0939 (2)E

IMG_0926 (2)E

IMG_0954 (2)E

IMG_0962 (2)E

IMG_0949 (2)E

IMG_0918 (2)E

IMG_0943 (2)E

IMG_0910 (2)E

Nytt kapitel

Posted on Updated on

I helgen påbörjades ett nytt kapitel. Att vi behövde fler hundar visste vi sedan tidigare. Karak mådde inte bra fysiskt och hans tillstånd försämrades under hösten och början på vintern vilket resulterade i att han togs ur spannet. Hans träning ersattes av veterinärbesök.

Utan Karaks styrka blev behovet av fler hundar tydligt. Vi är ju två som vill köra, och Hiku och Chilly är unga. Eftersom jag känt länge att jag ville vänta med fler valpar tills Hiku och Chilly mognat lite mer, samt att behov fanns nu så kom vi överens om att ta in en till vuxen hund. Efter det beslutet följde andra beslut; tik eller hane? Ung eller lite äldre? Malamute eller husky?

Jag älskar alla polarhundar och är inte ”trogen” en viss ras. Vi har ju redan nu ett blandat spann med malamute och huskyblandningar. Det som fick oss att bestämma oss för siberian husky var att vi kände att det kunde vara kul med ett husky-spann, för fartens skull. Amy och Akira springer fint med malamuterna, men de får ju aldrig egentligen ”sträcka ut benen”. Om vi inte kör varsin eller ett tvåspann.

Efter det beslutet tog det inte lång tid innan vi plötsligt hade kontakt med Broscheit fang’s som faktiskt hade två husky-pojkar till salu. Unga, vänliga och dragvilliga pojkar, det gick ju inte att säga nej till! ❤ Så i helgen hämtade vi hem dem till flocken. Broscheit Fang’s Tywin Lanister & Broscheit Fang’s Tempo.

IMG_0596 (2)E

IMG_0695 (2)E

Introduktionen har gått som på räls och våra hundar verkar gilla de nya killarna. Hiku är Hiku; starkt zonförsvar och mycket integritet, men vänlig om ingen inkräktar på det som är hennes. Tempo och Ty verkar vara världens snällaste och respekterar hennes önskan. Chilly verkar betuttad, Akira spelar svårflörtad men vill hela tiden leka, och Amy är förvånansvärt intresserad av de nya unga pojkarna. Hon springer faktiskt och leker lite med dem, vilket hon inte brukar göra särskilt ofta nu för tiden.

Vi har hunnit med att köra killarna ensamma, prova på 6-spann för första gången, samt köra ett fyrspann med bara huskies, vilket var grymt roligt. Då fick Akira och Tempo gå i lead och Amy med Ty i wheel, vilket fungerade superbra!

20180215_183525

20180215_183523

Men djupt inne i hjärtat, omsluten av en mur av förnekelse, bultar sorgen och saknaden efter Karak, som lämnade oss för inte så länge sedan. Det är en förlust som sliter hjärtat ur bröstet, och jag har inte kunnat, och kan knappt skriva om det nu heller. Det gör fortfarande för ont. Och så snabbt efter den obeskrivliga sorgen jag kände efter Dia. Jag har slutit mig, lidit i min ensamhet, förnekat. Men snart kommer jag kunna släppa taget. Snart. Vi saknar dig Karak, älskade vän. Hälsa till Dia när du träffar henne ❤

Kampen mot kylan

Posted on Updated on

Jag lider av en åkomma som gör mitt intresse för vintersport problematiskt. Jag har en diagnos som heter Raynauds fenomen och som innebär att muskulaturen kring blodkärlen i fingrar och tår drar ihop sig vid kyla (och även vid stress), vilket leder till att fingrar och tår blir vita och kalla. Man blir inte bara kall; man blir jävligt kall, det smärtar otroligt och man domnar i fingrar och tår. Det jobbiga är också att det inte behöver vara särskilt kallt alls för att anfallen ska sätta igång. Jag kan drabbas av detta på sommaren om det t ex blåser.

Så vad kan man göra? Det finns inget botemedel. Läkarna säger följande; håll dig varm om händer och fötter. Och det hade ju egentligen inte varit några problem om det inte vore för detaljen att det inte spelar någon roll hur många lager man tar på sig, man blir ändå kall.

Jag ska ge er ett exempel:

Ikväll tog vi en tur med släden. Ute var det -17,8 grader. På fötterna hade jag tjocka sockor och mina icebugs (som ska klara minst 20 minusgrader). Inte nog med det; i skorna hade jag även batterivärmda sulor som jag nyligen införskaffat mig. På händerna hade jag ett par tunnare fingervantar under ett par tjocka tumvantar. Vi körde inte heller särskilt långt, runt 5 km. Nästan hemma, på vår uppfart, sprang jag med hundarna och släppte in dem på gården med dragselar och allt på. Sedan rusade jag mot huset och med stela fingrar, kalla som istappar fumlade jag med nycklarna i låset. Fötterna kändes som tålösa köttklumpar i skorna. Fick upp dörren och kastade mig in i hallen, väldigt nära att börja böla slet jag av mig skorna och stapplade fram till brasan. Sedan låg jag framför brasan och svor långa haranger och led helvetets alla kval innan smärtan sakta började avta.

Hur ska jag klara av den här sporten? Hur ska jag klara av att vara ute i flera timmar på ett fjäll? Snacka om att man har helt fel sjukdom med tanke på livsstilen. Vägrar ju ge upp mitt liv. Sitter och klurar. Det tråkiga är att mina nya sulor inte hjälpte för fem öre, inte i denna kylan i alla fall. Men jag tror helt enkelt att jag måste skaffa helt andra skor. Nog för att mina icebugs är grymma, men de är helt enkelt inte tillräckligt varma.

Jag minns att jag redan som barn frös otroligt mycket ibland när vi var i fjällen och åkte slalom. Med åren började jag förstå att sättet jag frös på inte var riktigt ”normalt”. Jag har ju också valt ett jobb nu där vi är ute i princip hela dagen. Det är väldigt jobbigt och besvärligt att lida av det här när man är en person som älskar vintern. Men det finns ju egentligen bara en väg att gå i kampen mot kylan, och det är att försöka hitta riktigt varma kläder… Tips mottages med glädje! 

20180205_194608

Tre tvåspann och ett skoterspår

Posted on Updated on

Gårdagen bjöd på släde! Vi åkte iväg till en vän som hade kört upp spår med skoter. Inte långt från henne ligger det hus vi budade på först men förlorade och vi måste åka förbi det för att komma till henne. Det ligger där som en påminnelse om vad som hade kunnat vara. Vår kompis bor precis så som jag drömmer om att bo; mitt ute i skogen utan nära grannar, omringad av bra dragvägar. När man kör upp mot hennes hus sveper ljudet av polarhundarnas ylande genom skogen och jag hamnar i ett tillstånd av inre frid.

Hon hade även en extra släde som Andreas lånade, så det blev totalt tre stycken tvåspann. Att köra drag tillsammans med vänner har blivit det vi gör på helgerna nu för tiden, och jag känner mig berikad. Vi körde i olika konstellationer; jag började med att köra först med Hiku och Akira, sen bytte vi så att vi låg sist, vi fick tillfälle att träna omkörning och hann även med fika och polarhundssnack.

Det var också väldigt kul att för en gångs skulle få köra i ett skoterspår. Bara det här att det faktiskt är snö känns som en välsignelse. Det ska vara minusgrader ett tag, och vi håller tummarna att det blir så också. Jag vill mer.

2n

Slädkörning ”is the shit”

Posted on Updated on

Jag försöker att unna mig själv att vara försiktigt positiv och hoppfull. Prognosen visar att det kommer en front med minusgrader och snö inte bara i Norrland utan även här nere hos oss.

Så fort vi kom hem från jobbet idag tog vi fram släden för att ta en liten tur innan middagen. Det ska komma ännu mer snö imorgon, så ikväll blev det en testtur för att få se hundarnas kapacitet samt snöstatus. De plogar här på våra vägar, vilket gör att det fortfarande är på gränsen. På de vägar där vi brukar köra barmark ligger det ett tjockt lager med tung blötsnö, vilket skulle bli alldeles för tungt för hundarna.

Men jag har faktiskt betalat lite till en lokal skoterklubb för att få köra i skoterlederna, så det måste vi prova nu när det ska komma snö på riktigt.

Även om jag tycker att barmark är betydligt lättare att ägna sig åt än slädkörning så är det som om ingenting kan mäta sig med det här, och jag vet inte riktigt varför. När vi kör vagnen kopplar vi på hundarna, sätter oss och far iväg, om än efter lite förberedelser så klart. Det rullar lätt och fort, inga konstigheter, bromsar som greppar i ett fast underlag. Slädkörningen innebär oftast mer förberedelser, eftersom man ska klara av kyla och väder på ett helt annat sätt. Stå i minusgrader och koppla linorna på taggade hundar, fumla med nacklinor i ett försök att slippa ta av sig handskarna. Vädret påverkar inte bara upplevelsen utan även förutsättningarna för draget. Mjuka fina skoterspår, hårda och isiga vägar eller tung blötsnö… Att få stopp på en släde som far i slirig snö efter ett starkt hundspann är inte alltid det lättaste. Men ganska ofta är det tvärtom för oss; det är tungt, det går långsamt, man får hjälpa till själv (oftast då man inser att man behöver fler hundar :p).

Så ja, för mig innebär slädkörning mycket mer jobb, men det är också det som är ”the shit” liksom. När man står där på släden och hundarna jobbar på, då är det värt allt jäkla slit! 

20180201_173216

The best is yet to come

Posted on

På ett sätt är det sorgligt att tänka på det där, men samtidigt är det faktiskt mitt favoritcitat. The best is yet to come betyder för mig ett oinskränkt hopp om att saker alltid kan bli bättre, att det är värt att kämpa för ett bättre liv.

Jag minns så tydligt att jag skrev ett liknande inlägg i slutet av 2014. The best is yet to come. Att nu kommer den bästa tiden i livet, nu kommer allting att bli bra. Någon månad senare vändes livet upp och ner och benen slogs undan för mig.

Så visst, jag ska erkänna att jag kan känna ett motstånd mot att hoppas och tro för mycket. Det kan vara svårt att skriva eller tänka såna ord utan att se olyckans ansikte i vitögat.

Samtidigt är jag nog en person som har oförskämt mycket hopp om framtiden. Jag slutar liksom aldrig tänka att även om ALLTING aldrig kommer att vara bra, så kommer saker och ting att kunna bli BÄTTRE.

Jag känner verkligen så nu. 2018 är mitt år. 2015 var tragedins och sorgens år, 2016 var ett år av utmaningar, försök att påbörja ett nytt liv, stunder av glädje men också en känsla av att vara hopplöst vilse… 2017 var en blandning av hopp, inspiration, glädje men också förtvivlan. Hopp om att allting gick mot rätt håll, att jag visste tillslut vad jag ville, men också en förtvivlan över hur djupa sår jag upptäckte faktiskt fanns inuti mig…

Så nu är vi här, 2018. Jag har hittat en person som vill dela min passion med mig, med nästan likvärdig passion 🙂 Jag har hittat min kompass och det är hundarna och draghundsporten, vi har startat vårt företag vilket har gått långt över förväntan, med en massa fina kunder och hundar! Nu är jag redo att leva, och inte bara överleva! Jag känner en stark känsla av att 2018 blir mitt år. Nu har jag energin och resurserna att leva lite mer som jag vill; vi kommer att utöka vår flock, träna mer intensivt och förbereda oss inför nästa steg; att prova på att tävla 🙂

Tack alla underbara vänner jag har hittat inom hundvärlden och framför allt inom draghundsporten. Det är ni som förverkligar mig och som har fått mig att hitta hem ❤

33

En riktig draghelg och nya nivåer

Posted on Updated on

Det var drag i helgen! I lördags åkte jag och Andreas ut med släden för att passa på medan snön ligger kvar. Vid vägen vi tänkte köra hängde dock en jakt pågår-skylt så vi fick ta en annan väg. Men dagen bjöd på kyla och sol, helt perfekt väder för att vara ute. Vi körde båda på släden vilket gjorde att det bitvis blev lite tungt för hundarna, och det märks att de är lite otränade efter våra veckor med is här nere. Jag provade en gammal sele, modell spårsele, på Amy och den satt faktiskt så att den inte låg mot hennes bandage. Eftersom hon är så pigg och sugen på att springa fick hon springa med i spannet med den selen, och ingen var gladare än Amy.

IMG_0029 (2)E

IMG_0040 (2)E

IMG_0057 (2)E

IMG_0069 (2)E

IMG_0075 (2)E

IMG_0090 (2)E

På söndagen fortsatte våra äventyr då vi styrde kurs mot Norrtälje för att köra tillsammans med Charlie och Nicole och deras huskies. Vädret var fortfarande strålande vackert, men det blev barmarksdrag eftersom snömängden på vägen vi skulle köra inte räckte till för släde. Andreas körde vagnen med Akira och Hiku och jag körde cykel med Amy och Chilly.

Det var en väg full av störningar; söndagsstrosande människor, hästgårdar, lösa hundar, skällande hundar och bilar… De flesta störningarna klarade de över förväntan och det gick även bättre än förväntat att hänga med de snabbare huskyspannen. Ibland stannade de och väntade in oss, men jag upplevde ändå att vi bara låg strax bakom.

Efter ungefär halva vägen stannade vi för att fika. Hundarna sattes på stakeout medan vi njöt av varm dryck och bullar. Det blev en rätt lång paus och sedan skulle vi ta en lite annan väg tillbaka.

Hundarna kämpade på så oerhört bra även om det märktes att de var trötta på slutet. Och inte undra på, för när vi kom tillbaka till parkeringen visade det sig att vi hade kört betydligt längre än vi brukar köra. Men det var en rolig upplevelse. Det känns som om vi nådde nya nivåer.

VIRB0093-2_Moment(2)k

VIRB0093_Moment(9)

VIRB0093_Moment(10)

20180121_133721

Dags för fika

20180121_140532

Hundarna vilar på stake out

27043485_1948532852078613_547731188_n

Chilly, Akira, Hiku och Amy på stake out, fotade av Charlie Lundgren

21850639_1948532838745281_1169020277_n

Hiku fotograferad av Charlie Lundgren

27045176_1948532848745280_2145409360_n

Akira fotad av Charlie Lundgren