När empatin visar vägen

Ibland behövs det inte stora boken om hundar för att lära sig att förstå de individer du har där hemma. Ibland behövs det inte gedigen utbildning och kunskap. Ibland behövs det inte tjugo års erfarenhet. Ibland är det enda du behöver just din unika erfarenhet och kännedom av din unika individ du har där hemma, och din egen empati och magkänsla.

Ibland räcker det med att du ser på din hund och tänker jag ser att du är stressad, att du inte mår bra. Jag känner det djupt in i själen. Ibland räcker det med att relatera till oss själva; hur skulle jag känna i den här situationen? Hur skulle jag känna att bli exkluderad, kritiserad, bestraffad, påhoppad av andra medlemmar i familjen, mobbad?

Kanske är det så att kunskap och utbildning ligger till grund för denna livsviktiga empatin som visar oss vägen i alla mänskliga relationer, jag vet inte, men jag tror inte det. Det är ju få av oss människor som är experter inom psykologi, och ändå kan vi vara väldigt bra i sociala sammanhang. Varför? Jo därför att vi har empati och vi följer väl inpräntade föreställningar om hur vi människor vill bli bemötta av andra människor, vad vi mår bra av och vad vi mår dåligt av. Och vi följer ofta magkänslan. Det finns ju ingen som skulle säga att en mamma är en dåligt mamma bara för att hon aldrig tidigare haft barn.

Jag ska alltid sätta min magkänsla först. Det är jag skyldig mina hundar. Det är det styrande hos mig. It has never proved me wrong.

IMG_6348 (2)E

Sådan husse sådan hund

Det är så spännande att betrakta hundar tillsammans med sina ägare. Det finns ju ett känt begrepp som lyder sådan husse sådan hund, och det ligger verkligen någonting i det många gånger.

Det handlar ju inte bara om att man skaffar en hundras som passar den egna personligheten. Det handlar också om att den personlighet du är kommer att forma hunden (och tvärtom också). Vår sinnesstämning och vårt beteende påverkar hur hunden mår och beter sig. Hundar är ju som bekant väldigt duktiga på att läsa av oss människor, mer än vad många tror skulle jag säga. Hunden känner direkt om vi är stressade, irriterade, glada, oroliga, rädda osv. Eftersom de har en sådan tillit till oss och att vi är deras trygghet så är det inte konstigt att de påverkas väldigt mycket av hur vi mår och hur vi känner oss.

En grundprincip som jag själv försöker följa är att ju mer stressad en hund är desto lugnare måste jag själv vara. Oavsett om stressen beror på lek, oro, rädsla eller aggression måste jag bemöta den med lugn och trygghet. Man kan aldrig bestraffa bort stress, eftersom bestraffning i sig är stressande. Man kan inte heller kräva av en hund att den ska vara lugn och trygg om inte man själv är det. Istället för att fokusera på hundens beteende bör man ju undersöka vad beteendet bottnar i och ta tag i det.

Det handlar väldigt mycket om att rannsaka sig själv. Hur är jag när jag är tillsammans med hunden? Är jag glad, avslappnad eller irriterad och stressad? Vad vill jag förmedla till hunden? Det här är ju faktiskt väldigt svårt. När hunden är stressad är det lätt att vi som hundägare också blir stressade. Det är ju helt mänskligt. Precis som att hunden påverkas av vår sinnesstämning påverkas ju vi också av hundens. Då gäller det att verkligen jobba med sig själv, att vara medveten om sitt eget beteende.

I ärlighetens namn har jag själv fått arbeta mycket med det här. Eftersom jag är en person som har lätt att bli stressad så har jag ibland stora utmaningar i samvaron med hundarna, särskilt eftersom jag har en hel flock. Det kan uppstå meningsskiljaktigheter och stress i hundflocken som jag ska försöka hantera på bästa sätt. Att själv behålla lugnet när hundarna är stressade kan vara otroligt svårt. Det går lättare och lättare, men jag får fortfarande påminna mig själv i stressiga situationer att jag ska andas, vara lugn och tänka på vad jag sänder ut till hundarna. Detta har jag faktiskt hjälp av nu i jobbet. Att hantera andras hundar av olika raser och personligheter är väldigt givande och utvecklande och där upplever jag att jag dagligen kan öva på vad jag sänder ut för signaler. Eftersom vi eftersträvar en lugn och trygg dagisgrupp är det A och O att själv uppträda lugnt och tryggt, vilket jag också märker har en positiv effekt på hundarna.

Men överlag är jag en rätt lugn person. Det har folk sagt som har känt mig länge. Vi får också ofta kommentaren av våra vänner som till exempel kommer över på middag, att det är så lugnt hemma hos oss, trots att vi har fem stora hundar. Det kan ju bero på att både jag och Andreas är lugna när vi är hemma. Jag vill gärna ha ett lugn inomhus där alla som är inne kan få möjligheten att slappna av. Vi tränar dock ibland lite roliga saker inomhus, som lite enkla tricks samt sökövningar, men jag är väldigt tydlig när det är slut. Jag har lärt in ett slutkommando som hundarna förstår, och när träningen eller leken är över går jag och sätter mig med en kaffekopp, rent symboliskt. Hundarna har därför blivit väldigt duktiga på att varva ner. De vet när saker är på gång och när det är dags att vila. Många fokuserar så mycket på aktivitet med hundarna, men det är otroligt viktigt att bara kunna ta det lugnt och vila tillsammans. Det är ett slags moment.

IMG_6327 (2)E

IMG_6336 (2)E

Att låta hunden göra det den älskar

Finns det någonting bättre än att se en hund utföra det arbete som den är skapt för? Att se hunden i sitt rätta element, göra det den älskar? För mig är det den absoluta höjdpunkten i hela hundägarskapet. 

När jag ser hundarna jobba framför vagnen eller släden, när jag ser dem kämpa och när själva draget är belöningen för dem; inte godis, inte lek eller klapp, fylls jag av en känsla av perfektion. Hundarna gör det därför att det är just detta som de är skapade att göra. Det är det jag älskar med draghundar. De jobbar inte för att belönas utav mig; de gör det för att det finns i generna.

Jag lär dem grunderna som krävs för att vi ska kunna hålla på: höger, vänster, stanna, höger sida, vänster sida, vänd. Jag uppmuntrar dem att ta i och att utvecklas som draghundar. Men grunden kan de redan, den finns redan där.

Detta gäller ju alla arbetande hundar, oavsett om det är vallhundar, jakthundar, draghundar eller brukshundar. Men kärnan är att de ska få göra det som de är avlade att göra. Inte enbart för hundens skull faktiskt. Jag tror att när man ser sin egen hund där den ska vara så växer man lite som hundägare, och man lär sig förstå sin hund på ett djupare plan. Man kan förstå beteenden som i vardagen kan vara lite ”besvärliga”. När man ser draghunden arbeta och ge allt i selen, så får man en förståelse för att den hela tiden vill framåt, vill springa, att det kan vara lite svårare att få en sån hund att gå fint i koppel, till exempel. Eller att jakthunden gärna vill spåra och jaga, vallhunden vill valla. Sen såklart det faktum att en draghund som faktiskt får jobba och dra får utlopp för sina behov och tar kanske inte ut det lika mycket på vanliga promenader.

Det finns alltid individer som inte passar för det jobb de är avlade för, som hellre vill vara sällskapshundar. Men detta är inget man kan utgå ifrån när man köper en valp. Ta hundens ursprung på allvar och vara beredd att ge den det liv den behöver leva för att få utlopp för sina behov. Och på samma sätt får man ju vara beredd på att draghunden kanske inte vill dra, jakthunden kanske inte vill jaga. Det är en individ man skaffar och man får vara lyhörd för vad som passar just den.

Men när man har de där individerna, som bara älskar det de gör, då behöver jag inte så mycket mer här i livet. Och det är därför jag älskar vintern. Det är polarhundarnas rätta element. Det är när vi kommer ut i vinterlandskapet, hundarna i sin tjocka päls, rustade för kylan och köldrök från andetagen; då ser jag deras urkraft, då ser jag dem på riktigt. 

VIRB0028_Moment(10)y

En hund måste inte vara perfekt

Hundvärlden präglas av ett synsätt att du som hundägare ska forma hunden, med hjälp av träning och uppfostran, så att den beter sig så som du önskar.

Ibland skrattar jag inombords när jag minns mina rädslor som nybliven hundägare; att unghunden skulle ”ta över och inte uppfatta mig som ledare”, att jag inte skulle lyckas behålla ”ledarskapet över flocken” när jag skaffade fler än en hund. Att jag inte alltid skulle lyckas ”ligga steget före”, att jag skulle råka befästa ett ”dåligt beteende” hos hunden osv.

Jag tycker att det är sorgligt att många nyblivna hundägare får en sådan introduktion i hundvärlden. Ibland känns det som om allting blir lite för komplicerat inom hundträningen. Det är som om man hela tiden söker efter tekniker eller metoder att hantera hunden i vardagen. Och ibland tycker jag också att det fokuseras lite för mycket på hur vi vill få vår hund att bete sig, och lite för lite på vilken individ hunden är och vilka unika behov den har, vilken relation jag vill ha, och vad hunden faktiskt själv vill. 

Jag minns att jag som nybliven hundägare kunde skämmas över om hunden drog i kopplet vid hundmöten, var stressad, skällde, tiggde vid bordet eller gjorde andra saker som ofta anses som ”dåliga beteenden”. Nu för tiden skäms jag i princip aldrig. Det beror på två saker:

1. Att skämmas över en hunds beteende är som att skämmas över ett litet barns beteende; man kan inte döma eller kräva att individen ska kunna saker som är för svårt för den. Det är vi hundägare som ska hjälpa hunden att hantera vardagen och dess utmaningar, inte ställa för höga krav.

2. Min uppgift som hundägare är inte att ha en perfekt hund, utan att förhålla mig till, hjälpa och älska den hund jag har fått äran att ha ansvaret för. Genom att jobba med mitt eget bemötande av hunden och att stötta den så gott jag kan i olika situationer så anser jag att jag inte har något att skämmas över.

En hund måste inte vara perfekt, lika lite som vi människor måste vara perfekta. Jag brukar tänka så här: Vilka egenskaper är särskilt positiva hos just den här individen? Vad är den här hundens styrkor? Fokusera på dem! Om vi jobbar med det som vi är bra på så ökar vår självkänsla och vår glädje här i livet, så är det ju för oss alla. Om vi ständigt jobbar med det som är tungt, jobbigt, svårt, stressande, hur får det oss att må?

Självklart kan vi jobba stegvis och metodiskt med det som hunden har svårt med. Särskilt viktigt blir det ju om det är någonting vi behöver utsätta hunden för ofta, ex hundmöten, åka bil, gå till veterinären. Men ibland kan fokuset på hundens ”problem” överskugga allt det där andra som den är bra på och där den får blomma ut som individ.

Kanske ska vi backa lite? Göra det lite enklare för nyblivna hundägare. Fokusera på relation, närvaro och allt det där basala och grundläggande. Egentligen är det inte så svårt. Att ge valpen kärlek, trygghet, lagom stora utmaningar… vänja den vid olika situationer, människor, andra hundar, andra djur, föremål. Låta valpen få följa med men se till att den inte utsätts för någonting skrämmande. Forma en trygg, glad och nyfiken individ. Är hunden stressad; se till att vara lugn själv, är hunden rädd; se till att vara tryggheten för din hund. Är hunden busig, bra! Det hör väl livet till? Vad innebär det att vara en duktig hundmänniska? För mig handlar det om ett sätt att vara på, att läsa av hundarna, att möta dem på rätt nivå, just i den givna situationen. Att ha en ”open mind”, en inlevelseförmåga och en förmåga till improvisation. Att kunna läsa av när vi går över  någon gräns eller gör någonting som hunden inte uppskattar. Kort och gott det vi mellan människor kallar ”social kompetens”.

Självklart finns det otroligt bra metoder och tekniker där ute, men då handlar det ofta om att dressera hunden till en specifik uppgift. Och ingen skulle ju vilja gå genom livet och ständigt behöva utföra bestämda uppgifter. Det ska vara jobb och fritid, även för hundar.

Mitt hundliv har i alla fall blivit mycket enklare, och mer självklart, sedan jag släppte alla krav och förväntningar, och utgick ifrån individen, lärde mig lyssna mer på mina hundar och följde min inre röst och mitt hjärta.

IMG_5612 (2)E

Du är ingen problemhund, du är bara som du är

Hänger en del på forum på nätet, även om jag helst slipper. Alltså jag menar inte så. Det finns otroligt mycket goda kunskaper på nätet, erfaret folk, positiva och hjälpfulla människor. Men av erfarenhet finns det lika många som är totala motsatsen, tyvärr. Jag brukar ha som utgångspunkt att jag inte ska klaga så mycket, eftersom jag vill fokusera på det som är positivt här i livet. Men ibland blir jag bara brydd.

Folk i forum som skriver och ber om råd. Blir påhoppade, ifrågasatta, illa bemötta. Vissa säger då ”å nej, det har aldrig hänt mig, folk är så snälla.” Ok, men vad skrev du om? Skrev du om tips inför din tävling eller utställning, eller skrev du om funderingar kring kastrering, att dina hundar rymmer från hundgården, har jagat katter, bråkat med andra hundar osv?

För oss som har lite ”svåra hundar” finns det väldigt mycket fördömande människor därute. Jag har själv stött på folk som tog för givet att jag ALDRIG hade ensamhetstränat Dia bara för att hon hade separationsångest, att jag var en dålig hundägare för att jag funderade på kastrering av Karak på grund av att han mår så jävla dåligt när tikarna löper, att jag ser mina hundar som ”problemhundar” bara för att man ser ett ”problem”. Ta Dia till exempel. Hon hade enorma ”problem” , och med det menar jag hennes förmåga att hitta en plats i det här samhället, att vara trygg i vardagen osv. Men Jag älskade henne så IN I NORDEN. Kan inte skriva om henne utan att tårarna rinner.  Ibland tvingas man fatta beslut åt sin hund, för hundens bästa.

Träning är inte allt! Ibland har du att göra med en hund som har väldigt säregna drag, vilket gör förutsättningarna helt annorlunda. Nej, det handlar inte om hur mycket vi hundägare har TRÄNAT. Till en viss del, ja!  Men det är inte alltid svaret.  En del hundar har svårt för vissa saker. Hur långt ska man gå innan man skyddar dem från det som de tycker är obehagligt? Ett autistiskt barn, eller ett barn med adhd skulle du inte utsätta för samma saker som ett ”vanligt” barn. Autism är ju extremt, men jag är övertygad om att hundar är lika mycket individer som du och jag. Med olika personligheter, olika begåvningar och olika svårigheter. Det betyder inte att jag ser min hund som en problemhund. Det betyder att jag ser min hund för den individ som den är, och försöker anpassa mig efter det. Jag såg inte Dia som en problemhund, bara för att hon hade ”problem” som gjorde att hon led. I min värld finns det inga ”problemhundar” men det finns hundar som har ”problem” med vissa saker, och det är vår uppgift att försöka hjälpa dem med dessa problem. 

Dessutom har vi faktiskt ett ansvar gentemot andra medmänniskor. Internet ska väl vara en plats där man utbyter information osv, inte en forum för mobbing? Hur skulle du ha bemött personen om den stod mittemot dig, face to face? Även om det för mig är självklart så nämner jag att man såklart ska uttrycka sitt missnöje om någon ex skulle misshandlar, vanvårda sin hund eller använder sig av väldigt hårda metoder.  Och jag tycker även att man får kommentera om man inte håller med om en specifik metod om det på nåt sätt är dåligt för hunden etc. Men att ”kritisera” folk som inte har bett om hjälp, att vara elak mot folk som försöker göra sitt bästa, att ge spydiga eller rent av elaka kommentarer, att klanka ner på folk som har gått igenom någonting jobbigt, det tycker jag är väldigt lågt som människa. Vi måste väl ändå jobba för att hålla ihop, att hjälpa varandra? Tyvärr får detta mig att dra mig lite ifrån att publicera något i facebookforum, att dra mig undan lite grann , att hålla inne på mina frågor. Man vet aldrig vilka pirayor som är på jakt.

IMG_4706 (2)E

För ett harmoniskt flockliv

För varje ny hund kommer nya utmaningar och nya rutiner. Flocken ökar, individerna blir fler med alla sina olikheter och egenskaper. För ett år sedan hade jag ”bara” tre hundar; Amy, Karak och Dia. Tre individer som för det mesta kom väldigt bra överens och som ”visste var de hade varandra”. Men även denna lilla grupp tog lite tid på sig att bli en trygg grupp. När Karak kom jobbade jag mycket på att de skulle lita på att mat, godis, tuggben, leksaker inte var någonting att bråka om utan att det fanns till alla. Men också att de fick tid på sig att skapa tillit till varandra. Jag krävde inte att de skulle kunna äta bredvid varandra eller dela på resurser. Karak fick äta ensam då han har mer resursförsvar än vad Amy och Dia har (eller hade, Dia har tuffat till sig på den punkten). Sakta med säkert blev de allt mer trygga med varandra. I slutet kunde jag kasta ut mat på marken och det skapade varken stress eller konkurrens.

På ett år har flocken blivit dubbelt så stor. Det blir en helt annan dynamik. Det har gjort att jag har varit tvungen att fundera mycket över det här med flockliv, hur jag vill ha det och vad som krävs för att just de här sex individerna ska vara tillfreds med situationen. Jag har pratat med olika kunniga människor och fått väldigt mycket kloka tips. Jag har provat olika strategier. Men som jag skrev i ett tidigare inlägg så kommer jag alltid tillbaka till det här med att hundar är individer. Det går liksom inte att säga: så här gör man. Våra sex hundar är helt olika varandra allihop. Även om det finns likheter så finns det ännu fler olikheter upplever jag.

Vi måste ju hela tiden anpassa oss efter individerna i just vår flock. När man pratar om svårigheter i flocklivet så handlar det ofta om resurser. Hundar bråkar oftast inte i onödan, och om det inte är så att man har två individer som verkligen inte tycker om varandra (vilket självklart också kan vara ett faktum) så handlar de flesta bråk om en kamp kring olika resurser; mat, leksaker, partners, liggplatser osv.

Jag har insett att jag vill dela upp hundarna ännu mer. Vi har i dagsläget två hundgårdar, och även om våra sex hundar fungerar bra tillsammans i de flesta lägen, så är det inte så att jag vill slänga in dem alla i en hundgård och åka till jobbet. Jag vet att Akira gärna vaktar resurser, så hon skulle behöva vara med någon som inte bryr sig lika mycket. Hiku skulle behöva vara med någon som var lite äldre och lite lugnare så att det inte bara blir bus i flera timmar. Karak fungerar egentligen allra bäst med Dia, men Dia klarar inte av att vara i hundgård någon längre stund. (Sista gången vi hade henne i hundgården när vi var hemma och pysslade med annat hittade vi henne senare vilandes på altanen, som om ingenting hade hänt :p) Amy är den där hunden som man vill para ihop alla med :). Lugn, trygg och snäll. Hiku fungerar än så länge väldigt bra med tikarna, hon är väldigt mjuk i sitt sätt mot de äldre tikarna, även om hon är en framåt, mattokig och självständig tjej. Chilly är ju sådär valpgo och valpsnäll mot alla.

En av hundgårdarna är väldigt stor, så vi funderar på att dela av den, så att man kan placera hundarna två och två i framtiden när vi inte är hemma. Jag ser det lite som min uppgift att se till att alla individer i flocken har en så trygg och harmonisk tillvaro som möjligt. Jag tänker att det skapar stress för hundarna när det blir konflikter. Då menar jag inte lite morr eller gruff, jag menar riktiga bråk, slagsmål. Jag tänker att det påverkar deras relation varje gång ett slagsmål äger rum. Sen handlar det ju om att som hundägare kunna skilja mellan gruff och när det faktiskt är på allvar. Det är någonting man lär sig se, dels när man har erfarenhet av hundar i flock, men framför allt när man känner sina hundar på djupet.

Apropå harmoniskt flockliv så har ju en av utmaningarna varit att få Hiku att lugna ner sig i matsituationerna. Här har vi provat många olika strategier. Vi har provat berikning i hundgården genom att leta efter mat, vi har provat att sprida ut mat i ett försök att skapa den här känslan av att det finns gott om mat till alla, vi har provat att para ihop henne med olika medlemmar av flocken osv. När inget av det har dämpat hennes stress så har vi nu börjat ge henne mat ensam i ett rum inomhus, just för att hon ska slippa känna stress av konkurrensen med de andra hundarna. Och det har redan gett resultat! På bara ett par dagar har hon gått från att tjuta och hoppa när man kommer med matskålen, till att faktiskt sitta ner tyst och vänta på att man ställer ner den framför henne. Det är så himla kul att se så snabba framsteg och att känna att man har hittat en rutin som fungerar just för henne.  Allt för ett harmoniskt flockliv. 

IMG_2279 (2)E

Därför är jag en crazy dog lady

Det här blir direkt från hjärtat. Öppet och sårbart. Kanske kommer det även väcka ilska hos vissa, jag vet inte. För det verkar över lag vara tabu att jämföra barn med hundar. Varför har jag aldrig riktigt förstått om jag ska vara ärlig.

Jag är utbildad inom psykologi och det här med utveckling och inlärning satt djupt i min ryggmärg innan jag skaffade hund. Inlärningspsykologin delar vi med de flesta varelser på denna jord. Belöning, bestraffning, klassisk betingning, operant betingning osv. Vi har alla samma mekanismer som styr oss.

Min tvillingsyster är lärare på lågstadienivå och vi hamnar ofta i samtal kring inlärning, ”uppfostran” och andra företeelser, och vi konstaterar om och om igen att det är så otroligt lika man tänker kring barn och hundar. Och det har dessutom varit samma utveckling i de båda kategorierna. Förr i tiden var man ”hård och disciplinerad”, hunden/barnet skulle lyda utan att ifrågasätta och det var ofta med auktoritet och dominans man uppfostrade och blev man inte lydd så användes fysiskt och psysiskt våld. Sen började det komma röster samt forskning som sade att detta inte var förenligt med empati och att barn/hundar faktiskt for illa av en sådan behandling. Och i förlängningen och med en massa forskning så har man kunnat visa att inlärning med hjälp av bestraffning inte bara skadar individen och relationerna, det är också ineffektivt om man vill ha ett varaktigt resultat.

Efter det har det kommit motreaktioner i form av att vi har ”fri uppfostran” kring barn och att ”nu får man inte ens säga nej till sin hund”. Det har lett till en diskussion som handlar om att både hundar och barn behöver ramar och regler för att må bra. Och självklart är det de som själva använder någonting i stil med auktoritet när man ”uppfostrar” sitt barn eller sin hund som protesterar mest.

Här gäller det att faktiskt sakta in och begrunda. Reflektera över begreppen och de så invanda mönstren. Var finns faktan och var finns tyckandena, värderingarna och hörsägnerna? Det vi allra först måste fundera över är normerna.  Inom hundvärlden upplever jag att det existerar oerhört mycket normer om hur saker och ting ska vara. Och om man kommer med en annorlunda tanke så slår folk bakut. Varför? Jo för att det hotar det man håller på med och alltid har hållit på med. Men kom ihåg- hunden finns inte enbart till för att roa oss människor. Det är en intelligent varelse med egna viljor, egna behov och egna rättigheter. Och även om hunden är avlad för att samarbeta med oss människor så betyder det inte att den inte har kvar mycket av sitt vilda arv i form av jakt, fortplantning, flockbildning osv. Om vi hade hundar som ENBART ville samarbeta med människan och vara oss till lags hade vi inte haft problem med att de jagar rådjur, slåss med andra hundar, vaktar sina resurser, gräver hål i marken, skäller i tid och otid, rymmer för att komma till en partner osv. 

Vi ”skyddar oss” gärna genom att hävda att ”hundar behöver en ledare för att må bra”. Och visst, så är det säkert. MEN, att se sig själv som ledare kan göra att man tar sig rättigheter som går över den där linjen. Här krävs det faktiskt intelligens och kritiskt tänkande. Varför jag nämner intelligens är inte för att vara nedlåtande utan för att jag vet att lägre intelligens försämrar förmågan att tänka i ett brett perspektiv; att inte tänka svart eller vitt. Det handlar om nyanser, det handlar om att ställa saker i sitt perspektiv, att avväga olika utvägar, att kunna föreställa sig olika konsekvenser osv. Att tänka att alla hundar följer samma princip är som att tänka att alla människor behöver samma behandling. Jag föreställer mig att hundar är precis lika olika som vi människor.

För att knyta an till det jag skrev först så betyder det att vissa hundar fogar sig lättare efter en massa regler medan andra ”ifrågasätter” mer, precis som barn, vuxna människor och andra varelser på denna jord. Och på samma sätt som att jag aldrig skulle använda fysiskt våld mot ett barn skulle jag inte använda det  mot en hund. Den enda situationen där jag skulle ta tag i hunden med våld är i nödsituationer för att rädda hunden, andra hundar, barn, djur eller andra människor. Annars tänker jag som Hikus uppfödare skrev: beröring ska alltid vara positivt. Jag tar aldrig ”tag i” mina hundar i uppfostrande syfte. Behöver man det är man för sent ute anser jag, jag arbetar förebyggande. Och varför ska man inte ”ta tag i sin hund” om den beter sig dåligt? Jag tänker så här; allt fysiskt våld sätter spår i oss, människor som djur. Hur minns du den där lärarinnan som tog dig hårt i armen och skällde på dig? Med kärlek? Du kanske gjorde som hon sa, men tyckte du om henne? Litade du på henne i vått och torrt? Skulle du ty dig till henne om du var i fara och hade andra ”snälla” personer i närheten?

Ok, nu ska jag verkligen knyta an till det jag började med. Denna företeelse att inte särskilja mycket på människor, barn, hundar, andra djur osv kan väcka mycket känslor har jag märkt. Det är som att det är självklart att människor ska betyda mest, och överst på listan kommer barn. Djur hamnar alltid längre ner. Och absolut, jag förstår att andra känner så, men det betyder inte att jag gör det! För mig är mina hundar min familj! Sättet jag älskar dem på tror jag är svårt för en utomstående att förstå, precis som att jag inte kan sätta mig in i känslan av att ha ett barn. Folk är olika. Och så blir det gärna den här kommentaren ”du har inga barn så du förstår inte”. Jag förstår absolut att jag INTE förstår hur det är att ha ett barn när jag inte har ett, men en person som aldrig har älskat en hund så att hjärtat värker kan inte förstå det heller. Det finns en anledning till att jag snart är 35 och ännu inte har barn. Jag säger inte att vi känner precis som föräldrar känner, det här är något eget, något specifikt.

Kalla mig en crazy dog lady, för det är det jag är! Jag skulle typ dö för mina hundar, jag kan börja gråta bara av tanken på att det skulle hända dem någonting, och tror inte jag skulle riktigt komma över någonsin om någon dem dog tragiskt, i ung ålder, på ålderns höst eller över huvud taget! Som förälder till barn överlever man förhoppningsvis inte sitt barn, men så är ju inte fallet för oss hundägare. Vi står alltid inför oerhört brutala och smärtsamma separationer från våra älskade familjemedlemmar. Ush nu börjar jag gråta igen. Så om du aldrig har haft ett djur som du känner så för, tänk efter innan du uttalar dig. ❤

IMG_2306 (2)E