Tankar om hundar och hundträning

Hundar som individer och att känna empati

Posted on Updated on

IMG_4072 (2)E

Varning för långt inlägg…

Att sätta sig ner och titta på sin hund, gärna i gemenskap med andra hundar, det är bland det mest intressanta och viktiga man kan göra som hundägare, anser jag. En stor del av vår samvaro med hundar går ut på att få dem att göra som vi vill, dels efter våra egna önskemål om hur vi vill ha vår tillvaro tillsammans med hunden, men också efter samhällets krav på hundar och hundägare.

När jag fick hem Dia som valp började min syn på hundträning och fostran förändras. Jag kunde inte kräva någonting alls av en hund som var så rädd att hon knappt vågade sig ut genom dörren för att kissa på gräsmattan utanför. Hon satt gömd under skrivbordet i en hel dag och vågade inte komma fram. Jag kommer ihåg att jag satt mitt på golvet i vardagsrummet med en hel ost i handen som jag bröt bitar från. Amy var med mig och med hjälp av en artfrände vågade sig Dia tillslut fram till mig för att ta en ostbit. Jag bara satt där och gav henne en ostbit när hon vågade sig fram. Jag tittade inte på henne, rörde mig inte och pratade inte. Sedan den dagen har vi varit oskiljaktiga. Jag säger vi, för det är inte bara Dia som har ett oerhört starkt band till mig; på grund av hennes personlighet och vår speciella resa tillsammans har även jag en otroligt djup relation till henne som bygger väldigt mycket på empati.

Under min resa med Dia har jag fått höra så otroligt mycket. Ska ni verkligen ha kvar den där hunden? Du blir ju så låst. Du får inte dalta med henne. Har ni inte tränat ditten, har ni inte tränat datten? 

Så här i efterhand inser jag att ett av de största problemen med Dia var att jag utgick ifrån att hon var en hund och jag tränade henne som jag tränar andra hundar. Men Dia är inte bara en hund. Hon är en del varg också. Men framförallt är hon en individ.

IMG_4173 (2)E

Jag läser en oerhört intressant bok just nu. Tänk om jag kunde lyssna av Kerstin Malm. Den behandlar ämnet att förhålla sig till hundar (och andra djur) som om de är individer, och inte fastna i en massa förutfattade meningar om t ex art och ras. Hennes bok behandlar det här med empati på ett sätt att mina tankar omedelbart hamnar hos Dia. I vår samvaro med hundar måste vi känna empati och vi måste lyssna på dem. Det som är så fascinerande med den här boken är att mycket av det hon skriver är exakt det jag har gått och känt och funderat över så länge. Men dessa tankar vänder upp och ner på den allmänna synen på hundträning och hundhållning, och därför är det lätt att försöka rationalisera bort dem.

”Våra mänskliga familjemedlemmar bedömer vi inte utifrån de framgångar de kan ge oss. Vi värdesätter dem inte efter deras yttre karaktärer. Vi tar inte med dem på tävlingar utan deras samtycke. Vi utnyttjar dem inte för våra syften. Vi sätter inte på dem stryphalsband eller begränsar deras frihet med ett koppel. Vi går inte kurs för att dressera dem mot ett mål som vi bestämt. Vi ser dem inte som objekt som vi kan ”ta fram” när vi vill och ”ställa undan” när vi inte har tid. Vi lämnar dem inte ensamma hela dagen mot deras vilja. Vi utestänger dem inte från vissa rum eller stänger in dem i små utrymmen. Och vi kastrerar och avlivar dem definitivt inte.” (Malm, K. 2017 Tänk om jag kunde lyssna. Skövde. Rolf Tryckeri AB)

Kerstin skriver att visst förekommer detta människor emellan, men att det då finns en stark uppfattning om att det är moraliskt fel, medan de flesta anser att det är rätt att behandla hundar på det viset. Hon skriver om lydnadsprincipen och att trots att vi numera vill arbeta med positiva metoder så är syftet fortfarande detsamma; att få hunden att göra som vi vill. Det är lätt att känna skuld, skepticism och till och med bli arg när man läser den här boken; det vänder ju upp och ner på hela hundvärlden och sättet att se på hund. Jag har full förståelse för såna reaktioner och är inte helt fri från dem själv. Men om vi alltid hänvisar till redan rådande synsätt så blir det omöjligt att vidga sina vyer, att tänka i nya banor, att utvecklas. Det här är ju filosofi. Det är intressant att läsa en bok som utgår från andra vetenskapliga områden än bara etologi. Hon skriver, förutom utifrån en filosofisk aspekt, även utifrån psykologi, sociologi och politik.

IMG_4924 (2)E

Mitt största dilemma som hundägare har i många år varit det här med att tvinga hundar att göra någonting som de inte vill. Det finns väldigt mycket tyckanden om vad en hund borde klara av samt hur en hund ska bete sig. Man har sina regler och rutiner hemma och på något sätt är det som självklart att detta ska passa alla individer. Men så gör inte jag, har aldrig gjort och kommer aldrig att göra. Dia har blivit ”särbehandlad” under hela sitt liv på grund av att det är så mycket i vårt samhälle som hon inte klarar av, eller som hon blir väldigt stressad av. Hon har fått följa med överallt för att hon blir förtvivlad av att lämnas ensam. Genast får man som svar att det kan bero på bristande träning, och visst har jag tränat, jag har försökt. Men ganska snabbt kände jag en stark intuitiv känsla grundad i min empati: hon är en individ som aldrig någonsin kommer att vara bekväm med att bli lämnad. Hundar är ju flockdjur, och att separeras från flocken torde vara väldigt onaturligt för dem. Detta är ju någonting vi människor tvingar dem till eftersom våra liv inte skulle fungera annars. Men det är inte samma sak som att alla hundar kan lära sig att vara tillfreds med det.

Vi har rutiner här hemma, men de är anpassade efter de olika hundarna som sex olika individer med sex olika behov. Dia och Amy äter inomhus då de blir stressade av att äta i hundgården, Karak vill gärna vara inomhus med oss när han inte är i hundgården, Akira vill helst vara ute på gården hela dagarna. Amy har ett stort behov av att få göra saker på tu man hand med mig och kanske bara en till hund, Dia vill helst ha hela flocken samlad och hon vill helst bara vara hemma och gå i skogen, ingenting annat.

IMG_5107 (2)E

När jag får hem en valp inleder vi från dag ett en kärleks- och respektfull relation. Det är en ny liten individ som kommer och vi måste lära känna varandra. Jag är väldigt mån om att visa kärlek till mina hundar, men på ett respektfullt sätt. Akira kan man inte vara fysiskt gosig med, hon har svårt med tilliten när det kommer till hantering, även om det bara är kel. Men hon älskar att få komma fram och pussa en i ansiktet och sakta bygger vi upp tilliten oss emellan. Med valpar tänker jag likadant; det är en tillit och en kärlek som ska byggas upp, och ibland kan det vara skört.

Jag är utbildad inom psykologi, och jag märker att jag använder mig av den kunskapen jag har om individer i stor utsträckning när det kommer till hundar. Men som Kerstin skriver i sin bok så handlar det också väldigt mycket om empati. Jag är en väldigt empatisk person, så till den grad att jag ganska ofta önskar att jag inte vore det. Min empati får som följd att jag har otroligt svårt att göra andra individer ledsna eller besvikna. Detta gäller även djur. Jag har svårt att ta del av hemska nyheter och berörs oerhört djupt av när människor eller djur behandlas illa. Jag känner mig ofta bitter på mänskligheten och jag mår ganska ofta dåligt över hur hur mycket ondska som finns på vår jord. Ganska ofta känner jag misantropi.

Frågan är ju hur vi ska förena ett nytt sätt att se på hundar med det samhälle vi lever i och på det sättet som vi har hund. Man kan börja med empatin. Att sätta sig ner och titta på sin hund, lära känna den på djupet och lyssna på den. Vad vill den egentligen själv, om den fick välja? Hur mår den, vad gör den stressad, glad, orolig, rädd? Hur gör vi för att på bästa sätt behandla den med respekt och kärlek för den individ som den är?

När Dia tittar på mig så ser jag inte en hund. Jag ser Dia. Hennes vackra, intelligenta och gåtfulla ögon driver mig till att vilja veta vad hon tänker på, vad som rör sig i hennes huvud, och hur hon känner. Det är så mycket bakom den där blicken som jag inte vet, men som jag vill göra allt jag kan för att komma nära. 

IMG_9612 (2)EE

Vad ska man lära sin valp?

Posted on Updated on

Vissa saker är ju mer eller mindre självklara att man ska lära sin valp. Att lära den att vara rumsren kan ju vara bra till exempel. Att lära den sitt namn och att komma när man ropar är också en fördel. Men sen är det ju faktiskt väldigt mycket upp till mig som hundägare att forma den individ som ska växa upp och leva i just min familj.  Framför allt handlar det om vad man ska använda hunden till och vilken typ av hund man har. Ska det bli en jakthund, vallhund, draghund eller en familjehund? Tänker man tävla eller ställa ut hunden?

Det är så jag själv tänker i alla fall. Det jag riktar in mig på och lägger extra tid på är att lära hundarna färdigheter som både de och jag själv kommer att ha nytta av längre fram. Huvudmålet är ju drag, så det är självklart att vi så tidigt som möjligt börjar träna dem i att bli en draghund. När man har många hundar handlar det också mycket om att skapa rutiner, att lära hundarna hur vi gör olika saker.

Bland det viktigaste som jag lär (eller i alla fall försöker lära) mina hundar är att vänta. Stanna kvar. En annan viktig sak är hantering, för det har man användning av i så många olika situationer. Nu när jag har hållit på med draghundar ett tag inser jag vikten av att träna dem i att lämnas i hundgård, att kunna vara i bur, bakom galler och att sitta bunden i t ex stakeout. Detta har vi tränat mycket med Hiku och det har gjort att hon är en av de hundar som är lättast att t ex lämna i hundgård eller ha i bur. Hon älskar ju buren. Och samma sak blir det nu med Chilly. Hon är van från början vid att vara i bur och hon tycker om det, så vi ställde in en bur i vardagsrummet så att hon skulle ha tillgång till den. Det slutade med att hon och Hiku numera trängs i samma bur, så det blir nog till att ta in en till bur :p

PSX_20170606_084056

Sen finns det ju egentligen hur mycket som helst man kan lära en hund. Att söka efter godis i ett rum brukar jag lära dem, det är ett jättekul sätt att ha lite roligt ihop och ge hunden lite hjärngympa. Med draghundar föredrar jag aktiviteter där de får lära sig att jobba självständigt, eftersom det är en viktig egenskap för en draghund. När mina hundar är lösa så tränar jag dem väldigt mycket i följsamhet och att vara nära och ta kontakt. Men annars tränar jag dem mest i att vara framåt, självständiga och att inte ge upp när det blir jobbigt.

IMG_3939 (2)E

Att bemöta en rädd och otrygg hund

Posted on Updated on

IMG_6651 (2)E

Med vemod minns jag en otroligt rädd och osäker hund som kom hem till oss i maj för fyra år sedan. Sedan den dagen har en av mina livsuppgifter varit att med alla medel försöka stärka Dias självförtroende, försöka få henne trygg i vardagens olika situationer, minska hennes stress och göra henne till en glad och trygg hund. Hur gör man det?

Jag får ofta frågan om hon har varit med om någonting som liten, om det är hennes personlighet eller om det är förvärvat. Jag tror att det är en blandning av allt som gör Dias osäkerhet så stor. Jag tror att mycket ligger i hennes gener tyvärr, men också att den första tiden på kenneln inte innehöll den träning som jag trodde att de skulle ge. Jag tror att när Dia kom till oss hade hon inte sett mycket mer av världen än sin mamma, sina kullsyskon och hundgårdens fyra gallerväggar. Och ta då en hund vars ras bär på en del reservation, samt en individ som är ovanligt ängslig i sig själv, så förstår ni vad resultatet blir. Man lär sig så länge man lever, och det här visar verkligen vikten av att välja en bra och seriös kennel och valpar med bra föräldrar. Dia är fantastisk på många sätt. Jag älskar den hunden, hon är typ mitt allt. Vår resa har gjort att det finns ett väldigt starkt band, vilket gör hennes lidande ännu svårare att uthärda.

Ibland antar folk att jag inte har ”tränat” tillräckligt med Dia och att det är därför hon är som hon är. Självklart kan ju inte de veta om alla timmar jag har lagt ner för att hjälpa Dia i sin otrygghet. Men jag tror att om man har en hund som är rädd, och då menar jag inte lite osäker utan SKYGG, så kan man nog utgå ifrån att man som ägare har gjort så förtvivlat mycket man bara kan, eftersom en sån här skygghet innebär en otrolig begränsning för ägaren, men framför allt ett fruktansvärt lidande för hunden. 

Sen är det ju en sak att man har tränat, och en annan sak huruvida man har tränat på rätt sätt. Även där spelar individfaktorn en stor roll. Det som fungerar på en hund behöver inte fungera på en annan. Så här i efterhand inser jag att jag kunde ha gjort en del saker annorlunda med Dia, och det har jag beskrivit i tidigare inlägg.

Jag har läst en del nya artiklar om det här med att bemöta en rädd hund vilket har varit väldigt intressant för mig med tanke på min resa med Dia. Förut har ju budet alltid varit det här viktiga: förstärk inte hundens rädsla genom att ömka, plocka upp den i famnen osv. Detta tror jag fortfarande stämmer, men man måste se till varje enskild situation. Om det kommer en aggressiv hund rusande mot min lilla valp så självklart tar jag upp den i famnen så fort jag kan för att skydda den. Men detta är ju om det faktiskt föreligger ett påtagligt hot.

Det här att inte ömka och så vidare handlar ofta om situationer då hundens rädsla är irrationell. Till exempel om man går förbi en soptunna som hunden tycker är läskig. Då behöver vi ju inte rädda vår hund, utan tvärtom visa att soptunnan inte är farlig.

Men det handlar också om att visa att vi finns där som en trygghet. Den springande punkten i artikeln jag läste (som jag tyvärr inte hittar igen, men ska fortsätta leta) var att det var den egna känslan som var avgörande för hur hunden upplever oss i en skrämmande situation. Är vi själva lugna och trygga så kommer hunden att uppleva oss som det också. Om jag däremot lyfter upp hunden vid hundmöten för att jag själv blir nervös eller rädd, ja då kommer hunden att känna av det också, och DÅ kan vi förstärka hundens rädsla. Det handlar i varje given situation om att själv känna den trygghet som man vill att hunden ska känna. Om man själv är nervös eller stressad kan vi ju inte kräva att vår hund ska vara lugn och trygg.

Ett exempel är hundmöten. Har man en hund som gör utfall så är det otroligt lätt att man redan innan man möter en annan hund oroligt söker med blicken efter andra hundar, man kanske är lite stel eller osäker. Den nervositet man själv känner märker hunden av. Då spelar det ingen roll hur mycket man försöker låtsas som ingenting när det väl dyker upp en annan hund. Förmodligen har man byggt upp en inre stress som inte går att dölja när situationen väl är ett faktum. Första steget är därför att jobba med sin egen trygghet. Man brukar ju säga att man ska vara på ett sådant avstånd vid ett hundmöte att hunden kan hålla sig lugn, men jag tänker att det också handlar om att hålla sig på ett sådant avstånd att man själv känner sig lugn och trygg med situationen. 

Så om vi verkligen kan förmedla trygghet, lugn och nyfikenhet så kommer vi inte att förstärka hundens rädsla, utan snarare så kommer vi att vara en trygghet för hunden genom att finnas där för den. ❤

IMG_1929 (2)E

Om inlärning, förstärkning och att vara konsekvent

Posted on Updated on

IMG_0725 (2)E

Jag förundras över hundars otroliga förmåga till inlärning. De kan snabbt som blixten koppla ihop ett beteende med olika former av förstärkningar. Detta på gott och ont.

Jag har ett par väldigt smarta hundar här hemma. Dia toppar den ligan, men de andra är inte långt efter. När man märker hur de till synes reagerar på en tanke, så inser man att man sänder ut signaler omedvetet som de har lärt sig att tolka. Jag kan tänka tanken att jag ska byta om inför en stundande promenad, och vips står Amy och Karak framför mig med förväntansfulla blickar.

Deras förmåga till snabb inlärning är ju bra när man vill lära in ett önskat beteende, men samtidigt är det så otroligt lätt att de själva lär sig oönskade beteenden, och att vi hjälper dem med detta. De flesta hajar nog grejen med att vara konsekvent för att lära in eller släcka ut beteenden. Men svårigheten ligger faktiskt i att vara totalt 100% konsekvent trots vardagsstress, ungar som skriker, jobb som följer med hem osv. Att alltid, alltid hålla på det där som man har bestämt sig för. Det som händer annars är att man förstärker fel beteende. Inom inlärningspsykologin pratar man om intermittent, eller oregelbunden förstärkning, vilket är en förstärkning som inte kommer varje gång utan lite då och då. Det är ett mycket effektivt sätt att få motståndskraftigt beteende. Intermittent förstärkning ligger till grund för t ex spelberoende, och då förstår man vilka starka krafter som styr. Att bli belönad varje gång kan sänka värdet på belöningen och då också motivationen, men att bara bli belönad då och då är en starkt motivation till att fortsätta med ett beteende.

Och sen är det ju det här med vad som är förstärkning egentligen. Om vi ryter åt en hund som skäller så har vi i många fall förstärkt hunden, den har fått uppmärksamhet, även om det är i form av bannor. Till och med blickar och att man agerar annorlunda när hunden skäller kan vara förstärkande. Detta har jag och Andreas verkligen fått öva oss i nu med Hiku. Matmonstret har lätt att ta till höga tonarter när vi börjar prassla med påsar från köket. Vi försöker bete oss helt normalt trots hennes förtvivlade tjut efter föda. Och det härliga är att det verkligen har gett effekt. Hon kan protestera vilt och högljutt för att hon inte får smaka av den där skinkmackan, men när hon märker att det inte leder någon vart går hon iväg och hittar på nåt annat. Men det är just här man aldrig får ge efter. Man kan inte tänka jaja det är ju fredag. 

En annan sak, bland det svåraste inom hundträning, är inkallningen. Vi har valt ut ett ord till Hiku, som vi BARA ska använda när hon på en gång ska avbryta det hon håller på med och komma till den som ropar. ÄNDA FRAM. Det är ett ord som vi aldrig använder annars. För inkallning är någonting som tar lååång tid att befästa, men som på en sekund kan vara som bortblåst. När vi var hos Hundhjälpen på valpkurs så berättade instruktören att hon hade övat in en bra inkallning på sin unga schäfertik, men så en dag sprang den efter ett rådjur och lyssnade inte. Då var det bara att välja ett nytt ord och börja från början med långlina. Och jag tänkte på Dia när hon berättade det där, för samma sak hände med oss. Har hunden väl fått erfara att det där ordet KAN faktiskt betyda något annat än kom genast så har ordet förlorat hela dess betydelse. Det som ofta blir fel är ju att man ropar just i de situationerna då det händer något, hunden har fått vittring eller ser en hund eller en hare. Sitter inte inkallningsordet som en smäck så har man förbrukat det där och då.

Jag undrar hur många timmar om dagen jag funderar över detta ämne med inlärning. Jag analyserar mitt eget beteende och vilken effekt det får på hundarna. Och hur vill jag ha det? Förut när de var i hundgårdarna så hoppade och gnällde de så fort jag kom ut på gården, eller så fort jag närmade mig. Men jag har varit konsekvent med att inte öppna hundgårdarna det första jag gör när jag kommer ut. Jag har ägnat mig åt annat, plockat skit på gården, pysslat och donat, ibland gett dem mat och tuggben utan att öppna. Deras förväntan när jag kommer ut på gården har sjunkit drastiskt. Och det är så jag försöker tänka i alla möjliga situationer. Vad är det egentligen för beteende jag förstärker? Och vilka beteende vill jag förstärka och vilka vill jag släcka ut?

 

Hur hanterar man ett matmonster?

Posted on Updated on

IMG_0593 (2)E

Hiku är en underbar liten tjej på alla sätt. Hon är glad, nyfiken, framåt, lättlärd, engagerad, tuff, orädd och så vidare. Listan kan göras lång. Jag verkligen ÄLSKAR den här tjejen! Men hon har en egenskap som är lite av en utmaning, och det är att hon är ett fruktansvärt matmonster! Okej, att malamuter är matglada, det VET jag. Men hon är inte matglad, hon är mathysterisk. Så fort det finns chans till något gott så tar det över allt (nu fattar ni varför hon är så lättränad :p) Det är ju positivt ur belöningssynpunkt, men det leder också till en stress hos henne när det nalkas mat och godsaker. Och det är lätt att det övergår i ett resursförsvar gentemot andra hundar (inte de i flocken dock, där hon är minstingen).

Hon hoppar och tjuter när hon hör prasslet från en påse eller dylikt. Hon får tillräckligt med mat, jag lovar, är snarare rädd att hon ska bli tjock. Nu har vi börjat kasta ut mat på marken i hundgårdarna och än så länge fungerar det bra. Tanken är att det ska finnas lite mat mer eller mindre hela tiden i hundgården, så att förväntningarna inte blir så höga. Jag upplever att hon är mindre stressad när hon får nosa efter maten utomhus än att kasta sig över en matskål. Mina hundar brukar alltid få äta i lugn och ro i var sitt rum, så att det inte ska bli någon stress, och förutom Akira som kan vakta mat ibland så är ingen av de vuxna hundarna särskilt stressade kring mat. Hiku har fått sin mat i fred sedan vi fick hem henne, så hon har inte haft nån anledning till att behöva försvara den.

Jag ska erkänna att detta är någonting som jag verkligen grubblar över hur jag ska hantera. Jag vill för hennes egen skull att hon ska slippa känna en sån stress kring mat, och jag vill att hon ska slippa känna att hon behöver försvara sin mat gentemot andra hundar. Än så länge vaktar hon inte maten mot oss människor, och jag ser till att alltid komma med någonting positivt när jag närmar mig henne, lägga i mer mat med mina händer, komma med tuggben eller korv, idka byteshandel. Det har jag koll på. Men hur man jobbar för att minska resursförsvar hundarna emellan upplever jag betydligt svårare. Har redan fått några bra tips, och tar tacksamt emot fler 🙂

IMG_0479 (2)E

Aktivitet ger energi

Posted on Updated on

Många gånger inser jag att jag har väldigt mycket gemensamt med mina hundar. För att försöka förstå försöker jag ofta att sätta mig in i deras situation. Vi delar känslor, inlärningspsykologiska mekanismer och instinkter med våra hundar och jag ägnar mycket tid åt att fundera över vad som gör oss lika och vad som gör oss olika.

En sak jag tänker att vi har gemensamt är det faktum att aktivitet ger energi och att passivitet kan leda till depression. Jag själv fungerar verkligen så. Ju mindre jag gör, desto mindre orkar jag göra. Självklart kan man vara trött efter en hektisk dag, men faktum är att jag har som mest energi när jag har mycket att göra. Passivitet och tristess kan göra mig riktigt nere.

Alla hundar har behov av aktivering, mer eller mindre beroende på ras och personlighet. Understimulans leder inte alltid till en ökad aktivitetsnivå; hunden kan också bli deppig och förefalla väldigt lugn. Ofta visar sig den här understimuleringen utomhus, på promenader och andra aktiviteter. Jag märker det här tydligt på mina hundar. De är oftast lugna inomhus, men jag märker väldigt snabbt skillnad om vi har haft en lite lugnare period av olika anledningar, och sedan ökar på aktivitetsnivån. Amy är ett tydligt exempel. När vi flyttade från förra gården in till stan och lägenhet var hon väldigt lugn, och jag förstod ganska snabbt att hon var deppig. På samma sätt väcktes hennes livsglädje när vi flyttade ut i nya huset på landet. Lite väl mycket, hon var väldigt hyper ett tag. Nu har hon landat och känns nöjd och balanserad.

Nu kör vi drag nästan varje dag, jag tränar Amy individuellt i t ex sök och spår. Hon har ett behov av att få lite egentid från de andra hundarna och jobba med huvudet. Förutom att Akira inte är frisk och går på antibiotika känns flocken väldigt harmonisk och ”pigg”. Akira har apropå det börjat svara på medicinen tror vi, då hon hostar mindre och äter bättre. Hiku växer, både fysiskt och mentalt. Hon är fortfarande väldigt lättränad och lyhörd. Hon är glad och älskar utmaningar.

Apropå att aktivitet ger energi så praktiserar jag på ett hunddagis på heltid den här veckan, och idag var första dagen. Jag trodde att jag skulle vara helt slut efter den här dagen, men tvärtom. Det första jag gjorde när jag kom hem var att gå ut och fixa ett par saker i hundgården. Sen tog jag ut Karak på en dragtur. Sen gick jag ut på fältet för att träna Amy. Sen gick jag in och städade. Jag fick säga åt mig själv tillslut att sätta mig ner med en kopp kaffe. Men för mig är det beskrivningen av en bra dag!

DSC01149 (2)EDSC01156 (2)EDSC01191 (2)EDSC01190 (2)EDSC01220 (2)E

Att vinna förtroendet och inte kampen

Posted on Updated on

Jag pratade med en vän som i sin tur har en bekant som är ägare av en hund, nu två år gammal. Den personen hade berättat för min vän att de hade gått en kurs när hunden var yngre, och att de där hade fått lära sig att om hunden inte ”lydde” så skulle man slå den i rumpan, hårt! Man kunde också peta hårt med fingrarna i sidan på hunden. Den här hundägaren hade en syn på hundar att de ”mådde bra av att bli dominerade”. Han tyckte att det här med hunduppfostran var väldigt enkelt. Om hunden gör rätt ska den få en belöning, och gör den fel ska den utsättas för obehag. Lätt som en plätt! Jag behöver väl knappast säga att den här hundägaren även är imponerad av Cesar Millan.

När min vän berättade det här blev jag oerhört sorgsen. En del av mig vill ta för givet att de flesta hundägare är kunskapstörstande hundälskare som vill lära sig allt om hur man ger sin hund ett bra liv och hur man bäst går till väga i uppfostran och träning. Men gång på gång stöter jag på folk som är kvar i det här förlegade sättet att tänka om dominans och ledarskap. ”Hundar mår bra av att bli dominerade”. Varför uttrycker man sig ens så? Javisst, hundar mår bra av tydliga regler och rutiner och en bra ledare, eller kanske snarare lärare. Visst, det beror på vad man menar med dominans och bla bla, men använder man det uttrycket så menar man inte att man ska vara en bra lärare för hunden, det är jag övertygad om. Vi som har ett helt annat sätt att tänka om hundträning och uppfostran använder ju knappt dessa begrepp. Eller?

Dessutom håller jag inte alls med om att hunduppfostran handlar om belöning och bestraffning. För mig handlar allting om att lära hunden vad den ska göra genom positiv förstärkning, att forma den med hjälp av kärlek, rutiner och individanpassade krav. Att arbeta förebyggande. Att ha regler som hunden förstår och som den klarar av att följa, att vinna förtroendet och inte kampen. En hund som vet vad som förväntas av den, som har en förutsägbar och trygg tillvaro behöver sällan korrigeras.

Och det är kärnan i hundträning enligt mig; att visa hunden vad man vill att den ska göra. Det är också hundägarens ansvar att se till så att hunden både vill och kan göra rätt, genom rätt motivation och uppgifter anpassade för individen. Det är så lätt att hamna i ett belönings-bestraffnings-tänk. Men då är man ju ute för sent, i alla fall om man måste korrigera hela tiden. Självklart ska hunden få belöningar, och belöningar kan ju vara så väldigt mycket olika saker. Om vi t ex håller på med träning av något slag använder jag mycket godis, leksaker samt bus och lek som belöning. När det kommer till samvaron tror jag att en god, trygg och kärleksfull relation är den bästa belöningen.

img_9377-2e