Drag

Norrland lockar

Posted on Updated on

För varje säsong som passerar här nere i Uppland blir drömmen om Norrland allt starkare. 

Jag vill ha de där ytorna. Mer natur och färre människor. Jag vill åt ett lugnare tempo och en närhet till det vilda. Jag vill ha långa bra dragvägar, mil efter mil. Jag vill ha bergen, fjällen. Jag vill ha snön och kylan. 

Hela min släkt kommer båda från Norrland så jag har det väl i blodet. 

Men med ett nysyartat företag och en massa saker på gång så får Norrland vänta ett tag till. Däremot planerar vi att åka upp ett par gånger nu i vinter och köra hundarna. Nu kör vi på leriga skogsvägar som alla tar slut för fort. 

Jag vill se hundarna i sitt rätta element på nåt vis. Omgivna av snö, hårt arbetande på en skoterled över fjället. Solsken eller snöyra, det är bara olika utmaningar och olika upplevelser. Jag älskar att uppleva naturen i all sin kraft, inte bara de fina dagarna. Ge mig Norrland oförskönat och levande.

Jagade av skymningen

Posted on

Jag har ju skrivit tidigare att jag älskar mörkret. Och det gör jag. Det finns dock en sak som är lite trist så här års, och det är att de allt färre timmar som är ljusa inträffar då man är på jobbet. Vissa saker vill man göra i ljus; gå i skogen, dra (gillar att dra i mörker men det är också trevligt att dra när det är ljust ibland), fota, träna hundarna i andra saker än drag osv…

Idag var det dags för drag efter jobbet, och trots att vi nästan kastade i oss middagen (man vill gärna ha lite mat i magen efter att ha varit ute i fyra, fem timmar), snabbt selade på hundarna och slängde in oss i bilen för att åka bort till den närmaste dragvägen, så vann vi inte kapplöpningen mot skymningen. Så det fick bli en dragtur i mörkret, igen. Jaja, vi får satsa på drag i ljus på helgerna helt enkelt, för nu kommer mörkret komma allt tidigare på eftermiddagarna.

Framför allt är det svårt att ta fina foton och göra fina bilder när det är kolsvart ute, och sånt tycker ju jag är väldigt roligt. I övrigt går det väldigt bra att köra i mörkret, det är till och med mysigt!

Idag gick Karak ensam i lead första etappen, och sedan provade vi att sätta Hiku och Amy längst fram igen, eftersom vi vill träna upp Hiku till ledarhund. Chilly fick prova på att springa med i spannet igen en kort sträcka och hon klarar sig väldigt bra. Vi är lite försiktiga med henne, eftersom hon fortfarande är rätt valpig i kroppen och behöver växa till sig en hel del. Men vi placerar henne i team vilket gör att det inte blir så mycket belastning.

VIRB0046_Moment(6)

VIRB0039_Moment(13)k

VIRB0046_Moment(11)g

DCIM100_VIRB

Sin egen lyckas smed

Posted on

Ibland kan jag känna mig sorgsen när jag tänker tillbaka på hur jag har slösat tid på att vara missnöjd med min tillvaro utan att göra någonting åt det. Samtidigt är jag övertygad om att många saker har behövt få ta tid. Sår har behövt läka, styrka har behövt återvända, livsglädje har behövt växa. I januari är det tre år sedan världen plötsligt rasade under mina fötter och livet vändes upp och ner. Vissa skador går fort att reparera, andra sår läker långsamt. Nu…först nu är jag på starka ben igen. 

Att ångra saker man gjort eller inte gjort, eller att känna sig bitter eller missnöjd över det som varit tjänar ingenting till. Det kommer inte att ändra på det förflutna och det kommer inte att göra mig till en lyckligare individ. Det jag verkligen har tagit fasta på är att man faktiskt är sin egen lyckas smed. Det är jag, och bara jag, som kan förändra min livssituation. Även i den djupaste chocken kände jag någonstans en övertygelse om att livet går vidare. Man har ju liksom inget annat val.

För mycket tid har gått åt till att tvivla, vara rädd för misslyckanden, låta min egen passivitet ta överhanden. Jag är en person som lätt drar mig tillbaka, sluter skalet. Går in i min comfort zone. Men nu har jag också en ny sida av mig själv som kämpar emot allt detta. Som peppar mig och släpar mig tillbaka ut i livets rampljus. Den tvingar mig att tro på mina idéer, att våga leva och inte bara överleva.

Med nya företaget känner jag mig mer levande än på många år. Det är ett mål jag har nått, efter en lång tids kämpande.

Och lever gör jag också genom hundarna, och draget. Jag tvingar ut oss i bäcksvart mörker och slagregn, med pannlampor och regnkläder, och hundarna påbyltade med reflexer. Jag gör det dels för att hundarna behöver det, men också för att jag vet att det gör mig glad. Det gör mig levande. Det är min kamp mot mig själv; ut och lev livet! Var inte rädd för misslyckanden, våga prova! Det känns som om jag har famlat runt i en dimma som jag nu har hittat ut från, och allting känns väldigt klart. 

VIRB0018_Momentl

Att låta hunden göra det den älskar

Posted on Updated on

Finns det någonting bättre än att se en hund utföra det arbete som den är skapt för? Att se hunden i sitt rätta element, göra det den älskar? För mig är det den absoluta höjdpunkten i hela hundägarskapet. 

När jag ser hundarna jobba framför vagnen eller släden, när jag ser dem kämpa och när själva draget är belöningen för dem; inte godis, inte lek eller klapp, fylls jag av en känsla av perfektion. Hundarna gör det därför att det är just detta som de är skapade att göra. Det är det jag älskar med draghundar. De jobbar inte för att belönas utav mig; de gör det för att det finns i generna.

Jag lär dem grunderna som krävs för att vi ska kunna hålla på: höger, vänster, stanna, höger sida, vänster sida, vänd. Jag uppmuntrar dem att ta i och att utvecklas som draghundar. Men grunden kan de redan, den finns redan där.

Detta gäller ju alla arbetande hundar, oavsett om det är vallhundar, jakthundar, draghundar eller brukshundar. Men kärnan är att de ska få göra det som de är avlade att göra. Inte enbart för hundens skull faktiskt. Jag tror att när man ser sin egen hund där den ska vara så växer man lite som hundägare, och man lär sig förstå sin hund på ett djupare plan. Man kan förstå beteenden som i vardagen kan vara lite ”besvärliga”. När man ser draghunden arbeta och ge allt i selen, så får man en förståelse för att den hela tiden vill framåt, vill springa, att det kan vara lite svårare att få en sån hund att gå fint i koppel, till exempel. Eller att jakthunden gärna vill spåra och jaga, vallhunden vill valla. Sen såklart det faktum att en draghund som faktiskt får jobba och dra får utlopp för sina behov och tar kanske inte ut det lika mycket på vanliga promenader.

Det finns alltid individer som inte passar för det jobb de är avlade för, som hellre vill vara sällskapshundar. Men detta är inget man kan utgå ifrån när man köper en valp. Ta hundens ursprung på allvar och vara beredd att ge den det liv den behöver leva för att få utlopp för sina behov. Och på samma sätt får man ju vara beredd på att draghunden kanske inte vill dra, jakthunden kanske inte vill jaga. Det är en individ man skaffar och man får vara lyhörd för vad som passar just den.

Men när man har de där individerna, som bara älskar det de gör, då behöver jag inte så mycket mer här i livet. Och det är därför jag älskar vintern. Det är polarhundarnas rätta element. Det är när vi kommer ut i vinterlandskapet, hundarna i sin tjocka päls, rustade för kylan och köldrök från andetagen; då ser jag deras urkraft, då ser jag dem på riktigt. 

VIRB0028_Moment(10)y

Premiär för femspannet

Posted on Updated on

Dags att låta Chilly få prova på att springa en kort liten sträcka i spannet, dags att testa vårt femspann! Kopplade på en extra draglina till Karak längst fram som fick gå ensam i lead, sen Akira och Hiku och sist Amy och Chilly i wheel. Detta fungerade väldigt bra, ända fram till det var dags att vända. Vi körde en väldigt kort sväng eftersom Chilly bara skulle få testa på, och vi har dåligt med slingor som går runt. Det är en svaghet hos Karak, som annars jobbar på väldigt bra: han gillar inte att vända. Då ska det rullas, nosas, kissas och göras allt för att förhindra en resa tillbaka mot bilen. Men han känns också ganska trött, till skillnad från de andra hundarna. Och det är ju klart att han är otränad, eftersom det har varit sommar. 

Efter att vi hade vilat och skulle köra hem testade vi lite nya placeringar i spannet. För första gången satte vi Karak längst bak i wheel. Detta för att förhindra honom från att hela tiden gå ner i diket och kissa och få med sig hela spannet. Och plötsligt jobbade han bra igen! Det är ju också så att vi måste träna upp nya hundar till lead, så vi testade Hiku och Akira längst fram. Men eftersom de båda är unga och oerfarna så blev det lite för spretigt, framför allt från Akiras håll, så då satte vi Akira bakom (Chilly fick springa lite lös), och Amy framme i lead med Hiku, och Karak ensam längst bak i wheel. Det fungerade faktiskt riktigt bra!

Som ni hör så är det lite pyssel med att hitta rätt placering åt rätt hund så att helheten blir bra, vilket inte är så lätt när man bara har fem hundar. Tanken är att träna upp Akira och Hiku till ledarhundar, men det där handlar ju också om att se vilka individer som passar var, och det visar sig under resans gång.

Men sen har vi insett en annan sak och det är att vi behöver en bättre barmarksvagn. Det har vi sagt länge nu, men de är inte så lätta att hitta om man inte vill betala multum. ) Vi har ju en del andra utgifter så här i starten av företaget). Den vagnen vi har är för lätt för att köra hela spannet med en person, så vi åker båda två på den, vilket ger den mer tyngd. Det är både bökigt och obekvämt, men det går. Vi kör annars mycket med cykel och två hundar var, men det bästa är ju att få köra hela spannet!

Well, well. Hösten är kort och vi hoppas på en vinter med snö! Så får det bli en ny vagn till våren…

DCIM100_VIRB

20171007_150621

Nu kommer det älskade mörkret

Posted on Updated on

Ibland känns det som om det bara är jag som kan uppskatta när mörkret och höstrusket kommer. Men det gör inte så mycket, jag kan förstå att man kan tycka att det är jobbigt… Det är mörkt när man går upp, mörkt när man kommer hem och så vidare. Jag erkänner att jag kanske inte alltid älskar regn, och det har verkligen regnat de senaste dagarna. Riktigt höstregn, med blåst och löv som tappar greppet om träden. Regnet kan jag vara utan (även om jag ibland faktiskt tycker att det är mysigt med regn). Men jag älskar att tända ljus, att låta elden spraka i kaminen, att sätta på hundarna reflexer och att se omvärlden i starkare kontraster. På något sätt känner jag mig mer levande, mer närvarande. Jag kanske har nåt mörkt i min själ som gör att jag trivs i allt det svarta, jag vet inte. Skämt åsido, det är nåt magiskt med mörkret, så är det bara.

Det finns också fler fördelar med mörkret, och det är att hästgårdarna runtomkring tar in sina hästar tidigare på kvällarna, vilket i sin tur gör att vi har börjat våga köra drag från huset. Annars brukar vi åka iväg för att dra, då främst Akira triggas lite för mycket av hästarna. Det går väldigt bra om hästarna bara står inne i hagen, men de har en tendens att komma fram till stängslet som är alldeles vid vägkanten, och det har blivit för stor störning för Akira. Hon har dock blivit mycket bättre kring hästarna, så vi har en plan att börja prova lite smått hur det går.

Så ikväll blev det en kort höstpremiär för vagnen och hela spannet, och Chilly fick en riktig dragsele på sig och sprang i lina bredvid. Hon sprang på riktigt bra och drog fint i selen. Och Hiku är ju superb! Inga konstigheter där inte, hon har det i blodet. Filmade en liten snutt med min GoPro och hann precis föra över filmen på datorn här hemma innan kameran bara dog! Så det får bli en ny nu, då den gamla verkar ha gjort sitt. En nackdel med mörkret är ju faktiskt att det blir väldigt dåliga bilder och filmer, men det kan jag leva med.

20171003_185827

 

Äntligen känner jag livsglädje

Posted on Updated on

Nu börjar det rulla på. Nu börjar det kännas som om jag lever igen. I veckorna jobbar jag, på helgen har jag helg. Det är så jag vill ha det. De första två veckorna på jobbet har varit intensiva, men roliga. Jag har somnat helt utmattad på kvällarna, men vaknat pigg på mornarna. Jag har mått bra. 

Vi har börjat dragträna på riktigt och det är en sån underbar känsla att äntligen få komma igång, jag har längtat såå länge. Det känns också som om det kommer att bli en bra säsong med bra hundar. Nu har vi fem hundar, alla draghundar. Alla kan följa med (Chilly är ju för ung för att dra, men hon kan springa bredvid, lära sig). Amy kommer att fasas ut när Chilly kommer in.

Nu tränar vi på kommandon, höger och vänster, omkörningar. Det är ju fiffigt när man är två, att man kan öva på att köra om varandra. Vi kör korta sträckor, pausar och varvar mellan olika hastigheter.

 

I övrigt njuter vi av hösten och dess svampar och vackra färger. Så fort vi hade ätit upp vår lördagsfrukost i morse packade vi in hundarna i bilen och åkte ut i skogen. Vilken lycka hundarna utstrålade när de släpptes från sina koppel och kunde sträcka ut, bara rusa runt i mossan, bland träd och ormbunkar. Jag blir alltid alldeles varm i hjärtat när jag ser en lycklig flock som trivs med livet. Då trivs jag också med livet, vad mer behöver man liksom?

Vi kom hem med en hel del trattkantareller samt en bunt med trötta och glada hundar. Det slog mig då, att allting plötsligt känns så bra. De flesta pusselbitarna har fallit på plats. Sen har det varit lite väl hektiskt. Förutom att vi har jobbat om dagarna har vi träffat en del kunder på kvällarna, plus att vi har haft saker inbokade sen tidigare. Men sånt kan man ju styra över. Och jag har hellre lite för mycket att göra än att jag hamnar i passivitet. Trots att det har varit fullt upp från morgon till kväll så känner jag mig piggare än på länge. Jag känner livsglädje och det var väldigt länge sedan jag kände så. 

Just ja! I morgon står vi som säljare på höstmarknaden på Skorkebo gård. Så har du vägarna förbi så missa inte en dag med en massa djur och prylar 🙂 Evenemanget hittar ni här

IMG_5276 (2)E

IMG_5287 (2)E

IMG_5446 (2)E

IMG_5308 (2)E

IMG_5447 (2)E

IMG_5500 (2)E

IMG_5299 (2)E