Drag, Träning, Vardag

Vara trygg med sitt spann

Fredag och ännu en vecka har gått. Det som är så otroligt skönt nu är att det är ljust så länge på eftermiddagarna! Jag hade det verkligen tufft nu i vinter med allt mörker. Ljuset ger energi. Idag var vi hemma tidigt eftersom vi inte hade så många hundar på dagiset. Då blev det till att laga punka på vagnen och sedan ut med femspannet. De senaste två dagarna har det regnat mycket, vilket har förvandlat blankisen ute hos oss till snömodd. Så till och med vår lilla ”iskurva” upp till huset börjar tina.

Innan jag skriver vidare om det måste jag ändå dela med mig av min så kallade debut med cykeln igår. Det var ju punka på den också, som Andreas lagade efter jobbet och jag, glad i hågen, skulle ut på en premiärtur med Tempo. Kom inte så långt (men tillräckligt långt för att det skulle bli drygt att gå hem sen) innan jag hörde en smäll som lät som ett pistolskott. Sekunden efter känner jag hur bakdäcken börjar skaka och rassla. Jag förstod ju genast, jaha, punka på bakdäcket nu då. Hjulet var så illa däran att jag inte ens kunde leda cykeln tillbaka, så fick lämna den vid vägkanten, gå med Tempo hela vägen hem och sen ta bilen för att hämta cykel-fan. Fast jag passade faktiskt på att springa lite med Tempo på hemvägen, ja, så länge jag orkade i alla fall med mina klumpiga icebug-kängor och mina regnbyxor. Det var min lyckade debut, så nu har vi köpt hem ytterligare en cykelslang.

I alla fall, när jag kom hem igår på rätt dåligt humör så tröstade Andreas mig med att han skulle laga vagnen efter jobbet idag och så skulle vi ta ett femspann och köra. Och så blev det också, och inga exploderande cykelslangar idag! Framgång! 

Jag brukar kanske tjata om det här med störningar, men det beror på att det är en viktig del i vår träning eftersom vi bor som vi gör. Där jag bodde tidigare blev jag inte tvingad att träna på dessa saker eftersom min dragväg gick rakt från huset ut i skogen. (Miss that!) Men å andra sidan är det väldigt bra att tvingas att träna, för då blir det ju också gjort. Ju tryggare jag blir med mina hundar desto mer kan jag njuta av själva draget. 

Även om det inte alltid blir perfekt och vi har mycket att träna på, så är jag så otroligt glad över de framsteg vi har gjort. Förut vågade jag helt enkelt inte dra förbi hästhagarna då jag kände mig så osäker på vad hundarna skulle hitta på. Det resulterade i att vi alltid fick ta bilen och åka iväg för att dra, vilket vi nästan aldrig gör nu för tiden, om det inte är att vi vill hitta nya dragvägar eller dra med kompisar. Nu känner jag mig ändå så pass trygg att jag vågar mig ut. Vi är inte fullfjädrade, men vi gör framsteg hela tiden. Hästar går hyfsat nu, människor brukar inte vara några problem. Andra hundar är fortfarande svårt, och det möter vi så sällan, så det blir inte heller så mycket träning på det.

Jag tror att det är olika från person till person vilken grad av trygghet man behöver känna. Ironiskt nog upplever jag att jag var mindre brydd förut då jag var mer oerfaren. Men förmodligen berodde det på okunskap och oerfarenhet; jag visste inte om allting som kan hända och jag hade inte samma säkerhetstänk. Nu kan jag uppleva att det är precis tvärtom; att jag ibland är överdrivet orolig eller försiktig. Man måste ju också våga prova för att utvecklas. Sen berodde det nog även på att jag hade ett rätt litet spann. Jag körde ju aldrig fler hundar än tre, och dessutom var två av de hundarna rätt lugna i draget. Dia var ju ingen draghund och Amy har alltid dragit men aldrig varit typ…galen. Det var Karak som kom in med den andan i flocken, och sen kom Akira. Och draget hade fått en helt annan innebörd, och det ställde högre krav på mig.

Hur som helst, det är verkligen genuin glädje, när man märker att man gör framsteg, vi och hundarna tillsammans. Och att sätta upp mål för just oss, nu och här. ❤

20180406_170243(0)

Drag, Träning, Vardag

Presentation av Ty och Tempo

Jag har nog inte presenterat Ty och Tempo något närmare slår det mig nu. Och som två fantastiska tillskott till flocken som de är så är det verkligen på tiden!

Ty, ”Broscheit Fangs Tywin Lannister”, är född 7 augusti 2016 och är således bara ett år och åtta månader. Han kommer från Broscheit fangs kennel nere i Skåne och har nu varit hos oss i snart två månader. Ty är en energisk och framåt kille som älskar allt och alla. Det första han gör när det kommer främlingar hit är att kasta sig upp i deras famn. I flocken är han otroligt mjuk och inkännande och han är omtyckt av de andra hundarna.

I draget jobbar han oavbrutet, tills någon tvingar honom att sluta. Han är dock rätt ung och har inte riktigt hittat sitt sätt att arbeta, vilket resulterar i att han är överallt på en gång och är fenomenal på att trassla in både sig själv och den hund som går bredvid. På grund av sin höga energinivå så kan han också lätt skapa lite irritation från den hund som går bredvid honom, eftersom han hoppar, studsar och skriker. Men när han väl kommer igång och springer så är det inga problem. Däremot ser vi gärna att han får springa lite själv utan någon bredvid sig just nu, så att han får utrymme att ”böka” lite. Det är inte helt lätt eftersom vi gärna vill ha honom i wheel då han är duktig på att ta i. Och det optimala är att ha två hundar i wheel. Samt att den som går bredvid honom behöver besitta en del tålamod.

Men den här killen har stor potential och när han landar lite mer i draget så tvivlar jag inte på att han kommer bli en kanonhund att ha i spannet! En kanonhund i flocken och i familjen är han redan.

IMG_2309 (2)E

IMG_1226 (2)E

Ingen ovanlig syn, Ty har trasslat in sig lite igen 🙂 Som tur är så är Amy en otroligt tålmodig hund…

 

Tempo, ”Broscheit fangs Tempo”, är född 25 oktober 2015 och är två år och sex månader. Till skillnad från Ty så är Tempo lite mer försiktig. Utomhus hälsar han gärna på besökare om än lite mer reserverat. Inomhus däremot vill han helst gå undan. Det har nog också att göra med att det är lite nytt det här med att vara inomhus och han har inte landat helt i det. Han är otroligt snäll och väldigt vänlig mot de andra hundarna i flocken.

Tempo är lite lugnare i sitt temperament än Ty, men tänder till när det ska till att dra. Han är inte någon som hoppar och studsar som Ty, men han låter en hel del. Tempo går i princip alltid i led, antingen tillsammans med Akira eller ensam. Han har ett väldigt fint sätt att jobba och är för det mesta väldigt fokuserad på uppgiften. Tempo skulle nog funka i vilken position som helst, men vår satsning är att träna honom att bli en bra kommandoledare tillsammans med Akira.

Det ska bli otroligt kul att träna honom och se honom utvecklas och bli lite mer trygg i sig själv. Han har en väldigt bra arbetsmoral och det är en fröjd att se honom i spannet. Han är redan oumbärlig och en supergo medlem av oss.

IMG_2011 (2)E

IMG_1233 (2)EE

Tempo, alltid redo!

Drag, Tankar om hundar och hundträning, Träning, Vardag

Säsongens sista slädtur och the hard life of a musher

Hemma från säsongens sista slädtur. Vi träffade Sassa strax efter lunch och åkte ut på åkrarna vid hennes jobb, där spår har körts upp med skoter. Vi körde femspannet, med Akira och Tempo i led, Ty i team och Amy och Chilly i wheel. Det är inte lätt att få optimala placeringar när man bara har sex hundar. Hiku hänger ju inte med så bra när vi kör med huskygänget och även om vi kan köra långsamt så undviker vi just nu att köra alla sex. Chilly och Hiku har blivit svårare tillsammans. De har båda kort stubin och kan ryka ihop av många olika anledningar. De är ju nära i ålder, båda tikar samt malamuter så det är ju ingenting som är konstigt. Men vi vill inte riskera bråk i spannet. Helt enkelt. Både Hiku och Chilly är bra med de andra hundarna så vi kör i lite olika konstellationer bara.

Att ha sex hundar är otroligt mycket jobb. Och vi har ”bara” sex hundar. Det finns ju många som har betydligt fler. När man är så van vid det så tänker man ju inte på det, rutinerna flyter på, det är livet liksom. Men utomstående reagerar ibland på det och då när man tänker efter, jo det är mycket jobb. I princip all vaken tid har med hundarna att göra. Förutom en eller två timmar på kvällen innan läggdags då allt är klart, hundarna är matade och alla är på sin plats; några ute i hundgård och ett par inne.

Oftast tycker jag att allting flyter på bra här, och förutom Hiku och Chillys lilla tvist så fungerar resten av flocken superfint. Men ibland är det här slädhundslivet en utmaning. Den här vintern har vi dessutom haft allting med företaget som har tagit väldigt mycket tid och ork, och sen har vi kört nästan varannan dag med hundarna. Ibland är det först när jag har lagt mig i sängen för att sova som jag verkligen har varvat ner. Det börjar kännas i kroppen nu, så jag har passat på att försöka vila lite nu när det har varit is och vi ändå inte har kunnat köra. Det är ju inte det att det enbart är mycket jobb. Man skulle ju inte arbeta så hårt om det inte också vore för det att det är helt underbart att ha slädhundar. Men det är väl passionen som ibland kan vara lite farlig. Man kör bara på, för det finns ju inget alternativ egentligen.

Jag älskar att träffa och prata med andra draghundsmänniskor, de som vet hur det är. The hard life of a musher. På instagram ser man en sida, verkligheten är en helt annan. Rannsakar mig själv, gör jag samma sak? Ja absolut. Instagram är ju till för att lägga upp fina bilder, och jag själv ser ingen skyldighet att jag ska dela med mig av precis allting. Man vill ju inspirera. Man brinner ju för det man gör. Som idag. Den där känslan jag får varje gång vi är ute och kör hund; jag älskar det och jag vill aldrig att det ska ta slut! Det är ju därför man står ut med allt slit. Klart man vill dela med sig av den känslan. Det ÄR ju underbart när man är ute och kör, när hundarna gör det de älskar. Och det är också underbart med alla härliga och vackra bilder. Men det är också skönt att ibland få ta del av det som kan vara mindre kul eller lyckat. Hur når man dit man vill, hur hanterar man flocklivet som inte alltid är en dans på rosor? Att varje dragtur inte blir bra, att det inte alltid är som det ser ut som de där bilderna på instagram. Men det är inte lätt. Det finns otroligt många som dömer där ute, vilket gör att många kanske inte vågar eller orka dela med sig av det verkliga livet. ( Jag är nog en av dem). Jag tycker att det är synd, riktigt synd. Tänk om alla som dömer kunde hejda sig lite, tänka att det här vet jag egentligen ingenting om, jag har inte alla fakta, och människor över lag gör nog så gott de kan. Eller?

Det här är min andra säsong med släde. På ett år tycker jag ändå att jag har lärt mig en hel del. Och man inser också hur mycket mer som finns att lära, hur lång väg det kan vara till toppen. Jag minns förra vintern när vi satt och pratade med ett gäng mer erfarna hundspannsförare och vi fick höra en massa failhistorier. Det var både roligt och otroligt skönt att som nybörjare på släden få höra att andra också gör misstag, att det inte är så lätt som man först kan tro, det här med att köra hundspann. Men det är som en drog. Ju mer man får desto mer vill man ha.

IMG_2481 (2)E

IMG_2442 (2)E

IMG_2453 (2)E

IMG_2469 (2)E

IMG_2458 (2)E

IMG_2487 (2)E

IMG_2479 (2)E

Drag, Träning, Vardag

Barmarkspremiär

Nu har vi milda dagar och kalla nätter. Men för varje dag som går så försvinner lite mer av snön och isen. Igår konstaterade jag att så pass mycket av vägen här hemma hos oss är barmark att vi skulle våga oss på en premiärtur med vagnen. Det är mest en kort första bit där det fortfarande är lite isigt, så planen var att ta det lugnt i början (vilket kan vara en utmaning minst sagt…)

Vi tog husky-gänget och vagnen och drog iväg, mot barmarkssäsongen. Akira och Tempo i led och Amy och Ty i wheel. Även om det var lite isigt i början så tog vi oss förbi det hyggligt lugnt och kom sedan ut på gruset där hundarna fick sträcka ut. Och vad glada de var att få springa! Det var en vecka sedan sist och det märktes i benen på dem.

Att köra alla sex hundarna med den vagnen vi har är att utesluta. Om man inte är självmordsbenägen så skulle det vara en väldigt dålig idé. Vi har ju kört båda två på vagnen med fem hundar tidigare, och det har varit på gränsen. Förhoppningsvis har vi en större och tyngre vagn på gång. Och så får vi rusta upp cyklarna också.

Drag, Träning, Vardag

Fantastiska vinter!

Jag tänker tillbaka på förra vintern som bestod av korta, korta perioder av snö och i övrigt is, is, is. Jag mådde väldigt dåligt på grund av att vi aldrig kunde komma ut och köra, kunde knappt gå promenader på grund av all blankis på våra vägar.

Den här vintern började lite likadant och jag fasade för att det skulle bli en repris. Men alltså, wow, vilken vinter vi har! Tillslut kom den även hit ner till Uppland. I flera veckor har vi haft snö och minusgrader nu, och de senaste dagarna har det varit ända nere vid tio minusgrader och ännu kallare, med en hel del snöfall.

Jag påminner mig själv om att jag ska njuta, att jag ska leva här och nu och ta till vara på vintern. Och det gör jag också. Vi ägnar oss åt en hel del slädkörning och bus i snön! I söndags hade vi en sån där fantastisk slädtur; nästan en mil genom ett glittrande vitt landskap i solsken och tio minusgrader. I går kväll var det inte lika idylliskt; tretton minusgrader, snö och blåst, svinkallt och mörkt. Men hundarna drog så otroligt bra och släden gled snabbt och lätt på den snöpiskade vägbanan, vilket gjorde det till en fantastisk upplevelse. Och en sak hade de båda slädturerna gemensamt, och det är att det var RIKTIG VINTER.

IMG_1233 (2)E

IMG_1241 (2)E

IMG_1209 (2)E

IMG_1224 (2)E

Drag, Träning, Vardag

När flocken växer

Nu har grabbarna varit hos oss i två veckor. Det är ju faktiskt ingenting, men ändå tycker jag att det har gått väldigt bra! De är otroligt snälla och glada. Chilly är kär, Akira och Amy har börjat leka med VARANDRA, vilket de nog aldrig har gjort tidigare. Men det finns en lite tjej som är lite mer skeptisk till det hela och det är Hiku. Hon har egentligen ingenting alls emot dem, tvärtom, men hon är en individ med större integritet än de andra. Att ta in nya hundar på hennes revir är lite mer känsligt. Därför har vi tagit det extra lugnt med hennes och pojkarnas introduktion.

Eftersom grabbarna inte är vana vid att vara inomhus så bor de ute i hundgård till en början. Vi har börjat introducera dem för vår inomhusmiljö så sakteliga, för att på sikt även kunna ha dem inne med de andra, men att de bor ute är ganska bra just nu, för Hikus skull. Det gör att hon hittills inte behöver känna någon stress över att hon ska dela hus med dem. Vi tänker att det får komma successivt, i takt med att hon lär känna dem och blir bekväm med dem.

Jag tror att Hiku över lag är inne i en känslig period. Den enda hon leker med är Akira, hon är väldigt känslig kring resurser och vill ibland helst vara lite för sig själv. Så det får hon också. När de andra är ute och busar på gården kan Hiku vara inne och smaska på ett tuggben, -och hon är fullkomligt nöjd med det. Vi ser till att sänka kraven på henne och ge henne mycket kärlek när hon kommer och vill ha det.

Sänkt kraven för Hiku har vi även gjort i draget, då hon inte känns helt toktaggad just nu. Ibland går det jättebra och ibland mindre bra. Vi har slutat ha henne i lead (som hon har gått mycket i som yngre och gjort det strålande). Men nu vill hon inte. Hon har fått springa lite i wheel vilket fungerar mycket bättre, men ibland har hon också fått slippa. Hon har inte det behovet just nu, och vi vill inte göra draget till någonting negativt. Det vi ska prova mer framöver är att köra henne lite mer ensam också.

Det är ju en stor omställning för hundarna när det kommer in nya hundar i flocken. Och det måste få ta tid. Till råga på allt började Chilly löpa en vecka efter att grabbarna anlänt, vilket rörde runt lite i rutinerna. Men hennes löp försvann lika fort som det kom. Hon har inom kort tid haft två väldigt korta löp, och korta löp är ju alltid välkommet.

IMG_0764 (2)E

IMG_0889 (2)E

IMG_1122 (2)E

IMG_0856 (2)E

Det har onekligen blivit fart och fläkt i draget sedan Tempo och Ty stormade in i våra liv och deras sprudlande energi smittade av sig på de andra hundarna.

Ibland kör vi med ett husky-spann; Akira och Tempo i lead och Amy och Ty i wheel. Det blir ju en helt annan fart och det har varit otroligt kul att se Amy och Akira få sätta lite fart.

Vi kör ibland med alla sex, vilket är en fantastisk upplevelse och det har gått väldigt bra. Där får Akira och Tempo gå i lead, Ty och Chilly har gått i team och Hiku och Amy i wheel.

Ibland kör vi även femspann; de fyra huskyna först och en av malamuterna i wheel vilket också har fungerat kanon. Hiku har lite svårt att hänga med när det går fort, då hon har lite kort kropp och korta ben. Så när Hiku är med ser vi till att hålla nere farten. Chilly har lättare att hänga med då hon är större och har längre ben.

Grabbarnas intåg i flocken och i familjen har verkligen berikat oss, de är fantastiskt fina killar och vi är otroligt tacksamma för att vi fick äran att få dela vardag och träning med dem! 

IMG_1176 (2)E

 

Drag, Träning, Vardag

Bakom ett sexspann

Det aktiva livet tar på krafterna. Här sitter jag en lördagskväll, smuttar på en cider, lyssnar på musik men längtar egentligen mest till sängen. Hundarna ligger och sover tungt efter en lång dag.

Vi startade hemifrån efter frukost för att åka iväg till vår kompis Sassa och köra släde. In med alla sex hundarna i bilen, stanna vid ica maxi och köpa korv med bröd och sen ut på E4:an. Med en släde på taket och en stor skylt som lyder ”draghundar på väg mot nya äventyr” drar man till sig en del blickar så här på Uppsala-slätten.

Andra gången vi körde sexspannet och första gången med sexspann tillsammans med andra. Nya hundar i flocken, nya rutiner. Lite nervositet hade samlats längst ner i magen, men försvann efter en kopp kaffe och lite draghundsanekdoter i Sassas kök.

Att köra ett sexspann är egentligen den enklaste delen. Den svåraste delen är att rigga upp, särskilt med unga och lite oerfarna hundar. Trassel och taggade hundar som tjuter i högan sky. Fast faktum är att Tempo och Ty redan har lugnat sig en hel del om man jämförde hur de var första gången vi skulle köra dem i spannet. Nu när vi har kört dem några gånger så har de sprungit av sig den värsta överskottsenergin.

Att köra hund kan vara så otroligt olika från gång till gång. Ibland har man den där idylliska slädturen, när solen skiner mot kalla vita landskap och hundarna jobbar på som om inga bekymmer fanns i hela världen. Allting flyter på och man känner sig lycklig, stolt, levande och fri. Man är ett med sitt spann. Andra gånger går precis allting fel. Dåligt underlag; för mycket snö, för lite snö, isigt, moddigt. Hundarna är lite osugna eller övertaggade, linorna trasslar och man fryser. Hundarna verkar inte förstå vad man vill och tvärtom. Man känner sig irriterad, besviken och dålig men försöker att hålla det för sig själv. Ibland inträffar det också saker som gör att man känner att man lever och börjar fundera på om man ska börja med fågelskådning eller någonting annat mindre dramatiskt. Och så finns det ett spann däremellan.

Idag var det på det stora hela en lyckad dag! Med tanke på att vi nu har ett jäkla sexspann framför oss vilket är nytt både för oss och hundarna, det var ospårat och tungt på vägarna och grabbarna är nya hos oss så gick det strålande. Vi vågade oss till och med på en omkörning med hela spannet vilket gick kanon. Och den där känslan när allt flyter och man har ett ”moment” på släden, det är fan värt allt det där andra. Annars skulle man ju inte hålla på.

Som vi pratade om i Sassas kök; power makes speed. Vi bygger upp styrkan från grunden, både fysiskt och mentalt. Och för varje tur man kör har man lärt sig någonting.

Det blev lite över en mil, med paus vid en grillplats där vi grillade korv och drack varm choklad medan hundarna tränade att sitta på stakeout. Det som är bra med att köra hund är att man alltid vill ha mer. När det går dåligt vill man bara ut igen för att göra om, göra rätt. Och när det går så där bra så fyller det hela själen och får en att längta till nästa gång man ska ut. 

20180217_155155

20180217_132046E

IMG_0939 (2)E

IMG_0926 (2)E

IMG_0954 (2)E

IMG_0962 (2)E

IMG_0949 (2)E

IMG_0918 (2)E

IMG_0943 (2)E

IMG_0910 (2)E

Drag, Träning, Vardag

Nytt kapitel

I helgen påbörjades ett nytt kapitel. Att vi behövde fler hundar visste vi sedan tidigare. Karak mådde inte bra fysiskt och hans tillstånd försämrades under hösten och början på vintern vilket resulterade i att han togs ur spannet. Hans träning ersattes av veterinärbesök.

Utan Karaks styrka blev behovet av fler hundar tydligt. Vi är ju två som vill köra, och Hiku och Chilly är unga. Eftersom jag känt länge att jag ville vänta med fler valpar tills Hiku och Chilly mognat lite mer, samt att behov fanns nu så kom vi överens om att ta in en till vuxen hund. Efter det beslutet följde andra beslut; tik eller hane? Ung eller lite äldre? Malamute eller husky?

Jag älskar alla polarhundar och är inte ”trogen” en viss ras. Vi har ju redan nu ett blandat spann med malamute och huskyblandningar. Det som fick oss att bestämma oss för siberian husky var att vi kände att det kunde vara kul med ett husky-spann, för fartens skull. Amy och Akira springer fint med malamuterna, men de får ju aldrig egentligen ”sträcka ut benen”. Om vi inte kör varsin eller ett tvåspann.

Efter det beslutet tog det inte lång tid innan vi plötsligt hade kontakt med Broscheit fang’s som faktiskt hade två husky-pojkar till salu. Unga, vänliga och dragvilliga pojkar, det gick ju inte att säga nej till! ❤ Så i helgen hämtade vi hem dem till flocken. Broscheit Fang’s Tywin Lanister & Broscheit Fang’s Tempo.

IMG_0596 (2)E

IMG_0695 (2)E

Introduktionen har gått som på räls och våra hundar verkar gilla de nya killarna. Hiku är Hiku; starkt zonförsvar och mycket integritet, men vänlig om ingen inkräktar på det som är hennes. Tempo och Ty verkar vara världens snällaste och respekterar hennes önskan. Chilly verkar betuttad, Akira spelar svårflörtad men vill hela tiden leka, och Amy är förvånansvärt intresserad av de nya unga pojkarna. Hon springer faktiskt och leker lite med dem, vilket hon inte brukar göra särskilt ofta nu för tiden.

Vi har hunnit med att köra killarna ensamma, prova på 6-spann för första gången, samt köra ett fyrspann med bara huskies, vilket var grymt roligt. Då fick Akira och Tempo gå i lead och Amy med Ty i wheel, vilket fungerade superbra!

20180215_183525

20180215_183523

Men djupt inne i hjärtat, omsluten av en mur av förnekelse, bultar sorgen och saknaden efter Karak, som lämnade oss för inte så länge sedan. Det är en förlust som sliter hjärtat ur bröstet, och jag har inte kunnat, och kan knappt skriva om det nu heller. Det gör fortfarande för ont. Och så snabbt efter den obeskrivliga sorgen jag kände efter Dia. Jag har slutit mig, lidit i min ensamhet, förnekat. Men snart kommer jag kunna släppa taget. Snart. Vi saknar dig Karak, älskade vän. Hälsa till Dia när du träffar henne ❤

Drag, Träning, Vardag

Tre tvåspann och ett skoterspår

Gårdagen bjöd på släde! Vi åkte iväg till en vän som hade kört upp spår med skoter. Inte långt från henne ligger det hus vi budade på först men förlorade och vi måste åka förbi det för att komma till henne. Det ligger där som en påminnelse om vad som hade kunnat vara. Vår kompis bor precis så som jag drömmer om att bo; mitt ute i skogen utan nära grannar, omringad av bra dragvägar. När man kör upp mot hennes hus sveper ljudet av polarhundarnas ylande genom skogen och jag hamnar i ett tillstånd av inre frid.

Hon hade även en extra släde som Andreas lånade, så det blev totalt tre stycken tvåspann. Att köra drag tillsammans med vänner har blivit det vi gör på helgerna nu för tiden, och jag känner mig berikad. Vi körde i olika konstellationer; jag började med att köra först med Hiku och Akira, sen bytte vi så att vi låg sist, vi fick tillfälle att träna omkörning och hann även med fika och polarhundssnack.

Det var också väldigt kul att för en gångs skulle få köra i ett skoterspår. Bara det här att det faktiskt är snö känns som en välsignelse. Det ska vara minusgrader ett tag, och vi håller tummarna att det blir så också. Jag vill mer.

2n

Drag, Träning, Vardag

Slädkörning ”is the shit”

Jag försöker att unna mig själv att vara försiktigt positiv och hoppfull. Prognosen visar att det kommer en front med minusgrader och snö inte bara i Norrland utan även här nere hos oss.

Så fort vi kom hem från jobbet idag tog vi fram släden för att ta en liten tur innan middagen. Det ska komma ännu mer snö imorgon, så ikväll blev det en testtur för att få se hundarnas kapacitet samt snöstatus. De plogar här på våra vägar, vilket gör att det fortfarande är på gränsen. På de vägar där vi brukar köra barmark ligger det ett tjockt lager med tung blötsnö, vilket skulle bli alldeles för tungt för hundarna.

Men jag har faktiskt betalat lite till en lokal skoterklubb för att få köra i skoterlederna, så det måste vi prova nu när det ska komma snö på riktigt.

Även om jag tycker att barmark är betydligt lättare att ägna sig åt än slädkörning så är det som om ingenting kan mäta sig med det här, och jag vet inte riktigt varför. När vi kör vagnen kopplar vi på hundarna, sätter oss och far iväg, om än efter lite förberedelser så klart. Det rullar lätt och fort, inga konstigheter, bromsar som greppar i ett fast underlag. Slädkörningen innebär oftast mer förberedelser, eftersom man ska klara av kyla och väder på ett helt annat sätt. Stå i minusgrader och koppla linorna på taggade hundar, fumla med nacklinor i ett försök att slippa ta av sig handskarna. Vädret påverkar inte bara upplevelsen utan även förutsättningarna för draget. Mjuka fina skoterspår, hårda och isiga vägar eller tung blötsnö… Att få stopp på en släde som far i slirig snö efter ett starkt hundspann är inte alltid det lättaste. Men ganska ofta är det tvärtom för oss; det är tungt, det går långsamt, man får hjälpa till själv (oftast då man inser att man behöver fler hundar :p).

Så ja, för mig innebär slädkörning mycket mer jobb, men det är också det som är ”the shit” liksom. När man står där på släden och hundarna jobbar på, då är det värt allt jäkla slit! 

20180201_173216