Drag, Träning, Vardag

Vara trygg med sitt spann

Fredag och ännu en vecka har gått. Det som är så otroligt skönt nu är att det är ljust så länge på eftermiddagarna! Jag hade det verkligen tufft nu i vinter med allt mörker. Ljuset ger energi. Idag var vi hemma tidigt eftersom vi inte hade så många hundar på dagiset. Då blev det till att laga punka på vagnen och sedan ut med femspannet. De senaste två dagarna har det regnat mycket, vilket har förvandlat blankisen ute hos oss till snömodd. Så till och med vår lilla ”iskurva” upp till huset börjar tina.

Innan jag skriver vidare om det måste jag ändå dela med mig av min så kallade debut med cykeln igår. Det var ju punka på den också, som Andreas lagade efter jobbet och jag, glad i hågen, skulle ut på en premiärtur med Tempo. Kom inte så långt (men tillräckligt långt för att det skulle bli drygt att gå hem sen) innan jag hörde en smäll som lät som ett pistolskott. Sekunden efter känner jag hur bakdäcken börjar skaka och rassla. Jag förstod ju genast, jaha, punka på bakdäcket nu då. Hjulet var så illa däran att jag inte ens kunde leda cykeln tillbaka, så fick lämna den vid vägkanten, gå med Tempo hela vägen hem och sen ta bilen för att hämta cykel-fan. Fast jag passade faktiskt på att springa lite med Tempo på hemvägen, ja, så länge jag orkade i alla fall med mina klumpiga icebug-kängor och mina regnbyxor. Det var min lyckade debut, så nu har vi köpt hem ytterligare en cykelslang.

I alla fall, när jag kom hem igår på rätt dåligt humör så tröstade Andreas mig med att han skulle laga vagnen efter jobbet idag och så skulle vi ta ett femspann och köra. Och så blev det också, och inga exploderande cykelslangar idag! Framgång! 

Jag brukar kanske tjata om det här med störningar, men det beror på att det är en viktig del i vår träning eftersom vi bor som vi gör. Där jag bodde tidigare blev jag inte tvingad att träna på dessa saker eftersom min dragväg gick rakt från huset ut i skogen. (Miss that!) Men å andra sidan är det väldigt bra att tvingas att träna, för då blir det ju också gjort. Ju tryggare jag blir med mina hundar desto mer kan jag njuta av själva draget. 

Även om det inte alltid blir perfekt och vi har mycket att träna på, så är jag så otroligt glad över de framsteg vi har gjort. Förut vågade jag helt enkelt inte dra förbi hästhagarna då jag kände mig så osäker på vad hundarna skulle hitta på. Det resulterade i att vi alltid fick ta bilen och åka iväg för att dra, vilket vi nästan aldrig gör nu för tiden, om det inte är att vi vill hitta nya dragvägar eller dra med kompisar. Nu känner jag mig ändå så pass trygg att jag vågar mig ut. Vi är inte fullfjädrade, men vi gör framsteg hela tiden. Hästar går hyfsat nu, människor brukar inte vara några problem. Andra hundar är fortfarande svårt, och det möter vi så sällan, så det blir inte heller så mycket träning på det.

Jag tror att det är olika från person till person vilken grad av trygghet man behöver känna. Ironiskt nog upplever jag att jag var mindre brydd förut då jag var mer oerfaren. Men förmodligen berodde det på okunskap och oerfarenhet; jag visste inte om allting som kan hända och jag hade inte samma säkerhetstänk. Nu kan jag uppleva att det är precis tvärtom; att jag ibland är överdrivet orolig eller försiktig. Man måste ju också våga prova för att utvecklas. Sen berodde det nog även på att jag hade ett rätt litet spann. Jag körde ju aldrig fler hundar än tre, och dessutom var två av de hundarna rätt lugna i draget. Dia var ju ingen draghund och Amy har alltid dragit men aldrig varit typ…galen. Det var Karak som kom in med den andan i flocken, och sen kom Akira. Och draget hade fått en helt annan innebörd, och det ställde högre krav på mig.

Hur som helst, det är verkligen genuin glädje, när man märker att man gör framsteg, vi och hundarna tillsammans. Och att sätta upp mål för just oss, nu och här. ❤

20180406_170243(0)

Drag, Träning, Vardag

Presentation av Ty och Tempo

Jag har nog inte presenterat Ty och Tempo något närmare slår det mig nu. Och som två fantastiska tillskott till flocken som de är så är det verkligen på tiden!

Ty, ”Broscheit Fangs Tywin Lannister”, är född 7 augusti 2016 och är således bara ett år och åtta månader. Han kommer från Broscheit fangs kennel nere i Skåne och har nu varit hos oss i snart två månader. Ty är en energisk och framåt kille som älskar allt och alla. Det första han gör när det kommer främlingar hit är att kasta sig upp i deras famn. I flocken är han otroligt mjuk och inkännande och han är omtyckt av de andra hundarna.

I draget jobbar han oavbrutet, tills någon tvingar honom att sluta. Han är dock rätt ung och har inte riktigt hittat sitt sätt att arbeta, vilket resulterar i att han är överallt på en gång och är fenomenal på att trassla in både sig själv och den hund som går bredvid. På grund av sin höga energinivå så kan han också lätt skapa lite irritation från den hund som går bredvid honom, eftersom han hoppar, studsar och skriker. Men när han väl kommer igång och springer så är det inga problem. Däremot ser vi gärna att han får springa lite själv utan någon bredvid sig just nu, så att han får utrymme att ”böka” lite. Det är inte helt lätt eftersom vi gärna vill ha honom i wheel då han är duktig på att ta i. Och det optimala är att ha två hundar i wheel. Samt att den som går bredvid honom behöver besitta en del tålamod.

Men den här killen har stor potential och när han landar lite mer i draget så tvivlar jag inte på att han kommer bli en kanonhund att ha i spannet! En kanonhund i flocken och i familjen är han redan.

IMG_2309 (2)E

IMG_1226 (2)E

Ingen ovanlig syn, Ty har trasslat in sig lite igen 🙂 Som tur är så är Amy en otroligt tålmodig hund…

 

Tempo, ”Broscheit fangs Tempo”, är född 25 oktober 2015 och är två år och sex månader. Till skillnad från Ty så är Tempo lite mer försiktig. Utomhus hälsar han gärna på besökare om än lite mer reserverat. Inomhus däremot vill han helst gå undan. Det har nog också att göra med att det är lite nytt det här med att vara inomhus och han har inte landat helt i det. Han är otroligt snäll och väldigt vänlig mot de andra hundarna i flocken.

Tempo är lite lugnare i sitt temperament än Ty, men tänder till när det ska till att dra. Han är inte någon som hoppar och studsar som Ty, men han låter en hel del. Tempo går i princip alltid i led, antingen tillsammans med Akira eller ensam. Han har ett väldigt fint sätt att jobba och är för det mesta väldigt fokuserad på uppgiften. Tempo skulle nog funka i vilken position som helst, men vår satsning är att träna honom att bli en bra kommandoledare tillsammans med Akira.

Det ska bli otroligt kul att träna honom och se honom utvecklas och bli lite mer trygg i sig själv. Han har en väldigt bra arbetsmoral och det är en fröjd att se honom i spannet. Han är redan oumbärlig och en supergo medlem av oss.

IMG_2011 (2)E

IMG_1233 (2)EE

Tempo, alltid redo!

Drag, Tankar om hundar och hundträning, Träning, Vardag

Säsongens sista slädtur och the hard life of a musher

Hemma från säsongens sista slädtur. Vi träffade Sassa strax efter lunch och åkte ut på åkrarna vid hennes jobb, där spår har körts upp med skoter. Vi körde femspannet, med Akira och Tempo i led, Ty i team och Amy och Chilly i wheel. Det är inte lätt att få optimala placeringar när man bara har sex hundar. Hiku hänger ju inte med så bra när vi kör med huskygänget och även om vi kan köra långsamt så undviker vi just nu att köra alla sex. Chilly och Hiku har blivit svårare tillsammans. De har båda kort stubin och kan ryka ihop av många olika anledningar. De är ju nära i ålder, båda tikar samt malamuter så det är ju ingenting som är konstigt. Men vi vill inte riskera bråk i spannet. Helt enkelt. Både Hiku och Chilly är bra med de andra hundarna så vi kör i lite olika konstellationer bara.

Att ha sex hundar är otroligt mycket jobb. Och vi har ”bara” sex hundar. Det finns ju många som har betydligt fler. När man är så van vid det så tänker man ju inte på det, rutinerna flyter på, det är livet liksom. Men utomstående reagerar ibland på det och då när man tänker efter, jo det är mycket jobb. I princip all vaken tid har med hundarna att göra. Förutom en eller två timmar på kvällen innan läggdags då allt är klart, hundarna är matade och alla är på sin plats; några ute i hundgård och ett par inne.

Oftast tycker jag att allting flyter på bra här, och förutom Hiku och Chillys lilla tvist så fungerar resten av flocken superfint. Men ibland är det här slädhundslivet en utmaning. Den här vintern har vi dessutom haft allting med företaget som har tagit väldigt mycket tid och ork, och sen har vi kört nästan varannan dag med hundarna. Ibland är det först när jag har lagt mig i sängen för att sova som jag verkligen har varvat ner. Det börjar kännas i kroppen nu, så jag har passat på att försöka vila lite nu när det har varit is och vi ändå inte har kunnat köra. Det är ju inte det att det enbart är mycket jobb. Man skulle ju inte arbeta så hårt om det inte också vore för det att det är helt underbart att ha slädhundar. Men det är väl passionen som ibland kan vara lite farlig. Man kör bara på, för det finns ju inget alternativ egentligen.

Jag älskar att träffa och prata med andra draghundsmänniskor, de som vet hur det är. The hard life of a musher. På instagram ser man en sida, verkligheten är en helt annan. Rannsakar mig själv, gör jag samma sak? Ja absolut. Instagram är ju till för att lägga upp fina bilder, och jag själv ser ingen skyldighet att jag ska dela med mig av precis allting. Man vill ju inspirera. Man brinner ju för det man gör. Som idag. Den där känslan jag får varje gång vi är ute och kör hund; jag älskar det och jag vill aldrig att det ska ta slut! Det är ju därför man står ut med allt slit. Klart man vill dela med sig av den känslan. Det ÄR ju underbart när man är ute och kör, när hundarna gör det de älskar. Och det är också underbart med alla härliga och vackra bilder. Men det är också skönt att ibland få ta del av det som kan vara mindre kul eller lyckat. Hur når man dit man vill, hur hanterar man flocklivet som inte alltid är en dans på rosor? Att varje dragtur inte blir bra, att det inte alltid är som det ser ut som de där bilderna på instagram. Men det är inte lätt. Det finns otroligt många som dömer där ute, vilket gör att många kanske inte vågar eller orka dela med sig av det verkliga livet. ( Jag är nog en av dem). Jag tycker att det är synd, riktigt synd. Tänk om alla som dömer kunde hejda sig lite, tänka att det här vet jag egentligen ingenting om, jag har inte alla fakta, och människor över lag gör nog så gott de kan. Eller?

Det här är min andra säsong med släde. På ett år tycker jag ändå att jag har lärt mig en hel del. Och man inser också hur mycket mer som finns att lära, hur lång väg det kan vara till toppen. Jag minns förra vintern när vi satt och pratade med ett gäng mer erfarna hundspannsförare och vi fick höra en massa failhistorier. Det var både roligt och otroligt skönt att som nybörjare på släden få höra att andra också gör misstag, att det inte är så lätt som man först kan tro, det här med att köra hundspann. Men det är som en drog. Ju mer man får desto mer vill man ha.

IMG_2481 (2)E

IMG_2442 (2)E

IMG_2453 (2)E

IMG_2469 (2)E

IMG_2458 (2)E

IMG_2487 (2)E

IMG_2479 (2)E

Drag, Träning, Vardag

Barmarkspremiär

Nu har vi milda dagar och kalla nätter. Men för varje dag som går så försvinner lite mer av snön och isen. Igår konstaterade jag att så pass mycket av vägen här hemma hos oss är barmark att vi skulle våga oss på en premiärtur med vagnen. Det är mest en kort första bit där det fortfarande är lite isigt, så planen var att ta det lugnt i början (vilket kan vara en utmaning minst sagt…)

Vi tog husky-gänget och vagnen och drog iväg, mot barmarkssäsongen. Akira och Tempo i led och Amy och Ty i wheel. Även om det var lite isigt i början så tog vi oss förbi det hyggligt lugnt och kom sedan ut på gruset där hundarna fick sträcka ut. Och vad glada de var att få springa! Det var en vecka sedan sist och det märktes i benen på dem.

Att köra alla sex hundarna med den vagnen vi har är att utesluta. Om man inte är självmordsbenägen så skulle det vara en väldigt dålig idé. Vi har ju kört båda två på vagnen med fem hundar tidigare, och det har varit på gränsen. Förhoppningsvis har vi en större och tyngre vagn på gång. Och så får vi rusta upp cyklarna också.

Drag, Filmer, Vardag

Liten film från Lofsdalen

Just nu lever jag på minnen och försöker att hantera alla frågetecken i mitt huvud. Vi står inför förändringar, beslut som ska fattas. Sista tiden har varit hektisk och jag försöker hitta tillbaka till mig själv; till inspirationen, kreativiteten och glädjen. Jag har sista tiden tappat allt det där, det har inte funnits tid eller ork.

Vem är jag när allt det där försvinner? Ett skal. En robot. Utan kreativiteten är jag ingen. Jag saknar att måla, att teckna, att skriva. I morse vaknade jag klockan fem av att hjärnan gick på ett tomt högvarv medan kroppen kändes tung som bly, en mycket märklig kombination. Jag blev rädd. Att jag ändå kan sitta här ikväll och skriva tar jag som ett mycket gott tecken. Det finns i alla fall en möjlighet till återhämtning.

Vi har isgata här hos oss nu, så vi har en tillfällig paus i draget. Hundarna känns harmoniska med varandra, så på det planet är det lugnt. Pojkarna börjar vänja sig lite vid att vara inomhus, och de verkligen älskar att få komma in. Medan Ty är överallt samtidigt är Tempo lite mer försiktig. Ikväll när jag kikade in i köket hittade jag Ty liggandes nästan på rygg i diskhon, vilket var bland det roligaste jag sett på länge.

Jag delar med mig av en liten film jag klippte ihop från våra turer i Lofsdalen. När jag vill drömma mig tillbaka ❤

Drag, Vardag

Själens inre rop

Hemma igen efter några underbara dagar i Norrland. I lördags styrde vi mot Lofsdalen för att tillbringa några dagar tillsammans med Nicole och Erik, samt besöka draghunds-VM i Sveg.

Det är svårt att förklara den känslan som infinner sig i mig varje gång jag kommer norrut. Det är som om själen plötsligt känner sig hemma, mitt inre hittar ett lugn. Jag blir uppslukad av naturen och de stora vilda som breder ut sig i fjärran. Fjällen som reser sig mäktiga i bakgrunden och får allting annat att krympa. Jag känner mig liten i kroppen men stor i sinnet.

Tanken var att vi skulle hälsa på ett par dagar i Lofsdalen, för att sedan fortsätta norrut till Sulviken, men den årliga valpträffen blev inställd på grund av sjukdom. Så det blev ett par dagar till i Lofsdalen som vi spenderade på de bästa av sätt; köra hund och umgås med vänner.

Att besöka VM i draghund var häftigt, även om vi bara kunde vara med på söndagen. Att se alla dessa ekipage vid startlinjen kan ju väcka tävlingslusten i vem som helst, till och med i mig, även om jag är en ängslig själ som är en aning rädd för att tävla.

IMG_1490 (2)E

IMG_1494 (2)E

IMG_1504 (2)E

IMG_1505 (2)E

IMG_1516 (2)E

En annan ny upplevelse som jag tar med mig hem från den här resan var hundkörning med ett större spann uppe på fjället. En dröm jag har haft väldigt länge. Det är liksom målet med allting vi håller på med, det är dit vi strävar, där våra drömmar är.

På måndagen satte vi ihop till ett sjuspann och ett trespann. Jag och Nicole (Nicole körde och jag satt i släden) tog det större spannet (Nicole och Eriks hundar samt Amy, Chilly och Ty) och Andreas körde efter med trespannet (Akira, Tempo och Hiku). På onsdagen tog jag och Nicole en tur med nio hundar; deras hundar samt Akira, Tempo, Amy och Chilly.

Det är svårt att förklara tjusningen med storspann, det är svårt att riktigt förstå förrän man står där mitt i den darrande stämningen, omgiven av hundar som skriker av upphetsning inför den kommande uppgiften. Det är egentligen inte antalet hundar utan deras gemensamma kraft som fyller mig med upprymdhet. Nio individer, ett stegrande rus. En ökande puls, nerver på max. Det är som en drog; man vill bara ha mer.

Hur kommer man tillbaka hem efter det här? Hur står man ut med Uppsalaslätten efter en vistelse bland höga fjäll och djupa dalar. När det bara behövs en utsikt över vitklädda vidder för att bli lycklig, hur hanterar man tomheten när allt det där försvinner? Hur länge ska man ignorera själens inre rop? Hur rättfärdigar man att man förvägrar sig själv den lycka som står att finna?

Min kropp är tillbaka, men mitt sinne är kvar där uppe. 

IMG_1702 (2)E

IMG_1717 (2)E

IMG_1683 (2)E

IMG_1742 (2)E

IMG_1856 (2)E

IMG_1776 (2)E

Drag, Vardag

Fjällen kallar

Snart är det dags. Mitt hjärta längtar, min själ behöver det här. Vi åker norrut på en liten resa, för att få en glimt av draghunds-VM, träffa vänner och härliga människor, en massa fantastiska hundar och köra släde i världens vackraste natur; fjällvärlden.

Jag ska vara ärlig. Den senaste tiden har varit tuff på flera plan, både privat och på företagsfronten. Jag har i princip aldrig varit ledig, min hjärna har gått på högvarv och jag har vid flera tillfällen faktiskt fruktat att den tillslut ska lägga av på grund av överbelastning. Utmattning. Jag måste stoppa mig själv. Och ni vet, det är inte alltid det där glamorösa och självupplyftande åå jag jobbar så hårt för mina drömmarjag är en sån eldsjäl osv... Ibland är det bara jävligt mycket ändå, en massa arbete som man liksom inte har valt själv. Saker som måste byggas upp från grunden när man egentligen bara vill hoppa över några steg på vägen.

Kanske är det bra att min hjärna skriker stopp. Jag har inga som helst planer på att jobba sönder mig själv, varken kroppsligt eller själsligt, för det är idioti. Jag är inte den personen som arbetar tills jag stupar. Jag är varken odödlig eller osårbar. Jag ropar på hjälp innan dess, jag lyssnar på min kropp. Jag vill räcka i längden, jag vill bygga upp någonting hållbart.

Så den här Norrlandsresan kunde inte kommit mer lägligt. Nu måste jag pausa lite. Andas natur och stillhet. 

DSC00665 (2)

Sulviken förra året

Drag, Träning, Vardag

Fantastiska vinter!

Jag tänker tillbaka på förra vintern som bestod av korta, korta perioder av snö och i övrigt is, is, is. Jag mådde väldigt dåligt på grund av att vi aldrig kunde komma ut och köra, kunde knappt gå promenader på grund av all blankis på våra vägar.

Den här vintern började lite likadant och jag fasade för att det skulle bli en repris. Men alltså, wow, vilken vinter vi har! Tillslut kom den även hit ner till Uppland. I flera veckor har vi haft snö och minusgrader nu, och de senaste dagarna har det varit ända nere vid tio minusgrader och ännu kallare, med en hel del snöfall.

Jag påminner mig själv om att jag ska njuta, att jag ska leva här och nu och ta till vara på vintern. Och det gör jag också. Vi ägnar oss åt en hel del slädkörning och bus i snön! I söndags hade vi en sån där fantastisk slädtur; nästan en mil genom ett glittrande vitt landskap i solsken och tio minusgrader. I går kväll var det inte lika idylliskt; tretton minusgrader, snö och blåst, svinkallt och mörkt. Men hundarna drog så otroligt bra och släden gled snabbt och lätt på den snöpiskade vägbanan, vilket gjorde det till en fantastisk upplevelse. Och en sak hade de båda slädturerna gemensamt, och det är att det var RIKTIG VINTER.

IMG_1233 (2)E

IMG_1241 (2)E

IMG_1209 (2)E

IMG_1224 (2)E

Drag, Träning, Vardag

När flocken växer

Nu har grabbarna varit hos oss i två veckor. Det är ju faktiskt ingenting, men ändå tycker jag att det har gått väldigt bra! De är otroligt snälla och glada. Chilly är kär, Akira och Amy har börjat leka med VARANDRA, vilket de nog aldrig har gjort tidigare. Men det finns en lite tjej som är lite mer skeptisk till det hela och det är Hiku. Hon har egentligen ingenting alls emot dem, tvärtom, men hon är en individ med större integritet än de andra. Att ta in nya hundar på hennes revir är lite mer känsligt. Därför har vi tagit det extra lugnt med hennes och pojkarnas introduktion.

Eftersom grabbarna inte är vana vid att vara inomhus så bor de ute i hundgård till en början. Vi har börjat introducera dem för vår inomhusmiljö så sakteliga, för att på sikt även kunna ha dem inne med de andra, men att de bor ute är ganska bra just nu, för Hikus skull. Det gör att hon hittills inte behöver känna någon stress över att hon ska dela hus med dem. Vi tänker att det får komma successivt, i takt med att hon lär känna dem och blir bekväm med dem.

Jag tror att Hiku över lag är inne i en känslig period. Den enda hon leker med är Akira, hon är väldigt känslig kring resurser och vill ibland helst vara lite för sig själv. Så det får hon också. När de andra är ute och busar på gården kan Hiku vara inne och smaska på ett tuggben, -och hon är fullkomligt nöjd med det. Vi ser till att sänka kraven på henne och ge henne mycket kärlek när hon kommer och vill ha det.

Sänkt kraven för Hiku har vi även gjort i draget, då hon inte känns helt toktaggad just nu. Ibland går det jättebra och ibland mindre bra. Vi har slutat ha henne i lead (som hon har gått mycket i som yngre och gjort det strålande). Men nu vill hon inte. Hon har fått springa lite i wheel vilket fungerar mycket bättre, men ibland har hon också fått slippa. Hon har inte det behovet just nu, och vi vill inte göra draget till någonting negativt. Det vi ska prova mer framöver är att köra henne lite mer ensam också.

Det är ju en stor omställning för hundarna när det kommer in nya hundar i flocken. Och det måste få ta tid. Till råga på allt började Chilly löpa en vecka efter att grabbarna anlänt, vilket rörde runt lite i rutinerna. Men hennes löp försvann lika fort som det kom. Hon har inom kort tid haft två väldigt korta löp, och korta löp är ju alltid välkommet.

IMG_0764 (2)E

IMG_0889 (2)E

IMG_1122 (2)E

IMG_0856 (2)E

Det har onekligen blivit fart och fläkt i draget sedan Tempo och Ty stormade in i våra liv och deras sprudlande energi smittade av sig på de andra hundarna.

Ibland kör vi med ett husky-spann; Akira och Tempo i lead och Amy och Ty i wheel. Det blir ju en helt annan fart och det har varit otroligt kul att se Amy och Akira få sätta lite fart.

Vi kör ibland med alla sex, vilket är en fantastisk upplevelse och det har gått väldigt bra. Där får Akira och Tempo gå i lead, Ty och Chilly har gått i team och Hiku och Amy i wheel.

Ibland kör vi även femspann; de fyra huskyna först och en av malamuterna i wheel vilket också har fungerat kanon. Hiku har lite svårt att hänga med när det går fort, då hon har lite kort kropp och korta ben. Så när Hiku är med ser vi till att hålla nere farten. Chilly har lättare att hänga med då hon är större och har längre ben.

Grabbarnas intåg i flocken och i familjen har verkligen berikat oss, de är fantastiskt fina killar och vi är otroligt tacksamma för att vi fick äran att få dela vardag och träning med dem! 

IMG_1176 (2)E

 

Drag, Träning, Vardag

Bakom ett sexspann

Det aktiva livet tar på krafterna. Här sitter jag en lördagskväll, smuttar på en cider, lyssnar på musik men längtar egentligen mest till sängen. Hundarna ligger och sover tungt efter en lång dag.

Vi startade hemifrån efter frukost för att åka iväg till vår kompis Sassa och köra släde. In med alla sex hundarna i bilen, stanna vid ica maxi och köpa korv med bröd och sen ut på E4:an. Med en släde på taket och en stor skylt som lyder ”draghundar på väg mot nya äventyr” drar man till sig en del blickar så här på Uppsala-slätten.

Andra gången vi körde sexspannet och första gången med sexspann tillsammans med andra. Nya hundar i flocken, nya rutiner. Lite nervositet hade samlats längst ner i magen, men försvann efter en kopp kaffe och lite draghundsanekdoter i Sassas kök.

Att köra ett sexspann är egentligen den enklaste delen. Den svåraste delen är att rigga upp, särskilt med unga och lite oerfarna hundar. Trassel och taggade hundar som tjuter i högan sky. Fast faktum är att Tempo och Ty redan har lugnat sig en hel del om man jämförde hur de var första gången vi skulle köra dem i spannet. Nu när vi har kört dem några gånger så har de sprungit av sig den värsta överskottsenergin.

Att köra hund kan vara så otroligt olika från gång till gång. Ibland har man den där idylliska slädturen, när solen skiner mot kalla vita landskap och hundarna jobbar på som om inga bekymmer fanns i hela världen. Allting flyter på och man känner sig lycklig, stolt, levande och fri. Man är ett med sitt spann. Andra gånger går precis allting fel. Dåligt underlag; för mycket snö, för lite snö, isigt, moddigt. Hundarna är lite osugna eller övertaggade, linorna trasslar och man fryser. Hundarna verkar inte förstå vad man vill och tvärtom. Man känner sig irriterad, besviken och dålig men försöker att hålla det för sig själv. Ibland inträffar det också saker som gör att man känner att man lever och börjar fundera på om man ska börja med fågelskådning eller någonting annat mindre dramatiskt. Och så finns det ett spann däremellan.

Idag var det på det stora hela en lyckad dag! Med tanke på att vi nu har ett jäkla sexspann framför oss vilket är nytt både för oss och hundarna, det var ospårat och tungt på vägarna och grabbarna är nya hos oss så gick det strålande. Vi vågade oss till och med på en omkörning med hela spannet vilket gick kanon. Och den där känslan när allt flyter och man har ett ”moment” på släden, det är fan värt allt det där andra. Annars skulle man ju inte hålla på.

Som vi pratade om i Sassas kök; power makes speed. Vi bygger upp styrkan från grunden, både fysiskt och mentalt. Och för varje tur man kör har man lärt sig någonting.

Det blev lite över en mil, med paus vid en grillplats där vi grillade korv och drack varm choklad medan hundarna tränade att sitta på stakeout. Det som är bra med att köra hund är att man alltid vill ha mer. När det går dåligt vill man bara ut igen för att göra om, göra rätt. Och när det går så där bra så fyller det hela själen och får en att längta till nästa gång man ska ut. 

20180217_155155

20180217_132046E

IMG_0939 (2)E

IMG_0926 (2)E

IMG_0954 (2)E

IMG_0962 (2)E

IMG_0949 (2)E

IMG_0918 (2)E

IMG_0943 (2)E

IMG_0910 (2)E