Tankar om hundar och hundträning, Träning, Vardag

Kom ihåg att det är ett rovdjur du har att göra med

Nu har jag läst än en gång om ett barn som blivit biten av en hund. Det triggade igång dessa tankar som jag gått omkring med ett par dagar, och det är att en del verkar glömma bort att hundar är djur, och dessutom ROVDJUR.

Absolut, hundar är avlade till att samarbeta och att leva tillsammans med människan, men en hund är också ett primitivt djur som agerar till stor del efter känslor, impulser, drifter och instinkter. Vi kan lära våra hundar hur man beter sig i människans värld, men vi kan inte ta bort djuret inuti.

Dessa tankar tog fart när Amy löpte och Karak betedde sig som… ja typ en galning. Det var inte mina egna reaktioner som fick mig att reflektera, utan andras. Helt plötsligt var det som om Karak var en mentalt labil hund som jag antingen borde göra mig av med eller kastrera. Kastrering kan man ju argumentera för eller emot och det hör egentligen inte hit, men det fick mig att reagera i självförsvar. Jag har aldrig tidigare ägt en hanhund och ännu mindre ihop med en löptik, men ändå var det inte svårt för mig att förstå vilka krafter som låg bakom Karaks beteende. Instinkt, drifter, impulser. Jag hade till uppgift att hantera ett djur som var förblindad av den kanske starkaste driften hos oss alla; fortplantning. För mig var Karaks reaktion fullt naturlig.

Jag har tyvärr mött en del oförståelse när det gäller Karak, eftersom han är en hund som inte är sen att visa vad han tycker och tänker, och han låter mycket, och MORRAR (gud bevare oss).  De flesta i min närhet tycker väldigt bra om Karak eftersom de känner honom och vet att han egentligen är en go själ. Och ibland känns det som om vissa ställer orimliga krav på både sina egna och andras hundar. Att de alltid ska UPPFÖRA SIG, att de ska klara av att vänta, vara passiva, inte tigga, inte sno mat som ligger helt öppet och obevakat, att de trots stora störningar ska kunna behålla koncentrationen. Då har man glömt bort att det är ett djur man har att göra med. Och en annan viktig aspekt är också att hundar är individer. Det en hund klarar i en viss situation kanske inte en annan hund klarar, (oavsett om de har fått samma typ av träning), medan den hunden kanske klarar någonting i en annan situation som den första hunden inte klarar. Det tar olika lång tid för olika hundar att lära sig saker, och man kan inte kräva av hunden det som den inte har fått lära sig.

Och tillbaka till det här med hundar som biter barn. Åter igen, hundar är djur och de agerar efter de premisser som finns. Man kan aldrig lita så mycket på en hund att man kan  lämna den utan tillsyn tillsammans med mindre barn. Man måste alltid vara med och övervaka, se till så att både barnet och hunden får det utrymme som behövs för att det ska vara ett tryggt umgänge. Vilken hund som helst kan förlora tålamodet, bli skrämd och känna sig trängd.

Man måste alltid se till situationen och alla faktorer runt omkring innan man dömer hunden. Den agerar utifrån den hund som den är.

IMG_2862 (2)EE

Tankar om hundar och hundträning, Vardag

Funktion framför exteriör

Jag läste i tidningen om en uppfödare som avlat på hundar med ögonproblem trots förbud mot detta. Det gällde en uppfödare i Skåne som föder upp rasen Shar Pei. Uppfödaren riskerar nu att bli dömd för detta.

Det gör mig väldigt ledsen när man inom aveln sätter exteriören framför funktionen. Det viktigaste måste väl alltid vara att få fram friska och välmående individer som bidrar till och utvecklar rasens positiva egenskaper?

Men problemet är att vi dras till och fascineras av det extrema. Det är därför trubbnosarna blir allt mer trubbnosiga, de långhåriga blir allt mer långhåriga, de små blir allt mindre och de stora allt större.

Jag har aldrig sysslat med avel men jag har pratat med folk som gör det och tyvärr verkar avelsvärlden genomsyras av en del svågerpolitik. Det är inte såna faktorer som ska avgöra rasernas framtid. Det finns säkert en hel del seriösa och bra uppfödare där ute och jag hoppas att de är i majoritet.

Det hänger även på oss valpköpare att göra en bra research och välja friska raser och individer. Det gäller dels att inte köpa valpar från föräldradjur som t ex har problem att andas, men också att kanske ta sig en funderare över dessa raser som är mest utsatta. Vill jag verkligen stödja en sån avel även om hundarna är söta? Jag skulle ha svårt att köpa raser där jag vet att det finns en hel del hälsoproblem.

Så jag säger bara: bort med allt för trubbiga nosar, utstående ögon, sluttande ryggar och andra extrema exteriörer och fram med sunda, friska och välmående hundar! De kanske inte blir lika exklusiva att titta på men de får ett värdigt liv.

IMG_2877 (2)EE

Tankar om hundar och hundträning, Träning, Vardag

Snälla, koppla era hundar!

Så, då har det hänt mig det där som alla hundägare är rädda för och som i alla fall jag kämpar med att försöka undvika. Jag har blivit offer för de arroganta hundägarna. Jag pratar om de som envisas med att ha sina hundar lösa trots att de inte har tillräckligt bra inkallning och att de utsätter både sin egen hund och andras hundar för fara.

Det var i fredags när jag och hundarna var ute på en förmiddagspromenad i källparken (där det är ett vanligt fenomen med lösspringande hundar).

Redan när jag kom in i parken såg jag en kille med en lös hund några hundra meter bort, så jag valde att gå åt motsatt håll. När jag och hundarna gick iväg på grusvägen och jag tittade bakåt såg jag att hundägaren hade börjat gå efter oss, fortfarande med hunden lös. Då jag vet att min hanhund blir osäker när det kommer främmande hundar nära honom och de andra så försökte jag öka tempot lite för att öka avståndet. Den andra hundägaren fortsatte att gå efter oss på grusvägen, fortfarande med hunden lös. Det såg ut som om han tränade den, pratade med den och gav den godis.
Jag och mina hundar gick vidare och helt plötsligt när jag vände mig om igen såg jag hur den lösa hunden kom springande i snabb fart rakt mot mig och mina hundar. Den andra hundägaren ropade på sin hund, men den lyssnade inte. Först då såg jag att hunden hade ett koppel som släpade i marken, ett koppel jag aldrig sett ägaren hålla i.
Den främmande hunden sprang rakt mot oss och när den var framme gjorde mina hundar ett utfall samtidigt mot den mötande hunden, vilket resulterade i att jag for i backen (eftersom allting hände så snabbt hann jag inte få balansen att stå emot deras utfall). Jag ramlade i marken och tappade mina koppel. (mina tre koppel är sammankopplade och sitter alltså ihop).
Mina hundar samt den främmande hunden sprang runt i ett tumult innan jag hann på fötter och sprang fram till dem. Det jag hann se av tumultet var att min hanhund gjorde varnande utfall mot den främmande hunden, som hade lagt sig ner på rygg, men däremot var det inget slagsmål mellan hundarna. Mina två tikar sprang runt bredvid men gjorde inga utfall mot hunden.
Den andra hundägaren höll i mina hundar samtidigt som hans hund hade tagit till flykten. Jag återtog mina koppel varpå den andra hundägaren sprang efter sin hund. Jag stod kvar en stund i fall han skulle komma tillbaka då jag ville veta hur det hade gått med hans hund. Men jag såg honom gå iväg med sin hund och då gick jag hem.
Under dagen kontaktade hundägaren mig och ville ha mitt försäkringsnummer, för annars hotade han med domstol. Eftersom det var fredag eftermiddag sa jag att jag skulle kolla upp lite saker och återkomma på måndag. Jag ringde även upp honom och jag upplevde att han var väldigt otrevlig och framför allt okunnig. Det här med koppeltvång hade han aldrig hört talas om, samt att han menade att rätten skulle ta hänsyn till att jag har polarhundar inne i stan (??).
Under helgen och framför allt idag har jag fått ta emot otrevliga sms om hur aggressiva och farliga mina hundar är som ”attackerar små valpar i parker”, och att jag inte är lämplig som hundägare då jag har såna farliga raser inne i stan. Han verkar vara helt befriad från en känsla av eget ansvar, trots att jag om och om igen förklarat att jag tycker att han i allra högsta grad själv bidragit till situationen genom att ha hunden lös där det är koppeltvång samt att den inte kommer på inkallning!
Jag har idag varit i kontakt med mitt försäkringsbolag som har öppnat ett ärende. Kvinnan i luren sa att det inte är säkert att allting kommer att falla på mig eftersom den andra hundägaren har varit vållande till situationen. Till och med det har jag förmedlat för denna person, som bara fortsätter med att hota om att jag ska minsann få stå till svars inför rätten, och att jag kanske blir av med mina hundar. Det ska tilläggas att det även är högst otydligt vilka skador hans hund har fått. Han sa någonting med att den fått ett revben brutet, men det står det ingenting om på det kvittot från veterinären som han skickade till mig (och ville att jag skulle swisha över pengarna till honom!) Men det handlar i alla fall inte om några bitskador, den saken är säker.
Hur som helst, till alla er som håller era hundar lösa på allmän plats: KOPPLA HUNDARNA! Jag förstår inte varför det ska vara så svårt att ha ett snöre på jycken. Visst, har man suuuperpli på sin hund att den lyssnar i ALLA lägen, då stör det mig inte, men det är FÅ som har en sån kontroll. Har man inte det ska man ha ett koppel. Har man ett sånt stort behov av att glänsa med sin lydiga hund att man riskerar sin egen hunds samt andra hundars hälsa på grund av detta arroganta begär, ja då ska man inte ha hund. Jag är medveten om att jag är hård i tonen nu, men jag känner mig förtvivlat hjälplös av att ha hamnat i en sån här situation, och att det är JAG som blir boven när jag GJORT ALLT i min makt för att undvika nära hundmöten. Och till vilket pris? Det är i slutändan hundarna som får lida för det…
20160421_111447E20160421_111436E
Drag, Tankar om hundar och hundträning, Vardag

Att ha en annorlunda livsstil

Som ni kanske redan har förstått så kämpar jag ibland med att behöva försvara mitt val av livsstil. Det är många som inte förstår det här med draghundslivet, att JO, då har man liksom oftast fler än en hund! Jag har ju ”bara” tre dessutom. Finns ju många som har betydligt fler.

Jag vill tacka min syster och min mamma som i vått och torrt accepterar och till och med älskar mina hundar och hur jag har valt att leva. Men utöver dem är förståelsen tämligen liten. Det är det jag tycker är tråkigast i allt det här; att jag kan känna en press, eller i alla fall outtalade tyckanden om att jag kanske borde göra mig av med i alla fall en eller två hundar i min situation. Men NEJ, det funkar inte så.

Utan att gå in på detaljer har detta skapat lite av ett problem kring storhelger och liknande. På grund av vissa personer som har svårt att förstå och acceptera att mitt livs största intresse och min familj är mina hundar, har vi varit tvungen att dela upp oss, krångla och pussla kring helger som denna. Och dessutom står jag ju helt utan folk som ställer upp som hundvakt eller liknande. Och det beror inte på min syster och min mamma, som återigen är de enda som försvarar mig.

Jag kan längta så otroligt mycket efter att ha likasinnade runtomkring mig, med samma värderingar om livet och som inte ser problem i allt. Och folk som förstår att det är ett speciellt liv vi lever.

IMG_1911 (2)EIMG_1912 (2)E

Tankar om hundar och hundträning, Vardag

Att prioritera hundarna framför människor

Jag har funderat allt mer över vilka val man gör här i livet. Livet är ju fullt av svåra val; valet av partner, valet att skaffa barn, bestämma sig över hur man vill bo och hur man vill leva, vad man ska ha för jobb, vad man ska göra på fritiden. Ibland blir man ju bara utmattad av att tänka på allt.

Jag erkänner att jag alltid varit lite av en ombytlig person. Det går snabbt i svängarna. Det leder lätt till en känsla av att man inte riktigt vet vem man är eller var man hör hemma. Det blir lätt att följa en impuls för att sedan inse att det inte riktigt var rätt väg. Men sånt är livet.

Mycket i mitt liv har ju varit kaos det senaste året. Jag har aldrig känt mig så vilsen och utsatt för ödets kraft. Men å andra sidan har jag hittat en drivkraft här i livet, lite som en kompass. Och det är hundarna. Det är som om de alltid tar ner mig på jorden, får mig att leva i nuet, och övertygar mig gång på gång om vad det är jag vill här i livet.

Nu står jag återigen inför något nytt, skaffa nytt boende, och i framtiden vill jag naturligtvis hitta en ny livskamrat i form av en snäll och ödmjuk kille. MEN, jag har blivit så otroligt övertygad om hur jag vill ha det att jag ibland tänker att den framtida killen kanske har lite höga krav på sig. För sanningen är den att jag alltid kommer att prioritera hundarna i den bemärkelsen att den som vill leva med mig måste också acceptera att mina hundar är min familj, och att mitt liv är mina hundar. Och som jag skrev i ett tidigare inlägg; när man har såna här hundar är det inte bara en hobby utan en hel livsstil. Och JA, jag kommer att skaffa fler hundar. Jag har redan bestämt mig för att det kommer att komma in en valp i det här hemmet i framtiden, när allt är i ordning.

Min pappa erbjöd mig att bo hos honom när vi säljer huset, men då kunde jag inte ha med mig hundarna. Min pappa har hjälpt mig huuur mycket som helst under den här tiden, även med att ta hand om hundarna, så jag kan inte direkt vara sur på honom (han är inte nån hundfantast direkt), MEN jag tackar bestämt nej. Jag kan inte bo där mina hundar inte kan bo. Så är det bara.

Och så fascineras jag över att jag i många situationer prioriterar hundarna framför andra människor. Vänner som inte gillar mina hundar har en tendens att blekna bort. Vänner som älskar mina hundar blir otroligt viktiga personer i mitt liv. I vissa personers ögon ter sig detta säkert galet och osunt. Men varför? Hundar ger mig så otroligt mycket mer glädje än många människor.

IMG_1406 (2)E

Tankar om hundar och hundträning, Träning, Vardag

Gör det inte svårare än vad det är

Ibland gör man faktiskt saker svårare än vad de är, jag vet för jag har själv varit där. Ett exempel: hunden jagar katter, cyklister, rådjur etc. Det finns en massa metoder kring jakt och inkallning, många jättebra. MEN att träna bort såna saker kräver mycket tid och engagemang. Det många gör när de inte riktigt har den tiden och det engagemanget, är att ändå släppa hunden lös, och så jagar den, igen och ingen, man kanske blir arg och skäller på hunden, eller så har man gett upp och gör inte så mycket. Det finns en enkel lösning på det här problemet, och det är att ha koppel på hunden. Att träna på följsamhet och  lyhördhet i koppel är det allra bästa sättet att börja. För problemet är att jaktbeteendet blir allt mer befäst hos hunden ju fler gånger den får jaga. Har du koppel på hunden och förhindrar den från att jaga har du också tagit kontrollen.

Det är samma sak med hundmöten. För varje gång hunden upplever ett jobbigt hundmöte och agerar genom utfall eller annat, så ökar stressen. Om du inte har möjlighet att träna detta metodiskt, se till att hålla sådant avstånd att hunden inte går upp i stress. Och det är hunden som avgör hur långt avståndet behöver vara.

Om hunden blir vild när det kommer gäster, se till att ha hunden i ett annat rum och ta hand om gästerna först, och låt hunden komma och hälsa när den lugnat sig lite. Om hunden drar i kopplet på promenaderna, välj tillfällen då du tränar och gör det konsekvent. Om mina hundar har ”fått spel” och drar för att det är en hare eller en hund eller något annat, då står jag helt enkelt stilla tills de lugnar sig, alternativt att jag byter riktning. Tanken är att det inte ska löna sig för dem att fortsätta dra, och att jag försöker bryta deras beteende.

OBS! Jag menar naturligtvis inte att man inte ska försöka träna bort problemen, självklart ska man göra det! Det jag menar är att istället för att gång på gång ha en konflikt med hunden, så se till att den så långt det är möjligt hindras från att utföra sina ”problembeteenden”, och välj sedan tid och plats att träna när båda är motiverade. Sen så finns det ju saker man helt enkelt inte kan undvika. Om hunden trilskas vid kloklippning kan man ju inte bara strunta i att klippa klorna. Då kanske man måste ta hjälp av en instruktör för att få bukt med problemet, om man inte själv klarar det.

Jag tror att många utav problemen beror på att man tränar för lite och går för fort fram. Man släpper hunden trots att den inte har någon bra inkallning, man utsätter hunden för jobbiga hundmöten gång på gång trots att den inte klarar av det osv. Jag vet hur det är, för har själv varit där. Man VILL så gärna att allting ska funka, man VILL att hunden ska kunna vara lös, att den ska klara av att möta andra hundar på nära håll, att den ska vara väluppfostrad osv. Men sedan har jag insett att man får en så otroligt mycket bättre relation och trevligare tillvaro om man accepterar att hunden inte klarar av de här sakerna, och att man som hundägare tar ansvar för det. Man slipper konflikter med hunden och man slipper känna sig som en dålig hundägare. Därifrån kan man sedan börja jobba.

IMG_0947 (2)E

Tankar om hundar och hundträning, Träning, Vardag

Solpromenad och tankar om ledarskap

Tyvärr är jag fortfarande inte helt frisk, men idag orkade jag mig ut på en hyfsat lång promenad med hundarna i solen som nu börjar värma på ett vårlikt sätt. Vår gård är belägen lite i ett skugglandskap och därför ligger mycket av snön kvar här, men bara vi kom ut på fälten så var det en fantastisk vårkänsla vi möttes av.

Jag hade tre långlinor att hålla reda på, plus en kamera, men det gick riktigt bra ändå. Vi körde mycket parkour på stockar och stenar, en klar favorit både hos mig och hundarna.

Sedan jag skrev inlägget om dominans har jag funderat mycket över det här med ledarskap, och vilken typ av ledare jag själv är. För mig behöver inte ledarskap hänga ihop med dominans, i alla fall inte så som man vanligtvis tänker på dominans. Jag tror inte på att det finns rangordning mellan människa och hund eftersom vi är olika arter, däremot får man som hundägare ta på sig en roll som jag gärna liknar vid ett föräldraskap eller en chef.

När jag var nybliven hundägare hade jag en helt annan approach än vad jag har nu, det kan jag vara ärlig med. Jag hade läst en del böcker, tyvärr av hundtränar jag idag inte skulle rekommendera, och jag hade för mycket fokus på det här att vara en stark ledar. Man är så rädd för att göra fel att man nästan bli för nitisk. Jag tror att det är bättre för en nybliven hundägare att tänka att man ska skapa en bra relation, vara rolig, ha roligt tillsammans, vägleda valpen genom sin första tid, än att tänka hur viktigt det är att skapa ett bra ledarskap. För det första jag skrev, det är ett bra ledarskap för mig, men tyvärr är det inte alltid så man tänker om man aldrig har haft hund tidigare.

Så vad hände sen? Jo jag kom över Eva Bodfäldts bok Kontaktkontraktet som förändrade mig för all framtid (för att vara känslosam). Det var inte bara det att jag tyckte att hon hade en så fantastisk syn på hundar och hundträning, utan också det att jag ju aldrig känt att jag nått någon särskild framgång med de ”hårdare” metoder jag läst om. Äntligen kändes det som om jag fick vara bland mina hundar så som jag vill vara. Och efter det, när jag ändrade mitt tänk och min inställning, så var det som om pusselbitarna sakta föll på plats. Helt plötsligt visste jag hur jag skulle förhålla mig i hundmöten, vid inkallning, vid träning och i samvaron med hundarna. Efter Eva Bodfäldts intåg i mitt liv tog jag privatlektioner i BAT och tog del av allt det nya och ”mjuka” hade att erbjuda.

Och faktum är att Amy har visat stora framsteg, både när det gäller koppelgående, lyhördhet och följsamhet. De senaste åren har jag enbart tränat med positiva metoder. Det är faktiskt knappt så att jag minns när jag hade en konflikt med hundarna senast. Och anledningen är att vi följer en röd tråd. Jag utsätter dem inte för någonting som jag vet att de inte klarar av (försöker i alla fall undvika det så långt det är möjligt), vi tränar stegvis, lugnt och metodiskt, hundarna vet våra rutiner och de vet vad jag vill att de ska göra. Och NÄR det händer något oförutsägbart, som ett snabbt och oväntat hundmöte, ja då går jag bara från platsen. Hur mycket Dia är hoppar och ”beter sig” så straffar jag henne inte. Det är ju mitt fel att jag inte planerat promenaden bättre. Hon klarar inte av nära hundmöten, och det är mitt ansvar att se till att hon inte behöver utsättas för det.

Och en sak till. De som påstår att mjuka metoder bara passar på ”lätta hundar” och att det är en annan verklighet att handskas med svåra hundar, till dem skulle jag vilja säga så här:  Jag håller med om att det är stor skillnad att handskas med ”lätta hundar” och ”svåra hundar” (som mina!) Däremot upplever jag att det är precis tvärtom. Det är med de svåra hundarna som de positiva och mjuka metoderna fungerar som bäst. Observera att jag med mjuka metoder absolut inte menar att man ska vara vek, men det hoppas jag att folk förstår. Mina hundar hör knappast till kategorin ”lätta hundar”. Jag har en självständig och envis huskyblandning som jag har jobbat hårt med i flera års tid, jag har en tjeckoslovakisk varghund som är skygg och otrygg, svårmotiverad och gör utfall vid hundmöten, och jag har en alaskan malamute, också envis som en trädstam, bufflig mot andra hundar och med integritet. Med hårda metoder kommer jag ingenvart. Amy slutar lyssna, Dia drar sig undan som en skygg varg och Karak säger ifrån. Sen jag började med positiv träning har jag aldrig konflikter med dem. Och vi är en harmonisk och glad liten flock.

Sen har jag ju min pappas hund, Zelda. Hon är vallhund, tervueren. Visst kan man använda hårdare metoder mot henne, för det ger resultat, hon lyssnar på tillsägelser på ett helt annat sätt. Däremot använder jag aldrig hårda metoder mot henne, för hon liksom sjunker ihop, det är som om man tar ifrån henne livsglädjen. När hon bodde här var vår tid fylld av glädje och träning. Och nu skakar hon av lycka varje gång hon kommer hit och lämnar inte min sida.

Vilket långt inlägg det blev. Jag ville väl egentligen bara berätta att jag använt mig av flera typer av ledarskap, och för mig är det ingen tvekan om vilken väg vi ska gå och hur vi alla mår bäst!

IMG_0879 (2)EIMG_0915 (2)EIMG_0910 (2)EIMG_0900 (2)EIMG_0916 (2)EIMG_0949 (2)EIMG_0956 (2)EIMG_0925 (2)EIMG_1014 (2)EIMG_1012 (2)EIMG_1020 (2)EIMG_1044 (2)EIMG_1039 (2)EIMG_1022 (2)E

 

Tankar om hundar och hundträning, Vardag

För att tydliggöra…

Jag förstod ju när jag skrev gårdagens inlägg att det skulle bli en diskussion, men jag var nog inte beredd på att det skulle bli så här uppmärksammat. Det är ju naturligtvis jätteroligt med så mycket positiv respons! Och att det även skulle komma kommentarer från den ”motsatta sidan” var jag beredd på. Det är ju lätt att det blir lite upprört emellanåt, men det beror ju också på att det finns många engagerade människor där ute, och det är ju så man kommer framåt, eller hur!

Däremot känner jag att vissa saker behöver tydliggöras när man diskuterar såna här saker, och det märks framför allt på forum som facebook.

Så jag tar det i punktform som jag ser det hela.

  1. Dominans är inte samma sak som aggressivitet. Det blir lätt en begreppsförvirring kring detta. Om någon pratar om att vara en dominant ledare är det lätt att tänka auktoritär och aggressiv. Så det man först behöver göra är att klargöra vad man menar med dominans. Inom etologin pratar man numera om dominans som ”företräde i situationer av begränsade resurser”. Man ser det som ett av många dynamiska system inom flocken, och någonting som verkar ha mycket begränsad betydelse i det vardagliga flocklivet. Min fråga i det tidigare inlägget var ju också om det kanske är dags att byta ord. Förtroende och tillit är ju ord som bra passar in på hur en ledare bör vara, enligt mig och enligt många andra. Eftersom det också skapar så mycket förvirring kanske vi bara ska sluta använda ordet dominans när man pratar om förhållandet hund och människa?
  2. Aggressivitet föder aggressivitet. Man har inom forskningen kunnat se att det är inte individer som är offer för passiva ledare, eller ledare som är ”för snälla” som blir aggressiva, utan det är de som är offer för auktoritära och aggressiva ledare. Detta gäller både djur och människor. Hundar som har ”för snälla” ledare blir kanske förvisso ouppfostrade, men de blir inte aggressiva, samma med barn och föräldrar. Att bli utsatt för aggressivitet och fysisk bestraffning (oavsett om det handlar om nyp i öronen eller slag) skapar en inre stress och kan leda till ett aggressivt beteende. Detta är belagt inom forskning. Så det förvånar mig egentligen inte att folk som förespråkar en dominant aggressiv ledarstil också upplever att det behövs.
  3. Att hunden morrar ska INTE bestraffas. När hunden morrar vill den berätta något för dig. Att den inte litar på dig och att den vill ha utrymme. En morrning har väldigt sällan att göra med aggressivitet. Ofta handlar det om att hunden känner sig rädd eller otrygg i en situation. Att straffa en morrande hund förstör hundens tillit till dig, samt att det kan få som följd att hunden känner att den måste ta till andra medel, till exempel bett. En hund som morrar är tydlig med vad den vill och respekteras detta är risken att den ska bita väldigt liten.
  4. Hundar och människor är två olika arter. Hundar är mycket väl medvetna om att vi människor inte är hundar, och de är dessutom framavlade under tusentals år för att förstå oss, att kunna läsa av oss och att samarbeta med oss. Därför tycker jag inte att man ska tänka i termer av att vi måste ”tala hundarnas språk”. Det som är betydligt viktigare är att vi människor lär oss att förstå hundarnas språk, för vi är sämre på att förstå dem än tvärtom.
  5. Fysisk bestraffning skapar stress och beteendeproblem. Oavsett vad man har för åsikter om hur hundar ska korrigeras, så är det väldokumenterat att fysisk bestraffning skapar stress både hos djur och människor. Att ta tag i nackskinnet, nypa i örat, rycka i kopplet och slå och trycka ner, allting är fysisk bestraffning fast i olika grader. Förut var det självklart att man fick slå sina barn när de inte lydde. Att man kunde sparka och slå hunden var ännu mer accepterat. Genom forskning har man förstått att sådan behandling skapar psykisk ohälsa och beteendeproblem, både hos djur och människor.
  6. Det finns forskning. När diskussionen hamnar på en nivå där en massa ”tyckanden” styr känns det för mig som om relevansen sjunker dramatiskt. Självklart har alla rätt till sin åsikt, men jag ser helst att den är bättre grundad än att man ”har haft hund i 2o år”, eller att man hämtar sin kunskap från en enda källa och sedan inte intresserar sig för annat kunskap som finns inom området. Det finns en hel del intressant forskning inom hund och inom inlärningspsykologi, och det forskas hela tiden. Läs om det. Ta del av olika källor och granska dem kritiskt. Läs på om det som står som motsats till din egen uppfattning. Skaffa dig en bred bild av läget. Självklart är erfarenhet viktig, men det finns många som fastnar i tankar som ”så här har man alltid gjort” och då blir det farligt. Synen på hund och hundträning har förändrats mycket de senaste årtiondena, varför det resonemanget inte håller.

So… that was all for now…

Jag har blivit sjuk igen, förstår inte vad som har hänt med mitt immunförsvar. Så idag dricker jag te med honung, äter strepsils och slötittar på Beck. Hundarna har varit ute mycket på gården, det var lite sol här runt lunch. Nu ligger vi och slöar som en flock lejon i skuggan.

Men, snart är det helg alla glada hundmänniskor och alla ni andra!

IMG_0788 (2)EIMG_0776 (2)EIMG_0786 (2)E

Tankar om hundar och hundträning, Träning, Vardag

Ska vi lägga ner det här med dominans?

Ärligt talat börjar jag bli rätt less på allt tjat om dominans som man stöter på inom hundvärlden. Det finns inget annat område där man har snöat in så mycket på dominans som inom hund, och det är ju lite intressant eftersom hundar inte borde skilja sig så ofantligt mycket från alla andra levande varelser på denna jord när det kommer till flockbeteenden.

Jag säger inte att dominans inte finns, det förekommer inom alla arter, MEN frågan är mer vad man läser in i begreppet och hur stor vikt man ska lägga på det. En vanlig missuppfattningen är att dominans hänger ihop med aggressivitet, vilket är helt fel. Istället har man kunnat se att de dominanta individerna i en flock väldigt sällan använder sig av aggressiva beteenden. Dessutom visar sig deras dominans snarare i de andra individernas underkastelse än i deras egna beteenden.

Med risk för att trampa på en del tår så måste jag nämna Caesar Milan och hans vidriga och förlegade syn på hundar och dominans. När ska denna man bli förbjuden i tv? Själv är jag ett stort fan av Per Jensen och brukar läsa hans böcker och forskning. Enligt etologin betyder begreppet dominans ”företräde i situationer av begränsade resurser” och inget annat. Varför detta nödvändigtvis är någonting som ska ”bekämpas” har jag aldrig förstått. Det är ett naturligt, och i det vilda livsviktigt beteende.

Om hunden morrar, ja då är det dominans, om hunden inte vill gå ner från soffan så är det dominans, om hunden hoppar på dig så är det dominans, om hunden rider på andra hundar så är det dominans… bla bla.

De som bara ser dominans eller underkastelse i hundars beteende missar väldigt mycket annat. En bra ledare strävar inte efter att hela tiden utöva dominans över andra, utan vägleder andra på ett förtroendefullt sätt. Om hunden gör någonting som inte är önskvärt så visar man hunden hur man vill att den ska göra. Och dominans är alltid DYNAMISKT. Det skiftar mellan individer och situationer.

Ta Dia till exempel; i många situationer visar hon undergivenhet, framför allt i möte med nya hundar och människor. Men däremot här hemma när maten ska serveras, då är det hon som står längst fram och visar tänderna åt Karak om han kommer för nära.

Och Karak kan visa ”dominans” i mötet med främmande hundar, men här hemma visar han ofta undergivenhet både mot mig och mot Dia och Amy. Jag upplever Karak som en väldigt mjuk hund. Amy visar självsäkerhet i de flesta situationer, men visar sällan tydliga tecken på dominans eller undergivenhet. Endast en gång har jag sett henne visa tydliga tecken på ”dominans” och det var i första mötet med lilla kaxiga frallan Kajsa. Hon kanske tyckte att det behövdes just i den stunden, och Kajsa kom då in i hennes hem.

När det gäller relationen mellan människa och hund så önskar jag att man kunde börja ersätta begreppet dominans med ”tillit” och ”förtroende”, som Per Jensen tar upp i sin artikel om den missuppfattade dominansen. Och att istället för att se problem i relationen som en konsekvens av bristande dominans, se det som en brist på tillit.

Ingenting av det här är särskilt nytt, men trots det stöter jag förvånansvärt ofta på folk inom hundvärlden som fortfarande tänker i form av dominans och underkastelse, att hundträning förutsätter ett dominant ledarskap, och det förvånar mig faktiskt lite. Att det fortfarande finns folk som lägger sig på sina hundar och trycker ner dem i backen när de har varit ”olydiga”. Det är så otroligt sorgligt. Vad tycker ni? Ska vi lägga ner det här tjatet om dominans?

IMG_0393 (2)E

Tankar om hundar och hundträning, Vardag

Det här med koppeltvång

Ja, då är det dags att sätta koppel på hundarna. Koppeltvånget brukar kunna diskuteras fritt på forum och andra ställen. En del är av åsikten att alla hundar ska vara kopplade oavsett hur lydiga de är, medan andra menar att om hunden inte jagar och går ”som om den vore kopplad” så är det okej. Sen finns det dem som totalt skiter i koppeltvånget och låter hundarna härja fritt precis som tidigare.

Så vad tycker jag och hur brukar jag göra? Egentligen så handlar det inte främst om vad som står i lagen för mig. Vi alla bryter nog mot regler då och då. MEN, det är konsekvenserna det får och anledningen till att lagen finns. Från och med nu börjar de vilda djuren fortplanta sig och få små ungar. Att låta sin hund springa runt och störa djurlivet tycker jag inte är okej. DÄREMOT, om du nu har en hund som går intill dig hela tiden, inte jagar, och alltid kommer på inkallning så kan jag inte se att kopplet har någon större betydelse.

Däremot tror jag att det är långt ifrån alla som låter sina hundar springa lösa under den här tiden som har sådan lydnad på sin hund. Jag har det inte. Även om de inte sticker, och inte jagar så kan jag ju inte påstå att de går fot bredvid mig när de är lösa.

Jag tar inte på mig rollen som någon kontrollant eller polis, men jag tycker att man ska respektera de vilda djuren. Och JO, det är skillnad när en hund springer runt med nosen i backen, in i snår och buskar, än när jag promenerar på en stig eller genom mossan. Hunden är ett rovdjur, den kan nosa sig till små rådjurskid som ligger och gömmer sig i höggräset. Det kan inte jag. Om jag skulle stöta på ett djur med ungar skulle jag respektfullt gå därifrån så försiktigt som möjligt. Skulle hunden göra det?

Så egentligen förstår jag inte varför denna diskussion återkommer vår efter vår. Jag har koppel på mina hundar nu, och ska de springa fritt gör vi det på särskilda inhägnad eller andra lämpliga områden. Tur att det har den stora gården att springa på också! Jag tycker inte heller att det är kul att behöva ha koppel på dem, klart man saknar att kunna ha dem lösa. Men lagen är inte till för oss, eller för våra hundar, utan för alla de andra varelser som vi delar naturen med.

IMG_0664 (2)EIMG_0756 (2)EIMG_0654 (2)EIMG_0680 (2)EIMG_0689 (2)E