Kategori: Vardag

Nu är tiden kommen; jag lämnar den här bloggen och kommer i fortsättningen att ha bloggen på hemsidan för Wild Things. Jag har blivit så trött på att ha allting separat från varandra, så nu har jag gjort en gemensam sida för allting; hemsida, webshop och blogg. Det känns bra, lite mindre splittringar i min hjärna.

Dessa dagar har verkligen varit sommarvarma! Vi har haft runt 22-23 grader varmt här, så hundarna ligger mest i skuggan, vi är ute och gosar på gården, och vi tar härliga promenader i skogen. Och mellan varven fortsätter jag att planera uppstarten av hunddagiset. Men det är kul, jag älskar att planera. Mitt liv har blivit mycket roligare sen jag köpte det där rosa kollegieblocket på biltema. Allting ska skrivas upp, göras listor på, struktureras upp och bockas av. Det är nästan som en drog.

Igår tog jag med Hiku och Akira till en vandring i Fjällnora; där vi har gått så många gånger med dagishundarna. Det var väldigt mysigt att gå där med ett par av de egna hundarna, och vi besökte hundbadet till Hikus stora lycka. Hon hoppade och skuttade i vattnet och jag var tvungen att frontknäppa henne och sätta mig på rumpan för att inte få ett ofrivilligt bad. Hon är stark lilla tjejen. 

Idag tog jag Amy och Chilly på en mysig promenad i gränbyparken inne i Uppsala. Chilly är väldigt behaglig att gå med; hon är lugn men nyfiken, glad men inte hetsig. Och även om hon kan vara lite reserverad mot främlingar så är hon inte nervös eller ängslig inne i stan (om det inte är alldeles för mycket folk).

Och nu är det faktiskt ingen som är reaktiv heller av hundarna, vilket är lite av en ny upplevelse för mig, särskilt med tanke på Dia. Att hela tiden gå och spana efter andra hundar och vara nervös men försöka att inte visa nåt för hundarna, det blir inga trevliga promenader. Visst kan våra hundar bli intresserad om de ser andra hundar, och Akira kan reagera ibland om de kommer för nära, men det är inte alls på samma nivå. Jag behöver inte gå och scanna av omgivningen längre. Samtidigt är jag på något sätt glad över erfarenheten. Man får en helt annan förståelse, både för de reaktiva hundarna, och för de andra hundägarna, då man har varit där själv. 

Hur som helst, hoppas vi ses på andra bloggen, på wildthings.se

Vi hundägare har lärt oss, vant oss vid att det här med att vara hundägare är inte ”lika fint” som att vara förälder. 

Jag ska exemplifiera. Det handlar egentligen inte om att jag är ett freak som har en väldigt speciell hobby. Det handlar om att vissa av oss väljer att skaffa oss en familj av hundar istället för barn, och många av oss har båda delarna. Jag gör inga som helst anspråk på att förstå livet med barn, men på samma sätt kan inte folk utan hund förstå vilket band vi faktiskt skapar med våra hundar. Det här handlar inte om att jämföra hundar och barn, det handlar om att få er som inte känner så här till de fluffiga fyrbenta så som vi gör att förstå; DE ÄR VÅR FAMILJ, DE ÄR VÅRA BARN, DE ÄR VÅRT ALLT.

Nä man ska hem till folk och hundarna inte är välkomna. Självklart respekterar jag det. Men det betyder inte att jag inte tar det personligt. Vi hundägare får höra så mycket, typ; ”Ja men ta det inte personligt, det är inte dig vi inte vill träffa, utan dina hundar….”

Vi är nog alla så vana vid att husdjur behandlas på detta sätt. Inte som en självklart del av familjen. Men tänk bara ett annat scenario: ”Men ta det inte personligt, det är inte dig vi inte vill träffa, utan ditt barn.”  Hade du som förälder tagit det personligt? Ja, troligtvis. Föräldrar är väldigt lättkränkta medan vi hundägare ska stå ut med det mesta.

Jag själv är inget fan av barn. Jag skulle kunna säga; kan du lämna ungen hemma så vore det bra. Men sen kommer vi till en väsentlig skillnad; barnet är en självklar del av familjen, men hunden är inte det. Men för mig är de det. De är mina barn. Respektera det, eller så kommer vi inte att kunna umgås. (Det finns ett stort undantag, och det är när man träffar andra hundägare. Där gäller ju följande: hur går våra hundar ihop? Blir det stress av att släppa ihop dem? Finns det några sjukdomar i omlopp? När jag kommer hem till andra med hundar så utgår jag ifrån DERAS regler. Om mina hundar då får sitta i bilen så förstår jag det. Det är inte på grund av någon princip. Det handlar om situationer, och hundar i flock. )

Jag vet faktiskt inte hur många av oss hundägare där ute som känner så här. Men jag känner så, så himla starkt. Som en björnmamma som försvarar sina ungar försvarar jag mina hundar. De är mitt allt. Och man måste faktiskt inte jämföra kärlekar hela tiden. Det handlar om att känna in andra människor, och vad de faktiskt upplever. Jag ifrågasätter ju aldrig en mammas kärlek och band till sitt barn. Vi alla är nog dessa björnmammor med våra ungar, oavsett om det är människor eller andra arter. Är det inte fantastiskt? 

Och för att inte tala om när någon lämnar oss.  Jag tror aldrig att mitt hjärta kommer att sluta blöda. En smärta som förföljer oss, en kärlek som varar för evigt. Jag gråter var och varannan kväll för dem. De som slet mitt hjärta itu när de lämnade mig.

Allting börjar smått för att sedan utvecklas. Det är förändringarnas tid. Ute kämpar vårsolen med att torka upp all lera, hundarna varvar ner efter en bra dragsäsong, och jag har gått med som suppleant i styrelsen för SPHK mälardalen. På företagsfronten har vi haft företagsmöte med Almi, samt familjemöte med… ja, familjen. Sakta men säkert växer en ny plan fram. En plan som bygger på hållbarhet. Det är små steg. Ingenting förhastat eller ogenomtänkt. Det är i alla fall ambitionen. Egentligen är det inte så stora förändringar som har gjorts, men desto viktigare. Och dessa förändringar hade jag aldrig kunnat göra om vi inte hade testat vår första modell. Därför slår det mig om och om igen att man måste våga testa. Det är ju på många sätt av misstagen man lär sig. Och en sak vet jag också, och det är att ingenting blir riktigt som man tänkt sig. Man får vara beredd på att tänka om.

Nu är det i alla fall bestämt att vi startar upp hunddagiset igen, men i något förändrad tappning, samt att vi kommer att försöka få till en fysisk butik i någon form. Vi letar fortfarande efter en passande lokal, och under tiden kommer vi att hålla till hemma hos oss med en form av gårdsbutik. Vi tänker smått just nu, för att lägga en bra grund och kunna bygga upp efter hand. Det är kanske inte mycket att skryta med, företaget, men det är mitt och det ligger mig varmt om hjärtat.

Jag är glad över detta beslut. Jag har saknat hunddagiset. Och det roliga är att med vår nya plan så kommer det att finnas mer tid och möjlighet att bygga upp butiksdelen. Det har varit väldigt givande att träffa kunder och hjälpa dem med det som de är ute efter. Men vi vill ha ett större utbud och en fysisk plats att komma till. Det har varit väldigt givande att ha möte med Almi och diskutera vår resa med dem och höra deras tankar. De har varit öppna, positiva och engagerade. Samma sak med min familj, och jag är otroligt tacksam över den tid och det engagemang de har lagt för att hjälpa oss att bolla i den här situationen.

Det här med små steg mot stora mål tänker jag är lite samma på hundfronten. Jag vill ta det lite lugnt, för att göra allting grundligt och bra. Rätt individer in i flocken, saker får ta tid och en bra grund ska läggas. Hur svårt det än är att stå emot alla valpbilder som florerar överallt. Man är ju sugen att bara ta hem alla man ser. Men förutom det faktum att det inte är rätt ekonomiskt just nu, så handlar det mycket om att vi vill att vår nuvarande flock ska landa lite mer. Pojkarna är rätt nya, och Hiku och Chilly är väldigt unga. Vi vill och vi BEHÖVER fler hundar. (Och mitt hjärta skriker i ångest efter en valp). Men nej, inte just nu. Det ska vara planerat och väl grundat när det gäller draglinjer samt mentalitet. Den nya individen vill vi ju ska passa in, både dragmässigt och personlighetsmässigt. (Vi får väl se om jag får stå till svars för detta uttalande sen… hehe).

I alla fall, nu rullar vi mot nya och förhoppningsvis ljusare tider. Nästa vecka är det dags för Ånnaboda till exempel. Vi valde i sista stund att inte ställa ut någon i år, eftersom allting kring företaget har tagit så mycket energi. Det känns lite tråkigt eftersom det var min utställningsdebut med Hiku förra året. Men vi får satsa på nästa tillfälle! Däremot åker vi dit för att titta, fota och mingla. Ses vi där?

Någonting som ofta slår mig nuförtiden är att jag känner tacksamhet över den människa som jag har lyckats hitta och som har hittat mig. Min själsfrände har alltid varit min tvillingsyster och hon är och förblir ohotad på den positionen. Vi delar så otroligt mycket att jag inte skulle klara mig en dag utan henne. Men vi delar ju inte livet med draghundarna. Jag har liksom aldrig ens förväntat mig att hitta någon som kommer att dela detta med mig.

Jag levde med en person för några år sedan, och ni som känner mig eller har läst min blogg ett tag vet vad som hände där. Han älskade hundarna, men han delade inte mitt intresse för draget. När det förhållandet tog slut så kände jag mig på ett sätt mer fri. Jag kunde utöva detta intresse exakt på det sätt jag ville och jag kunde fatta helt egna beslut om hundarna.

När mitt inre läkt så pass mycket att jag började leta efter en person att dela livet med, så var det med en hel del krav; han skulle älska hundar och dela i alla fall ett aktivt hundliv med mig. Men jag var van vid att utöva drag ensam och det var jag nog inställd på att få fortsätta med. Det var ok, bara jag inte hindrades i min väg mot mina mål.

När jag träffade Andreas var han långt ifrån en musher. Han var en dataspelsälskande it-tekniker som tyckte om sommaren. Däremot älskade han hundar och var en allmänt öppen person. Sedan dess har våra drömmar flätats in i varandra. Han växte in i rollen som draghundsförare och helt plötsligt var det självklart att vi skulle göra detta tillsammans. Vi drar nästan alltid tillsammans, vi har samma mål och samma drömmar. Jag behöver aldrig ”tjata” mig till en till hund. Det var ju han som sa, rätt tidigt i vårt förhållande, ”har man tre hundar kan man lika gärna ha 10”. Det kan ju låta som om jag totalt har förvandlat honom, och visst, i början kanske jag peppade honom rätt mycket att följa med ut och dra. Men sen hände nåt. Vi började skapa gemensamma drömmar, och de handlade om vinter, höga fjäll och en massa polarhundar. Det är en sån obeskrivlig frihetskänsla och känsla av harmoni.

Jag har i tidigare förhållande levt med känslan av att man inte alltid vill samma sak, att man har lite olika mål, att man behöver ”tjata” ibland för att t ex skaffa en till hund, och även om det blir ett ”ok då” så är det ju liksom inte 100% roligt om inte båda egentligen är med på det. Det är helt enkelt inte så kul alla gånger. Jag har till och med känt flera gånger att jag kanske skulle må bättre själv, fri att leva på det sättet jag vill.

Jag vill göra en liten valborgshälsning till min fästman Andreas: Tack för att du finns, tack för att du kom in i mitt liv med ett öppet sinne och att du nu delar mina drömmar. Du är världens bästa sambo och fästman, du är världens bästa husse åt hundarna och min alldeles egen musher ❤ 

Det jobbigaste med att ha visioner för mig är att jag vill ha allting på en gång. Oavsett om det gäller karriär, hundliv eller relationer så vill jag gärna komma framåt i en ganska snabb takt, och jag har lätt för att bli otålig och nästan tappa sugen om saker och ting går lite för långsamt.

Men jag är i alla fall medveten om detta. Jag påminner mig själv om att man måste börja nu och här och lägga en bra grund om man ska kunna nå sina mål. 

Det tar tid att bygga upp ett företag. Det tar tid att få ett riktigt bra spann av draghundar. Det tar tid att få en bra flock. Det tar tid att skaffa sig erfarenhet.

Och ska jag vara ärlig så blir jag ibland stressad över alla dessa visioner. Ibland vill jag bara lägga allting på hyllan och BARA leva nu och här. Ibland känns det som om jag glömmer bort att leva nu och här för att jag är så upptagen av att sträva mot alla dessa mål. Ibland kanske vi drunknar i allt detta självförverkligandet, och man glömmer bort att jaget faktiskt är här och nu också. Lilla jaget. 

Det är mycket i vårt samhälle som handlar om prestationer, om andras förväntningar och att man alltid ska vara så himla duktig. Jag faller i dessa fällor hela tiden, och jag mår väldigt dåligt av det. Så jag försöker bromsa och tänka SKIT I ALLA FÖRVÄNTNINGAR! Ibland skiter jag i att vara duktig. Ibland släpper jag alla krav och tillåter mig själv att bara vara jag. Ibland vill jag bara ha lite peace and quiet.

Det är inte alltid helt lätt att förena dessa känslor; den delen av mig som har visioner och som vill kämpa för att nå dit, och den andra delen av mig som vill dra mig undan från all stress och press. Men jag är faktiskt övertygad om att det går. Det gäller bara att vara lyhörd och lära känna sig själv och var gränserna går. Att dra i bromsen ibland. Att tillåta sig själv att misslyckas, och tänka på att man inte måste vara perfekt.

Idag hade vi möte kring företaget vilket var otroligt givande. Saker och ting klarnade, idéer om framtiden tog form. Vi jobbar mycket med nu och här, vilket är skönt. Det är där jag vill vara just nu idag.

Vackra Ty

Förändringens vind blåser mellan träden och för med sig ovisshet, hopp och inspiration. Efter jobbet igår intog vi en måltid på en nyöppnad restaurang i Uppsala, och avslutade den sommarljumna kvällen på en inglasad balkong tillsammans med två härliga kunder och deras underbara hund Selma.

Det här jobbet har gjort att vi fått möjligheten att träffa en hel del trevliga människor och hundar, jag har lärt mig otroligt mycket om mig själv, om min förmåga att kämpa, men även var min gräns går. Jag har pressat mig hårdare än vad jag någonsin har pressat mig själv tidigare och det har slitit. Men det har också gett en massa styrka.

Vi kommer att förändra innehållet i verksamheten, men jag vill inte berätta för mycket, då allting fortfarande är väldigt ovisst. Hunddagiset har varit otroligt uppskattat och vi har märkt ett stort behov av den typen av tjänst. Vi har varit väldigt nöjda med våra kunder, och kunderna har (enligt dem själva) varit väldigt nöjda med oss. Därför är det såklart sorgligt när vi tvingas avbryta den tjänsten. Men vi måste göra vissa förändringar, få tid att andas, få möjlighet att bygga en bättre grund.

Att ta en kort paus för att andas gör att man tänker mer klart, man kan se saker från nya vinklar. Vi har idéer, delmål, mål och visioner. Det är härifrån och framåt. 

Vi tog farväl av hundarna igår. Kannur kom rusande över gatan när han såg skåpbilen stanna utanför deras hus. Vi körde en runda på kvällen för att lämna tillbaka nycklar. Kannur sprang i full fart rakt in i min famn. En hund som verkligen har fått en plats i mitt hjärta. Inte den lättaste hunden, men det är väl just därför. Han bjuder på kärlek och utmaning. Han sprang runt skåpbilen och krafsade på dörren. Ska vi inte åka iväg till skogen? Han stod där så länge att jag kände mig tvungen att öppna till skåpet så att han skulle se att det var tomt. Hundarna var borta. 

Kannur hoppade genast in i skåpet och började letade igenom burarna. Han letade efter kompisarna. Det var då det slog mig; Luna kommer aldrig sitta där uppe, hetsigt glad av förväntan. Loove kommer inte att sitta och göra små blåsljud genom gallret in till hytten, då han hade buren närmast och han visste att jag kunde sticka in fingret och klappa honom på nosen. Deras burar skulle förbli tomma; Timbo, Selma, Majken, Sirius, Nelson, Rufus, Walle, Iris, Molle, Hugo….

Kannurs glädje över att se oss, och hans sökande efter sina kompisar gjorde ont i hjärtat. Faktiskt. Det var då det blev tydligt att det var över. Jag såg Kannur titta på oss när vi satte oss i skåpbilen för att åka iväg utan honom. Farväl Kannur, jag kommer alltid att minnas dig ❤ 

Jag känner mig på många sätt starkare. Jag har en massa mer erfarenhet och kunskap. Jag vet nu exakt HUR mycket pengar som måste in för att man som företagare ska ha en någorlunda rimlig summa att leva på efter alla kostnader, avgifter och skatter. Det är rätt stora summor som ska in. Så nu när vi ska utforma företaget framåt så kommer jag att tänka annorlunda.

Vad än framtiden har att bjuda på så avslutar vi just detta kapitel, det mobila hunddagiset, i alla fall i den här formen. Men det är även med glädje över att ha vågat, att ha mötts med positivism och lovord. Det är så otroligt lätt att tvivla på sig själv. Det finns så många människor där ute som är dåliga på att stötta, och även en hel del som dömer. Men det finns de som är bra på att stötta, och det är till dem man ska vända sig! Och faktum är att jag är överraskad över hur många människor som har varit positiva. Sen vet jag inte om det säger mer om mig än om dessa människor. Men jag vill höja ett glas för våra kunder. De har trott på oss och varit så otroligt positiva och stöttande. Vi har fått vinflaskor och presentkorgar. Jag kommer ärligt och genuint att sakna dem alla; både människor och hundar! Jag vill också tacka både min och Andreas familj som alltid har funnits där och trott på oss, och som fortfarande tror på oss. Tillsammans är vi starka och de hjälper oss att bygga vidare.

Men hur som helst så är det inte över. Nu börjar någonting nytt. Företaget är någonting som har blivit en del av mig och man måste ju gå vidare och växa. Och vi är inte främmande för någonting alls. Det finns många behov att möta. Jag gillar vår idé och vår filosofi och det är det som kommer att vara basen. Hemsidan kommer att göras om, jag har mycket kreativt arbete framför mig, och jag älskar ju kreativt arbete. Nästa vecka kommer vi att ha en del möten som förhoppningsvis kommer att ge fler svar. Tack för de här fantastiska månaderna! ❤