Tankar om hundar och hundträning

För ett harmoniskt flockliv

Posted on

För varje ny hund kommer nya utmaningar och nya rutiner. Flocken ökar, individerna blir fler med alla sina olikheter och egenskaper. För ett år sedan hade jag ”bara” tre hundar; Amy, Karak och Dia. Tre individer som för det mesta kom väldigt bra överens och som ”visste var de hade varandra”. Men även denna lilla grupp tog lite tid på sig att bli en trygg grupp. När Karak kom jobbade jag mycket på att de skulle lita på att mat, godis, tuggben, leksaker inte var någonting att bråka om utan att det fanns till alla. Men också att de fick tid på sig att skapa tillit till varandra. Jag krävde inte att de skulle kunna äta bredvid varandra eller dela på resurser. Karak fick äta ensam då han har mer resursförsvar än vad Amy och Dia har (eller hade, Dia har tuffat till sig på den punkten). Sakta med säkert blev de allt mer trygga med varandra. I slutet kunde jag kasta ut mat på marken och det skapade varken stress eller konkurrens.

På ett år har flocken blivit dubbelt så stor. Det blir en helt annan dynamik. Det har gjort att jag har varit tvungen att fundera mycket över det här med flockliv, hur jag vill ha det och vad som krävs för att just de här sex individerna ska vara tillfreds med situationen. Jag har pratat med olika kunniga människor och fått väldigt mycket kloka tips. Jag har provat olika strategier. Men som jag skrev i ett tidigare inlägg så kommer jag alltid tillbaka till det här med att hundar är individer. Det går liksom inte att säga: så här gör man. Våra sex hundar är helt olika varandra allihop. Även om det finns likheter så finns det ännu fler olikheter upplever jag.

Vi måste ju hela tiden anpassa oss efter individerna i just vår flock. När man pratar om svårigheter i flocklivet så handlar det ofta om resurser. Hundar bråkar oftast inte i onödan, och om det inte är så att man har två individer som verkligen inte tycker om varandra (vilket självklart också kan vara ett faktum) så handlar de flesta bråk om en kamp kring olika resurser; mat, leksaker, partners, liggplatser osv.

Jag har insett att jag vill dela upp hundarna ännu mer. Vi har i dagsläget två hundgårdar, och även om våra sex hundar fungerar bra tillsammans i de flesta lägen, så är det inte så att jag vill slänga in dem alla i en hundgård och åka till jobbet. Jag vet att Akira gärna vaktar resurser, så hon skulle behöva vara med någon som inte bryr sig lika mycket. Hiku skulle behöva vara med någon som var lite äldre och lite lugnare så att det inte bara blir bus i flera timmar. Karak fungerar egentligen allra bäst med Dia, men Dia klarar inte av att vara i hundgård någon längre stund. (Sista gången vi hade henne i hundgården när vi var hemma och pysslade med annat hittade vi henne senare vilandes på altanen, som om ingenting hade hänt :p) Amy är den där hunden som man vill para ihop alla med :). Lugn, trygg och snäll. Hiku fungerar än så länge väldigt bra med tikarna, hon är väldigt mjuk i sitt sätt mot de äldre tikarna, även om hon är en framåt, mattokig och självständig tjej. Chilly är ju sådär valpgo och valpsnäll mot alla.

En av hundgårdarna är väldigt stor, så vi funderar på att dela av den, så att man kan placera hundarna två och två i framtiden när vi inte är hemma. Jag ser det lite som min uppgift att se till att alla individer i flocken har en så trygg och harmonisk tillvaro som möjligt. Jag tänker att det skapar stress för hundarna när det blir konflikter. Då menar jag inte lite morr eller gruff, jag menar riktiga bråk, slagsmål. Jag tänker att det påverkar deras relation varje gång ett slagsmål äger rum. Sen handlar det ju om att som hundägare kunna skilja mellan gruff och när det faktiskt är på allvar. Det är någonting man lär sig se, dels när man har erfarenhet av hundar i flock, men framför allt när man känner sina hundar på djupet.

Apropå harmoniskt flockliv så har ju en av utmaningarna varit att få Hiku att lugna ner sig i matsituationerna. Här har vi provat många olika strategier. Vi har provat berikning i hundgården genom att leta efter mat, vi har provat att sprida ut mat i ett försök att skapa den här känslan av att det finns gott om mat till alla, vi har provat att para ihop henne med olika medlemmar av flocken osv. När inget av det har dämpat hennes stress så har vi nu börjat ge henne mat ensam i ett rum inomhus, just för att hon ska slippa känna stress av konkurrensen med de andra hundarna. Och det har redan gett resultat! På bara ett par dagar har hon gått från att tjuta och hoppa när man kommer med matskålen, till att faktiskt sitta ner tyst och vänta på att man ställer ner den framför henne. Det är så himla kul att se så snabba framsteg och att känna att man har hittat en rutin som fungerar just för henne.  Allt för ett harmoniskt flockliv. 

IMG_2279 (2)E

Därför är jag en crazy dog lady

Posted on Updated on

Det här blir direkt från hjärtat. Öppet och sårbart. Kanske kommer det även väcka ilska hos vissa, jag vet inte. För det verkar över lag vara tabu att jämföra barn med hundar. Varför har jag aldrig riktigt förstått om jag ska vara ärlig.

Jag är utbildad inom psykologi och det här med utveckling och inlärning satt djupt i min ryggmärg innan jag skaffade hund. Inlärningspsykologin delar vi med de flesta varelser på denna jord. Belöning, bestraffning, klassisk betingning, operant betingning osv. Vi har alla samma mekanismer som styr oss.

Min tvillingsyster är lärare på lågstadienivå och vi hamnar ofta i samtal kring inlärning, ”uppfostran” och andra företeelser, och vi konstaterar om och om igen att det är så otroligt lika man tänker kring barn och hundar. Och det har dessutom varit samma utveckling i de båda kategorierna. Förr i tiden var man ”hård och disciplinerad”, hunden/barnet skulle lyda utan att ifrågasätta och det var ofta med auktoritet och dominans man uppfostrade och blev man inte lydd så användes fysiskt och psysiskt våld. Sen började det komma röster samt forskning som sade att detta inte var förenligt med empati och att barn/hundar faktiskt for illa av en sådan behandling. Och i förlängningen och med en massa forskning så har man kunnat visa att inlärning med hjälp av bestraffning inte bara skadar individen och relationerna, det är också ineffektivt om man vill ha ett varaktigt resultat.

Efter det har det kommit motreaktioner i form av att vi har ”fri uppfostran” kring barn och att ”nu får man inte ens säga nej till sin hund”. Det har lett till en diskussion som handlar om att både hundar och barn behöver ramar och regler för att må bra. Och självklart är det de som själva använder någonting i stil med auktoritet när man ”uppfostrar” sitt barn eller sin hund som protesterar mest.

Här gäller det att faktiskt sakta in och begrunda. Reflektera över begreppen och de så invanda mönstren. Var finns faktan och var finns tyckandena, värderingarna och hörsägnerna? Det vi allra först måste fundera över är normerna.  Inom hundvärlden upplever jag att det existerar oerhört mycket normer om hur saker och ting ska vara. Och om man kommer med en annorlunda tanke så slår folk bakut. Varför? Jo för att det hotar det man håller på med och alltid har hållit på med. Men kom ihåg- hunden finns inte enbart till för att roa oss människor. Det är en intelligent varelse med egna viljor, egna behov och egna rättigheter. Och även om hunden är avlad för att samarbeta med oss människor så betyder det inte att den inte har kvar mycket av sitt vilda arv i form av jakt, fortplantning, flockbildning osv. Om vi hade hundar som ENBART ville samarbeta med människan och vara oss till lags hade vi inte haft problem med att de jagar rådjur, slåss med andra hundar, vaktar sina resurser, gräver hål i marken, skäller i tid och otid, rymmer för att komma till en partner osv. 

Vi ”skyddar oss” gärna genom att hävda att ”hundar behöver en ledare för att må bra”. Och visst, så är det säkert. MEN, att se sig själv som ledare kan göra att man tar sig rättigheter som går över den där linjen. Här krävs det faktiskt intelligens och kritiskt tänkande. Varför jag nämner intelligens är inte för att vara nedlåtande utan för att jag vet att lägre intelligens försämrar förmågan att tänka i ett brett perspektiv; att inte tänka svart eller vitt. Det handlar om nyanser, det handlar om att ställa saker i sitt perspektiv, att avväga olika utvägar, att kunna föreställa sig olika konsekvenser osv. Att tänka att alla hundar följer samma princip är som att tänka att alla människor behöver samma behandling. Jag föreställer mig att hundar är precis lika olika som vi människor.

För att knyta an till det jag skrev först så betyder det att vissa hundar fogar sig lättare efter en massa regler medan andra ”ifrågasätter” mer, precis som barn, vuxna människor och andra varelser på denna jord. Och på samma sätt som att jag aldrig skulle använda fysiskt våld mot ett barn skulle jag inte använda det  mot en hund. Den enda situationen där jag skulle ta tag i hunden med våld är i nödsituationer för att rädda hunden, andra hundar, barn, djur eller andra människor. Annars tänker jag som Hikus uppfödare skrev: beröring ska alltid vara positivt. Jag tar aldrig ”tag i” mina hundar i uppfostrande syfte. Behöver man det är man ute för sent anser jag, jag arbetar förebyggande. Och varför ska man inte ”ta tag i sin hund” om den beter sig dåligt? Jag tänker så här; allt fysiskt våld sätter spår i oss, människor som djur. Hur minns du den där lärarinnan som tog dig hårt i armen och skällde på dig? Med kärlek? Du kanske gjorde som hon sa, men tyckte du om henne? Litade du på henne i vått och torrt? Skulle du ty dig till henne om du var i fara och hade andra ”snälla” personer i närheten?

Ok, nu ska jag verkligen knyta an till det jag började med. Denna företeelse att inte särskilja mycket på människor, barn, hundar, andra djur osv kan väcka mycket känslor har jag märkt. Det är som att det är självklart att människor ska betyda mest, och överst på listan kommer barn. Djur hamnar alltid längre ner. Och absolut, jag förstår att andra känner så, men det betyder inte att jag gör det! För mig är mina hundar min familj! Sättet jag älskar dem på tror jag är svårt för en utomstående att förstå, precis som att jag inte kan sätta mig in i känslan av att ha ett barn. Folk är olika. Och så blir det gärna den här kommentaren ”du har inga barn så du förstår inte”. Jag förstår absolut att jag INTE förstår hur det är att ha ett barn när jag inte har ett, men en person som aldrig har älskat en hund så att hjärtat värker kan inte förstå det heller. Det finns en anledning till att jag snart är 35 och ännu inte har barn. Jag säger inte att vi känner precis som föräldrar känner, det här är något eget, något specifikt.

Kalla mig en crazy dog lady, för det är det jag är! Jag skulle typ dö för mina hundar, jag kan börja gråta bara av tanken på att det skulle hända dem någonting, om tror inte jag skulle riktigt komma över någonsin om någon dem dog tragiskt, i ung ålder, på ålderns höst eller över huvud taget! Som förälder till barn överlever man förhoppningsvis inte sitt barn, men så är ju inte fallet för oss hundägare. Vi står alltid inför oerhört brutala och smärtsamma separationer från våra älskade familjemedlemmar. Ush nu börjar jag gråta igen. Så om du aldrig har haft ett djur som du känner så för, tänk efter innan du uttalar dig. ❤

IMG_2306 (2)E

Måste hundar lyda?

Posted on Updated on

Jag har gått i djupa tankar länge nu, ett par år är det nog. Tankar som blev ännu mer intensiva efter att ha läst Kerstin Malms bok Tänk om jag kunde lyssna. Det är en väldigt speciell bok om man jämför med traditionella hundböcker, men den har varit otroligt intressant att läsa ur ett filosofiskt perspektiv. Det är inte så att jag genast kan ta till mig allt hon skriver, men allting hon skriver har jag reflekterat över, grunnat över.

Och när vi var på besök hos samojedkenneln i fredags kom vi in på det här viktiga ämnet som ligger mig så varmt om hjärtat; att låta hunden få vara hund. 

Måste hundar lyda? Jag träffar folk ibland som verkar ha en inställning att hundar ska lyda av ren princip. Det bara är så. De ska kunna sitt, ligg, vacker tass, och vad det nu är. De ska INTE hoppa på folk, tigga mat vid bordet. skälla, gräva, leka med oss människor så som de gör med varandra, dvs använda munnen…

Jag försöker lära mina hundar saker som vi har nytta av i vardagen. Sitt är ju ändå rätt användbart, och ligg också. Stanna kvar kan vara väldigt praktiskt. Men känslan är ändå viktigare än beteendet. Om en hund är lugn och trygg är det ju egentligen sak samma om den sitter, ligger eller står. Att skapa förutsättningar för trygghet och tillit kommer först. Men sen handlar det nog mycket om tycke och smak, och framför allt att hundar är olika, och har olika behov. Mina hundar hoppar på mig och jag sätter mig ofta ner på huk så att vi kan komma nära varandra. Närhet är sååå viktigt för mig i min relation med hundarna.

Självklart låter jag dem inte hoppa på andra människor. Jag håller dem helt enkelt i koppel eller bakom grind. Eller så varnar jag besökare att jag har många hundar som är glada i människor, och jag ber besökare säga till om de inte vill att hundarna ska hälsa, hoppa etc. Och det är väl den springande punkten när det kommer till mitt förhållande till hundar och lydnad. Vissa saker bör en hund kunna av säkerhetsskäl, t ex inte kasta sig ut från bilen när man öppnar dörren. Komma när man ropar osv. Och andra saker bör inte en hund göra av hänsyn till andra människor och djur, t ex springa fram till andra, jaga vilda eller tama djur, skälla dag och natt så att det stör grannarna.

IMG_0908 (2)E

Förutom detta lägger jag ner mycket energi och tid på att hundarna ska få vara hundar, och ha möjlighet att utföra sina naturliga beteenden, främst då det man kallar för högmotiverade beteenden. Man har ju fått upp ögonen för det här med berikning, vilket är så otroligt kul! Om ni vill läsa mer om högmotiverade beteenden och berikning finns det en bra artikel på draghundcenters hemsida. Nicole har också skrivit bra om detta ämne på bloggen Raxeira’s.

Vi håller ju på att arbeta med berikning i hundgårdarna, vilket jag skulle kunna hålla på med hur mycket som helst faktiskt. Hundgården ska ge hundarna möjlighet att klättra upp på saker, att gräva, söka, slita med tänderna, tugga på saker. Vi har kommit en bit på väg på utkikstornet, tyvärr har man ju andra saker att göra om dagarna också. Men snart så. 

IMG_1419 (2)E

Förutom berikning så är det viktigt för mig att få hundarna till trygga och glada individer, som var och en får utlopp för sina individuella behov. För mig är detta viktigare än lydnad. Miljöträning, socialisering, tillit, trygghet och glädje. Att vara hund ska inte bara betyda en massa kommandon, en massa regler och förbud hit och dit. Det ska vara kul att vara hund. ❤

IMG_1306 (2)E

Hundar som individer och att känna empati

Posted on Updated on

IMG_4072 (2)E

Varning för långt inlägg…

Att sätta sig ner och titta på sin hund, gärna i gemenskap med andra hundar, det är bland det mest intressanta och viktiga man kan göra som hundägare, anser jag. En stor del av vår samvaro med hundar går ut på att få dem att göra som vi vill, dels efter våra egna önskemål om hur vi vill ha vår tillvaro tillsammans med hunden, men också efter samhällets krav på hundar och hundägare.

När jag fick hem Dia som valp började min syn på hundträning och fostran förändras. Jag kunde inte kräva någonting alls av en hund som var så rädd att hon knappt vågade sig ut genom dörren för att kissa på gräsmattan utanför. Hon satt gömd under skrivbordet i en hel dag och vågade inte komma fram. Jag kommer ihåg att jag satt mitt på golvet i vardagsrummet med en hel ost i handen som jag bröt bitar från. Amy var med mig och med hjälp av en artfrände vågade sig Dia tillslut fram till mig för att ta en ostbit. Jag bara satt där och gav henne en ostbit när hon vågade sig fram. Jag tittade inte på henne, rörde mig inte och pratade inte. Sedan den dagen har vi varit oskiljaktiga. Jag säger vi, för det är inte bara Dia som har ett oerhört starkt band till mig; på grund av hennes personlighet och vår speciella resa tillsammans har även jag en otroligt djup relation till henne som bygger väldigt mycket på empati.

Under min resa med Dia har jag fått höra så otroligt mycket. Ska ni verkligen ha kvar den där hunden? Du blir ju så låst. Du får inte dalta med henne. Har ni inte tränat ditten, har ni inte tränat datten? 

Så här i efterhand inser jag att ett av de största problemen med Dia var att jag utgick ifrån att hon var en hund och jag tränade henne som jag tränar andra hundar. Men Dia är inte bara en hund. Hon är en del varg också. Men framförallt är hon en individ.

IMG_4173 (2)E

Jag läser en oerhört intressant bok just nu. Tänk om jag kunde lyssna av Kerstin Malm. Den behandlar ämnet att förhålla sig till hundar (och andra djur) som om de är individer, och inte fastna i en massa förutfattade meningar om t ex art och ras. Hennes bok behandlar det här med empati på ett sätt att mina tankar omedelbart hamnar hos Dia. I vår samvaro med hundar måste vi känna empati och vi måste lyssna på dem. Det som är så fascinerande med den här boken är att mycket av det hon skriver är exakt det jag har gått och känt och funderat över så länge. Men dessa tankar vänder upp och ner på den allmänna synen på hundträning och hundhållning, och därför är det lätt att försöka rationalisera bort dem.

”Våra mänskliga familjemedlemmar bedömer vi inte utifrån de framgångar de kan ge oss. Vi värdesätter dem inte efter deras yttre karaktärer. Vi tar inte med dem på tävlingar utan deras samtycke. Vi utnyttjar dem inte för våra syften. Vi sätter inte på dem stryphalsband eller begränsar deras frihet med ett koppel. Vi går inte kurs för att dressera dem mot ett mål som vi bestämt. Vi ser dem inte som objekt som vi kan ”ta fram” när vi vill och ”ställa undan” när vi inte har tid. Vi lämnar dem inte ensamma hela dagen mot deras vilja. Vi utestänger dem inte från vissa rum eller stänger in dem i små utrymmen. Och vi kastrerar och avlivar dem definitivt inte.” (Malm, K. 2017 Tänk om jag kunde lyssna. Skövde. Rolf Tryckeri AB)

Kerstin skriver att visst förekommer detta människor emellan, men att det då finns en stark uppfattning om att det är moraliskt fel, medan de flesta anser att det är rätt att behandla hundar på det viset. Hon skriver om lydnadsprincipen och att trots att vi numera vill arbeta med positiva metoder så är syftet fortfarande detsamma; att få hunden att göra som vi vill. Det är lätt att känna skuld, skepticism och till och med bli arg när man läser den här boken; det vänder ju upp och ner på hela hundvärlden och sättet att se på hund. Jag har full förståelse för såna reaktioner och är inte helt fri från dem själv. Men om vi alltid hänvisar till redan rådande synsätt så blir det omöjligt att vidga sina vyer, att tänka i nya banor, att utvecklas. Det här är ju filosofi. Det är intressant att läsa en bok som utgår från andra vetenskapliga områden än bara etologi. Hon skriver, förutom utifrån en filosofisk aspekt, även utifrån psykologi, sociologi och politik.

IMG_4924 (2)E

Mitt största dilemma som hundägare har i många år varit det här med att tvinga hundar att göra någonting som de inte vill. Det finns väldigt mycket tyckanden om vad en hund borde klara av samt hur en hund ska bete sig. Man har sina regler och rutiner hemma och på något sätt är det som självklart att detta ska passa alla individer. Men så gör inte jag, har aldrig gjort och kommer aldrig att göra. Dia har blivit ”särbehandlad” under hela sitt liv på grund av att det är så mycket i vårt samhälle som hon inte klarar av, eller som hon blir väldigt stressad av. Hon har fått följa med överallt för att hon blir förtvivlad av att lämnas ensam. Genast får man som svar att det kan bero på bristande träning, och visst har jag tränat, jag har försökt. Men ganska snabbt kände jag en stark intuitiv känsla grundad i min empati: hon är en individ som aldrig någonsin kommer att vara bekväm med att bli lämnad. Hundar är ju flockdjur, och att separeras från flocken torde vara väldigt onaturligt för dem. Detta är ju någonting vi människor tvingar dem till eftersom våra liv inte skulle fungera annars. Men det är inte samma sak som att alla hundar kan lära sig att vara tillfreds med det.

Vi har rutiner här hemma, men de är anpassade efter de olika hundarna som sex olika individer med sex olika behov. Dia och Amy äter inomhus då de blir stressade av att äta i hundgården, Karak vill gärna vara inomhus med oss när han inte är i hundgården, Akira vill helst vara ute på gården hela dagarna. Amy har ett stort behov av att få göra saker på tu man hand med mig och kanske bara en till hund, Dia vill helst ha hela flocken samlad och hon vill helst bara vara hemma och gå i skogen, ingenting annat.

IMG_5107 (2)E

När jag får hem en valp inleder vi från dag ett en kärleks- och respektfull relation. Det är en ny liten individ som kommer och vi måste lära känna varandra. Jag är väldigt mån om att visa kärlek till mina hundar, men på ett respektfullt sätt. Akira kan man inte vara fysiskt gosig med, hon har svårt med tilliten när det kommer till hantering, även om det bara är kel. Men hon älskar att få komma fram och pussa en i ansiktet och sakta bygger vi upp tilliten oss emellan. Med valpar tänker jag likadant; det är en tillit och en kärlek som ska byggas upp, och ibland kan det vara skört.

Jag är utbildad inom psykologi, och jag märker att jag använder mig av den kunskapen jag har om individer i stor utsträckning när det kommer till hundar. Men som Kerstin skriver i sin bok så handlar det också väldigt mycket om empati. Jag är en väldigt empatisk person, så till den grad att jag ganska ofta önskar att jag inte vore det. Min empati får som följd att jag har otroligt svårt att göra andra individer ledsna eller besvikna. Detta gäller även djur. Jag har svårt att ta del av hemska nyheter och berörs oerhört djupt av när människor eller djur behandlas illa. Jag känner mig ofta bitter på mänskligheten och jag mår ganska ofta dåligt över hur hur mycket ondska som finns på vår jord. Ganska ofta känner jag misantropi.

Frågan är ju hur vi ska förena ett nytt sätt att se på hundar med det samhälle vi lever i och på det sättet som vi har hund. Man kan börja med empatin. Att sätta sig ner och titta på sin hund, lära känna den på djupet och lyssna på den. Vad vill den egentligen själv, om den fick välja? Hur mår den, vad gör den stressad, glad, orolig, rädd? Hur gör vi för att på bästa sätt behandla den med respekt och kärlek för den individ som den är?

När Dia tittar på mig så ser jag inte en hund. Jag ser Dia. Hennes vackra, intelligenta och gåtfulla ögon driver mig till att vilja veta vad hon tänker på, vad som rör sig i hennes huvud, och hur hon känner. Det är så mycket bakom den där blicken som jag inte vet, men som jag vill göra allt jag kan för att komma nära. 

IMG_9612 (2)EE

Vad ska man lära sin valp?

Posted on Updated on

Vissa saker är ju mer eller mindre självklara att man ska lära sin valp. Att lära den att vara rumsren kan ju vara bra till exempel. Att lära den sitt namn och att komma när man ropar är också en fördel. Men sen är det ju faktiskt väldigt mycket upp till mig som hundägare att forma den individ som ska växa upp och leva i just min familj.  Framför allt handlar det om vad man ska använda hunden till och vilken typ av hund man har. Ska det bli en jakthund, vallhund, draghund eller en familjehund? Tänker man tävla eller ställa ut hunden?

Det är så jag själv tänker i alla fall. Det jag riktar in mig på och lägger extra tid på är att lära hundarna färdigheter som både de och jag själv kommer att ha nytta av längre fram. Huvudmålet är ju drag, så det är självklart att vi så tidigt som möjligt börjar träna dem i att bli en draghund. När man har många hundar handlar det också mycket om att skapa rutiner, att lära hundarna hur vi gör olika saker.

Bland det viktigaste som jag lär (eller i alla fall försöker lära) mina hundar är att vänta. Stanna kvar. En annan viktig sak är hantering, för det har man användning av i så många olika situationer. Nu när jag har hållit på med draghundar ett tag inser jag vikten av att träna dem i att lämnas i hundgård, att kunna vara i bur, bakom galler och att sitta bunden i t ex stakeout. Detta har vi tränat mycket med Hiku och det har gjort att hon är en av de hundar som är lättast att t ex lämna i hundgård eller ha i bur. Hon älskar ju buren. Och samma sak blir det nu med Chilly. Hon är van från början vid att vara i bur och hon tycker om det, så vi ställde in en bur i vardagsrummet så att hon skulle ha tillgång till den. Det slutade med att hon och Hiku numera trängs i samma bur, så det blir nog till att ta in en till bur :p

PSX_20170606_084056

Sen finns det ju egentligen hur mycket som helst man kan lära en hund. Att söka efter godis i ett rum brukar jag lära dem, det är ett jättekul sätt att ha lite roligt ihop och ge hunden lite hjärngympa. Med draghundar föredrar jag aktiviteter där de får lära sig att jobba självständigt, eftersom det är en viktig egenskap för en draghund. När mina hundar är lösa så tränar jag dem väldigt mycket i följsamhet och att vara nära och ta kontakt. Men annars tränar jag dem mest i att vara framåt, självständiga och att inte ge upp när det blir jobbigt.

IMG_3939 (2)E

Att bemöta en rädd och otrygg hund

Posted on Updated on

IMG_6651 (2)E

Med vemod minns jag en otroligt rädd och osäker hund som kom hem till oss i maj för fyra år sedan. Sedan den dagen har en av mina livsuppgifter varit att med alla medel försöka stärka Dias självförtroende, försöka få henne trygg i vardagens olika situationer, minska hennes stress och göra henne till en glad och trygg hund. Hur gör man det?

Jag får ofta frågan om hon har varit med om någonting som liten, om det är hennes personlighet eller om det är förvärvat. Jag tror att det är en blandning av allt som gör Dias osäkerhet så stor. Jag tror att mycket ligger i hennes gener tyvärr, men också att den första tiden på kenneln inte innehöll den träning som jag trodde att de skulle ge. Jag tror att när Dia kom till oss hade hon inte sett mycket mer av världen än sin mamma, sina kullsyskon och hundgårdens fyra gallerväggar. Och ta då en hund vars ras bär på en del reservation, samt en individ som är ovanligt ängslig i sig själv, så förstår ni vad resultatet blir. Man lär sig så länge man lever, och det här visar verkligen vikten av att välja en bra och seriös kennel och valpar med bra föräldrar. Dia är fantastisk på många sätt. Jag älskar den hunden, hon är typ mitt allt. Vår resa har gjort att det finns ett väldigt starkt band, vilket gör hennes lidande ännu svårare att uthärda.

Ibland antar folk att jag inte har ”tränat” tillräckligt med Dia och att det är därför hon är som hon är. Självklart kan ju inte de veta om alla timmar jag har lagt ner för att hjälpa Dia i sin otrygghet. Men jag tror att om man har en hund som är rädd, och då menar jag inte lite osäker utan SKYGG, så kan man nog utgå ifrån att man som ägare har gjort så förtvivlat mycket man bara kan, eftersom en sån här skygghet innebär en otrolig begränsning för ägaren, men framför allt ett fruktansvärt lidande för hunden. 

Sen är det ju en sak att man har tränat, och en annan sak huruvida man har tränat på rätt sätt. Även där spelar individfaktorn en stor roll. Det som fungerar på en hund behöver inte fungera på en annan. Så här i efterhand inser jag att jag kunde ha gjort en del saker annorlunda med Dia, och det har jag beskrivit i tidigare inlägg.

Jag har läst en del nya artiklar om det här med att bemöta en rädd hund vilket har varit väldigt intressant för mig med tanke på min resa med Dia. Förut har ju budet alltid varit det här viktiga: förstärk inte hundens rädsla genom att ömka, plocka upp den i famnen osv. Detta tror jag fortfarande stämmer, men man måste se till varje enskild situation. Om det kommer en aggressiv hund rusande mot min lilla valp så självklart tar jag upp den i famnen så fort jag kan för att skydda den. Men detta är ju om det faktiskt föreligger ett påtagligt hot.

Det här att inte ömka och så vidare handlar ofta om situationer då hundens rädsla är irrationell. Till exempel om man går förbi en soptunna som hunden tycker är läskig. Då behöver vi ju inte rädda vår hund, utan tvärtom visa att soptunnan inte är farlig.

Men det handlar också om att visa att vi finns där som en trygghet. Den springande punkten i artikeln jag läste (som jag tyvärr inte hittar igen, men ska fortsätta leta) var att det var den egna känslan som var avgörande för hur hunden upplever oss i en skrämmande situation. Är vi själva lugna och trygga så kommer hunden att uppleva oss som det också. Om jag däremot lyfter upp hunden vid hundmöten för att jag själv blir nervös eller rädd, ja då kommer hunden att känna av det också, och DÅ kan vi förstärka hundens rädsla. Det handlar i varje given situation om att själv känna den trygghet som man vill att hunden ska känna. Om man själv är nervös eller stressad kan vi ju inte kräva att vår hund ska vara lugn och trygg.

Ett exempel är hundmöten. Har man en hund som gör utfall så är det otroligt lätt att man redan innan man möter en annan hund oroligt söker med blicken efter andra hundar, man kanske är lite stel eller osäker. Den nervositet man själv känner märker hunden av. Då spelar det ingen roll hur mycket man försöker låtsas som ingenting när det väl dyker upp en annan hund. Förmodligen har man byggt upp en inre stress som inte går att dölja när situationen väl är ett faktum. Första steget är därför att jobba med sin egen trygghet. Man brukar ju säga att man ska vara på ett sådant avstånd vid ett hundmöte att hunden kan hålla sig lugn, men jag tänker att det också handlar om att hålla sig på ett sådant avstånd att man själv känner sig lugn och trygg med situationen. 

Så om vi verkligen kan förmedla trygghet, lugn och nyfikenhet så kommer vi inte att förstärka hundens rädsla, utan snarare så kommer vi att vara en trygghet för hunden genom att finnas där för den. ❤

IMG_1929 (2)E

Rutiner, vila och aktivitet

Posted on Updated on

20170510_165106

Jag har ju skrivit förut om Hikus mathysteri och vi har funderat fram och tillbaka på hur vi ska hantera det på bästa sätt, pratat med kunniga människor, och provat oss fram. Nu har vi hittat rutiner som funkar bra och det är så skönt att ha kommit dit, när man tillslut känner att alla inblandade trivs med läget. Det var en period efter att vi hade flyttat hit då jag kände mig lite villrådig. Nytt hus, två nya hundar, ny livssituation. Men en efter en har bitarna fallit på plats. Vi har landat.

Nu får hundarna mat morgon och kväll ute i hundgårdarna. Hiku äter tillsammans med Amy och Dia, och Akira äter med Karak. Efter maten får de vila ett tag i hundgårdarna. På kvällen brukar de komma in en stund för vila och gos. Akira och Hiku brukar gå ut senare, då de gärna sover ute. Karak, Amy och Dia vill oftast sova inomhus.

Mitt mål är att få till en bra blandning av rutiner, vila och aktivitet för mina hundar. En bra balans. Rutinerna är liksom byggstenarna som allting annat vilar på. Det skapar harmoni och trygghet i flocken när alla vet vad som står på schemat.  Och detta gäller inte minst mig själv. Jag märker att jag mår väldigt mycket bättre när det finns tydliga rutiner i vardagen.

Och sen är det ju det här med vila, någonting som vi försöker att inte glömma bort. Våra hundar brukar få två vilodagar i veckan då vi bara är hemma. Särskilt viktigt har det kanske varit för Hiku, som är ung och växer, och som har mycket med sig själv och sin egen utveckling. Att lägga på för mycket aktivitet på en ung hund skapar lätt stress. Vi försöker att lägga vilan vid ungefär samma tider på dagarna, och aktiviteterna likaså. Sen är ju inte alla dagar likadana, så ibland blir det ju lite annorlunda. Men vi försöker i alla fall att utgå från en ”vila-aktivitetsmall”.

Kylan gör att vi fortfarande kan köra drag med Karak och Amy. Akira vilar fortfarande och Dia mår bättre av att slippa draget. Hon vill gå i skogen.

Men det råder harmoni i flocken. Vi mår bra ❤

20170510_170315IMG_1826 (2)E