Träning

Bakom ett sexspann

Posted on Updated on

Det aktiva livet tar på krafterna. Här sitter jag en lördagskväll, smuttar på en cider, lyssnar på musik men längtar egentligen mest till sängen. Hundarna ligger och sover tungt efter en lång dag.

Vi startade hemifrån efter frukost för att åka iväg till vår kompis Sassa och köra släde. In med alla sex hundarna i bilen, stanna vid ica maxi och köpa korv med bröd och sen ut på E4:an. Med en släde på taket och en stor skylt som lyder ”draghundar på väg mot nya äventyr” drar man till sig en del blickar så här på Uppsala-slätten.

Andra gången vi körde sexspannet och första gången med sexspann tillsammans med andra. Nya hundar i flocken, nya rutiner. Lite nervositet hade samlats längst ner i magen, men försvann efter en kopp kaffe och lite draghundsanekdoter i Sassas kök.

Att köra ett sexspann är egentligen den enklaste delen. Den svåraste delen är att rigga upp, särskilt med unga och lite oerfarna hundar. Trassel och taggade hundar som tjuter i högan sky. Fast faktum är att Tempo och Ty redan har lugnat sig en hel del om man jämförde hur de var första gången vi skulle köra dem i spannet. Nu när vi har kört dem några gånger så har de sprungit av sig den värsta överskottsenergin.

Att köra hund kan vara så otroligt olika från gång till gång. Ibland har man den där idylliska slädturen, när solen skiner mot kalla vita landskap och hundarna jobbar på som om inga bekymmer fanns i hela världen. Allting flyter på och man känner sig lycklig, stolt, levande och fri. Man är ett med sitt spann. Andra gånger går precis allting fel. Dåligt underlag; för mycket snö, för lite snö, isigt, moddigt. Hundarna är lite osugna eller övertaggade, linorna trasslar och man fryser. Hundarna verkar inte förstå vad man vill och tvärtom. Man känner sig irriterad, besviken och dålig men försöker att hålla det för sig själv. Ibland inträffar det också saker som gör att man känner att man lever och börjar fundera på om man ska börja med fågelskådning eller någonting annat mindre dramatiskt. Och så finns det ett spann däremellan.

Idag var det på det stora hela en lyckad dag! Med tanke på att vi nu har ett jäkla sexspann framför oss vilket är nytt både för oss och hundarna, det var ospårat och tungt på vägarna och grabbarna är nya hos oss så gick det strålande. Vi vågade oss till och med på en omkörning med hela spannet vilket gick kanon. Och den där känslan när allt flyter och man har ett ”moment” på släden, det är fan värt allt det där andra. Annars skulle man ju inte hålla på.

Som vi pratade om i Sassas kök; power makes speed. Vi bygger upp styrkan från grunden, både fysiskt och mentalt. Och för varje tur man kör har man lärt sig någonting.

Det blev lite över en mil, med paus vid en grillplats där vi grillade korv och drack varm choklad medan hundarna tränade att sitta på stakeout. Det som är bra med att köra hund är att man alltid vill ha mer. När det går dåligt vill man bara ut igen för att göra om, göra rätt. Och när det går så där bra så fyller det hela själen och får en att längta till nästa gång man ska ut. 

20180217_155155

20180217_132046E

IMG_0939 (2)E

IMG_0926 (2)E

IMG_0954 (2)E

IMG_0962 (2)E

IMG_0949 (2)E

IMG_0918 (2)E

IMG_0943 (2)E

IMG_0910 (2)E

Nytt kapitel

Posted on Updated on

I helgen påbörjades ett nytt kapitel. Att vi behövde fler hundar visste vi sedan tidigare. Karak mådde inte bra fysiskt och hans tillstånd försämrades under hösten och början på vintern vilket resulterade i att han togs ur spannet. Hans träning ersattes av veterinärbesök.

Utan Karaks styrka blev behovet av fler hundar tydligt. Vi är ju två som vill köra, och Hiku och Chilly är unga. Eftersom jag känt länge att jag ville vänta med fler valpar tills Hiku och Chilly mognat lite mer, samt att behov fanns nu så kom vi överens om att ta in en till vuxen hund. Efter det beslutet följde andra beslut; tik eller hane? Ung eller lite äldre? Malamute eller husky?

Jag älskar alla polarhundar och är inte ”trogen” en viss ras. Vi har ju redan nu ett blandat spann med malamute och huskyblandningar. Det som fick oss att bestämma oss för siberian husky var att vi kände att det kunde vara kul med ett husky-spann, för fartens skull. Amy och Akira springer fint med malamuterna, men de får ju aldrig egentligen ”sträcka ut benen”. Om vi inte kör varsin eller ett tvåspann.

Efter det beslutet tog det inte lång tid innan vi plötsligt hade kontakt med Broscheit fang’s som faktiskt hade två husky-pojkar till salu. Unga, vänliga och dragvilliga pojkar, det gick ju inte att säga nej till! ❤ Så i helgen hämtade vi hem dem till flocken. Broscheit Fang’s Tywin Lanister & Broscheit Fang’s Tempo.

IMG_0596 (2)E

IMG_0695 (2)E

Introduktionen har gått som på räls och våra hundar verkar gilla de nya killarna. Hiku är Hiku; starkt zonförsvar och mycket integritet, men vänlig om ingen inkräktar på det som är hennes. Tempo och Ty verkar vara världens snällaste och respekterar hennes önskan. Chilly verkar betuttad, Akira spelar svårflörtad men vill hela tiden leka, och Amy är förvånansvärt intresserad av de nya unga pojkarna. Hon springer faktiskt och leker lite med dem, vilket hon inte brukar göra särskilt ofta nu för tiden.

Vi har hunnit med att köra killarna ensamma, prova på 6-spann för första gången, samt köra ett fyrspann med bara huskies, vilket var grymt roligt. Då fick Akira och Tempo gå i lead och Amy med Ty i wheel, vilket fungerade superbra!

20180215_183525

20180215_183523

Men djupt inne i hjärtat, omsluten av en mur av förnekelse, bultar sorgen och saknaden efter Karak, som lämnade oss för inte så länge sedan. Det är en förlust som sliter hjärtat ur bröstet, och jag har inte kunnat, och kan knappt skriva om det nu heller. Det gör fortfarande för ont. Och så snabbt efter den obeskrivliga sorgen jag kände efter Dia. Jag har slutit mig, lidit i min ensamhet, förnekat. Men snart kommer jag kunna släppa taget. Snart. Vi saknar dig Karak, älskade vän. Hälsa till Dia när du träffar henne ❤

Tre tvåspann och ett skoterspår

Posted on Updated on

Gårdagen bjöd på släde! Vi åkte iväg till en vän som hade kört upp spår med skoter. Inte långt från henne ligger det hus vi budade på först men förlorade och vi måste åka förbi det för att komma till henne. Det ligger där som en påminnelse om vad som hade kunnat vara. Vår kompis bor precis så som jag drömmer om att bo; mitt ute i skogen utan nära grannar, omringad av bra dragvägar. När man kör upp mot hennes hus sveper ljudet av polarhundarnas ylande genom skogen och jag hamnar i ett tillstånd av inre frid.

Hon hade även en extra släde som Andreas lånade, så det blev totalt tre stycken tvåspann. Att köra drag tillsammans med vänner har blivit det vi gör på helgerna nu för tiden, och jag känner mig berikad. Vi körde i olika konstellationer; jag började med att köra först med Hiku och Akira, sen bytte vi så att vi låg sist, vi fick tillfälle att träna omkörning och hann även med fika och polarhundssnack.

Det var också väldigt kul att för en gångs skulle få köra i ett skoterspår. Bara det här att det faktiskt är snö känns som en välsignelse. Det ska vara minusgrader ett tag, och vi håller tummarna att det blir så också. Jag vill mer.

2n

Slädkörning ”is the shit”

Posted on Updated on

Jag försöker att unna mig själv att vara försiktigt positiv och hoppfull. Prognosen visar att det kommer en front med minusgrader och snö inte bara i Norrland utan även här nere hos oss.

Så fort vi kom hem från jobbet idag tog vi fram släden för att ta en liten tur innan middagen. Det ska komma ännu mer snö imorgon, så ikväll blev det en testtur för att få se hundarnas kapacitet samt snöstatus. De plogar här på våra vägar, vilket gör att det fortfarande är på gränsen. På de vägar där vi brukar köra barmark ligger det ett tjockt lager med tung blötsnö, vilket skulle bli alldeles för tungt för hundarna.

Men jag har faktiskt betalat lite till en lokal skoterklubb för att få köra i skoterlederna, så det måste vi prova nu när det ska komma snö på riktigt.

Även om jag tycker att barmark är betydligt lättare att ägna sig åt än slädkörning så är det som om ingenting kan mäta sig med det här, och jag vet inte riktigt varför. När vi kör vagnen kopplar vi på hundarna, sätter oss och far iväg, om än efter lite förberedelser så klart. Det rullar lätt och fort, inga konstigheter, bromsar som greppar i ett fast underlag. Slädkörningen innebär oftast mer förberedelser, eftersom man ska klara av kyla och väder på ett helt annat sätt. Stå i minusgrader och koppla linorna på taggade hundar, fumla med nacklinor i ett försök att slippa ta av sig handskarna. Vädret påverkar inte bara upplevelsen utan även förutsättningarna för draget. Mjuka fina skoterspår, hårda och isiga vägar eller tung blötsnö… Att få stopp på en släde som far i slirig snö efter ett starkt hundspann är inte alltid det lättaste. Men ganska ofta är det tvärtom för oss; det är tungt, det går långsamt, man får hjälpa till själv (oftast då man inser att man behöver fler hundar :p).

Så ja, för mig innebär slädkörning mycket mer jobb, men det är också det som är ”the shit” liksom. När man står där på släden och hundarna jobbar på, då är det värt allt jäkla slit! 

20180201_173216

En riktig draghelg och nya nivåer

Posted on Updated on

Det var drag i helgen! I lördags åkte jag och Andreas ut med släden för att passa på medan snön ligger kvar. Vid vägen vi tänkte köra hängde dock en jakt pågår-skylt så vi fick ta en annan väg. Men dagen bjöd på kyla och sol, helt perfekt väder för att vara ute. Vi körde båda på släden vilket gjorde att det bitvis blev lite tungt för hundarna, och det märks att de är lite otränade efter våra veckor med is här nere. Jag provade en gammal sele, modell spårsele, på Amy och den satt faktiskt så att den inte låg mot hennes bandage. Eftersom hon är så pigg och sugen på att springa fick hon springa med i spannet med den selen, och ingen var gladare än Amy.

IMG_0029 (2)E

IMG_0040 (2)E

IMG_0057 (2)E

IMG_0069 (2)E

IMG_0075 (2)E

IMG_0090 (2)E

På söndagen fortsatte våra äventyr då vi styrde kurs mot Norrtälje för att köra tillsammans med Charlie och Nicole och deras huskies. Vädret var fortfarande strålande vackert, men det blev barmarksdrag eftersom snömängden på vägen vi skulle köra inte räckte till för släde. Andreas körde vagnen med Akira och Hiku och jag körde cykel med Amy och Chilly.

Det var en väg full av störningar; söndagsstrosande människor, hästgårdar, lösa hundar, skällande hundar och bilar… De flesta störningarna klarade de över förväntan och det gick även bättre än förväntat att hänga med de snabbare huskyspannen. Ibland stannade de och väntade in oss, men jag upplevde ändå att vi bara låg strax bakom.

Efter ungefär halva vägen stannade vi för att fika. Hundarna sattes på stakeout medan vi njöt av varm dryck och bullar. Det blev en rätt lång paus och sedan skulle vi ta en lite annan väg tillbaka.

Hundarna kämpade på så oerhört bra även om det märktes att de var trötta på slutet. Och inte undra på, för när vi kom tillbaka till parkeringen visade det sig att vi hade kört betydligt längre än vi brukar köra. Men det var en rolig upplevelse. Det känns som om vi nådde nya nivåer.

VIRB0093-2_Moment(2)k

VIRB0093_Moment(9)

VIRB0093_Moment(10)

20180121_133721

Dags för fika

20180121_140532

Hundarna vilar på stake out

27043485_1948532852078613_547731188_n

Chilly, Akira, Hiku och Amy på stake out, fotade av Charlie Lundgren

21850639_1948532838745281_1169020277_n

Hiku fotograferad av Charlie Lundgren

27045176_1948532848745280_2145409360_n

Akira fotad av Charlie Lundgren

Flockliv och flockhantering

Posted on Updated on

Det är få ämnen inom området hund som fascinerar mig så mycket som det här med flockliv. Visst, min egen relation till hunden är superviktig och någonting jag jobbar med hela tiden, men sen har vi det här andra, det som jag själv upplever som lite mer komplicerat, och det är hundarnas relation till varandra.

Och har man fler än en hund så är det här med hundspråk, hundars relation till andra hundar och flockhantering någonting som man kommer att behöva möta förr eller senare, i olika grad.

Hikus uppfödare Sandra har ju en utbildning inom flockhantering som ska vara grymt bra, men på grund av att vi precis hade startat upp företaget då så hade vi inte möjlighet att ta ledigt. Men nu i år kommer vi att vara där!

I alla fall, till dess får vi hantera det här bäst vi kan, fråga duktiga människor och bara ha en känsla för individerna i vår flock. För det handlar mycket om det tror jag, vilka individer som är i flocken. Jag har pratat både med människor som har det lite mer hårdnackade sättet att se på flocklivet; att hundarna ska tillåtas att uppfostra varandra och att man inte ska ingripa för mycket, och med människor som förespråkar fler ingripanden och att man ska skapa bra förutsättningar för hundarna. Fast det låter lite fel, för alla jag har pratat med har gedigen erfarenhet och alla vill naturligtvis hundarnas bästa. Sen har man olika synsätt på hur man åstadkommer en harmonisk flock.

Om jag utgår ifrån mig själv så har jag egentligen bara haft en ”flock” i en tre, fyra år. Innan dess hade jag ett par hundar som kom bra överens och som inte konkurrerade med varandra. Att bara ha Amy och Dia var inte att ha en flock, inte ens att ha två hundar som skulle förhålla sig till varandra. De var som i symbios, två i ett. De bråkade aldrig, var aldrig ens sura på varandra, det var aldrig spänt mellan dem, ALDRIG… Amy var som en storasyster till Dia, och Dia dyrkade henne.

Sen har jag ju utökat den lilla duon med först Wynee, aussien, som var en hetlevrad men helt underbar tjej. Hon och Dia hade en del duster innan de blev världens polare. Wynee blev efter en tid en väldigt fin medlem av den lilla flocken. Tyvärr tvingades jag att omplacera henne när mitt ex fick hjärnblödningen, då Wynee krävde väldigt mycket och jag inte visste hur många år jag skulle behöva ägna mig åt sjukhus och rehabilitering. Men jag saknar henne otroligt mycket. Hon var en frisk fläkt, vi tränade agility och jag levde ett vallhundsliv för en liten tid.

Sen kom Karak, min fina gosse. Han blev snabbt vän med både Amy och Dia och den trion var förhållandevis problemfri.

Sen kom Akira som för första gången gjorde mitt gäng av hundar till en riktig flock. Det uppstod dynamik som jag aldrig sett tidigare, jag fick vara med och betrakta individerna och hur de förhöll sig till varandra. Akira och Dia var lite svåra, nära i ålder och lite stressade båda två. Det resulterade i ett par uppgörelser som jag var där och avbröt. Som ni vet gick Dia bort i augusti, och det hann nog aldrig bli riktigt avslappnat mellan henne och Akira, även om det hade blivit bättre. Min älskade Dia, så otroligt saknad…. finns inga ord…

Efter det har ju flocken utökats med Hiku och senast Chilly. De fungerar jättefint med de äldre tikarna, men kan vara riviga mot varandra.

Det ökande antalet hundar i flocken har fått mig att fundera mycket på det här med flockliv och flockhantering. Jag har några få enkla utgångspunkter:

Jag vill inte ha en flock i ständiga konflikter. Det beror på att det är påfrestande för mig men framför allt för hundarna. Visst kan hundar hamna i konflikter precis som vi människor. Det kan vara över nåt tuggben, sovplats, utrymme eller en löptik. Många gånger kan vi ju lyckligtvis gå vidare med vårt flockliv med bara lite mer uppmärksamhet på dessa resurser som kan orsaka konflikter. Men ibland kan hundar bråka väldigt mycket över olika resurser i vardagen. Mat, husse, matte, soffan, hundkojan, märgbenet osv. Då anser jag att man måste separera hundarna på mer regelbunden basis, så att de inte ständigt ska behöva gå omkring och vakta sina resurser.

Hundar som verkligen inte tycker om varandra ska inte behöva leva ihop. Och de ska inte heller behöva arbeta ihop, till exempel i ett hundspann. Nu syftar jag på individer som morrar så fort de ser varandra, som är uppenbart obekväma i varandras sällskap och som inte kan vara tillsammans utan att de måste avskiljas med stång, munkorg och dyl.

En hund ska aldrig behöva gå och vara rädd för en annan hund. Mitt jobb som matte är att se till att alla individer i flocken har en trygg och harmonisk tillvaro.

Det sätter spår i hundar av att bråka med varandra. Särskilt som liten valp att bli tuktad av en vuxen hund. Jag menar inte den här uppfostran som många hundar ger åt våra kära valpar. Många vuxna hundar gör jobbet utmärkt. De visar vägen, ibland sätter de ner foten, men framför allt är de kärleksfulla och snälla! Vi har två såna individer i vår flock här hemma och det är Akira (som inte är så himla gammal själv, men tar på sig jobbet med bragd) och Amy (typ världens snällaste hund).

Men vad behöver en valp lära sig? Jag kan tänka mig att det kan vara lärorikt om en vuxen hund säger till att ”nu får du lugna dig”, eller att ”du kommer inte och stjäl min mat”. En bra förebild är någon som har pondus men också en massa välvilja och vänlighet. En hund ska kunna säga ifrån, men aldrig gå över gränsen, och den ska avbryta när den andra hunden visar lugnande signaler och ”undergivenhet”.

Lite samma sak som i människovärlden faktiskt. En förebild för våra barn ska ju vara en trygg, vänlig och pedagogisk vuxen. IMG_4668 (2)E

Blandrashunden från stan som blev vår bästa draghund

Posted on

I tre dagar har det snöat. Jag befinner mig i ett löjligt lyriskt tillstånd och hundarna är likadana. Värdefullare än guld och så efterlängtat. 

Sitter och bläddrar på smhi:s app för att se hur länge kylan stannar kvar. Och det ser ut att vara någon vecka i alla fall. Så ikväll när vi kom hem från jobbet åkte släden och kicksparken fram. Ja, vi kör just nu både släde och kickspark eftersom Amy är skadad. Hon fick springa bredvid, men ville väldigt gärna jobba i spannet, det var tydligt.

Vi körde från huset, vilket innebar en tur förbi två stora hästgårdar. Jag körde med Hiku och Akira och måste säga att jag blev imponerad över deras prestation, trots de många störningarna. Problemet är egentligen inte hästarna i sig (Akira avbröt till och med en impuls att springa in i hagen när jag pushade henne framåt, hon fick med sig Hiku och jag tjoade av glädje). Problemet kommer sen, när hästarna börjar galoppera i hagen jämsides med oss. Det blir ibland för stor störning. Uppenbarligen är hästarna både vana vid hundar och väldigt nyfikna av sig, för rädda är de i alla fall inte.

Men, som jag ser det nu för tiden, det är bra träning för hundarna, och för oss också. Akira har gjort stora framsteg och det roliga med henne är att man så snabbt ser resultat av träningen. När vi tog över henne hade hon aldrig dragit tidigare, och i början var hon väldigt distraherad av omgivningen, helt galen i hästar och lite smånervös. Men vi har tagit det lugnt och metodiskt med henne, och bara peppat och peppat. Att hon älskade att dra såg vi redan första gången hon fick på sig en sele och fick prova på. Sedan dess har hennes utveckling bara gått framåt. Och nu har hon, blandrashunden från stan, faktiskt blivit vår bästa draghund vi har just nu, och det är otroligt roligt. Hon är liksom den där hunden som du alltid vet kommer att göra sitt yttersta. Oavsett väder, humör och störningar så kommer hon att kämpa. Att se henne utvecklas gör att jag själv utvecklas som förare och jag älskar vår resa tillsammans. ❤

PSX_20180118_210605