Liten film från Lofsdalen

Just nu lever jag på minnen och försöker att hantera alla frågetecken i mitt huvud. Vi står inför förändringar, beslut som ska fattas. Sista tiden har varit hektisk och jag försöker hitta tillbaka till mig själv; till inspirationen, kreativiteten och glädjen. Jag har sista tiden tappat allt det där, det har inte funnits tid eller ork.

Vem är jag när allt det där försvinner? Ett skal. En robot. Utan kreativiteten är jag ingen. Jag saknar att måla, att teckna, att skriva. I morse vaknade jag klockan fem av att hjärnan gick på ett tomt högvarv medan kroppen kändes tung som bly, en mycket märklig kombination. Jag blev rädd. Att jag ändå kan sitta här ikväll och skriva tar jag som ett mycket gott tecken. Det finns i alla fall en möjlighet till återhämtning.

Vi har isgata här hos oss nu, så vi har en tillfällig paus i draget. Hundarna känns harmoniska med varandra, så på det planet är det lugnt. Pojkarna börjar vänja sig lite vid att vara inomhus, och de verkligen älskar att få komma in. Medan Ty är överallt samtidigt är Tempo lite mer försiktig. Ikväll när jag kikade in i köket hittade jag Ty liggandes nästan på rygg i diskhon, vilket var bland det roligaste jag sett på länge.

Jag delar med mig av en liten film jag klippte ihop från våra turer i Lofsdalen. När jag vill drömma mig tillbaka ❤

Själens inre rop

Hemma igen efter några underbara dagar i Norrland. I lördags styrde vi mot Lofsdalen för att tillbringa några dagar tillsammans med Nicole och Erik, samt besöka draghunds-VM i Sveg.

Det är svårt att förklara den känslan som infinner sig i mig varje gång jag kommer norrut. Det är som om själen plötsligt känner sig hemma, mitt inre hittar ett lugn. Jag blir uppslukad av naturen och de stora vilda som breder ut sig i fjärran. Fjällen som reser sig mäktiga i bakgrunden och får allting annat att krympa. Jag känner mig liten i kroppen men stor i sinnet.

Tanken var att vi skulle hälsa på ett par dagar i Lofsdalen, för att sedan fortsätta norrut till Sulviken, men den årliga valpträffen blev inställd på grund av sjukdom. Så det blev ett par dagar till i Lofsdalen som vi spenderade på de bästa av sätt; köra hund och umgås med vänner.

Att besöka VM i draghund var häftigt, även om vi bara kunde vara med på söndagen. Att se alla dessa ekipage vid startlinjen kan ju väcka tävlingslusten i vem som helst, till och med i mig, även om jag är en ängslig själ som är en aning rädd för att tävla.

IMG_1490 (2)E

IMG_1494 (2)E

IMG_1504 (2)E

IMG_1505 (2)E

IMG_1516 (2)E

En annan ny upplevelse som jag tar med mig hem från den här resan var hundkörning med ett större spann uppe på fjället. En dröm jag har haft väldigt länge. Det är liksom målet med allting vi håller på med, det är dit vi strävar, där våra drömmar är.

På måndagen satte vi ihop till ett sjuspann och ett trespann. Jag och Nicole (Nicole körde och jag satt i släden) tog det större spannet (Nicole och Eriks hundar samt Amy, Chilly och Ty) och Andreas körde efter med trespannet (Akira, Tempo och Hiku). På onsdagen tog jag och Nicole en tur med nio hundar; deras hundar samt Akira, Tempo, Amy och Chilly.

Det är svårt att förklara tjusningen med storspann, det är svårt att riktigt förstå förrän man står där mitt i den darrande stämningen, omgiven av hundar som skriker av upphetsning inför den kommande uppgiften. Det är egentligen inte antalet hundar utan deras gemensamma kraft som fyller mig med upprymdhet. Nio individer, ett stegrande rus. En ökande puls, nerver på max. Det är som en drog; man vill bara ha mer.

Hur kommer man tillbaka hem efter det här? Hur står man ut med Uppsalaslätten efter en vistelse bland höga fjäll och djupa dalar. När det bara behövs en utsikt över vitklädda vidder för att bli lycklig, hur hanterar man tomheten när allt det där försvinner? Hur länge ska man ignorera själens inre rop? Hur rättfärdigar man att man förvägrar sig själv den lycka som står att finna?

Min kropp är tillbaka, men mitt sinne är kvar där uppe. 

IMG_1702 (2)E

IMG_1717 (2)E

IMG_1683 (2)E

IMG_1742 (2)E

IMG_1856 (2)E

IMG_1776 (2)E

Fjällen kallar

Snart är det dags. Mitt hjärta längtar, min själ behöver det här. Vi åker norrut på en liten resa, för att få en glimt av draghunds-VM, träffa vänner och härliga människor, en massa fantastiska hundar och köra släde i världens vackraste natur; fjällvärlden.

Jag ska vara ärlig. Den senaste tiden har varit tuff på flera plan, både privat och på företagsfronten. Jag har i princip aldrig varit ledig, min hjärna har gått på högvarv och jag har vid flera tillfällen faktiskt fruktat att den tillslut ska lägga av på grund av överbelastning. Utmattning. Jag måste stoppa mig själv. Och ni vet, det är inte alltid det där glamorösa och självupplyftande åå jag jobbar så hårt för mina drömmarjag är en sån eldsjäl osv... Ibland är det bara jävligt mycket ändå, en massa arbete som man liksom inte har valt själv. Saker som måste byggas upp från grunden när man egentligen bara vill hoppa över några steg på vägen.

Kanske är det bra att min hjärna skriker stopp. Jag har inga som helst planer på att jobba sönder mig själv, varken kroppsligt eller själsligt, för det är idioti. Jag är inte den personen som arbetar tills jag stupar. Jag är varken odödlig eller osårbar. Jag ropar på hjälp innan dess, jag lyssnar på min kropp. Jag vill räcka i längden, jag vill bygga upp någonting hållbart.

Så den här Norrlandsresan kunde inte kommit mer lägligt. Nu måste jag pausa lite. Andas natur och stillhet. 

DSC00665 (2)

Sulviken förra året

Fantastiska vinter!

Jag tänker tillbaka på förra vintern som bestod av korta, korta perioder av snö och i övrigt is, is, is. Jag mådde väldigt dåligt på grund av att vi aldrig kunde komma ut och köra, kunde knappt gå promenader på grund av all blankis på våra vägar.

Den här vintern började lite likadant och jag fasade för att det skulle bli en repris. Men alltså, wow, vilken vinter vi har! Tillslut kom den även hit ner till Uppland. I flera veckor har vi haft snö och minusgrader nu, och de senaste dagarna har det varit ända nere vid tio minusgrader och ännu kallare, med en hel del snöfall.

Jag påminner mig själv om att jag ska njuta, att jag ska leva här och nu och ta till vara på vintern. Och det gör jag också. Vi ägnar oss åt en hel del slädkörning och bus i snön! I söndags hade vi en sån där fantastisk slädtur; nästan en mil genom ett glittrande vitt landskap i solsken och tio minusgrader. I går kväll var det inte lika idylliskt; tretton minusgrader, snö och blåst, svinkallt och mörkt. Men hundarna drog så otroligt bra och släden gled snabbt och lätt på den snöpiskade vägbanan, vilket gjorde det till en fantastisk upplevelse. Och en sak hade de båda slädturerna gemensamt, och det är att det var RIKTIG VINTER.

IMG_1233 (2)E

IMG_1241 (2)E

IMG_1209 (2)E

IMG_1224 (2)E

När flocken växer

Nu har grabbarna varit hos oss i två veckor. Det är ju faktiskt ingenting, men ändå tycker jag att det har gått väldigt bra! De är otroligt snälla och glada. Chilly är kär, Akira och Amy har börjat leka med VARANDRA, vilket de nog aldrig har gjort tidigare. Men det finns en lite tjej som är lite mer skeptisk till det hela och det är Hiku. Hon har egentligen ingenting alls emot dem, tvärtom, men hon är en individ med större integritet än de andra. Att ta in nya hundar på hennes revir är lite mer känsligt. Därför har vi tagit det extra lugnt med hennes och pojkarnas introduktion.

Eftersom grabbarna inte är vana vid att vara inomhus så bor de ute i hundgård till en början. Vi har börjat introducera dem för vår inomhusmiljö så sakteliga, för att på sikt även kunna ha dem inne med de andra, men att de bor ute är ganska bra just nu, för Hikus skull. Det gör att hon hittills inte behöver känna någon stress över att hon ska dela hus med dem. Vi tänker att det får komma successivt, i takt med att hon lär känna dem och blir bekväm med dem.

Jag tror att Hiku över lag är inne i en känslig period. Den enda hon leker med är Akira, hon är väldigt känslig kring resurser och vill ibland helst vara lite för sig själv. Så det får hon också. När de andra är ute och busar på gården kan Hiku vara inne och smaska på ett tuggben, -och hon är fullkomligt nöjd med det. Vi ser till att sänka kraven på henne och ge henne mycket kärlek när hon kommer och vill ha det.

Sänkt kraven för Hiku har vi även gjort i draget, då hon inte känns helt toktaggad just nu. Ibland går det jättebra och ibland mindre bra. Vi har slutat ha henne i lead (som hon har gått mycket i som yngre och gjort det strålande). Men nu vill hon inte. Hon har fått springa lite i wheel vilket fungerar mycket bättre, men ibland har hon också fått slippa. Hon har inte det behovet just nu, och vi vill inte göra draget till någonting negativt. Det vi ska prova mer framöver är att köra henne lite mer ensam också.

Det är ju en stor omställning för hundarna när det kommer in nya hundar i flocken. Och det måste få ta tid. Till råga på allt började Chilly löpa en vecka efter att grabbarna anlänt, vilket rörde runt lite i rutinerna. Men hennes löp försvann lika fort som det kom. Hon har inom kort tid haft två väldigt korta löp, och korta löp är ju alltid välkommet.

IMG_0764 (2)E

IMG_0889 (2)E

IMG_1122 (2)E

IMG_0856 (2)E

Det har onekligen blivit fart och fläkt i draget sedan Tempo och Ty stormade in i våra liv och deras sprudlande energi smittade av sig på de andra hundarna.

Ibland kör vi med ett husky-spann; Akira och Tempo i lead och Amy och Ty i wheel. Det blir ju en helt annan fart och det har varit otroligt kul att se Amy och Akira få sätta lite fart.

Vi kör ibland med alla sex, vilket är en fantastisk upplevelse och det har gått väldigt bra. Där får Akira och Tempo gå i lead, Ty och Chilly har gått i team och Hiku och Amy i wheel.

Ibland kör vi även femspann; de fyra huskyna först och en av malamuterna i wheel vilket också har fungerat kanon. Hiku har lite svårt att hänga med när det går fort, då hon har lite kort kropp och korta ben. Så när Hiku är med ser vi till att hålla nere farten. Chilly har lättare att hänga med då hon är större och har längre ben.

Grabbarnas intåg i flocken och i familjen har verkligen berikat oss, de är fantastiskt fina killar och vi är otroligt tacksamma för att vi fick äran att få dela vardag och träning med dem! 

IMG_1176 (2)E

 

Bakom ett sexspann

Det aktiva livet tar på krafterna. Här sitter jag en lördagskväll, smuttar på en cider, lyssnar på musik men längtar egentligen mest till sängen. Hundarna ligger och sover tungt efter en lång dag.

Vi startade hemifrån efter frukost för att åka iväg till vår kompis Sassa och köra släde. In med alla sex hundarna i bilen, stanna vid ica maxi och köpa korv med bröd och sen ut på E4:an. Med en släde på taket och en stor skylt som lyder ”draghundar på väg mot nya äventyr” drar man till sig en del blickar så här på Uppsala-slätten.

Andra gången vi körde sexspannet och första gången med sexspann tillsammans med andra. Nya hundar i flocken, nya rutiner. Lite nervositet hade samlats längst ner i magen, men försvann efter en kopp kaffe och lite draghundsanekdoter i Sassas kök.

Att köra ett sexspann är egentligen den enklaste delen. Den svåraste delen är att rigga upp, särskilt med unga och lite oerfarna hundar. Trassel och taggade hundar som tjuter i högan sky. Fast faktum är att Tempo och Ty redan har lugnat sig en hel del om man jämförde hur de var första gången vi skulle köra dem i spannet. Nu när vi har kört dem några gånger så har de sprungit av sig den värsta överskottsenergin.

Att köra hund kan vara så otroligt olika från gång till gång. Ibland har man den där idylliska slädturen, när solen skiner mot kalla vita landskap och hundarna jobbar på som om inga bekymmer fanns i hela världen. Allting flyter på och man känner sig lycklig, stolt, levande och fri. Man är ett med sitt spann. Andra gånger går precis allting fel. Dåligt underlag; för mycket snö, för lite snö, isigt, moddigt. Hundarna är lite osugna eller övertaggade, linorna trasslar och man fryser. Hundarna verkar inte förstå vad man vill och tvärtom. Man känner sig irriterad, besviken och dålig men försöker att hålla det för sig själv. Ibland inträffar det också saker som gör att man känner att man lever och börjar fundera på om man ska börja med fågelskådning eller någonting annat mindre dramatiskt. Och så finns det ett spann däremellan.

Idag var det på det stora hela en lyckad dag! Med tanke på att vi nu har ett jäkla sexspann framför oss vilket är nytt både för oss och hundarna, det var ospårat och tungt på vägarna och grabbarna är nya hos oss så gick det strålande. Vi vågade oss till och med på en omkörning med hela spannet vilket gick kanon. Och den där känslan när allt flyter och man har ett ”moment” på släden, det är fan värt allt det där andra. Annars skulle man ju inte hålla på.

Som vi pratade om i Sassas kök; power makes speed. Vi bygger upp styrkan från grunden, både fysiskt och mentalt. Och för varje tur man kör har man lärt sig någonting.

Det blev lite över en mil, med paus vid en grillplats där vi grillade korv och drack varm choklad medan hundarna tränade att sitta på stakeout. Det som är bra med att köra hund är att man alltid vill ha mer. När det går dåligt vill man bara ut igen för att göra om, göra rätt. Och när det går så där bra så fyller det hela själen och får en att längta till nästa gång man ska ut. 

20180217_155155

20180217_132046E

IMG_0939 (2)E

IMG_0926 (2)E

IMG_0954 (2)E

IMG_0962 (2)E

IMG_0949 (2)E

IMG_0918 (2)E

IMG_0943 (2)E

IMG_0910 (2)E

Nytt kapitel

I helgen påbörjades ett nytt kapitel. Att vi behövde fler hundar visste vi sedan tidigare. Karak mådde inte bra fysiskt och hans tillstånd försämrades under hösten och början på vintern vilket resulterade i att han togs ur spannet. Hans träning ersattes av veterinärbesök.

Utan Karaks styrka blev behovet av fler hundar tydligt. Vi är ju två som vill köra, och Hiku och Chilly är unga. Eftersom jag känt länge att jag ville vänta med fler valpar tills Hiku och Chilly mognat lite mer, samt att behov fanns nu så kom vi överens om att ta in en till vuxen hund. Efter det beslutet följde andra beslut; tik eller hane? Ung eller lite äldre? Malamute eller husky?

Jag älskar alla polarhundar och är inte ”trogen” en viss ras. Vi har ju redan nu ett blandat spann med malamute och huskyblandningar. Det som fick oss att bestämma oss för siberian husky var att vi kände att det kunde vara kul med ett husky-spann, för fartens skull. Amy och Akira springer fint med malamuterna, men de får ju aldrig egentligen ”sträcka ut benen”. Om vi inte kör varsin eller ett tvåspann.

Efter det beslutet tog det inte lång tid innan vi plötsligt hade kontakt med Broscheit fang’s som faktiskt hade två husky-pojkar till salu. Unga, vänliga och dragvilliga pojkar, det gick ju inte att säga nej till! ❤ Så i helgen hämtade vi hem dem till flocken. Broscheit Fang’s Tywin Lanister & Broscheit Fang’s Tempo.

IMG_0596 (2)E

IMG_0695 (2)E

Introduktionen har gått som på räls och våra hundar verkar gilla de nya killarna. Hiku är Hiku; starkt zonförsvar och mycket integritet, men vänlig om ingen inkräktar på det som är hennes. Tempo och Ty verkar vara världens snällaste och respekterar hennes önskan. Chilly verkar betuttad, Akira spelar svårflörtad men vill hela tiden leka, och Amy är förvånansvärt intresserad av de nya unga pojkarna. Hon springer faktiskt och leker lite med dem, vilket hon inte brukar göra särskilt ofta nu för tiden.

Vi har hunnit med att köra killarna ensamma, prova på 6-spann för första gången, samt köra ett fyrspann med bara huskies, vilket var grymt roligt. Då fick Akira och Tempo gå i lead och Amy med Ty i wheel, vilket fungerade superbra!

20180215_183525

20180215_183523

Men djupt inne i hjärtat, omsluten av en mur av förnekelse, bultar sorgen och saknaden efter Karak, som lämnade oss för inte så länge sedan. Det är en förlust som sliter hjärtat ur bröstet, och jag har inte kunnat, och kan knappt skriva om det nu heller. Det gör fortfarande för ont. Och så snabbt efter den obeskrivliga sorgen jag kände efter Dia. Jag har slutit mig, lidit i min ensamhet, förnekat. Men snart kommer jag kunna släppa taget. Snart. Vi saknar dig Karak, älskade vän. Hälsa till Dia när du träffar henne ❤