Tankar om hundar och hundträning, Träning, Vardag

Hur hanterar man ett matmonster?

IMG_0593 (2)E

Hiku är en underbar liten tjej på alla sätt. Hon är glad, nyfiken, framåt, lättlärd, engagerad, tuff, orädd och så vidare. Listan kan göras lång. Jag verkligen ÄLSKAR den här tjejen! Men hon har en egenskap som är lite av en utmaning, och det är att hon är ett fruktansvärt matmonster! Okej, att malamuter är matglada, det VET jag. Men hon är inte matglad, hon är mathysterisk. Så fort det finns chans till något gott så tar det över allt (nu fattar ni varför hon är så lättränad :p) Det är ju positivt ur belöningssynpunkt, men det leder också till en stress hos henne när det nalkas mat och godsaker. Och det är lätt att det övergår i ett resursförsvar gentemot andra hundar (inte de i flocken dock, där hon är minstingen).

Hon hoppar och tjuter när hon hör prasslet från en påse eller dylikt. Hon får tillräckligt med mat, jag lovar, är snarare rädd att hon ska bli tjock. Nu har vi börjat kasta ut mat på marken i hundgårdarna och än så länge fungerar det bra. Tanken är att det ska finnas lite mat mer eller mindre hela tiden i hundgården, så att förväntningarna inte blir så höga. Jag upplever att hon är mindre stressad när hon får nosa efter maten utomhus än att kasta sig över en matskål. Mina hundar brukar alltid få äta i lugn och ro i var sitt rum, så att det inte ska bli någon stress, och förutom Akira som kan vakta mat ibland så är ingen av de vuxna hundarna särskilt stressade kring mat. Hiku har fått sin mat i fred sedan vi fick hem henne, så hon har inte haft nån anledning till att behöva försvara den.

Jag ska erkänna att detta är någonting som jag verkligen grubblar över hur jag ska hantera. Jag vill för hennes egen skull att hon ska slippa känna en sån stress kring mat, och jag vill att hon ska slippa känna att hon behöver försvara sin mat gentemot andra hundar. Än så länge vaktar hon inte maten mot oss människor, och jag ser till att alltid komma med någonting positivt när jag närmar mig henne, lägga i mer mat med mina händer, komma med tuggben eller korv, idka byteshandel. Det har jag koll på. Men hur man jobbar för att minska resursförsvar hundarna emellan upplever jag betydligt svårare. Har redan fått några bra tips, och tar tacksamt emot fler 🙂

IMG_0479 (2)E

Drag, Tankar om hundar och hundträning, Träning, Vardag

Aktivitet ger energi

Många gånger inser jag att jag har väldigt mycket gemensamt med mina hundar. För att försöka förstå försöker jag ofta att sätta mig in i deras situation. Vi delar känslor, inlärningspsykologiska mekanismer och instinkter med våra hundar och jag ägnar mycket tid åt att fundera över vad som gör oss lika och vad som gör oss olika.

En sak jag tänker att vi har gemensamt är det faktum att aktivitet ger energi och att passivitet kan leda till depression. Jag själv fungerar verkligen så. Ju mindre jag gör, desto mindre orkar jag göra. Självklart kan man vara trött efter en hektisk dag, men faktum är att jag har som mest energi när jag har mycket att göra. Passivitet och tristess kan göra mig riktigt nere.

Alla hundar har behov av aktivering, mer eller mindre beroende på ras och personlighet. Understimulans leder inte alltid till en ökad aktivitetsnivå; hunden kan också bli deppig och förefalla väldigt lugn. Ofta visar sig den här understimuleringen utomhus, på promenader och andra aktiviteter. Jag märker det här tydligt på mina hundar. De är oftast lugna inomhus, men jag märker väldigt snabbt skillnad om vi har haft en lite lugnare period av olika anledningar, och sedan ökar på aktivitetsnivån. Amy är ett tydligt exempel. När vi flyttade från förra gården in till stan och lägenhet var hon väldigt lugn, och jag förstod ganska snabbt att hon var deppig. På samma sätt väcktes hennes livsglädje när vi flyttade ut i nya huset på landet. Lite väl mycket, hon var väldigt hyper ett tag. Nu har hon landat och känns nöjd och balanserad.

Nu kör vi drag nästan varje dag, jag tränar Amy individuellt i t ex sök och spår. Hon har ett behov av att få lite egentid från de andra hundarna och jobba med huvudet. Förutom att Akira inte är frisk och går på antibiotika känns flocken väldigt harmonisk och ”pigg”. Akira har apropå det börjat svara på medicinen tror vi, då hon hostar mindre och äter bättre. Hiku växer, både fysiskt och mentalt. Hon är fortfarande väldigt lättränad och lyhörd. Hon är glad och älskar utmaningar.

Apropå att aktivitet ger energi så praktiserar jag på ett hunddagis på heltid den här veckan, och idag var första dagen. Jag trodde att jag skulle vara helt slut efter den här dagen, men tvärtom. Det första jag gjorde när jag kom hem var att gå ut och fixa ett par saker i hundgården. Sen tog jag ut Karak på en dragtur. Sen gick jag ut på fältet för att träna Amy. Sen gick jag in och städade. Jag fick säga åt mig själv tillslut att sätta mig ner med en kopp kaffe. Men för mig är det beskrivningen av en bra dag!

DSC01149 (2)EDSC01156 (2)EDSC01191 (2)EDSC01190 (2)EDSC01220 (2)E

Tankar om hundar och hundträning, Vardag

Att vara inne eller ute?

Allting flyter på riktigt bra här hemma, men jag ska erkänna att jag upplever att jag lite ”plötsligt” hamnat inför ett ställningstagande: ska hundarna vara inne eller ute? Mina hundar har alltid varit inne på kvällar och nätter. Vi har haft lite fritt med att gå ut och in från gården som man vill.

Det som har hänt nu är ju dels att flocken har utökats med två individer, och dels att jag har flyttat till ett mindre ställe. Om alla fem oberoende av varandra ska gå in och ut lite som de vill så får jag inte göra annat än att springa som en betjänt fram och tillbaka till altandörren. Dessutom blir det så j-kla skitigt här inne.

Vi har ju byggt en ny hundgård med tanke på att hundarna är fler nu och att vi ska kunna dela upp flocken. Så nu står jag med ena foten kvar i de gamla rutinerna där det är fritt in och ut på gården, och den andra i en tanke där jag inser att jag måste strukturera upp det hela. Vi har inhägnad gård, så när vi är hemma har hundarna tillgång till den. Andreas byggde en grind ut till gården, så att man ska kunna skärma av hundarna från altanen. Det som händer annars är att de står utanför altandörren och krafsar (Akira skäller) när de vill in.

20170404_123905 (2)

Men nu har jag fattat ett beslut om att träna hundarna att vara ute mer eller mindre hela dagarna. Jag gör det hela stegvis för att de ska vänja sig successivt vid det nya. När jag bestämmer att de ska vara ute så får de vara ute tills jag bestämmer att de får komma in. Jag brukar inte öppna just då, när de vill in, utan väntar en stund och när de är upptagna av något annat får de komma in. Detta till en början, och sen är tanken att de ska vara ute hela dagen. De har faktiskt väldigt snabbt förstått konceptet, och det har resulterat i att de är ute betydligt längre stunder än tidigare innan de vill in. Det är egentligen bara på kvällen de kommer in och är inne en längre stund. Förutom Hiku som sover utomhus. Även Amy och Akira sover ute ibland, framför allt nu när det börjar bli varmare inne.

Jag upplever att jag är lite i ett gränsland mellan hundar som bor inne och hundar som bor ute. Det är ju väldigt många draghundsmänniskor som har sina hundar ute jämt. Jag tycker att det är mysigt att ha hundarna inne på kvällarna, men på dagarna får de gärna vara ute, och jag är ofta ute på gården tillsammans med dem istället för att de ska komma in och vara inne med mig. Det viktigaste för mig är att de är vana vid att vara ute och i hundgård, så att de inte blir stressade när de ska lämnas där. Sen så behöver ju inte alla hundar vara tillsammans jämt. Några kan vara ute och några inne. Dia är ju lite speciell och har ett STORT behov av närhet, medan de andra hundarna är mer självständiga. Amy är ingen ungdom längre och gillar att ligga inne i soffan.

Det är väl så att det tar lite tid för mig också, att ställa om i mitt huvud. Att ordna rutiner som fungerar för alla. Att komma fram till hur jag vill ha det. För det är ju så att hundar är vanedjur; de trivs med rutiner. Och det gör jag också! Framför allt skulle jag vilja ha en stor bunt med pengar att lägga på fina hundgårdar! Men det går ju att bygga berikning själv eller att köpa begagnat. De där hundgårdarna jag har i mitt huvud, de får vänta tills vi flyttar och har det större och bättre. Då ska vi göra ett ordentligt arbete med hundgårdarna och bygga bra från grunden. Det viktigaste nu är att hundarna trivs i hundgårdarna och inte att de är snygga att titta på.

ny

Tankar om hundar och hundträning, Vardag

Ni är som ni är, och jag älskar er för det

Jag har två hundar som är reaktiva. Jag har en hund som är rädd för främmande människor. Jag har två hundar som på olika sätt lider av separationsångest. Detta kräver engagemang, träning och förståelse. Men det kräver RÄTT sorts träning. Man får ofta höra det är bra träning för honom/henne. Men vad är egentligen bra träning? Och kan ”träning” göra ”problemet” värre? Absolut!

Att i tid och otid släpa ut Dia bland folk skulle göra henne ännu mer stressad, både i själva situationen och som hund i övrigt. När hon var liten miljötränade jag henne mycket, för att jag tänkte att det skulle hjälpa mot hennes skygghet, och det var de tips jag fick från folk. Tyvärr gick jag ingen valpkurs, helt enkelt för att hon var alldeles för rädd. Det jag borde ha gjort redan då är att ta hjälp av en privattränare, vilket jag gjorde, men först senare när jag insåg vidden av Dias rädslor. Men när jag väl tog privata lektioner med Dia så var det som om en sten föll från mina axlar. Detta var första gången jag var hos Hundhjälpen och jag har aldrig mött en större förståelse för min hund. Det var då jag fattade beslutet att skydda Dia från denna ”träning”. Det var så underbart att bara få älska henne som den skygga hund hon var, och inte hela tiden plågas av att se henne rädd.

Om jag ska vara ärlig mot mig själv tror jag att miljöträningen gjorde hennes rädslor värre, eftersom jag när hon kom som valp inte förstod vidden av hennes skygghet utan naivt trodde att hon skulle ”vänja sig”. Jag gick för fort fram och gjorde det för svårt för henne. Idag är hon fyra år gammal, och även om hon är mindre skygg än vad hon var som valp så blir hon fortfarande rädd i möten med främmande människor. Jag tog privatlektioner i BAT där vi tog allting i Dias takt och jobbade från grunden. Tanken var att fortsätta länge med detta, men det kom en hjärnblödning emellan som vände upp och ner på livet och ekonomin. Men jag har tänkt att jag ska återuppta den träningen med Dia, för det är bland det bästa jag har gjort.

IMG_9599 (2)E

Vackraste tjejen ❤

Med Karak har jag fattat samma beslut; skydda honom från situationer som han upplever som stressfyllda (nära hundmöten) och se till att istället göra detta metodiskt och på hans villkor. Det är möjligt att hans stress inför hundmöten eskalerade när vi bodde den där korta perioden i stan, då det dök upp hundar runt varje hörn som man inte kunde undvika på ett bra sätt. Jag ser på honom om vi är ute och går i stan (vilket vi inte gör så ofta nu för tiden) att han har full koll på omgivningen. Han ska inte behöva komma så nära främmande hundar att han går upp i stress, det är mitt mål. När vi håller ett avstånd så fungerar det jättebra och han är lätt att få kontakt med. Han har inga problem att umgås med snälla hundar (förutom en del hanhundar) och hundar han känner. Han är ju en väldigt mjuk och snäll hund, som bara inte gillar nära hundmöten, och det är det jag vill skydda honom ifrån.

Att exponera en hund för triggers och utsätta den för situationer som den är ovan vid tänker jag måste göras metodiskt och på rätt nivå. Om Akira är ovan vid att vara i hundgården lämnar jag ju inte henne ensam där i flera timmar och tror att det ska bli bra träning för henne. Först måste jag bygga upp en positiv känsla till hundgården. Det måste vara en plats där hon känner sig trygg. Dia måste få vara på ett sånt avstånd från andra hundar och människor som känns bekvämt för henne. Att få Dia att bli trygg med främmande människor är i princip omöjligt. Däremot kan jag få henne trygg i vetskapen om att hon inte måste fram och hälsa, att jag tar hand om mötet och att jag ”skyddar” henne från det. Med Karak kan jag sakta förändra hans känslor inför hundmöten genom skvallerträning och BAT. Men sånt här tar tid och det finns inga genvägar. Sådan som vi upplever att vi måste träna på, tränar vi på så genomtänkt och metodiskt som möjligt. Utgångspunkten är att vi ska leva ett liv där ingen behöver uppleva återkommande stressfyllda situationer. Vi bor på landet och ägnar oss åt det vi tycker är roligt. Här är det tryggt.

IMG_9650 (2)E

Min goa nallebjörn ❤

Med Hiku gör vi allt för att lägga en bra grund. Trygghet är nyckelordet. Det vi gör tillsammans ska genomsyras av en positiv känsla, oavsett om det är att leka med hundkompisar, att träna drag, att gå promenad i stan, att följa med till släktingar, att klippa klor…

Det är fantastiskt hur mycket mina hundar har lärt mig, och hur mycket vi lär oss varje dag. De är så otroligt härliga, alla fem. Ni är som ni är, och jag älskar er för det.

IMG_9597 (2)E

Tankar om hundar och hundträning, Träning, Vardag

Att vinna förtroendet och inte kampen

Jag pratade med en vän som i sin tur har en bekant som är ägare av en hund, nu två år gammal. Den personen hade berättat för min vän att de hade gått en kurs när hunden var yngre, och att de där hade fått lära sig att om hunden inte ”lydde” så skulle man slå den i rumpan, hårt! Man kunde också peta hårt med fingrarna i sidan på hunden. Den här hundägaren hade en syn på hundar att de ”mådde bra av att bli dominerade”. Han tyckte att det här med hunduppfostran var väldigt enkelt. Om hunden gör rätt ska den få en belöning, och gör den fel ska den utsättas för obehag. Lätt som en plätt! Jag behöver väl knappast säga att den här hundägaren även är imponerad av Cesar Millan.

När min vän berättade det här blev jag oerhört sorgsen. En del av mig vill ta för givet att de flesta hundägare är kunskapstörstande hundälskare som vill lära sig allt om hur man ger sin hund ett bra liv och hur man bäst går till väga i uppfostran och träning. Men gång på gång stöter jag på folk som är kvar i det här förlegade sättet att tänka om dominans och ledarskap. ”Hundar mår bra av att bli dominerade”. Varför uttrycker man sig ens så? Javisst, hundar mår bra av tydliga regler och rutiner och en bra ledare, eller kanske snarare lärare. Visst, det beror på vad man menar med dominans och bla bla, men använder man det uttrycket så menar man inte att man ska vara en bra lärare för hunden, det är jag övertygad om. Vi som har ett helt annat sätt att tänka om hundträning och uppfostran använder ju knappt dessa begrepp. Eller?

Dessutom håller jag inte alls med om att hunduppfostran handlar om belöning och bestraffning. För mig handlar allting om att lära hunden vad den ska göra genom positiv förstärkning, att forma den med hjälp av kärlek, rutiner och individanpassade krav. Att arbeta förebyggande. Att ha regler som hunden förstår och som den klarar av att följa, att vinna förtroendet och inte kampen. En hund som vet vad som förväntas av den, som har en förutsägbar och trygg tillvaro behöver sällan korrigeras.

Och det är kärnan i hundträning enligt mig; att visa hunden vad man vill att den ska göra. Det är också hundägarens ansvar att se till så att hunden både vill och kan göra rätt, genom rätt motivation och uppgifter anpassade för individen. Det är så lätt att hamna i ett belönings-bestraffnings-tänk. Men då är man ju ute för sent, i alla fall om man måste korrigera hela tiden. Självklart ska hunden få belöningar, och belöningar kan ju vara så väldigt mycket olika saker. Om vi t ex håller på med träning av något slag använder jag mycket godis, leksaker samt bus och lek som belöning. När det kommer till samvaron tror jag att en god, trygg och kärleksfull relation är den bästa belöningen.

img_9377-2e

 

 

Tankar om hundar och hundträning, Träning, Vardag

Att ge hunden det bästa

Jag tror att jag delar den här känslan med de flesta hundägare att man så gärna vill ge sina hundar det allra bästa. Men vad innebär det? Är det att ge dem det bästa fodret på marknaden, att gå flera timmars promenad varje dag, att träna och tävla med dem eller bara att ge dem en massa kärlek hemma i soffan?

Alla hundar har i princip samma grundläggande behov; mat, vatten, omvårdnad, kärlek, motion och aktivering. Men det är ändå som om man vill ge det där lilla extra. I alla fall fungerar jag så, vilket förut kunde bli till en stress.

Man läser dagligen på bloggar och sociala medier om hur flitiga folk är, hur mycket de tränar, tävlar och hur duktiga deras hundar är. Jag gillar att läsa om dessa människor, jag beundrar dem, även om det ibland kan öka på mina krav på mig själv. Och det är klart att man ska ha höga krav på sig själv som hundägare, men de ska vara realistiska. Och man måste också komma ihåg att man inte alltid vare sig kan eller måste ge hundarna det allra bästa, lika lite som man inte alltid kan ge sina barn det allra bästa. Jag som har jobbat inom socialtjänsten har lärt mig att uppskatta begreppet good enough.

För mig handlar det främst om att skapa förutsättningar för att mina hundar ska vara lyckliga. Mina hundar älskar att vara ute och har ett stort behov av att röra på sig, så en stor hundgård samt inhägnad tomt är någonting jag vill kunna erbjuda dem. Hade jag haft andra raser eller andra individer hade det kanske inte varit lika viktigt, alla hundar är inte hundgårdshundar och alla hundar har inte samma behov av närhet.

Jag anpassar det jag erbjuder efter det jag upplever att hundarna vill ha. Dia t ex, trivs bäst hemma på gården och i skogen. Att släpa med henne på en massa kurser eller andra hundrelaterade saker skulle bara göra henne stressad. Jag såg ju hur dåligt hon mådde när vi bodde inne i stan. Nu är Dia en lycklig hund. Borde jag släpa med henne mer för att hon ska vänja sig vid att vara bland folk? Jag tycker inte det, av flera anledningar: dels så har jag tränat en hel del på det när hon var yngre, men har insett att det inte är rätt väg att gå med Dia. Hennes skygghet sitter djupare än så och ärligt talat tror jag inte att det går att träna bort. För det andra så skulle det innebära ett så pass stort lidande att jag inte vill utsätta henne för det. Dia måste få vara en lycklig hund. Om jag ska miljöträna henne gör jag det i små steg, i lugn takt, på hennes villkor.

Karak har ett STORT behov av att dra, så jag ser till att han får dra, jag kör regelbundet med honom, ibland med de andra hundarna och ibland själv. Samma sak med Amy, hennes stora behov är att få springa. Både Karak och Amy älskar att träna trix och att använda huvudet, vilket jag också ser till att göra. Där skiljer de sig från Dia, som inte alls tycker att sånt är kul. Dia försöker jag aktivera mentalt genom att hon till exempel får leta efter godis i trädgården. Vi kör på det här och alla verkar nöjda och glada. Ibland blir det mer, ibland blir det mindre.

Att ge sin hund det bästa är enligt mig att läsa av sin hund och att anpassa livet efter vad som passar just den individen. Förhoppningsvis hamnar man på en aktivitetsnivå som passar både hunden och hundägaren.

img_7322-2eimg_7270-2e

 

 

Tankar om hundar och hundträning, Vardag

Tiden du lägger ner är allt

Att ha hund är inte alltid enkelt. Det kräver stort engagemang och mycket tid. Man läser mycket om ”hundproblem” och olika ”quick fix” eller andra metoder att komma tillrätta med ” hundproblem”.

Jag ska börja med att berömma alla duktiga hundmänniskor och samtidigt ödmjukt erkänna att jag själv är långt ifrån perfekt. Men sanningen är den att jag har NOLL respekt för människor som verkar tro att de är helt felfria. Är det någonting som tyder på låg intelligens, dålig självkänsla eller bara simpel arrogans så är det när folk utstrålar det där jag-vet-bäst, jag-vet-allt. De intelligenta är smärtsamt medvetna om hur lite de egentligen VET, och samtidigt har de en stor öppenhet inför ny kunskap och nya erfarenhet och vill hela tiden lära sig mer.

Mycket lär man sig genom erfarenhet, och lika mycket genom teoretisk kunskap. Detta går hand i hand och man kan aldrig bara lita till det ena. Är det någonting jag har lärt mig genom de individer och raser inom hund jag har haft så är det att: JA, vissa saker är rasbetingat, men LIKA MYCKET är individuellt. Man kan aldrig behandla två hundar likadant, lika lite som du behandlar olika människor likadant ( om det inte handlar om att behandla alla med vänlighet, kärlek och respekt).

En erfarenhet jag har gjort är att det verkar finnas en gemensam nämnare när det handlar om ”hundproblem”, och det är tiden du lägger ner på detta. Det är allt. Metoder eller inte, så länge du inte är engagerad och lägger ner en massa tid så kommer det troligtvis inte ske några stora förändringar. Kort och gott – det finns inga quick fix! Ok, det kan finnas vissa problem som plötsligt blossat upp på grund av en händelse, som man snabbt kan träna bort, men när det gäller problem som har växt fram under tid, så funkar det även så att du måste träna bort det under tid. Oftast tar ett beteende mycket längre tid att få bort än vad det tog för det att etableras. Så fungerar inlärningspsykologi.

Och sen som jag sade; hundar är individer och de tar olika lång tid att träna. Polarhundar är ju kända för att vara envisa, en bordercollie lär sig i regel betydligt fortare. Men att anpassa träningen efter INDIVIDEN och inte efter rasen är viktigt.

Vad det än handlar om för ”problem” så handlar lösningen oftast om ett omfattande arbete för hundägare och hund. Om man är medveten om det så tror jag att man lyckas bättre.

20160818_115326E

Tankar om hundar och hundträning, Träning, Vardag

Kom ihåg att det är ett rovdjur du har att göra med

Nu har jag läst än en gång om ett barn som blivit biten av en hund. Det triggade igång dessa tankar som jag gått omkring med ett par dagar, och det är att en del verkar glömma bort att hundar är djur, och dessutom ROVDJUR.

Absolut, hundar är avlade till att samarbeta och att leva tillsammans med människan, men en hund är också ett primitivt djur som agerar till stor del efter känslor, impulser, drifter och instinkter. Vi kan lära våra hundar hur man beter sig i människans värld, men vi kan inte ta bort djuret inuti.

Dessa tankar tog fart när Amy löpte och Karak betedde sig som… ja typ en galning. Det var inte mina egna reaktioner som fick mig att reflektera, utan andras. Helt plötsligt var det som om Karak var en mentalt labil hund som jag antingen borde göra mig av med eller kastrera. Kastrering kan man ju argumentera för eller emot och det hör egentligen inte hit, men det fick mig att reagera i självförsvar. Jag har aldrig tidigare ägt en hanhund och ännu mindre ihop med en löptik, men ändå var det inte svårt för mig att förstå vilka krafter som låg bakom Karaks beteende. Instinkt, drifter, impulser. Jag hade till uppgift att hantera ett djur som var förblindad av den kanske starkaste driften hos oss alla; fortplantning. För mig var Karaks reaktion fullt naturlig.

Jag har tyvärr mött en del oförståelse när det gäller Karak, eftersom han är en hund som inte är sen att visa vad han tycker och tänker, och han låter mycket, och MORRAR (gud bevare oss).  De flesta i min närhet tycker väldigt bra om Karak eftersom de känner honom och vet att han egentligen är en go själ. Och ibland känns det som om vissa ställer orimliga krav på både sina egna och andras hundar. Att de alltid ska UPPFÖRA SIG, att de ska klara av att vänta, vara passiva, inte tigga, inte sno mat som ligger helt öppet och obevakat, att de trots stora störningar ska kunna behålla koncentrationen. Då har man glömt bort att det är ett djur man har att göra med. Och en annan viktig aspekt är också att hundar är individer. Det en hund klarar i en viss situation kanske inte en annan hund klarar, (oavsett om de har fått samma typ av träning), medan den hunden kanske klarar någonting i en annan situation som den första hunden inte klarar. Det tar olika lång tid för olika hundar att lära sig saker, och man kan inte kräva av hunden det som den inte har fått lära sig.

Och tillbaka till det här med hundar som biter barn. Åter igen, hundar är djur och de agerar efter de premisser som finns. Man kan aldrig lita så mycket på en hund att man kan  lämna den utan tillsyn tillsammans med mindre barn. Man måste alltid vara med och övervaka, se till så att både barnet och hunden får det utrymme som behövs för att det ska vara ett tryggt umgänge. Vilken hund som helst kan förlora tålamodet, bli skrämd och känna sig trängd.

Man måste alltid se till situationen och alla faktorer runt omkring innan man dömer hunden. Den agerar utifrån den hund som den är.

IMG_2862 (2)EE

Tankar om hundar och hundträning, Vardag

Funktion framför exteriör

Jag läste i tidningen om en uppfödare som avlat på hundar med ögonproblem trots förbud mot detta. Det gällde en uppfödare i Skåne som föder upp rasen Shar Pei. Uppfödaren riskerar nu att bli dömd för detta.

Det gör mig väldigt ledsen när man inom aveln sätter exteriören framför funktionen. Det viktigaste måste väl alltid vara att få fram friska och välmående individer som bidrar till och utvecklar rasens positiva egenskaper?

Men problemet är att vi dras till och fascineras av det extrema. Det är därför trubbnosarna blir allt mer trubbnosiga, de långhåriga blir allt mer långhåriga, de små blir allt mindre och de stora allt större.

Jag har aldrig sysslat med avel men jag har pratat med folk som gör det och tyvärr verkar avelsvärlden genomsyras av en del svågerpolitik. Det är inte såna faktorer som ska avgöra rasernas framtid. Det finns säkert en hel del seriösa och bra uppfödare där ute och jag hoppas att de är i majoritet.

Det hänger även på oss valpköpare att göra en bra research och välja friska raser och individer. Det gäller dels att inte köpa valpar från föräldradjur som t ex har problem att andas, men också att kanske ta sig en funderare över dessa raser som är mest utsatta. Vill jag verkligen stödja en sån avel även om hundarna är söta? Jag skulle ha svårt att köpa raser där jag vet att det finns en hel del hälsoproblem.

Så jag säger bara: bort med allt för trubbiga nosar, utstående ögon, sluttande ryggar och andra extrema exteriörer och fram med sunda, friska och välmående hundar! De kanske inte blir lika exklusiva att titta på men de får ett värdigt liv.

IMG_2877 (2)EE

Tankar om hundar och hundträning, Träning, Vardag

Snälla, koppla era hundar!

Så, då har det hänt mig det där som alla hundägare är rädda för och som i alla fall jag kämpar med att försöka undvika. Jag har blivit offer för de arroganta hundägarna. Jag pratar om de som envisas med att ha sina hundar lösa trots att de inte har tillräckligt bra inkallning och att de utsätter både sin egen hund och andras hundar för fara.

Det var i fredags när jag och hundarna var ute på en förmiddagspromenad i källparken (där det är ett vanligt fenomen med lösspringande hundar).

Redan när jag kom in i parken såg jag en kille med en lös hund några hundra meter bort, så jag valde att gå åt motsatt håll. När jag och hundarna gick iväg på grusvägen och jag tittade bakåt såg jag att hundägaren hade börjat gå efter oss, fortfarande med hunden lös. Då jag vet att min hanhund blir osäker när det kommer främmande hundar nära honom och de andra så försökte jag öka tempot lite för att öka avståndet. Den andra hundägaren fortsatte att gå efter oss på grusvägen, fortfarande med hunden lös. Det såg ut som om han tränade den, pratade med den och gav den godis.
Jag och mina hundar gick vidare och helt plötsligt när jag vände mig om igen såg jag hur den lösa hunden kom springande i snabb fart rakt mot mig och mina hundar. Den andra hundägaren ropade på sin hund, men den lyssnade inte. Först då såg jag att hunden hade ett koppel som släpade i marken, ett koppel jag aldrig sett ägaren hålla i.
Den främmande hunden sprang rakt mot oss och när den var framme gjorde mina hundar ett utfall samtidigt mot den mötande hunden, vilket resulterade i att jag for i backen (eftersom allting hände så snabbt hann jag inte få balansen att stå emot deras utfall). Jag ramlade i marken och tappade mina koppel. (mina tre koppel är sammankopplade och sitter alltså ihop).
Mina hundar samt den främmande hunden sprang runt i ett tumult innan jag hann på fötter och sprang fram till dem. Det jag hann se av tumultet var att min hanhund gjorde varnande utfall mot den främmande hunden, som hade lagt sig ner på rygg, men däremot var det inget slagsmål mellan hundarna. Mina två tikar sprang runt bredvid men gjorde inga utfall mot hunden.
Den andra hundägaren höll i mina hundar samtidigt som hans hund hade tagit till flykten. Jag återtog mina koppel varpå den andra hundägaren sprang efter sin hund. Jag stod kvar en stund i fall han skulle komma tillbaka då jag ville veta hur det hade gått med hans hund. Men jag såg honom gå iväg med sin hund och då gick jag hem.
Under dagen kontaktade hundägaren mig och ville ha mitt försäkringsnummer, för annars hotade han med domstol. Eftersom det var fredag eftermiddag sa jag att jag skulle kolla upp lite saker och återkomma på måndag. Jag ringde även upp honom och jag upplevde att han var väldigt otrevlig och framför allt okunnig. Det här med koppeltvång hade han aldrig hört talas om, samt att han menade att rätten skulle ta hänsyn till att jag har polarhundar inne i stan (??).
Under helgen och framför allt idag har jag fått ta emot otrevliga sms om hur aggressiva och farliga mina hundar är som ”attackerar små valpar i parker”, och att jag inte är lämplig som hundägare då jag har såna farliga raser inne i stan. Han verkar vara helt befriad från en känsla av eget ansvar, trots att jag om och om igen förklarat att jag tycker att han i allra högsta grad själv bidragit till situationen genom att ha hunden lös där det är koppeltvång samt att den inte kommer på inkallning!
Jag har idag varit i kontakt med mitt försäkringsbolag som har öppnat ett ärende. Kvinnan i luren sa att det inte är säkert att allting kommer att falla på mig eftersom den andra hundägaren har varit vållande till situationen. Till och med det har jag förmedlat för denna person, som bara fortsätter med att hota om att jag ska minsann få stå till svars inför rätten, och att jag kanske blir av med mina hundar. Det ska tilläggas att det även är högst otydligt vilka skador hans hund har fått. Han sa någonting med att den fått ett revben brutet, men det står det ingenting om på det kvittot från veterinären som han skickade till mig (och ville att jag skulle swisha över pengarna till honom!) Men det handlar i alla fall inte om några bitskador, den saken är säker.
Hur som helst, till alla er som håller era hundar lösa på allmän plats: KOPPLA HUNDARNA! Jag förstår inte varför det ska vara så svårt att ha ett snöre på jycken. Visst, har man suuuperpli på sin hund att den lyssnar i ALLA lägen, då stör det mig inte, men det är FÅ som har en sån kontroll. Har man inte det ska man ha ett koppel. Har man ett sånt stort behov av att glänsa med sin lydiga hund att man riskerar sin egen hunds samt andra hundars hälsa på grund av detta arroganta begär, ja då ska man inte ha hund. Jag är medveten om att jag är hård i tonen nu, men jag känner mig förtvivlat hjälplös av att ha hamnat i en sån här situation, och att det är JAG som blir boven när jag GJORT ALLT i min makt för att undvika nära hundmöten. Och till vilket pris? Det är i slutändan hundarna som får lida för det…
20160421_111447E20160421_111436E