Nu är tiden kommen; jag lämnar den här bloggen och kommer i fortsättningen att ha bloggen på hemsidan för Wild Things. Jag har blivit så trött på att ha allting separat från varandra, så nu har jag gjort en gemensam sida för allting; hemsida, webshop och blogg. Det känns bra, lite mindre splittringar i min hjärna.

Dessa dagar har verkligen varit sommarvarma! Vi har haft runt 22-23 grader varmt här, så hundarna ligger mest i skuggan, vi är ute och gosar på gården, och vi tar härliga promenader i skogen. Och mellan varven fortsätter jag att planera uppstarten av hunddagiset. Men det är kul, jag älskar att planera. Mitt liv har blivit mycket roligare sen jag köpte det där rosa kollegieblocket på biltema. Allting ska skrivas upp, göras listor på, struktureras upp och bockas av. Det är nästan som en drog.

Igår tog jag med Hiku och Akira till en vandring i Fjällnora; där vi har gått så många gånger med dagishundarna. Det var väldigt mysigt att gå där med ett par av de egna hundarna, och vi besökte hundbadet till Hikus stora lycka. Hon hoppade och skuttade i vattnet och jag var tvungen att frontknäppa henne och sätta mig på rumpan för att inte få ett ofrivilligt bad. Hon är stark lilla tjejen. 

Idag tog jag Amy och Chilly på en mysig promenad i gränbyparken inne i Uppsala. Chilly är väldigt behaglig att gå med; hon är lugn men nyfiken, glad men inte hetsig. Och även om hon kan vara lite reserverad mot främlingar så är hon inte nervös eller ängslig inne i stan (om det inte är alldeles för mycket folk).

Och nu är det faktiskt ingen som är reaktiv heller av hundarna, vilket är lite av en ny upplevelse för mig, särskilt med tanke på Dia. Att hela tiden gå och spana efter andra hundar och vara nervös men försöka att inte visa nåt för hundarna, det blir inga trevliga promenader. Visst kan våra hundar bli intresserad om de ser andra hundar, och Akira kan reagera ibland om de kommer för nära, men det är inte alls på samma nivå. Jag behöver inte gå och scanna av omgivningen längre. Samtidigt är jag på något sätt glad över erfarenheten. Man får en helt annan förståelse, både för de reaktiva hundarna, och för de andra hundägarna, då man har varit där själv. 

Hur som helst, hoppas vi ses på andra bloggen, på wildthings.se

Vi hundägare har lärt oss, vant oss vid att det här med att vara hundägare är inte ”lika fint” som att vara förälder. 

Jag ska exemplifiera. Det handlar egentligen inte om att jag är ett freak som har en väldigt speciell hobby. Det handlar om att vissa av oss väljer att skaffa oss en familj av hundar istället för barn, och många av oss har båda delarna. Jag gör inga som helst anspråk på att förstå livet med barn, men på samma sätt kan inte folk utan hund förstå vilket band vi faktiskt skapar med våra hundar. Det här handlar inte om att jämföra hundar och barn, det handlar om att få er som inte känner så här till de fluffiga fyrbenta så som vi gör att förstå; DE ÄR VÅR FAMILJ, DE ÄR VÅRA BARN, DE ÄR VÅRT ALLT.

Nä man ska hem till folk och hundarna inte är välkomna. Självklart respekterar jag det. Men det betyder inte att jag inte tar det personligt. Vi hundägare får höra så mycket, typ; ”Ja men ta det inte personligt, det är inte dig vi inte vill träffa, utan dina hundar….”

Vi är nog alla så vana vid att husdjur behandlas på detta sätt. Inte som en självklart del av familjen. Men tänk bara ett annat scenario: ”Men ta det inte personligt, det är inte dig vi inte vill träffa, utan ditt barn.”  Hade du som förälder tagit det personligt? Ja, troligtvis. Föräldrar är väldigt lättkränkta medan vi hundägare ska stå ut med det mesta.

Jag själv är inget fan av barn. Jag skulle kunna säga; kan du lämna ungen hemma så vore det bra. Men sen kommer vi till en väsentlig skillnad; barnet är en självklar del av familjen, men hunden är inte det. Men för mig är de det. De är mina barn. Respektera det, eller så kommer vi inte att kunna umgås. (Det finns ett stort undantag, och det är när man träffar andra hundägare. Där gäller ju följande: hur går våra hundar ihop? Blir det stress av att släppa ihop dem? Finns det några sjukdomar i omlopp? När jag kommer hem till andra med hundar så utgår jag ifrån DERAS regler. Om mina hundar då får sitta i bilen så förstår jag det. Det är inte på grund av någon princip. Det handlar om situationer, och hundar i flock. )

Jag vet faktiskt inte hur många av oss hundägare där ute som känner så här. Men jag känner så, så himla starkt. Som en björnmamma som försvarar sina ungar försvarar jag mina hundar. De är mitt allt. Och man måste faktiskt inte jämföra kärlekar hela tiden. Det handlar om att känna in andra människor, och vad de faktiskt upplever. Jag ifrågasätter ju aldrig en mammas kärlek och band till sitt barn. Vi alla är nog dessa björnmammor med våra ungar, oavsett om det är människor eller andra arter. Är det inte fantastiskt? 

Och för att inte tala om när någon lämnar oss.  Jag tror aldrig att mitt hjärta kommer att sluta blöda. En smärta som förföljer oss, en kärlek som varar för evigt. Jag gråter var och varannan kväll för dem. De som slet mitt hjärta itu när de lämnade mig.

Allting börjar smått för att sedan utvecklas. Det är förändringarnas tid. Ute kämpar vårsolen med att torka upp all lera, hundarna varvar ner efter en bra dragsäsong, och jag har gått med som suppleant i styrelsen för SPHK mälardalen. På företagsfronten har vi haft företagsmöte med Almi, samt familjemöte med… ja, familjen. Sakta men säkert växer en ny plan fram. En plan som bygger på hållbarhet. Det är små steg. Ingenting förhastat eller ogenomtänkt. Det är i alla fall ambitionen. Egentligen är det inte så stora förändringar som har gjorts, men desto viktigare. Och dessa förändringar hade jag aldrig kunnat göra om vi inte hade testat vår första modell. Därför slår det mig om och om igen att man måste våga testa. Det är ju på många sätt av misstagen man lär sig. Och en sak vet jag också, och det är att ingenting blir riktigt som man tänkt sig. Man får vara beredd på att tänka om.

Nu är det i alla fall bestämt att vi startar upp hunddagiset igen, men i något förändrad tappning, samt att vi kommer att försöka få till en fysisk butik i någon form. Vi letar fortfarande efter en passande lokal, och under tiden kommer vi att hålla till hemma hos oss med en form av gårdsbutik. Vi tänker smått just nu, för att lägga en bra grund och kunna bygga upp efter hand. Det är kanske inte mycket att skryta med, företaget, men det är mitt och det ligger mig varmt om hjärtat.

Jag är glad över detta beslut. Jag har saknat hunddagiset. Och det roliga är att med vår nya plan så kommer det att finnas mer tid och möjlighet att bygga upp butiksdelen. Det har varit väldigt givande att träffa kunder och hjälpa dem med det som de är ute efter. Men vi vill ha ett större utbud och en fysisk plats att komma till. Det har varit väldigt givande att ha möte med Almi och diskutera vår resa med dem och höra deras tankar. De har varit öppna, positiva och engagerade. Samma sak med min familj, och jag är otroligt tacksam över den tid och det engagemang de har lagt för att hjälpa oss att bolla i den här situationen.

Det här med små steg mot stora mål tänker jag är lite samma på hundfronten. Jag vill ta det lite lugnt, för att göra allting grundligt och bra. Rätt individer in i flocken, saker får ta tid och en bra grund ska läggas. Hur svårt det än är att stå emot alla valpbilder som florerar överallt. Man är ju sugen att bara ta hem alla man ser. Men förutom det faktum att det inte är rätt ekonomiskt just nu, så handlar det mycket om att vi vill att vår nuvarande flock ska landa lite mer. Pojkarna är rätt nya, och Hiku och Chilly är väldigt unga. Vi vill och vi BEHÖVER fler hundar. (Och mitt hjärta skriker i ångest efter en valp). Men nej, inte just nu. Det ska vara planerat och väl grundat när det gäller draglinjer samt mentalitet. Den nya individen vill vi ju ska passa in, både dragmässigt och personlighetsmässigt. (Vi får väl se om jag får stå till svars för detta uttalande sen… hehe).

I alla fall, nu rullar vi mot nya och förhoppningsvis ljusare tider. Nästa vecka är det dags för Ånnaboda till exempel. Vi valde i sista stund att inte ställa ut någon i år, eftersom allting kring företaget har tagit så mycket energi. Det känns lite tråkigt eftersom det var min utställningsdebut med Hiku förra året. Men vi får satsa på nästa tillfälle! Däremot åker vi dit för att titta, fota och mingla. Ses vi där?

Någonting som ofta slår mig nuförtiden är att jag känner tacksamhet över den människa som jag har lyckats hitta och som har hittat mig. Min själsfrände har alltid varit min tvillingsyster och hon är och förblir ohotad på den positionen. Vi delar så otroligt mycket att jag inte skulle klara mig en dag utan henne. Men vi delar ju inte livet med draghundarna. Jag har liksom aldrig ens förväntat mig att hitta någon som kommer att dela detta med mig.

Jag levde med en person för några år sedan, och ni som känner mig eller har läst min blogg ett tag vet vad som hände där. Han älskade hundarna, men han delade inte mitt intresse för draget. När det förhållandet tog slut så kände jag mig på ett sätt mer fri. Jag kunde utöva detta intresse exakt på det sätt jag ville och jag kunde fatta helt egna beslut om hundarna.

När mitt inre läkt så pass mycket att jag började leta efter en person att dela livet med, så var det med en hel del krav; han skulle älska hundar och dela i alla fall ett aktivt hundliv med mig. Men jag var van vid att utöva drag ensam och det var jag nog inställd på att få fortsätta med. Det var ok, bara jag inte hindrades i min väg mot mina mål.

När jag träffade Andreas var han långt ifrån en musher. Han var en dataspelsälskande it-tekniker som tyckte om sommaren. Däremot älskade han hundar och var en allmänt öppen person. Sedan dess har våra drömmar flätats in i varandra. Han växte in i rollen som draghundsförare och helt plötsligt var det självklart att vi skulle göra detta tillsammans. Vi drar nästan alltid tillsammans, vi har samma mål och samma drömmar. Jag behöver aldrig ”tjata” mig till en till hund. Det var ju han som sa, rätt tidigt i vårt förhållande, ”har man tre hundar kan man lika gärna ha 10”. Det kan ju låta som om jag totalt har förvandlat honom, och visst, i början kanske jag peppade honom rätt mycket att följa med ut och dra. Men sen hände nåt. Vi började skapa gemensamma drömmar, och de handlade om vinter, höga fjäll och en massa polarhundar. Det är en sån obeskrivlig frihetskänsla och känsla av harmoni.

Jag har i tidigare förhållande levt med känslan av att man inte alltid vill samma sak, att man har lite olika mål, att man behöver ”tjata” ibland för att t ex skaffa en till hund, och även om det blir ett ”ok då” så är det ju liksom inte 100% roligt om inte båda egentligen är med på det. Det är helt enkelt inte så kul alla gånger. Jag har till och med känt flera gånger att jag kanske skulle må bättre själv, fri att leva på det sättet jag vill.

Jag vill göra en liten valborgshälsning till min fästman Andreas: Tack för att du finns, tack för att du kom in i mitt liv med ett öppet sinne och att du nu delar mina drömmar. Du är världens bästa sambo och fästman, du är världens bästa husse åt hundarna och min alldeles egen musher ❤