Tankar om hundar och hundträning

Att arbeta med positiva metoder är inte samma sak som att inte har regler och rutiner

Posted on Updated on

Jag stöter ibland (rätt ofta faktiskt) på folk som verkar sätta likhetstecken mellan att arbeta med positiva metoder och att inte ha några regler eller rutiner.

”Nu får man inte ens säga nej till sin hund”, ”ibland måste man sätta ner foten”, om hunden gör fel måste man visa det”, hundar behöver tydliga regler för att må bra”.

Jag tänker så här om ovanstående påståenden: Att säga ”nej” till sin hund kan se ut på hundra olika sätt, allt från den hundägare som vill hävda sin dominans och ryter eller skriker nej åt hunden (ofta i kombination med hotfullt kroppsspråk, fysisk beröring eller en stirrande blick), helt enkelt för att utöva makt, till den som har lärt in ett positivt nej, som ett kommando för att hunden ska avbryta det den håller på med och komma till ägaren och bli belönad. Så att säga att man ”inte får säga nej” är ju egentligen helt felaktigt. Vad vi väljer för ord när vi kommunicerar med hundarna är ju upp till var och en. Sen brukar ju många hundtränare rekommendera att man INTE ska använda just nej, eftersom det lätt blir uttjatat och att det är ett ord som redan är präglat av någonting negativt.

Jag ska erkänna: jag har själv varit där. Jag har tänkt skeptiskt kring denna tanke att man inte ska använda nejet i träning av hunden. Det är så djupt rotat i oss att tänka att när någon gör fel så måste den få någon form av bestraffning eller konsekvens. Och det är även så otroligt djupt rotat i oss att hunden ska lyda oss. Punkt.

Tänk om vi hade samma synsätt fortfarande när det gäller barn. Barn ska lyda de vuxna. Punkt. Där har man ju gått vidare och lyft fram att barnet är en egen individ med egna viljor och egna behov. Och barnet kommer inte ta över ledarskapet över familjen bara för att det får välja vad det ska bli för middag på fredagskvällen, eller för att det ibland kan säga ifrån när den tycker att de vuxna går för långt, ex går in på barnets rum.

Jo, jag jämför faktiskt hundar och barn ibland. Jag kan jämföra mig själv med mina hundar, eller min partner med mina hundar. Jag ser inte den mänskliga rasen så överlägsen att detta på nåt sätt skulle vara tabu. Att jämföra betyder ju att se likheter och att se olikheter, och så enkelt är det faktiskt. Jag tror att de som vägrar jämföra hundar med människor går miste om väldigt mycket kring båda arterna.

IMG_6377 (2)E

Men åter till det här med positiva metoder och regler. Jo vi HAR regler och rutiner. Men jag lär inte in regler och rutiner med hjälp av bestraffningar och jag upprätthåller inte reglerna och rutinerna med hjälp av bestraffningar. Allting handlar ju om inlärning, det är bara metoden som skiljer sig, och det är ett val vi alla gör. Jag tar avstånd från alla påståenden om att ”vissa hundraser eller vissa individer behöver hårda metoder”. Det brukar vara de hänförda Cesar Millan-anhängarnas svar på varför Cesar använder till synes hårda grepp, att de hundar han hanterar måste hanteras på det sättet. Här har jag  ingen lång erfarenhet av dessa typer av hundar, men jag tänker utefter inlärningsmässiga principer; all forskning visar att aggressivitet som möts med aggressivitet har en tendens att öka. Att sätta hårt mot hårt har inte stöd i forskning. Här lyssnar jag inte på nån annan än de som i flera år sysslat med just forskning. Olika hundtränare och hundpsykologer säger olika saker och där får vetenskapen vara min ledstjärna. Sen är det såklart så att olika raser och individer behöver olika typer av bemötande, hantering och träning, baserat på den mentala och fysiska statusen.

Sen kan jag ju tycka att det har varit för mycket fokus på regler och för lite på relation, vilket jag har skrivit om tidigare. Visst, vi har regler, men de är ganska få. Det handlar om få men viktiga saker; att respektera andra människor och hundar, att respektera de andra hundarna i flocken och de andra djuren i familjen, att inte göra saker som kan vara farligt, ex hoppa rakt ut från bilen osv. Men en del saker vet jag inte riktigt om jag ens kan kalla regler. En del saker handlar ju faktiskt om önskemål från min sida. Mitt ÖNSKEMÅL är att hunden inte ska springa fram till andra hundar eller jaga rådjur. Men kan jag ha det som en regel? Det handlar ju om att jag som ägare ska lyckas träna min hund att inte utföra dessa beteenden. En av de sorgligaste reglerna som en del har är att hunden inte får göra utfall mot andra hundar på koppelpromenader. En hund som gör utfall är ju oftast osäker och kanske till och med rädd, och sen agerar den efter det. Vi kan ju inte ha en regel för hur hunden ska känna och hur den ska hantera sina känslor? Det är som att bestraffa ett barn som skriker och blir rädd för tomten på julafton. Detta måste vi träna med hunden. Vägleda och hjälpa.

Kanske är det så att de som förespråkar lite mer ”hårda metoder” också har fler regler? Det handlar om en känsla av kontroll och att hunden ska lyda. Men jag skulle vilja byta ut ordet regler mot rutiner. Att ha tydliga rutiner mår nog de flesta hundar bra av; de vet vad som ska hända och vad som förväntas av dem. Och detta är inte på något sätt svårt att träna in utan bestraffningar.  I gengäld får man trygga, glada och självsäkra individer som vågar ta egna initiativ men som känner trygghet och glädje i vårt samliv.

IMG_7898 (2)E

 

Att leka med sin hund

Posted on Updated on

Det verkar finnas lite olika synsätt på det här med att leka med sin hund. En del hundtränare menar att man inte ska leka med hunden, utan fokusera mer på mys och relation, samt aktivering, medan andra menar att man skapar ett band genom lek.

Orsaken till att vissa hävdar att man inte ska leka med sin hund verkar vara att det finns många hundägare som upplever problem med att hunden i lek blir väldigt stressad, hoppar och biter, kampar i koppel och i kläder. Ett annat bekymmer kanske även kan vara att när vi människor leker med våra hundar så har det en tendens till att bli mycket bollkastande, samt mycket kamp med leksaker, och kanske inte lika mycket brottning och fysisk lek. Boll- och pinnlekar kan trigga hundens jaktinstinkt och kan som bekant också skapa stor stress i en hund om det görs för ofta. 

Vad är då för ofta, och hur ska man leka med sin hund? För mig är det en fråga om ras och framför allt om individ. Mina hundar är inte så lättstressade, och det är knappt att de förstår poängen med att springa efter en boll. Wynee, en aussietik som jag hade för ett par år sedan, hon satt och skakade i hela kroppen av förväntan om hon visste att jag hade en boll i fickan. Jag behövde inte ens kasta bollen för att hon skulle gå upp i stress. Så med henne fick jag verkligen tänka efter hur jag använde mig av leksaker.

När jag läste om att man egentligen inte ska leka så mycket med sin valp så blev jag först väldigt förvånad. För mig har leken alltid varit självklar i min och hundarnas relation, och jag upplever det som ett utmärkt sätt att komma nära varandra. Men det ska ju självklart göras på rätt sätt, som passar individen. Om jag märker att mitt sätt att leka gör hunden stressad så är det ju bra om jag ändrar på leken. När jag läser om argumenten för att man inte ska leka så mycket med hunden så är ju de i sig relevanta, men jag tänker att det inte behöver vara så svart och vitt. Det handlar väl mer om på vilket sätt man leker och med vilken individ? Men det är kanske så de menar också?

Dia var otroligt livlig som unghund. Hon kunde hoppa upp mot en, med tassarna högt, och plötsligt hade man en massa kraftiga klor i ansiktet. Jag lärde mig snabbt att värja mig, att sätta mig på huk när hon ville hälsa, att vända ryggen till och ”bli tråkig” när leken gick överstyr. I början hade jag stora blåmärken över armarna, så till den grad att jag var tvungen att förklara på jobbet att jag INTE blev misshandlad av min pojkvän. Att vända ryggen till när leken blev för intensiv var inte heller alltid riskfritt eftersom hon kunde leknafsa i rumpan! Dia var en hund som var väldigt beroende av närhet. Det var som om hennes själv svalt om hon inte fick komma nära nära, hälsa, pussas, kela, busa. Jag avvisade aldrig hennes vilja att vara nära, men jag jobbade väldigt mycket med att hon skulle lära sig var gränserna gick, när jag inte tyckte att det var kul längre. Och hon blev efter ett tag väldigt duktig på det. Tillslut kunde hon läsa av mitt kroppsspråk och förstod om hon gick för långt. Jag visade bara med kroppen att, ”om du biter hårt vill jag inte vara med längre”. Hon fick aldrig ett ”nej” eller ett ”fy”. Dia var en hund som svarade på bestraffningar genom att ta avstånd och förlora tillit. Så där fick jag vara väldigt lyhörd. Och då märkte jag att hon var otroligt lyhörd tillbaka. Ord behövdes inte.

En av dagishundarna som vi har nu är inte helt olik Dia. De har en del saker gemensamt och han påminner mig om henne, även om de är två helt olika raser. Den här hanen är ung och busig, men genomsnäll. Lite busig måste man ju få vara som unghund, men när det blir för mycket måste vi lugna ner stämningen eftersom det handlar om koppelpromenader med andra hundar. Det fungerar inte om det övergår till lek mellan flera hundar och ett virrvarr av koppel, ja ni förstår ju själva… Återigen får jag jobba lite på samma sätt som med Dia; ta bort fokus från det som triggar leken (om det är kopplet, mina händer, andra hundar osv). Släppa kopplet om han vill bita på det så det inte blir någon dragkamp, ta bort händerna om han nafsar efter dem. Och att vara så där lugn, trygg och tråkig. Vi har redan märkt lite resultat och det roliga är att han också mer och mer tar ögonkontakt med mig, som om han vill läsa av. Om han är lugn får han ett leende tillbaka 🙂

Men tillbaka till det här med att leka med sin hund. Jag tänker att om man har en väldigt livlig hund kanske man ska välja lugnare lekar, medan man med en lugnare hund kan vara lite mer livlig. Med mina egna hundar leker jag mest fysiskt och ”brottas” lite, så som de leker med varandra. Jag har alltid glimten i ögat och det är som om vi ”skrattar ihop”. Det roligaste är när man känner det där samspelet, när man bara behöver titta på varandra och båda förstår att det är lek på gång!

Hur tänker ni andra om att leka med sin hund?

IMG_7311 (2)E

 

När empatin visar vägen

Posted on

Ibland behövs det inte stora boken om hundar för att lära sig att förstå de individer du har där hemma. Ibland behövs det inte gedigen utbildning och kunskap. Ibland behövs det inte tjugo års erfarenhet. Ibland är det enda du behöver just din unika erfarenhet och kännedom av din unika individ du har där hemma, och din egen empati och magkänsla.

Ibland räcker det med att du ser på din hund och tänker jag ser att du är stressad, att du inte mår bra. Jag känner det djupt in i själen. Ibland räcker det med att relatera till oss själva; hur skulle jag känna i den här situationen? Hur skulle jag känna att bli exkluderad, kritiserad, bestraffad, påhoppad av andra medlemmar i familjen, mobbad?

Kanske är det så att kunskap och utbildning ligger till grund för denna livsviktiga empatin som visar oss vägen i alla mänskliga relationer, jag vet inte, men jag tror inte det. Det är ju få av oss människor som är experter inom psykologi, och ändå kan vi vara väldigt bra i sociala sammanhang. Varför? Jo därför att vi har empati och vi följer väl inpräntade föreställningar om hur vi människor vill bli bemötta av andra människor, vad vi mår bra av och vad vi mår dåligt av. Och vi följer ofta magkänslan. Det finns ju ingen som skulle säga att en mamma är en dåligt mamma bara för att hon aldrig tidigare haft barn.

Jag ska alltid sätta min magkänsla först. Det är jag skyldig mina hundar. Det är det styrande hos mig. It has never proved me wrong.

IMG_6348 (2)E

Sådan husse sådan hund

Posted on Updated on

Det är så spännande att betrakta hundar tillsammans med sina ägare. Det finns ju ett känt begrepp som lyder sådan husse sådan hund, och det ligger verkligen någonting i det många gånger.

Det handlar ju inte bara om att man skaffar en hundras som passar den egna personligheten. Det handlar också om att den personlighet du är kommer att forma hunden (och tvärtom också). Vår sinnesstämning och vårt beteende påverkar hur hunden mår och beter sig. Hundar är ju som bekant väldigt duktiga på att läsa av oss människor, mer än vad många tror skulle jag säga. Hunden känner direkt om vi är stressade, irriterade, glada, oroliga, rädda osv. Eftersom de har en sådan tillit till oss och att vi är deras trygghet så är det inte konstigt att de påverkas väldigt mycket av hur vi mår och hur vi känner oss.

En grundprincip som jag själv försöker följa är att ju mer stressad en hund är desto lugnare måste jag själv vara. Oavsett om stressen beror på lek, oro, rädsla eller aggression måste jag bemöta den med lugn och trygghet. Man kan aldrig bestraffa bort stress, eftersom bestraffning i sig är stressande. Man kan inte heller kräva av en hund att den ska vara lugn och trygg om inte man själv är det. Istället för att fokusera på hundens beteende bör man ju undersöka vad beteendet bottnar i och ta tag i det.

Det handlar väldigt mycket om att rannsaka sig själv. Hur är jag när jag är tillsammans med hunden? Är jag glad, avslappnad eller irriterad och stressad? Vad vill jag förmedla till hunden? Det här är ju faktiskt väldigt svårt. När hunden är stressad är det lätt att vi som hundägare också blir stressade. Det är ju helt mänskligt. Precis som att hunden påverkas av vår sinnesstämning påverkas ju vi också av hundens. Då gäller det att verkligen jobba med sig själv, att vara medveten om sitt eget beteende.

I ärlighetens namn har jag själv fått arbeta mycket med det här. Eftersom jag är en person som har lätt att bli stressad så har jag ibland stora utmaningar i samvaron med hundarna, särskilt eftersom jag har en hel flock. Det kan uppstå meningsskiljaktigheter och stress i hundflocken som jag ska försöka hantera på bästa sätt. Att själv behålla lugnet när hundarna är stressade kan vara otroligt svårt. Det går lättare och lättare, men jag får fortfarande påminna mig själv i stressiga situationer att jag ska andas, vara lugn och tänka på vad jag sänder ut till hundarna. Detta har jag faktiskt hjälp av nu i jobbet. Att hantera andras hundar av olika raser och personligheter är väldigt givande och utvecklande och där upplever jag att jag dagligen kan öva på vad jag sänder ut för signaler. Eftersom vi eftersträvar en lugn och trygg dagisgrupp är det A och O att själv uppträda lugnt och tryggt, vilket jag också märker har en positiv effekt på hundarna.

Men överlag är jag en rätt lugn person. Det har folk sagt som har känt mig länge. Vi får också ofta kommentaren av våra vänner som till exempel kommer över på middag, att det är så lugnt hemma hos oss, trots att vi har fem stora hundar. Det kan ju bero på att både jag och Andreas är lugna när vi är hemma. Jag vill gärna ha ett lugn inomhus där alla som är inne kan få möjligheten att slappna av. Vi tränar dock ibland lite roliga saker inomhus, som lite enkla tricks samt sökövningar, men jag är väldigt tydlig när det är slut. Jag har lärt in ett slutkommando som hundarna förstår, och när träningen eller leken är över går jag och sätter mig med en kaffekopp, rent symboliskt. Hundarna har därför blivit väldigt duktiga på att varva ner. De vet när saker är på gång och när det är dags att vila. Många fokuserar så mycket på aktivitet med hundarna, men det är otroligt viktigt att bara kunna ta det lugnt och vila tillsammans. Det är ett slags moment.

IMG_6327 (2)E

IMG_6336 (2)E

Att låta hunden göra det den älskar

Posted on Updated on

Finns det någonting bättre än att se en hund utföra det arbete som den är skapt för? Att se hunden i sitt rätta element, göra det den älskar? För mig är det den absoluta höjdpunkten i hela hundägarskapet. 

När jag ser hundarna jobba framför vagnen eller släden, när jag ser dem kämpa och när själva draget är belöningen för dem; inte godis, inte lek eller klapp, fylls jag av en känsla av perfektion. Hundarna gör det därför att det är just detta som de är skapade att göra. Det är det jag älskar med draghundar. De jobbar inte för att belönas utav mig; de gör det för att det finns i generna.

Jag lär dem grunderna som krävs för att vi ska kunna hålla på: höger, vänster, stanna, höger sida, vänster sida, vänd. Jag uppmuntrar dem att ta i och att utvecklas som draghundar. Men grunden kan de redan, den finns redan där.

Detta gäller ju alla arbetande hundar, oavsett om det är vallhundar, jakthundar, draghundar eller brukshundar. Men kärnan är att de ska få göra det som de är avlade att göra. Inte enbart för hundens skull faktiskt. Jag tror att när man ser sin egen hund där den ska vara så växer man lite som hundägare, och man lär sig förstå sin hund på ett djupare plan. Man kan förstå beteenden som i vardagen kan vara lite ”besvärliga”. När man ser draghunden arbeta och ge allt i selen, så får man en förståelse för att den hela tiden vill framåt, vill springa, att det kan vara lite svårare att få en sån hund att gå fint i koppel, till exempel. Eller att jakthunden gärna vill spåra och jaga, vallhunden vill valla. Sen såklart det faktum att en draghund som faktiskt får jobba och dra får utlopp för sina behov och tar kanske inte ut det lika mycket på vanliga promenader.

Det finns alltid individer som inte passar för det jobb de är avlade för, som hellre vill vara sällskapshundar. Men detta är inget man kan utgå ifrån när man köper en valp. Ta hundens ursprung på allvar och vara beredd att ge den det liv den behöver leva för att få utlopp för sina behov. Och på samma sätt får man ju vara beredd på att draghunden kanske inte vill dra, jakthunden kanske inte vill jaga. Det är en individ man skaffar och man får vara lyhörd för vad som passar just den.

Men när man har de där individerna, som bara älskar det de gör, då behöver jag inte så mycket mer här i livet. Och det är därför jag älskar vintern. Det är polarhundarnas rätta element. Det är när vi kommer ut i vinterlandskapet, hundarna i sin tjocka päls, rustade för kylan och köldrök från andetagen; då ser jag deras urkraft, då ser jag dem på riktigt. 

VIRB0028_Moment(10)y

En hund måste inte vara perfekt

Posted on Updated on

Hundvärlden präglas av ett synsätt att du som hundägare ska forma hunden, med hjälp av träning och uppfostran, så att den beter sig så som du önskar.

Ibland skrattar jag inombords när jag minns mina rädslor som nybliven hundägare; att unghunden skulle ”ta över och inte uppfatta mig som ledare”, att jag inte skulle lyckas behålla ”ledarskapet över flocken” när jag skaffade fler än en hund. Att jag inte alltid skulle lyckas ”ligga steget före”, att jag skulle råka befästa ett ”dåligt beteende” hos hunden osv.

Jag tycker att det är sorgligt att många nyblivna hundägare får en sådan introduktion i hundvärlden. Ibland känns det som om allting blir lite för komplicerat inom hundträningen. Det är som om man hela tiden söker efter tekniker eller metoder att hantera hunden i vardagen. Och ibland tycker jag också att det fokuseras lite för mycket på hur vi vill få vår hund att bete sig, och lite för lite på vilken individ hunden är och vilka unika behov den har, vilken relation jag vill ha, och vad hunden faktiskt själv vill. 

Jag minns att jag som nybliven hundägare kunde skämmas över om hunden drog i kopplet vid hundmöten, var stressad, skällde, tiggde vid bordet eller gjorde andra saker som ofta anses som ”dåliga beteenden”. Nu för tiden skäms jag i princip aldrig. Det beror på två saker:

1. Att skämmas över en hunds beteende är som att skämmas över ett litet barns beteende; man kan inte döma eller kräva att individen ska kunna saker som är för svårt för den. Det är vi hundägare som ska hjälpa hunden att hantera vardagen och dess utmaningar, inte ställa för höga krav.

2. Min uppgift som hundägare är inte att ha en perfekt hund, utan att förhålla mig till, hjälpa och älska den hund jag har fått äran att ha ansvaret för. Genom att jobba med mitt eget bemötande av hunden och att stötta den så gott jag kan i olika situationer så anser jag att jag inte har något att skämmas över.

En hund måste inte vara perfekt, lika lite som vi människor måste vara perfekta. Jag brukar tänka så här: Vilka egenskaper är särskilt positiva hos just den här individen? Vad är den här hundens styrkor? Fokusera på dem! Om vi jobbar med det som vi är bra på så ökar vår självkänsla och vår glädje här i livet, så är det ju för oss alla. Om vi ständigt jobbar med det som är tungt, jobbigt, svårt, stressande, hur får det oss att må?

Självklart kan vi jobba stegvis och metodiskt med det som hunden har svårt med. Särskilt viktigt blir det ju om det är någonting vi behöver utsätta hunden för ofta, ex hundmöten, åka bil, gå till veterinären. Men ibland kan fokuset på hundens ”problem” överskugga allt det där andra som den är bra på och där den får blomma ut som individ.

Kanske ska vi backa lite? Göra det lite enklare för nyblivna hundägare. Fokusera på relation, närvaro och allt det där basala och grundläggande. Egentligen är det inte så svårt. Att ge valpen kärlek, trygghet, lagom stora utmaningar… vänja den vid olika situationer, människor, andra hundar, andra djur, föremål. Låta valpen få följa med men se till att den inte utsätts för någonting skrämmande. Forma en trygg, glad och nyfiken individ. Är hunden stressad; se till att vara lugn själv, är hunden rädd; se till att vara tryggheten för din hund. Är hunden busig, bra! Det hör väl livet till? Vad innebär det att vara en duktig hundmänniska? För mig handlar det om ett sätt att vara på, att läsa av hundarna, att möta dem på rätt nivå, just i den givna situationen. Att ha en ”open mind”, en inlevelseförmåga och en förmåga till improvisation. Att kunna läsa av när vi går över  någon gräns eller gör någonting som hunden inte uppskattar. Kort och gott det vi mellan människor kallar ”social kompetens”.

Självklart finns det otroligt bra metoder och tekniker där ute, men då handlar det ofta om att dressera hunden till en specifik uppgift. Och ingen skulle ju vilja gå genom livet och ständigt behöva utföra bestämda uppgifter. Det ska vara jobb och fritid, även för hundar.

Mitt hundliv har i alla fall blivit mycket enklare, och mer självklart, sedan jag släppte alla krav och förväntningar, och utgick ifrån individen, lärde mig lyssna mer på mina hundar och följde min inre röst och mitt hjärta.

IMG_5612 (2)E

Du är ingen problemhund, du är bara som du är

Posted on Updated on

Hänger en del på forum på nätet, även om jag helst slipper. Alltså jag menar inte så. Det finns otroligt mycket goda kunskaper på nätet, erfaret folk, positiva och hjälpfulla människor. Men av erfarenhet finns det lika många som är totala motsatsen, tyvärr. Jag brukar ha som utgångspunkt att jag inte ska klaga så mycket, eftersom jag vill fokusera på det som är positivt här i livet. Men ibland blir jag bara brydd.

Folk i forum som skriver och ber om råd. Blir påhoppade, ifrågasatta, illa bemötta. Vissa säger då ”å nej, det har aldrig hänt mig, folk är så snälla.” Ok, men vad skrev du om? Skrev du om tips inför din tävling eller utställning, eller skrev du om funderingar kring kastrering, att dina hundar rymmer från hundgården, har jagat katter, bråkat med andra hundar osv?

För oss som har lite ”svåra hundar” finns det väldigt mycket fördömande människor därute. Jag har själv stött på folk som tog för givet att jag ALDRIG hade ensamhetstränat Dia bara för att hon hade separationsångest, att jag var en dålig hundägare för att jag funderade på kastrering av Karak på grund av att han mår så jävla dåligt när tikarna löper, att jag ser mina hundar som ”problemhundar” bara för att man ser ett ”problem”. Ta Dia till exempel. Hon hade enorma ”problem” , och med det menar jag hennes förmåga att hitta en plats i det här samhället, att vara trygg i vardagen osv. Men Jag älskade henne så IN I NORDEN. Kan inte skriva om henne utan att tårarna rinner.  Ibland tvingas man fatta beslut åt sin hund, för hundens bästa.

Träning är inte allt! Ibland har du att göra med en hund som har väldigt säregna drag, vilket gör förutsättningarna helt annorlunda. Nej, det handlar inte om hur mycket vi hundägare har TRÄNAT. Till en viss del, ja!  Men det är inte alltid svaret.  En del hundar har svårt för vissa saker. Hur långt ska man gå innan man skyddar dem från det som de tycker är obehagligt? Ett autistiskt barn, eller ett barn med adhd skulle du inte utsätta för samma saker som ett ”vanligt” barn. Autism är ju extremt, men jag är övertygad om att hundar är lika mycket individer som du och jag. Med olika personligheter, olika begåvningar och olika svårigheter. Det betyder inte att jag ser min hund som en problemhund. Det betyder att jag ser min hund för den individ som den är, och försöker anpassa mig efter det. Jag såg inte Dia som en problemhund, bara för att hon hade ”problem” som gjorde att hon led. I min värld finns det inga ”problemhundar” men det finns hundar som har ”problem” med vissa saker, och det är vår uppgift att försöka hjälpa dem med dessa problem. 

Dessutom har vi faktiskt ett ansvar gentemot andra medmänniskor. Internet ska väl vara en plats där man utbyter information osv, inte en forum för mobbing? Hur skulle du ha bemött personen om den stod mittemot dig, face to face? Även om det för mig är självklart så nämner jag att man såklart ska uttrycka sitt missnöje om någon ex skulle misshandlar, vanvårda sin hund eller använder sig av väldigt hårda metoder.  Och jag tycker även att man får kommentera om man inte håller med om en specifik metod om det på nåt sätt är dåligt för hunden etc. Men att ”kritisera” folk som inte har bett om hjälp, att vara elak mot folk som försöker göra sitt bästa, att ge spydiga eller rent av elaka kommentarer, att klanka ner på folk som har gått igenom någonting jobbigt, det tycker jag är väldigt lågt som människa. Vi måste väl ändå jobba för att hålla ihop, att hjälpa varandra? Tyvärr får detta mig att dra mig lite ifrån att publicera något i facebookforum, att dra mig undan lite grann , att hålla inne på mina frågor. Man vet aldrig vilka pirayor som är på jakt.

IMG_4706 (2)E