Drag, Träning, Vardag

Blandrashunden från stan som blev vår bästa draghund

I tre dagar har det snöat. Jag befinner mig i ett löjligt lyriskt tillstånd och hundarna är likadana. Värdefullare än guld och så efterlängtat. 

Sitter och bläddrar på smhi:s app för att se hur länge kylan stannar kvar. Och det ser ut att vara någon vecka i alla fall. Så ikväll när vi kom hem från jobbet åkte släden och kicksparken fram. Ja, vi kör just nu både släde och kickspark eftersom Amy är skadad. Hon fick springa bredvid, men ville väldigt gärna jobba i spannet, det var tydligt.

Vi körde från huset, vilket innebar en tur förbi två stora hästgårdar. Jag körde med Hiku och Akira och måste säga att jag blev imponerad över deras prestation, trots de många störningarna. Problemet är egentligen inte hästarna i sig (Akira avbröt till och med en impuls att springa in i hagen när jag pushade henne framåt, hon fick med sig Hiku och jag tjoade av glädje). Problemet kommer sen, när hästarna börjar galoppera i hagen jämsides med oss. Det blir ibland för stor störning. Uppenbarligen är hästarna både vana vid hundar och väldigt nyfikna av sig, för rädda är de i alla fall inte.

Men, som jag ser det nu för tiden, det är bra träning för hundarna, och för oss också. Akira har gjort stora framsteg och det roliga med henne är att man så snabbt ser resultat av träningen. När vi tog över henne hade hon aldrig dragit tidigare, och i början var hon väldigt distraherad av omgivningen, helt galen i hästar och lite smånervös. Men vi har tagit det lugnt och metodiskt med henne, och bara peppat och peppat. Att hon älskade att dra såg vi redan första gången hon fick på sig en sele och fick prova på. Sedan dess har hennes utveckling bara gått framåt. Och nu har hon, blandrashunden från stan, faktiskt blivit vår bästa draghund vi har just nu, och det är otroligt roligt. Hon är liksom den där hunden som du alltid vet kommer att göra sitt yttersta. Oavsett väder, humör och störningar så kommer hon att kämpa. Att se henne utvecklas gör att jag själv utvecklas som förare och jag älskar vår resa tillsammans. ❤

PSX_20180118_210605

Drag, Träning, Vardag

Polarhundssång vid viken

Den här söndagen bjöd på slädkörning, vackra vyer och korvgrillning till ljudet av äkta polarhundssång. 

Jag och Linda åkte ut till en sjö här i krokarna och körde släde! Jag tycker ju egentligen att det är läskigt det här med att åka på sjöar, men på den här sjön hade man borrat för att kolla tjocklek på isen, samt åkt fyrhjuling på och dessutom är det en grund sjö som bottenfryser, så jag kunde känna mig lugn.

Vi hade med oss Hiku, Chilly, Akira och Amy, men Amy har fått ett sår på sidan vilket gör att hon inte kan ha sele på sig. Däremot sprang hon gladeligen bredvid. Vi fick prova lite olika konstellationer då vi var två hundar kort, och det som fungerade bäst var Hiku och Akira med släden och Chilly med kicksparken. Det var lite tungt för hundarna och de är ju lite otränade nu på grund av all is vi har haft, men de kämpade på bra och det var bra träning att köra med Linda och hennes hundar.

Efter slädturen blev det träning på stakeout medan vi grillade korv. Vi hördes säkert vida omkring, då våra hundar och Lindas hundar satt och ylade, tjöt, gnydde och skällde periodvis. Rena polarhundskören. Det är jobbigt det där med att vara hund ibland. Att vilja busa med andra hundar men man inte får, att vilja smaka på de där korvarna men man sitter fast… Men jag ska inte överdriva, de var faktiskt lugna också i perioder och vilade, och det är väldigt bra träning för dem. Duktiga tjejer!

Smhi lovar faktiskt en hel del snö nu till veckan också, så vi håller tummarna!

IMG_9891 (2)E

IMG_9861 (2)E

IMG_9886 (2)E

IMG_9879 (2)E

IMG_9927 (2)E

IMG_9898 (2)E

IMG_9928 (2)E

IMG_9858 (2)E

Drag, Träning, Vardag

Trevlig och lärorik dag

Igår bar det av mot Nicole och fina flocken Raxeiras för lite drag! Här hos oss är det bara isgator, så barmarksdrag är uteslutet, men borta hos dem gick det faktiskt att köra. Utmaningen bestod därför inte av isiga vägar, utan av en massa störningar. När vi kör här hemma stöter vi aldrig på någon. Det är vi, hundarna och naturen. Visst är det skönt, men det blir ju ingen störningsträning för hundarna.

När vi kom fram till parkeringen till de leder där vi skulle köra var den full av bilar. Där var människor, hundar och ryttare och jag tänkte lite sådär hjälp inombords. Det här skulle bli en stor utmaning för hundarna, det insåg jag ju snabbt. Som tur var så var stämningen avslappnad, och folk vänliga och intresserade. Vi hade till och med en liten publik som intresserat stod och tittade på när vi riggade upp vagnar, cyklar och hundar. En ryttare som ridit in i skogen precis när vi kom återvände efter en kort stund och berättade att hon hade tagit en kort runda, så nu kunde vi köra i full fart. 

Bara det där att stå uppställda alldeles bredvid ett annat spann är något våra hundar aldrig gjort förut. Visst var de intresserade av det andra roliga spannet, men de klarade det väldigt bra ändå. Amy visade tyvärr att hon inte alls var taggad, så henne fick jag gå tillbaka med till bilen. Hon är ju nio år och har nog gjort sitt som draghund på det stora hela. Så den slutliga uppställningen blev Akira och Chilly med vagnen som Andreas körde, och jag tog Hiku framför cykeln.

Det var väldigt fina leder med varierande underlag; bitvis tungkört då det antingen var lera upptrampad av hästhovar, eller mjuk sand. Trots det kämpade hundarna på bra! Vi har ju haft ett ofrivilligt draguppehåll på grund av all is, så det var ett tag sedan vi drog. Det märktes att de blev trötta, och bitvis gick det inte allt för fort, men de jobbade framåt, hela tiden, fast beslutna. Under vår runda stötte vi både på en hundägare med en hund, en mountainbikecyklist samt en gupp på kanske fem, sex ryttare. Efter draget blev det också lite träning på stakeout samt fika och trevligt umgänge.

Jag insåg några saker igår. Framför allt att det är viktigt att våga sig på de här lite svårare momenten. Det är ju lätt att undvika vägar med störningar för att det är mer krävande, men då går man också miste om viktig träning. Jag insåg också att det är lätt att förstora upp sina rädslor, och när man väl vågar prova så är det oftast inte lika farligt som man trodde. Jag har också fått en större tillit till mina hundar; de klarar faktiskt mer än jag tror många gånger.

Därför åkte jag hem rikare på erfarenheter och optimism. 

20171230_113653(0)

20171230_115430

20171230_115448

IMG_9281 (2)E

IMG_9272 (2)E

Drag, Träning, Vardag

Slädpremiär!

Trots att det var ett tag sedan snön kom lite mer på riktigt så har vi inte dammat av släden förrän idag. Det beror främst på att det har pendlat mycket kring plus och minus, vilket har resulterat i halt väglag. Vi har också låtit Hiku och Chilly få lite paus, då främst Hiku har känts lite ofokuserad. De är ju unga och det gäller att skynda långsamt. Jag har kört kicksparten med Amy och Akira, men det har varit lite för hård snö för att riktigt känna sig säker på den, om jag säger så.

Idag var det slädpremiär i alla fall och vi körde femspannet. Hiku och Akira i led som vanligt och nu kändes Hiku som vanligt igen och jobbade på bra. Hela spannet arbetade bra, trots den tunga snön som var bitvis. Vi bestämde oss för att köra direkt från huset, vilket vi nästan aldrig gör på grund av de många hästgårdarna man måste köra förbi. Men så här sent och när mörkret har lagt sig så har de flesta hästar fått komma in i stallet.

Känslan var fantastisk, längtan efter första slädturen har varit stor. Vi ledde spannet förbi en av gårdarna där det stod två hästar precis vid vägen, men hundarna reagerade inte så mycket, tittade lite, men ville sedan fortsätta färden. Det är ju bra träning också, med lite störningar.

Om man kör från vårt hus, så kommer vi efter ett par kilometer ut på grusvägarna där vi brukar dra, vilket gör att vi i alla fall kan få ihop till över en mil. För mig känns det kul eftersom vi känt ända sedan vi flyttade hit att det är svårt med dragvägar och att vi alltid har åkt iväg en bit för att kunna dra mer ostört. Men det känns kul att veta att det faktiskt funkar om man bara drar senare på kvällen. Det är skönt att vara två också, så att en kan gå fram och leda hundarna om det skulle dyka upp någonting.

Tyvärr ska det bli mildare igen, men just nu njuter jag av slädpremiären och är glad att vi hann prova på innan snön smälter!

20171218_201223

20171218_201203

20171218_201215

Drag, Träning, Vardag

Alla turer kan inte vara topnotch

De allra flesta dragturer går väldigt bra, faktiskt över förväntan med tanke på att det är ett delvis nytt spann för i år, med några unga och oerfarna hundar. Men det är klart att jag är förberedd på att ibland kommer man att ha den där dragturen då man önskar att man hade stannat hemma i soffan.

Lite så var det idag. Fast inte riktigt så illa om jag ska vara ärlig. Jag önskade inte att jag hade stannat hemma. Däremot hade jag en rad andra önskningar; att ha en bättre vagn till exempel, att våra starter kunde vara lite lugnare och sen att Hiku kunde komma ur sitt tonårs-hormon-sätta sig på tvären-humör. Hon har känt lite speedad hela dagen, och under dragturen (då hon gick i lead som hon brukar göra nu för tiden) skulle hon göra allt annat är att dra; nosa, busa med de andra hundarna, titta bakåt hela tiden. Det kanske är löp på gång eller nåt. Det gick ändå hyfsat bra första kilometerna, men sen var vi tvungna att byta plats på henne och Karak så att hon fick springa i wheel. Där jobbade hon betydligt bättre.

Och angående det här med starterna. Akira och Karak drar igång resten av hundarna så att det blir ett jäkla liv. Det går bra fram till dess att Karak kopplas på spannet, och även om han står längst bak tjuter han som en stucken gris och Akira hakar på. Jag tänker ju automatiskt att man borde träna genom att inte köra iväg förrän de har lugnat sig, men jag hinner bli döv på kuppen. Står där och håller i hundarna och önskar att jag hade ett par hörselskydd. Det ska ju tilläggas att vi inte kör från vårt hus, utan åker iväg, så det är svårt att ha bra stakeout och gå in och dricka kaffe. Så ni som har livliga och högljudda hundar: några tips?

Jaja, vi körde en runda i alla fall under en vacker måne. Som sagt, alla turer kan inte vara topnotch.

20171205_183308

20171205_185052

20171205_185027

20171205_185055

Drag, Träning, Vardag

Det är det här som är egoboost

Att vi skulle köra hundarna idag var självklart, men var? Vägen hos oss var upptagen av jägarna. Så igår kväll slängde jag iväg ett sms till Sassa igen. Ska vi köra imorgon hos dig? Och så blev det. En spontan favorit i repris!

Det är en bit att åka, med det är det värt. Mitt ute i skogen, med en massa bra dragvägar. Inte långt från henne ligger det ett hus. Vi lade flera bud på det huset förra sommaren, men förlorade budgivningen. Och detta hus måste vi åka förbi varje gång vi ska till henne, som en påminnelse om vad vi hade kunnat ha. Men jag försöker att tänka framåt, och det är ett fint litet hus vi har flyttat in i med otroligt trevliga grannar. Men det är ju inte samma dragmöjligheter från huset, och inte samma avskildhet. När hundarna står och ylar unisont i hundgårdarna känner man att det hade varit skönt att bo lite längre ut i skogen så att man slapp oroa sig för att störa grannarna.

Hur som helst, idag blev det en dragtur tillsammans med två störtsköna vovvar; en grönlandstik och en alaskan husky, och det var supertrevligt! Det är verkligen roligt att börja köra med andra spann och det är verkligen någonting vi ska fortsätta med, känner vi.

Den här gången var Karak med och drog, så det blev ett spann på fem hundar och det gick hur bra som helst. Det är lite mer upp- och nerförsbackar som vi inte är så vana vid här i plattlandet, så det var bra träning för hundarna. De jobbade superbra och tog verkligen i uppför vilket var kul att se. Det som är svårast med ett lite större spann tycker jag är att förbereda spannet. Vi har ju inga lösningar för att fästa spannet så en måste hålla i vagnen och jag kopplar på hundarna, men det ska nosas, gå runt, trassla in sig…. Det här får vi öva på… Men det är ju två unga oerfarna i lead också; Hiku och Akira. Nyfikna på omgivningen. De har i alla fall lugnat ner sig något vid start, fast nu när Karak äntligen får vara med i spannet igen är det såklart lite extra taggat.

Hur som helst; känner mig tillfreds, lycklig och självförverkligad efter sådana här dagar. Att få göra det bästa man kan göra tillsammans med hundarna, tillsammans med vänner, det måste ju vara riktig livskvalitet? Det blir ju faktiskt inte bättre än så. Släng dig i väggen thailandsresa, krogliv, cityshopping… det är det här som är egoboost! Det får mig att känna mig bättre i mig själv och får mig att känna närvaro med själen, med det innersta. Det är det här jag helst gör en lördag. ❤

20171202_144113

20171202_141345_001

20171202_140756_004

received_10156000913794743

 

Tankar om hundar och hundträning, Träning, Vardag

Att arbeta med positiva metoder är inte samma sak som att inte har regler och rutiner

Jag stöter ibland (rätt ofta faktiskt) på folk som verkar sätta likhetstecken mellan att arbeta med positiva metoder och att inte ha några regler eller rutiner.

”Nu får man inte ens säga nej till sin hund”, ”ibland måste man sätta ner foten”, om hunden gör fel måste man visa det”, hundar behöver tydliga regler för att må bra”.

Jag tänker så här om ovanstående påståenden: Att säga ”nej” till sin hund kan se ut på hundra olika sätt, allt från den hundägare som vill hävda sin dominans och ryter eller skriker nej åt hunden (ofta i kombination med hotfullt kroppsspråk, fysisk beröring eller en stirrande blick), helt enkelt för att utöva makt, till den som har lärt in ett positivt nej, som ett kommando för att hunden ska avbryta det den håller på med och komma till ägaren och bli belönad. Så att säga att man ”inte får säga nej” är ju egentligen helt felaktigt. Vad vi väljer för ord när vi kommunicerar med hundarna är ju upp till var och en. Sen brukar ju många hundtränare rekommendera att man INTE ska använda just nej, eftersom det lätt blir uttjatat och att det är ett ord som redan är präglat av någonting negativt.

Jag ska erkänna: jag har själv varit där. Jag har tänkt skeptiskt kring denna tanke att man inte ska använda nejet i träning av hunden. Det är så djupt rotat i oss att tänka att när någon gör fel så måste den få någon form av bestraffning eller konsekvens. Och det är även så otroligt djupt rotat i oss att hunden ska lyda oss. Punkt.

Tänk om vi hade samma synsätt fortfarande när det gäller barn. Barn ska lyda de vuxna. Punkt. Där har man ju gått vidare och lyft fram att barnet är en egen individ med egna viljor och egna behov. Och barnet kommer inte ta över ledarskapet över familjen bara för att det får välja vad det ska bli för middag på fredagskvällen, eller för att det ibland kan säga ifrån när den tycker att de vuxna går för långt, ex går in på barnets rum.

Jo, jag jämför faktiskt hundar och barn ibland. Jag kan jämföra mig själv med mina hundar, eller min partner med mina hundar. Jag ser inte den mänskliga rasen så överlägsen att detta på nåt sätt skulle vara tabu. Att jämföra betyder ju att se likheter och att se olikheter, och så enkelt är det faktiskt. Jag tror att de som vägrar jämföra hundar med människor går miste om väldigt mycket kring båda arterna.

IMG_6377 (2)E

Men åter till det här med positiva metoder och regler. Jo vi HAR regler och rutiner. Men jag lär inte in regler och rutiner med hjälp av bestraffningar och jag upprätthåller inte reglerna och rutinerna med hjälp av bestraffningar. Allting handlar ju om inlärning, det är bara metoden som skiljer sig, och det är ett val vi alla gör. Jag tar avstånd från alla påståenden om att ”vissa hundraser eller vissa individer behöver hårda metoder”. Det brukar vara de hänförda Cesar Millan-anhängarnas svar på varför Cesar använder till synes hårda grepp, att de hundar han hanterar måste hanteras på det sättet. Här har jag  ingen lång erfarenhet av dessa typer av hundar, men jag tänker utefter inlärningsmässiga principer; all forskning visar att aggressivitet som möts med aggressivitet har en tendens att öka. Att sätta hårt mot hårt har inte stöd i forskning. Här lyssnar jag inte på nån annan än de som i flera år sysslat med just forskning. Olika hundtränare och hundpsykologer säger olika saker och där får vetenskapen vara min ledstjärna. Sen är det såklart så att olika raser och individer behöver olika typer av bemötande, hantering och träning, baserat på den mentala och fysiska statusen.

Sen kan jag ju tycka att det har varit för mycket fokus på regler och för lite på relation, vilket jag har skrivit om tidigare. Visst, vi har regler, men de är ganska få. Det handlar om få men viktiga saker; att respektera andra människor och hundar, att respektera de andra hundarna i flocken och de andra djuren i familjen, att inte göra saker som kan vara farligt, ex hoppa rakt ut från bilen osv. Men en del saker vet jag inte riktigt om jag ens kan kalla regler. En del saker handlar ju faktiskt om önskemål från min sida. Mitt ÖNSKEMÅL är att hunden inte ska springa fram till andra hundar eller jaga rådjur. Men kan jag ha det som en regel? Det handlar ju om att jag som ägare ska lyckas träna min hund att inte utföra dessa beteenden. En av de sorgligaste reglerna som en del har är att hunden inte får göra utfall mot andra hundar på koppelpromenader. En hund som gör utfall är ju oftast osäker och kanske till och med rädd, och sen agerar den efter det. Vi kan ju inte ha en regel för hur hunden ska känna och hur den ska hantera sina känslor? Det är som att bestraffa ett barn som skriker och blir rädd för tomten på julafton. Detta måste vi träna med hunden. Vägleda och hjälpa.

Kanske är det så att de som förespråkar lite mer ”hårda metoder” också har fler regler? Det handlar om en känsla av kontroll och att hunden ska lyda. Men jag skulle vilja byta ut ordet regler mot rutiner. Att ha tydliga rutiner mår nog de flesta hundar bra av; de vet vad som ska hända och vad som förväntas av dem. Och detta är inte på något sätt svårt att träna in utan bestraffningar.  I gengäld får man trygga, glada och självsäkra individer som vågar ta egna initiativ men som känner trygghet och glädje i vårt samliv.

IMG_7898 (2)E

 

Drag, Träning, Vardag

Dagis-dag med Chilly, drag, julpynt och tävling

På grund av dagishundar på semester, frånvaro på grund av sjukdom osv var vi bara fem dagishundar idag, så då fick Chilly följa med igen. Det har regnat ihållande i två dagar nu, och framför allt de små hundarna är inte så förtjusta. Promenaderna går långsamt och vattenpölarna är många. Men Chilly och hennes partner in crime var inte det minsta brydd av regnet. Det är ju svinroligt med skogen liksom!

20171129_131220

Chilly och lilla Luna har kul på dagis

Väl hemma igen bar det iväg ut till dragvägarna och den här gången tog vi med Karak. Det verkar nämligen som om Chillys löp är över… eller så tog hon en paus, vet inte riktigt faktiskt. Men faktum är i alla fall att Karak inte verkar så intresserad längre. So he’s back in the team! Vi har börjat placera Karak i wheel vilket har visat sig fungerar super för honom! Han blir verkligen taggad av att vara sist. Vi har ju kört fyrspann ett tag nu, så det var verkligen kul att få köra alla fem, och det verkade hundarna också tycka. Det gick undan och det fanns mycket ork i benen idag.

20171129_181816

Fem glada hundar trotsar regn och lera!

Väl hemma tog jag tag i att julpynta lite, eftersom mamma och syster kommer hit imorgon kväll och det ska bli pepparkaksbak! Jag erkänner; jag är en sån där som älskar att julpynta, och jag börjar gärna tidigt. Det är ju långt mysigare att vara ute tidigt än att låta pyntet vara kvar långt efter julen. Då vill man börja på ny kula. Men än så länge är det bara julljusstakarna som har kommit fram, resten får vänta lite.

20171129_224151

Hiku trött och nöjd efter kvällens dragtur

Jag ska avsluta med att berätta att jag har dragit igång en tävling i samarbete med Hundogram, – en tjänst för dig som vill uppvakta en fyrfota vän! Vinnaren får ett presentkort på Hundogram samt ett presentkort i vår webbutik. För att läsa mer, gå in på vårt instagramkonto @teamwildthings.

IMG_7896 (2)E

 

Tankar om hundar och hundträning, Träning, Vardag

Att leka med sin hund

Det verkar finnas lite olika synsätt på det här med att leka med sin hund. En del hundtränare menar att man inte ska leka med hunden, utan fokusera mer på mys och relation, samt aktivering, medan andra menar att man skapar ett band genom lek.

Orsaken till att vissa hävdar att man inte ska leka med sin hund verkar vara att det finns många hundägare som upplever problem med att hunden i lek blir väldigt stressad, hoppar och biter, kampar i koppel och i kläder. Ett annat bekymmer kanske även kan vara att när vi människor leker med våra hundar så har det en tendens till att bli mycket bollkastande, samt mycket kamp med leksaker, och kanske inte lika mycket brottning och fysisk lek. Boll- och pinnlekar kan trigga hundens jaktinstinkt och kan som bekant också skapa stor stress i en hund om det görs för ofta. 

Vad är då för ofta, och hur ska man leka med sin hund? För mig är det en fråga om ras och framför allt om individ. Mina hundar är inte så lättstressade, och det är knappt att de förstår poängen med att springa efter en boll. Wynee, en aussietik som jag hade för ett par år sedan, hon satt och skakade i hela kroppen av förväntan om hon visste att jag hade en boll i fickan. Jag behövde inte ens kasta bollen för att hon skulle gå upp i stress. Så med henne fick jag verkligen tänka efter hur jag använde mig av leksaker.

När jag läste om att man egentligen inte ska leka så mycket med sin valp så blev jag först väldigt förvånad. För mig har leken alltid varit självklar i min och hundarnas relation, och jag upplever det som ett utmärkt sätt att komma nära varandra. Men det ska ju självklart göras på rätt sätt, som passar individen. Om jag märker att mitt sätt att leka gör hunden stressad så är det ju bra om jag ändrar på leken. När jag läser om argumenten för att man inte ska leka så mycket med hunden så är ju de i sig relevanta, men jag tänker att det inte behöver vara så svart och vitt. Det handlar väl mer om på vilket sätt man leker och med vilken individ? Men det är kanske så de menar också?

Dia var otroligt livlig som unghund. Hon kunde hoppa upp mot en, med tassarna högt, och plötsligt hade man en massa kraftiga klor i ansiktet. Jag lärde mig snabbt att värja mig, att sätta mig på huk när hon ville hälsa, att vända ryggen till och ”bli tråkig” när leken gick överstyr. I början hade jag stora blåmärken över armarna, så till den grad att jag var tvungen att förklara på jobbet att jag INTE blev misshandlad av min pojkvän. Att vända ryggen till när leken blev för intensiv var inte heller alltid riskfritt eftersom hon kunde leknafsa i rumpan! Dia var en hund som var väldigt beroende av närhet. Det var som om hennes själv svalt om hon inte fick komma nära nära, hälsa, pussas, kela, busa. Jag avvisade aldrig hennes vilja att vara nära, men jag jobbade väldigt mycket med att hon skulle lära sig var gränserna gick, när jag inte tyckte att det var kul längre. Och hon blev efter ett tag väldigt duktig på det. Tillslut kunde hon läsa av mitt kroppsspråk och förstod om hon gick för långt. Jag visade bara med kroppen att, ”om du biter hårt vill jag inte vara med längre”. Hon fick aldrig ett ”nej” eller ett ”fy”. Dia var en hund som svarade på bestraffningar genom att ta avstånd och förlora tillit. Så där fick jag vara väldigt lyhörd. Och då märkte jag att hon var otroligt lyhörd tillbaka. Ord behövdes inte.

En av dagishundarna som vi har nu är inte helt olik Dia. De har en del saker gemensamt och han påminner mig om henne, även om de är två helt olika raser. Den här hanen är ung och busig, men genomsnäll. Lite busig måste man ju få vara som unghund, men när det blir för mycket måste vi lugna ner stämningen eftersom det handlar om koppelpromenader med andra hundar. Det fungerar inte om det övergår till lek mellan flera hundar och ett virrvarr av koppel, ja ni förstår ju själva… Återigen får jag jobba lite på samma sätt som med Dia; ta bort fokus från det som triggar leken (om det är kopplet, mina händer, andra hundar osv). Släppa kopplet om han vill bita på det så det inte blir någon dragkamp, ta bort händerna om han nafsar efter dem. Och att vara så där lugn, trygg och tråkig. Vi har redan märkt lite resultat och det roliga är att han också mer och mer tar ögonkontakt med mig, som om han vill läsa av. Om han är lugn får han ett leende tillbaka 🙂

Men tillbaka till det här med att leka med sin hund. Jag tänker att om man har en väldigt livlig hund kanske man ska välja lugnare lekar, medan man med en lugnare hund kan vara lite mer livlig. Med mina egna hundar leker jag mest fysiskt och ”brottas” lite, så som de leker med varandra. Jag har alltid glimten i ögat och det är som om vi ”skrattar ihop”. Det roligaste är när man känner det där samspelet, när man bara behöver titta på varandra och båda förstår att det är lek på gång!

Hur tänker ni andra om att leka med sin hund?

IMG_7311 (2)E

 

Drag, Träning, Vardag

Delad glädje är dubbel glädje

Drag är ju så fantastiskt roligt, och ännu roligare bli det om man kan dela det med andra. 

Fram till förra året var jag ensam i mitt intresse. Förutom att min syster följde med ett par gånger så drog jag i princip alltid ensam. Efter det kom Andreas in i bilden och då förändrades allt. Vi var helt plötsligt två. Två att dela detta, som inte bara är en hobby utan en hel livsstil. Jag är så otroligt glad att han tog in draghunden i sitt hjärta och slukade draghundsporten med hull och hår. Det var faktiskt mer än vad jag hade förväntat mig. Visst sökte jag efter någon med ett hundintresse, och som förhoppningsvis skulle tycka att det var kul att dra ibland. Men det är ännu mer än så. Vi lever ett riktigt draghundsliv, ut i ur och skur, i mörker och blåst, och han ser det lika självklart som jag gör. Jag har aldrig sagt ett pip om att han måste älska det här lika mycket som jag gör. Jag har aldrig tjatat på honom att han ska bli en musher liksom (är ju van att vara ensam i draget). Men han blev det ändå. Det känns som om det var självklart för honom när han inledde en relation med mig; att med mig kommer ett speciellt liv och det är bara att haka på. Och det är också självklart för honom att vi ska skaffa fler hundar och bygga upp ett spann. När man alltid i tidigare relationer har fått höra ”vi ska inte ha några fler hundar” så är det som en befrielse!

Och att dela det här, som är det som verkligen får mig riktigt lycklig, med sin livskamrat är något som jag aldrig har upplevt tidigare. Jag som är tvilling har ju alltid varit van att dela någonting mer än bara fysiskt utrymme; man delar någonting själsligt.

Nu har vi kommit ännu längre, och det är att vi för första gången (faktiskt!) har dragit med andra. Det är någonting jag velat länge men ännu inte fått till. Så idag tutade vi iväg till Sassa och hennes grönlandshundar, och där var även Jakob med sin Briard. Först var tanken att Andreas skulle köra vagnen med Hiku och Akira och jag skulle ta Amy och Chilly med cykeln, men det sket sig snabbt kan jag säga. Visst, jag visste att mina cykelbromsar var dåliga, men Chilly har växt på sig och är stark som en oxe, så det var ju bara att lägga ner. Lade ner cykeln i diket och kopplade på mina hundar på vagnen, så stack vi iväg med fyrspannet efter de andra (som redan hunnit en bit).

Men det är otroligt lärorikt för hundarna att vänja sig vid att dra med andra spann. Ska man tävla sen är det ju ett måste. Så nu bestämde vi att vi ska träna mer tillsammans i framtiden 🙂 Och vad kan vara bättre än att förena umgänge med härliga vänner och dragträning! Finns ingenting jag hellre gör en lördag!  (en kort liten film kommer sen på youtube också!)

VIRB0071-2_Moment(40)f

VIRB0071-2_Moment(40)a

VIRB0071-2_Moment(40)d

VIRB0071-2_Moment(40)g

20171125_120453