Tankar om hundar och hundträning

Säsongens sista slädtur och the hard life of a musher

Posted on Updated on

Hemma från säsongens sista slädtur. Vi träffade Sassa strax efter lunch och åkte ut på åkrarna vid hennes jobb, där spår har körts upp med skoter. Vi körde femspannet, med Akira och Tempo i led, Ty i team och Amy och Chilly i wheel. Det är inte lätt att få optimala placeringar när man bara har sex hundar. Hiku hänger ju inte med så bra när vi kör med huskygänget och även om vi kan köra långsamt så undviker vi just nu att köra alla sex. Chilly och Hiku har blivit svårare tillsammans. De har båda kort stubin och kan ryka ihop av många olika anledningar. De är ju nära i ålder, båda tikar samt malamuter så det är ju ingenting som är konstigt. Men vi vill inte riskera bråk i spannet. Helt enkelt. Både Hiku och Chilly är bra med de andra hundarna så vi kör i lite olika konstellationer bara.

Att ha sex hundar är otroligt mycket jobb. Och vi har ”bara” sex hundar. Det finns ju många som har betydligt fler. När man är så van vid det så tänker man ju inte på det, rutinerna flyter på, det är livet liksom. Men utomstående reagerar ibland på det och då när man tänker efter, jo det är mycket jobb. I princip all vaken tid har med hundarna att göra. Förutom en eller två timmar på kvällen innan läggdags då allt är klart, hundarna är matade och alla är på sin plats; några ute i hundgård och ett par inne.

Oftast tycker jag att allting flyter på bra här, och förutom Hiku och Chillys lilla tvist så fungerar resten av flocken superfint. Men ibland är det här slädhundslivet en utmaning. Den här vintern har vi dessutom haft allting med företaget som har tagit väldigt mycket tid och ork, och sen har vi kört nästan varannan dag med hundarna. Ibland är det först när jag har lagt mig i sängen för att sova som jag verkligen har varvat ner. Det börjar kännas i kroppen nu, så jag har passat på att försöka vila lite nu när det har varit is och vi ändå inte har kunnat köra. Det är ju inte det att det enbart är mycket jobb. Man skulle ju inte arbeta så hårt om det inte också vore för det att det är helt underbart att ha slädhundar. Men det är väl passionen som ibland kan vara lite farlig. Man kör bara på, för det finns ju inget alternativ egentligen.

Jag älskar att träffa och prata med andra draghundsmänniskor, de som vet hur det är. The hard life of a musher. På instagram ser man en sida, verkligheten är en helt annan. Rannsakar mig själv, gör jag samma sak? Ja absolut. Instagram är ju till för att lägga upp fina bilder, och jag själv ser ingen skyldighet att jag ska dela med mig av precis allting. Man vill ju inspirera. Man brinner ju för det man gör. Som idag. Den där känslan jag får varje gång vi är ute och kör hund; jag älskar det och jag vill aldrig att det ska ta slut! Det är ju därför man står ut med allt slit. Klart man vill dela med sig av den känslan. Det ÄR ju underbart när man är ute och kör, när hundarna gör det de älskar. Och det är också underbart med alla härliga och vackra bilder. Men det är också skönt att ibland få ta del av det som kan vara mindre kul eller lyckat. Hur når man dit man vill, hur hanterar man flocklivet som inte alltid är en dans på rosor? Att varje dragtur inte blir bra, att det inte alltid är som det ser ut som de där bilderna på instagram. Men det är inte lätt. Det finns otroligt många som dömer där ute, vilket gör att många kanske inte vågar eller orka dela med sig av det verkliga livet. ( Jag är nog en av dem). Jag tycker att det är synd, riktigt synd. Tänk om alla som dömer kunde hejda sig lite, tänka att det här vet jag egentligen ingenting om, jag har inte alla fakta, och människor över lag gör nog så gott de kan. Eller?

Det här är min andra säsong med släde. På ett år tycker jag ändå att jag har lärt mig en hel del. Och man inser också hur mycket mer som finns att lära, hur lång väg det kan vara till toppen. Jag minns förra vintern när vi satt och pratade med ett gäng mer erfarna hundspannsförare och vi fick höra en massa failhistorier. Det var både roligt och otroligt skönt att som nybörjare på släden få höra att andra också gör misstag, att det inte är så lätt som man först kan tro, det här med att köra hundspann. Men det är som en drog. Ju mer man får desto mer vill man ha.

IMG_2481 (2)E

IMG_2442 (2)E

IMG_2453 (2)E

IMG_2469 (2)E

IMG_2458 (2)E

IMG_2487 (2)E

IMG_2479 (2)E

Flockliv och flockhantering

Posted on Updated on

Det är få ämnen inom området hund som fascinerar mig så mycket som det här med flockliv. Visst, min egen relation till hunden är superviktig och någonting jag jobbar med hela tiden, men sen har vi det här andra, det som jag själv upplever som lite mer komplicerat, och det är hundarnas relation till varandra.

Och har man fler än en hund så är det här med hundspråk, hundars relation till andra hundar och flockhantering någonting som man kommer att behöva möta förr eller senare, i olika grad.

Hikus uppfödare Sandra har ju en utbildning inom flockhantering som ska vara grymt bra, men på grund av att vi precis hade startat upp företaget då så hade vi inte möjlighet att ta ledigt. Men nu i år kommer vi att vara där!

I alla fall, till dess får vi hantera det här bäst vi kan, fråga duktiga människor och bara ha en känsla för individerna i vår flock. För det handlar mycket om det tror jag, vilka individer som är i flocken. Jag har pratat både med människor som har det lite mer hårdnackade sättet att se på flocklivet; att hundarna ska tillåtas att uppfostra varandra och att man inte ska ingripa för mycket, och med människor som förespråkar fler ingripanden och att man ska skapa bra förutsättningar för hundarna. Fast det låter lite fel, för alla jag har pratat med har gedigen erfarenhet och alla vill naturligtvis hundarnas bästa. Sen har man olika synsätt på hur man åstadkommer en harmonisk flock.

Om jag utgår ifrån mig själv så har jag egentligen bara haft en ”flock” i en tre, fyra år. Innan dess hade jag ett par hundar som kom bra överens och som inte konkurrerade med varandra. Att bara ha Amy och Dia var inte att ha en flock, inte ens att ha två hundar som skulle förhålla sig till varandra. De var som i symbios, två i ett. De bråkade aldrig, var aldrig ens sura på varandra, det var aldrig spänt mellan dem, ALDRIG… Amy var som en storasyster till Dia, och Dia dyrkade henne.

Sen har jag ju utökat den lilla duon med först Wynee, aussien, som var en hetlevrad men helt underbar tjej. Hon och Dia hade en del duster innan de blev världens polare. Wynee blev efter en tid en väldigt fin medlem av den lilla flocken. Tyvärr tvingades jag att omplacera henne när mitt ex fick hjärnblödningen, då Wynee krävde väldigt mycket och jag inte visste hur många år jag skulle behöva ägna mig åt sjukhus och rehabilitering. Men jag saknar henne otroligt mycket. Hon var en frisk fläkt, vi tränade agility och jag levde ett vallhundsliv för en liten tid.

Sen kom Karak, min fina gosse. Han blev snabbt vän med både Amy och Dia och den trion var förhållandevis problemfri.

Sen kom Akira som för första gången gjorde mitt gäng av hundar till en riktig flock. Det uppstod dynamik som jag aldrig sett tidigare, jag fick vara med och betrakta individerna och hur de förhöll sig till varandra. Akira och Dia var lite svåra, nära i ålder och lite stressade båda två. Det resulterade i ett par uppgörelser som jag var där och avbröt. Som ni vet gick Dia bort i augusti, och det hann nog aldrig bli riktigt avslappnat mellan henne och Akira, även om det hade blivit bättre. Min älskade Dia, så otroligt saknad…. finns inga ord…

Efter det har ju flocken utökats med Hiku och senast Chilly. De fungerar jättefint med de äldre tikarna, men kan vara riviga mot varandra.

Det ökande antalet hundar i flocken har fått mig att fundera mycket på det här med flockliv och flockhantering. Jag har några få enkla utgångspunkter:

Jag vill inte ha en flock i ständiga konflikter. Det beror på att det är påfrestande för mig men framför allt för hundarna. Visst kan hundar hamna i konflikter precis som vi människor. Det kan vara över nåt tuggben, sovplats, utrymme eller en löptik. Många gånger kan vi ju lyckligtvis gå vidare med vårt flockliv med bara lite mer uppmärksamhet på dessa resurser som kan orsaka konflikter. Men ibland kan hundar bråka väldigt mycket över olika resurser i vardagen. Mat, husse, matte, soffan, hundkojan, märgbenet osv. Då anser jag att man måste separera hundarna på mer regelbunden basis, så att de inte ständigt ska behöva gå omkring och vakta sina resurser.

Hundar som verkligen inte tycker om varandra ska inte behöva leva ihop. Och de ska inte heller behöva arbeta ihop, till exempel i ett hundspann. Nu syftar jag på individer som morrar så fort de ser varandra, som är uppenbart obekväma i varandras sällskap och som inte kan vara tillsammans utan att de måste avskiljas med stång, munkorg och dyl.

En hund ska aldrig behöva gå och vara rädd för en annan hund. Mitt jobb som matte är att se till att alla individer i flocken har en trygg och harmonisk tillvaro.

Det sätter spår i hundar av att bråka med varandra. Särskilt som liten valp att bli tuktad av en vuxen hund. Jag menar inte den här uppfostran som många hundar ger åt våra kära valpar. Många vuxna hundar gör jobbet utmärkt. De visar vägen, ibland sätter de ner foten, men framför allt är de kärleksfulla och snälla! Vi har två såna individer i vår flock här hemma och det är Akira (som inte är så himla gammal själv, men tar på sig jobbet med bragd) och Amy (typ världens snällaste hund).

Men vad behöver en valp lära sig? Jag kan tänka mig att det kan vara lärorikt om en vuxen hund säger till att ”nu får du lugna dig”, eller att ”du kommer inte och stjäl min mat”. En bra förebild är någon som har pondus men också en massa välvilja och vänlighet. En hund ska kunna säga ifrån, men aldrig gå över gränsen, och den ska avbryta när den andra hunden visar lugnande signaler och ”undergivenhet”.

Lite samma sak som i människovärlden faktiskt. En förebild för våra barn ska ju vara en trygg, vänlig och pedagogisk vuxen. IMG_4668 (2)E

Att arbeta med positiva metoder är inte samma sak som att inte har regler och rutiner

Posted on Updated on

Jag stöter ibland (rätt ofta faktiskt) på folk som verkar sätta likhetstecken mellan att arbeta med positiva metoder och att inte ha några regler eller rutiner.

”Nu får man inte ens säga nej till sin hund”, ”ibland måste man sätta ner foten”, om hunden gör fel måste man visa det”, hundar behöver tydliga regler för att må bra”.

Jag tänker så här om ovanstående påståenden: Att säga ”nej” till sin hund kan se ut på hundra olika sätt, allt från den hundägare som vill hävda sin dominans och ryter eller skriker nej åt hunden (ofta i kombination med hotfullt kroppsspråk, fysisk beröring eller en stirrande blick), helt enkelt för att utöva makt, till den som har lärt in ett positivt nej, som ett kommando för att hunden ska avbryta det den håller på med och komma till ägaren och bli belönad. Så att säga att man ”inte får säga nej” är ju egentligen helt felaktigt. Vad vi väljer för ord när vi kommunicerar med hundarna är ju upp till var och en. Sen brukar ju många hundtränare rekommendera att man INTE ska använda just nej, eftersom det lätt blir uttjatat och att det är ett ord som redan är präglat av någonting negativt.

Jag ska erkänna: jag har själv varit där. Jag har tänkt skeptiskt kring denna tanke att man inte ska använda nejet i träning av hunden. Det är så djupt rotat i oss att tänka att när någon gör fel så måste den få någon form av bestraffning eller konsekvens. Och det är även så otroligt djupt rotat i oss att hunden ska lyda oss. Punkt.

Tänk om vi hade samma synsätt fortfarande när det gäller barn. Barn ska lyda de vuxna. Punkt. Där har man ju gått vidare och lyft fram att barnet är en egen individ med egna viljor och egna behov. Och barnet kommer inte ta över ledarskapet över familjen bara för att det får välja vad det ska bli för middag på fredagskvällen, eller för att det ibland kan säga ifrån när den tycker att de vuxna går för långt, ex går in på barnets rum.

Jo, jag jämför faktiskt hundar och barn ibland. Jag kan jämföra mig själv med mina hundar, eller min partner med mina hundar. Jag ser inte den mänskliga rasen så överlägsen att detta på nåt sätt skulle vara tabu. Att jämföra betyder ju att se likheter och att se olikheter, och så enkelt är det faktiskt. Jag tror att de som vägrar jämföra hundar med människor går miste om väldigt mycket kring båda arterna.

IMG_6377 (2)E

Men åter till det här med positiva metoder och regler. Jo vi HAR regler och rutiner. Men jag lär inte in regler och rutiner med hjälp av bestraffningar och jag upprätthåller inte reglerna och rutinerna med hjälp av bestraffningar. Allting handlar ju om inlärning, det är bara metoden som skiljer sig, och det är ett val vi alla gör. Jag tar avstånd från alla påståenden om att ”vissa hundraser eller vissa individer behöver hårda metoder”. Det brukar vara de hänförda Cesar Millan-anhängarnas svar på varför Cesar använder till synes hårda grepp, att de hundar han hanterar måste hanteras på det sättet. Här har jag  ingen lång erfarenhet av dessa typer av hundar, men jag tänker utefter inlärningsmässiga principer; all forskning visar att aggressivitet som möts med aggressivitet har en tendens att öka. Att sätta hårt mot hårt har inte stöd i forskning. Här lyssnar jag inte på nån annan än de som i flera år sysslat med just forskning. Olika hundtränare och hundpsykologer säger olika saker och där får vetenskapen vara min ledstjärna. Sen är det såklart så att olika raser och individer behöver olika typer av bemötande, hantering och träning, baserat på den mentala och fysiska statusen.

Sen kan jag ju tycka att det har varit för mycket fokus på regler och för lite på relation, vilket jag har skrivit om tidigare. Visst, vi har regler, men de är ganska få. Det handlar om få men viktiga saker; att respektera andra människor och hundar, att respektera de andra hundarna i flocken och de andra djuren i familjen, att inte göra saker som kan vara farligt, ex hoppa rakt ut från bilen osv. Men en del saker vet jag inte riktigt om jag ens kan kalla regler. En del saker handlar ju faktiskt om önskemål från min sida. Mitt ÖNSKEMÅL är att hunden inte ska springa fram till andra hundar eller jaga rådjur. Men kan jag ha det som en regel? Det handlar ju om att jag som ägare ska lyckas träna min hund att inte utföra dessa beteenden. En av de sorgligaste reglerna som en del har är att hunden inte får göra utfall mot andra hundar på koppelpromenader. En hund som gör utfall är ju oftast osäker och kanske till och med rädd, och sen agerar den efter det. Vi kan ju inte ha en regel för hur hunden ska känna och hur den ska hantera sina känslor? Det är som att bestraffa ett barn som skriker och blir rädd för tomten på julafton. Detta måste vi träna med hunden. Vägleda och hjälpa.

Kanske är det så att de som förespråkar lite mer ”hårda metoder” också har fler regler? Det handlar om en känsla av kontroll och att hunden ska lyda. Men jag skulle vilja byta ut ordet regler mot rutiner. Att ha tydliga rutiner mår nog de flesta hundar bra av; de vet vad som ska hända och vad som förväntas av dem. Och detta är inte på något sätt svårt att träna in utan bestraffningar.  I gengäld får man trygga, glada och självsäkra individer som vågar ta egna initiativ men som känner trygghet och glädje i vårt samliv.

IMG_7898 (2)E

 

Att leka med sin hund

Posted on Updated on

Det verkar finnas lite olika synsätt på det här med att leka med sin hund. En del hundtränare menar att man inte ska leka med hunden, utan fokusera mer på mys och relation, samt aktivering, medan andra menar att man skapar ett band genom lek.

Orsaken till att vissa hävdar att man inte ska leka med sin hund verkar vara att det finns många hundägare som upplever problem med att hunden i lek blir väldigt stressad, hoppar och biter, kampar i koppel och i kläder. Ett annat bekymmer kanske även kan vara att när vi människor leker med våra hundar så har det en tendens till att bli mycket bollkastande, samt mycket kamp med leksaker, och kanske inte lika mycket brottning och fysisk lek. Boll- och pinnlekar kan trigga hundens jaktinstinkt och kan som bekant också skapa stor stress i en hund om det görs för ofta. 

Vad är då för ofta, och hur ska man leka med sin hund? För mig är det en fråga om ras och framför allt om individ. Mina hundar är inte så lättstressade, och det är knappt att de förstår poängen med att springa efter en boll. Wynee, en aussietik som jag hade för ett par år sedan, hon satt och skakade i hela kroppen av förväntan om hon visste att jag hade en boll i fickan. Jag behövde inte ens kasta bollen för att hon skulle gå upp i stress. Så med henne fick jag verkligen tänka efter hur jag använde mig av leksaker.

När jag läste om att man egentligen inte ska leka så mycket med sin valp så blev jag först väldigt förvånad. För mig har leken alltid varit självklar i min och hundarnas relation, och jag upplever det som ett utmärkt sätt att komma nära varandra. Men det ska ju självklart göras på rätt sätt, som passar individen. Om jag märker att mitt sätt att leka gör hunden stressad så är det ju bra om jag ändrar på leken. När jag läser om argumenten för att man inte ska leka så mycket med hunden så är ju de i sig relevanta, men jag tänker att det inte behöver vara så svart och vitt. Det handlar väl mer om på vilket sätt man leker och med vilken individ? Men det är kanske så de menar också?

Dia var otroligt livlig som unghund. Hon kunde hoppa upp mot en, med tassarna högt, och plötsligt hade man en massa kraftiga klor i ansiktet. Jag lärde mig snabbt att värja mig, att sätta mig på huk när hon ville hälsa, att vända ryggen till och ”bli tråkig” när leken gick överstyr. I början hade jag stora blåmärken över armarna, så till den grad att jag var tvungen att förklara på jobbet att jag INTE blev misshandlad av min pojkvän. Att vända ryggen till när leken blev för intensiv var inte heller alltid riskfritt eftersom hon kunde leknafsa i rumpan! Dia var en hund som var väldigt beroende av närhet. Det var som om hennes själv svalt om hon inte fick komma nära nära, hälsa, pussas, kela, busa. Jag avvisade aldrig hennes vilja att vara nära, men jag jobbade väldigt mycket med att hon skulle lära sig var gränserna gick, när jag inte tyckte att det var kul längre. Och hon blev efter ett tag väldigt duktig på det. Tillslut kunde hon läsa av mitt kroppsspråk och förstod om hon gick för långt. Jag visade bara med kroppen att, ”om du biter hårt vill jag inte vara med längre”. Hon fick aldrig ett ”nej” eller ett ”fy”. Dia var en hund som svarade på bestraffningar genom att ta avstånd och förlora tillit. Så där fick jag vara väldigt lyhörd. Och då märkte jag att hon var otroligt lyhörd tillbaka. Ord behövdes inte.

En av dagishundarna som vi har nu är inte helt olik Dia. De har en del saker gemensamt och han påminner mig om henne, även om de är två helt olika raser. Den här hanen är ung och busig, men genomsnäll. Lite busig måste man ju få vara som unghund, men när det blir för mycket måste vi lugna ner stämningen eftersom det handlar om koppelpromenader med andra hundar. Det fungerar inte om det övergår till lek mellan flera hundar och ett virrvarr av koppel, ja ni förstår ju själva… Återigen får jag jobba lite på samma sätt som med Dia; ta bort fokus från det som triggar leken (om det är kopplet, mina händer, andra hundar osv). Släppa kopplet om han vill bita på det så det inte blir någon dragkamp, ta bort händerna om han nafsar efter dem. Och att vara så där lugn, trygg och tråkig. Vi har redan märkt lite resultat och det roliga är att han också mer och mer tar ögonkontakt med mig, som om han vill läsa av. Om han är lugn får han ett leende tillbaka 🙂

Men tillbaka till det här med att leka med sin hund. Jag tänker att om man har en väldigt livlig hund kanske man ska välja lugnare lekar, medan man med en lugnare hund kan vara lite mer livlig. Med mina egna hundar leker jag mest fysiskt och ”brottas” lite, så som de leker med varandra. Jag har alltid glimten i ögat och det är som om vi ”skrattar ihop”. Det roligaste är när man känner det där samspelet, när man bara behöver titta på varandra och båda förstår att det är lek på gång!

Hur tänker ni andra om att leka med sin hund?

IMG_7311 (2)E

 

När empatin visar vägen

Posted on

Ibland behövs det inte stora boken om hundar för att lära sig att förstå de individer du har där hemma. Ibland behövs det inte gedigen utbildning och kunskap. Ibland behövs det inte tjugo års erfarenhet. Ibland är det enda du behöver just din unika erfarenhet och kännedom av din unika individ du har där hemma, och din egen empati och magkänsla.

Ibland räcker det med att du ser på din hund och tänker jag ser att du är stressad, att du inte mår bra. Jag känner det djupt in i själen. Ibland räcker det med att relatera till oss själva; hur skulle jag känna i den här situationen? Hur skulle jag känna att bli exkluderad, kritiserad, bestraffad, påhoppad av andra medlemmar i familjen, mobbad?

Kanske är det så att kunskap och utbildning ligger till grund för denna livsviktiga empatin som visar oss vägen i alla mänskliga relationer, jag vet inte, men jag tror inte det. Det är ju få av oss människor som är experter inom psykologi, och ändå kan vi vara väldigt bra i sociala sammanhang. Varför? Jo därför att vi har empati och vi följer väl inpräntade föreställningar om hur vi människor vill bli bemötta av andra människor, vad vi mår bra av och vad vi mår dåligt av. Och vi följer ofta magkänslan. Det finns ju ingen som skulle säga att en mamma är en dåligt mamma bara för att hon aldrig tidigare haft barn.

Jag ska alltid sätta min magkänsla först. Det är jag skyldig mina hundar. Det är det styrande hos mig. It has never proved me wrong.

IMG_6348 (2)E

Sådan husse sådan hund

Posted on Updated on

Det är så spännande att betrakta hundar tillsammans med sina ägare. Det finns ju ett känt begrepp som lyder sådan husse sådan hund, och det ligger verkligen någonting i det många gånger.

Det handlar ju inte bara om att man skaffar en hundras som passar den egna personligheten. Det handlar också om att den personlighet du är kommer att forma hunden (och tvärtom också). Vår sinnesstämning och vårt beteende påverkar hur hunden mår och beter sig. Hundar är ju som bekant väldigt duktiga på att läsa av oss människor, mer än vad många tror skulle jag säga. Hunden känner direkt om vi är stressade, irriterade, glada, oroliga, rädda osv. Eftersom de har en sådan tillit till oss och att vi är deras trygghet så är det inte konstigt att de påverkas väldigt mycket av hur vi mår och hur vi känner oss.

En grundprincip som jag själv försöker följa är att ju mer stressad en hund är desto lugnare måste jag själv vara. Oavsett om stressen beror på lek, oro, rädsla eller aggression måste jag bemöta den med lugn och trygghet. Man kan aldrig bestraffa bort stress, eftersom bestraffning i sig är stressande. Man kan inte heller kräva av en hund att den ska vara lugn och trygg om inte man själv är det. Istället för att fokusera på hundens beteende bör man ju undersöka vad beteendet bottnar i och ta tag i det.

Det handlar väldigt mycket om att rannsaka sig själv. Hur är jag när jag är tillsammans med hunden? Är jag glad, avslappnad eller irriterad och stressad? Vad vill jag förmedla till hunden? Det här är ju faktiskt väldigt svårt. När hunden är stressad är det lätt att vi som hundägare också blir stressade. Det är ju helt mänskligt. Precis som att hunden påverkas av vår sinnesstämning påverkas ju vi också av hundens. Då gäller det att verkligen jobba med sig själv, att vara medveten om sitt eget beteende.

I ärlighetens namn har jag själv fått arbeta mycket med det här. Eftersom jag är en person som har lätt att bli stressad så har jag ibland stora utmaningar i samvaron med hundarna, särskilt eftersom jag har en hel flock. Det kan uppstå meningsskiljaktigheter och stress i hundflocken som jag ska försöka hantera på bästa sätt. Att själv behålla lugnet när hundarna är stressade kan vara otroligt svårt. Det går lättare och lättare, men jag får fortfarande påminna mig själv i stressiga situationer att jag ska andas, vara lugn och tänka på vad jag sänder ut till hundarna. Detta har jag faktiskt hjälp av nu i jobbet. Att hantera andras hundar av olika raser och personligheter är väldigt givande och utvecklande och där upplever jag att jag dagligen kan öva på vad jag sänder ut för signaler. Eftersom vi eftersträvar en lugn och trygg dagisgrupp är det A och O att själv uppträda lugnt och tryggt, vilket jag också märker har en positiv effekt på hundarna.

Men överlag är jag en rätt lugn person. Det har folk sagt som har känt mig länge. Vi får också ofta kommentaren av våra vänner som till exempel kommer över på middag, att det är så lugnt hemma hos oss, trots att vi har fem stora hundar. Det kan ju bero på att både jag och Andreas är lugna när vi är hemma. Jag vill gärna ha ett lugn inomhus där alla som är inne kan få möjligheten att slappna av. Vi tränar dock ibland lite roliga saker inomhus, som lite enkla tricks samt sökövningar, men jag är väldigt tydlig när det är slut. Jag har lärt in ett slutkommando som hundarna förstår, och när träningen eller leken är över går jag och sätter mig med en kaffekopp, rent symboliskt. Hundarna har därför blivit väldigt duktiga på att varva ner. De vet när saker är på gång och när det är dags att vila. Många fokuserar så mycket på aktivitet med hundarna, men det är otroligt viktigt att bara kunna ta det lugnt och vila tillsammans. Det är ett slags moment.

IMG_6327 (2)E

IMG_6336 (2)E

Att låta hunden göra det den älskar

Posted on Updated on

Finns det någonting bättre än att se en hund utföra det arbete som den är skapt för? Att se hunden i sitt rätta element, göra det den älskar? För mig är det den absoluta höjdpunkten i hela hundägarskapet. 

När jag ser hundarna jobba framför vagnen eller släden, när jag ser dem kämpa och när själva draget är belöningen för dem; inte godis, inte lek eller klapp, fylls jag av en känsla av perfektion. Hundarna gör det därför att det är just detta som de är skapade att göra. Det är det jag älskar med draghundar. De jobbar inte för att belönas utav mig; de gör det för att det finns i generna.

Jag lär dem grunderna som krävs för att vi ska kunna hålla på: höger, vänster, stanna, höger sida, vänster sida, vänd. Jag uppmuntrar dem att ta i och att utvecklas som draghundar. Men grunden kan de redan, den finns redan där.

Detta gäller ju alla arbetande hundar, oavsett om det är vallhundar, jakthundar, draghundar eller brukshundar. Men kärnan är att de ska få göra det som de är avlade att göra. Inte enbart för hundens skull faktiskt. Jag tror att när man ser sin egen hund där den ska vara så växer man lite som hundägare, och man lär sig förstå sin hund på ett djupare plan. Man kan förstå beteenden som i vardagen kan vara lite ”besvärliga”. När man ser draghunden arbeta och ge allt i selen, så får man en förståelse för att den hela tiden vill framåt, vill springa, att det kan vara lite svårare att få en sån hund att gå fint i koppel, till exempel. Eller att jakthunden gärna vill spåra och jaga, vallhunden vill valla. Sen såklart det faktum att en draghund som faktiskt får jobba och dra får utlopp för sina behov och tar kanske inte ut det lika mycket på vanliga promenader.

Det finns alltid individer som inte passar för det jobb de är avlade för, som hellre vill vara sällskapshundar. Men detta är inget man kan utgå ifrån när man köper en valp. Ta hundens ursprung på allvar och vara beredd att ge den det liv den behöver leva för att få utlopp för sina behov. Och på samma sätt får man ju vara beredd på att draghunden kanske inte vill dra, jakthunden kanske inte vill jaga. Det är en individ man skaffar och man får vara lyhörd för vad som passar just den.

Men när man har de där individerna, som bara älskar det de gör, då behöver jag inte så mycket mer här i livet. Och det är därför jag älskar vintern. Det är polarhundarnas rätta element. Det är när vi kommer ut i vinterlandskapet, hundarna i sin tjocka päls, rustade för kylan och köldrök från andetagen; då ser jag deras urkraft, då ser jag dem på riktigt. 

VIRB0028_Moment(10)y