Vardag

Vintern, skriet från vildmarken och lite om mig

Posted on

Snön kom och…jag har varit helt uppbokat för företagets räkning! Bra tajming, eller hur? Men det har ändå varit sagolikt vackert ute på gården när jag gått ut till hundgårdarna. Snön har lagt sig på vartenda träd, på varenda liten gren och legat som ett tjockt täcke över marken. Hela världen har varit klädd i vit skrud och himlen har välvt sig över oss som en svart kupol över våra huvuden, smyckad med sina glimmande stjärnor.

Det är som att gå rakt in i en saga av Viktor Rydberg, höra sina egna knarrande steg på väg mot hundgården, se lamporna som flämtar i kylan och hundarnas köldrök dansa i den mörka morgonen. Det är som om mitt innersta väsen vaknar till liv och det väcks någonting inuti mig som inte kan beskrivas som annat än…lycka. Helt själv med hundarna ute på gården, med Orion över mitt huvud och en vilsam tystnad, höga mörka träd mot en kall gryning.

20171212_074843

Akira kommer springande förbi mig när jag öppnar hundgården, nästan ljudlöst, som ett nattligt jagande djur sveper hon förbi mig i mörkret. Efter henne kommer Karak med all sin tyngd och de sammandrabbar i lek. Jag ser samma sak hos hundarna: lycka. De älskar snön, kylan, magin. Jag ser två urkrafter, med sitt arv från vildmarken. Akiras öga glimmar till i mörkret. Ett rovdjur som har formats till människans bästa vän. Det är mäktigt och fantastiskt, och någonting att värna om. 

Det här är skriet från vildmarken. Jag läste boken som barn. Jag hör det avlägset och det får mig att längta dit. Till vildmarken. Jag vet inte riktigt vad som har hänt med mig. Jag ska vara ärlig och berätta att jag har varit en utpräglad stadsmänniska under många år. Jag bodde i lägenhet i stan, jobbade i stan och hade ingen som helst längtan ut till landet. När jag var klar med mina högskolestudier flyttade jag till Oslo. Helt ensam. Hade varken vänner, jobb eller någonstans att bo. Jag hade ordnat ett tillfälligt boende hos min pappas frus väninna. Inom loppet av två veckor hade jag både jobb och några nya vänner, och sedan rullade det på. Jag levde ”storstadsliv”, träffade kompisar, var ute och festade, shoppade osv. Egentligen var det en väldigt bra tid. Det var en tid då jag fick chans att utveckla mig själv, långt bort från alla andra som präglat mig så mycket. Men innerst inne var jag inte trygg och det inser jag först så här i efterhand. Mycket gick ut på att få bekräftelse från andra. Djupt där inne var jag vilse.

Livet är en brokig väg, och egentligen kommer man aldrig i mål. Man har hela tiden nya utmaningar att handskas med, man sätter upp nya mål på vägen. Är det någonting jag har lärt mig så är det att lyssna mer till mig själv, och det som sägs på djupet. Vad vill jag egentligen, oavsett vad alla andra tycker?

Hundarna hjälpte mig med det här. De fick ner mig på jorden. De visade mig vad som egentligen var viktigt i mitt liv. När jag var barn spenderade vi varje vinter i fjällen. Vi var alltid ute i skogen och plockade svamp på hösten. Jag har saknat naturen. Jag har saknat djuren. Men tiden i stan var nödvändig tror jag. För nu har jag ”gjort det” och jag vet var mitt hjärta finns. Det finns hos polarhundarna, hos naturen och hos vintern. 

20171212_075042

Jobb och fritid: hundar, hundar!

Posted on

Vår kära gård är inte längre bara vårt hem; det håller även på att utvecklas till en företagslokal. Vi har redan byggt upp en inhägnad till dagishundarna, och en till är på gång. Gäststugan ska byggas om till en liten värmestuga med boxar där hundarna (framför allt de små) kan värma sig lite när det är kallt ute.

Det är inte det optimala stället eftersom det är lite litet, och lite långt från stan, så vi letar efter ett bättre ställe. Men man får använda det man har så länge!

Det roligaste med jobbet är att man kan varva mellan att vara ute i skogen, och att vara i inhägnad och leka. Hundarna älskar ju att busa med sina kompisar. Våra egna hundar är i sina utrymmen och busar med varandra, och ibland får de leka med utvalda hundar, som de har blivit bra kompisar med.

För ett par dagar sedan damp det ner ännu fler hundgårdssektioner på vår uppfart. Snart är hela gården täckt av hundgårdar och olika inhägnader. Vad gör man inte för djuren och verksamheten? Faktum är att det är otroligt roligt med dagisgruppen! Det är en fantastiskt fin samling hundar som ger mig glädje i vardagen. Vi har ett par olika grupper som leker ihop; alla leker ju olika och vissa trivs bättre ihop än andra, precis som för oss människor. Det är det som är så fantastiskt kul med hundar i grupp; att se alla personligheter i samspelet med andra hundar.

IMG_7677 (2)E

IMG_8184 (2)E

IMG_8167 (2)E

IMG_8182 (2)E

IMG_8163 (2)E

IMG_7741 (2)E

IMG_7727 (2)E

Det roligaste är att våra egna hundar älskar de nya inhägnaderna, och där får de leka ibland. Vi har det stängt normalt sett, då vi vill att det ska bli det där lilla extra nöjet, lite då och då. Och så blir det också; när jag öppnar grinden till inhägnaden stormar det ett gäng leksugna hundar förbi mig, och sen är det ingen hejd på leken!

Det enda vi längtar efter nu är kylan och snön! Imorgon bär det i alla fall iväg för drag med lite nya dragkompisar också, vårt nya nöje. Hoppas ni får en fortsatt trevlig fredag!

IMG_8379 (2)E

IMG_8459 (2)E

IMG_8433 (2)E

IMG_8405 (2)E

IMG_8377 (2)E

IMG_8265 (2)E

IMG_8270 (2)E

Mitt hem, min fristad

Posted on Updated on

Mitt hem är väldigt viktigt för mig och jag tror jag vet varför. Det är min fristad. Innanför dessa väggar ska jag kunna vara mig själv. Jag upplever att jag i många situationer i världen utanför måste spela olika roller. Det gör nog de flesta; man låtsas vara glad när man är ledsen för man vill eller orkar inte berätta om sin smärta. Man låtsas vara pigg och engagerad när man egentligen är trött. Samhället kräver mycket. I alla fall om man vill passa in och känna sig delaktig.

Det tär på krafterna, i alla fall för mig. Samhället gör mig många gånger mentalt trött. Hög puls, hetsiga åsikter hit och dit, snabba flöden på alla sociala medier; folk är glada, folk är arga, folk är ledsna och allt detta delas på facebook. Jag lägger inga värderingar i att folk delar med sig av sitt liv, men det blir mycket intryck och i ett konstant flöde. Jag är själv inte så aktiv på facebook (gör nåt inlägg ibland). Men det är just av den orsaken. Jag orkar inte. Jag stänger ner, sätter på bra musik, gosar med hundarna, i bästa fall har jag ork kvar att vara kreativ. Att skriva är någonting som för tankarna bort från alla intryck runtomkring och får mig att fokusera på nuet, vad jag vill ha sagt, vad jag vill uttrycka, just nu och här. Språket är bara ett verktyg för att förvandla den där känslan till ord. Instagram klarar jag bättre än facebook, för där är det bilden som talar. Och jag älskar vackra foton, de talar direkt till våra känslor. Det är konst. Det är inte heller samma tempo, inte samma åsiktshets och det är lättare att sålla bort.

Jag kommer ihåg när jag var yngre och jag åkte buss både hit och dit. Det var en underbar stund, för det var ett tillfälle då jag fick vara för mig själv. Jag hade alltid musik i mina lurar och så satt jag och tittade ut genom bussfönstret och upplevde ett parallellt nu. Musiken i kombination med omgivningen utanför väckte tankar och inre berättelser. Medan alla jämnåriga satt och pratade försvann jag ut i en annan värld.

Man brukar ju prata om av- och påknapp när det kommer till hundar. Jag upplever lite att jag själv är ganska mycket av och på. När jag ska prestera intar jag den rollen. När det är över stänger jag av. Tror också att det är väldigt viktigt för mig, för att jag ska orka. Men det handlar inte bara om ork, utan även om vilja. Jag älskar att vara för mig själv. Jag älskar att vandra in i mitt parallella nu, där jag kopplar bort allting som har med denna världens stress och hets att göra. Det är ett aktivt val jag gör att dra mig undan.

Åter till mitt hem. Mitt hem är inte bara en trälåda där jag bor. Mitt hem är min fristad, där jag stänger av, där jag ska samla kraft och där jag ska vara trygg. 

20171206_202610

Alla turer kan inte vara topnotch

Posted on Updated on

De allra flesta dragturer går väldigt bra, faktiskt över förväntan med tanke på att det är ett delvis nytt spann för i år, med några unga och oerfarna hundar. Men det är klart att jag är förberedd på att ibland kommer man att ha den där dragturen då man önskar att man hade stannat hemma i soffan.

Lite så var det idag. Fast inte riktigt så illa om jag ska vara ärlig. Jag önskade inte att jag hade stannat hemma. Däremot hade jag en rad andra önskningar; att ha en bättre vagn till exempel, att våra starter kunde vara lite lugnare och sen att Hiku kunde komma ur sitt tonårs-hormon-sätta sig på tvären-humör. Hon har känt lite speedad hela dagen, och under dragturen (då hon gick i lead som hon brukar göra nu för tiden) skulle hon göra allt annat är att dra; nosa, busa med de andra hundarna, titta bakåt hela tiden. Det kanske är löp på gång eller nåt. Det gick ändå hyfsat bra första kilometerna, men sen var vi tvungna att byta plats på henne och Karak så att hon fick springa i wheel. Där jobbade hon betydligt bättre.

Och angående det här med starterna. Akira och Karak drar igång resten av hundarna så att det blir ett jäkla liv. Det går bra fram till dess att Karak kopplas på spannet, och även om han står längst bak tjuter han som en stucken gris och Akira hakar på. Jag tänker ju automatiskt att man borde träna genom att inte köra iväg förrän de har lugnat sig, men jag hinner bli döv på kuppen. Står där och håller i hundarna och önskar att jag hade ett par hörselskydd. Det ska ju tilläggas att vi inte kör från vårt hus, utan åker iväg, så det är svårt att ha bra stakeout och gå in och dricka kaffe. Så ni som har livliga och högljudda hundar: några tips?

Jaja, vi körde en runda i alla fall under en vacker måne. Som sagt, alla turer kan inte vara topnotch.

20171205_183308

20171205_185052

20171205_185027

20171205_185055

30 kg kärlek

Posted on

Vet ni vad jag älskar med polarhundar? Man får så mycket kärlek utan att de för den sakens skull är så där beroende. Det är självständiga hundar som gärna är ute på gården ett par timmar och roar sig själva, men som, när de sen kommer in, bara SKA upp i soffan, ända upp i famnen och ta för sig av kärleken. Det handlar inte om att de ska få mat (om det inte är matdags förstås) eller att man ska hämta leksaker och aktivera dem på något sätt. Det handlar bara om att gosa. Åtminstone upplever jag mina så, främst malamuterna. Huskytjejerna är lite mer återhållsamma med goset, men det kanske bara är de två. Men för malamuterna så kan man egentligen inte gosa för mycket, det gäller för alla tre.

Vad kan vara bättre en kväll när man ligger i soffan framför tv:n än att få 30 kg kärlek och fluff i famnen. Chilly har alltid varit en enormt gosig tjej. När hon var liten och sov ute så var alltid det första hon gjorde när hon kom in på morgonen att krypa upp i min famn och bara tokgosa. Det har hon fortsatt med sedan dess, och nu får jag en stor, tung och väldigt mjuk kropp över mig, och sen ligger hon där och borrar in nosen i mellanrummet mellan min hals och min kind. Då smälter man som vårvintersnö i solen.

Hiku har faktiskt blivit mer gosig när hon blivit lite äldre. Som liten var hon en väldigt glad och busig valp, och inte så att hon bara låg och gosade. Det har hon börjat med nu, och hon kan komma och pussas och visa tydligt att nu vill jag ha kärlek!

Dessa stora fluffiga mjukisar kan verkligen få mig att glömma allt annat för en liten stund. Med kinden mot en varm päls och ljudet från andetag i ena örat kan jag vara bara nu och här.

20171203_224810

Det är det här som är egoboost

Posted on Updated on

Att vi skulle köra hundarna idag var självklart, men var? Vägen hos oss var upptagen av jägarna. Så igår kväll slängde jag iväg ett sms till Sassa igen. Ska vi köra imorgon hos dig? Och så blev det. En spontan favorit i repris!

Det är en bit att åka, med det är det värt. Mitt ute i skogen, med en massa bra dragvägar. Inte långt från henne ligger det ett hus. Vi lade flera bud på det huset förra sommaren, men förlorade budgivningen. Och detta hus måste vi åka förbi varje gång vi ska till henne, som en påminnelse om vad vi hade kunnat ha. Men jag försöker att tänka framåt, och det är ett fint litet hus vi har flyttat in i med otroligt trevliga grannar. Men det är ju inte samma dragmöjligheter från huset, och inte samma avskildhet. När hundarna står och ylar unisont i hundgårdarna känner man att det hade varit skönt att bo lite längre ut i skogen så att man slapp oroa sig för att störa grannarna.

Hur som helst, idag blev det en dragtur tillsammans med två störtsköna vovvar; en grönlandstik och en alaskan husky, och det var supertrevligt! Det är verkligen roligt att börja köra med andra spann och det är verkligen någonting vi ska fortsätta med, känner vi.

Den här gången var Karak med och drog, så det blev ett spann på fem hundar och det gick hur bra som helst. Det är lite mer upp- och nerförsbackar som vi inte är så vana vid här i plattlandet, så det var bra träning för hundarna. De jobbade superbra och tog verkligen i uppför vilket var kul att se. Det som är svårast med ett lite större spann tycker jag är att förbereda spannet. Vi har ju inga lösningar för att fästa spannet så en måste hålla i vagnen och jag kopplar på hundarna, men det ska nosas, gå runt, trassla in sig…. Det här får vi öva på… Men det är ju två unga oerfarna i lead också; Hiku och Akira. Nyfikna på omgivningen. De har i alla fall lugnat ner sig något vid start, fast nu när Karak äntligen får vara med i spannet igen är det såklart lite extra taggat.

Hur som helst; känner mig tillfreds, lycklig och självförverkligad efter sådana här dagar. Att få göra det bästa man kan göra tillsammans med hundarna, tillsammans med vänner, det måste ju vara riktig livskvalitet? Det blir ju faktiskt inte bättre än så. Släng dig i väggen thailandsresa, krogliv, cityshopping… det är det här som är egoboost! Det får mig att känna mig bättre i mig själv och får mig att känna närvaro med själen, med det innersta. Det är det här jag helst gör en lördag. ❤

20171202_144113

20171202_141345_001

20171202_140756_004

received_10156000913794743

 

Att arbeta med positiva metoder är inte samma sak som att inte har regler och rutiner

Posted on Updated on

Jag stöter ibland (rätt ofta faktiskt) på folk som verkar sätta likhetstecken mellan att arbeta med positiva metoder och att inte ha några regler eller rutiner.

”Nu får man inte ens säga nej till sin hund”, ”ibland måste man sätta ner foten”, om hunden gör fel måste man visa det”, hundar behöver tydliga regler för att må bra”.

Jag tänker så här om ovanstående påståenden: Att säga ”nej” till sin hund kan se ut på hundra olika sätt, allt från den hundägare som vill hävda sin dominans och ryter eller skriker nej åt hunden (ofta i kombination med hotfullt kroppsspråk, fysisk beröring eller en stirrande blick), helt enkelt för att utöva makt, till den som har lärt in ett positivt nej, som ett kommando för att hunden ska avbryta det den håller på med och komma till ägaren och bli belönad. Så att säga att man ”inte får säga nej” är ju egentligen helt felaktigt. Vad vi väljer för ord när vi kommunicerar med hundarna är ju upp till var och en. Sen brukar ju många hundtränare rekommendera att man INTE ska använda just nej, eftersom det lätt blir uttjatat och att det är ett ord som redan är präglat av någonting negativt.

Jag ska erkänna: jag har själv varit där. Jag har tänkt skeptiskt kring denna tanke att man inte ska använda nejet i träning av hunden. Det är så djupt rotat i oss att tänka att när någon gör fel så måste den få någon form av bestraffning eller konsekvens. Och det är även så otroligt djupt rotat i oss att hunden ska lyda oss. Punkt.

Tänk om vi hade samma synsätt fortfarande när det gäller barn. Barn ska lyda de vuxna. Punkt. Där har man ju gått vidare och lyft fram att barnet är en egen individ med egna viljor och egna behov. Och barnet kommer inte ta över ledarskapet över familjen bara för att det får välja vad det ska bli för middag på fredagskvällen, eller för att det ibland kan säga ifrån när den tycker att de vuxna går för långt, ex går in på barnets rum.

Jo, jag jämför faktiskt hundar och barn ibland. Jag kan jämföra mig själv med mina hundar, eller min partner med mina hundar. Jag ser inte den mänskliga rasen så överlägsen att detta på nåt sätt skulle vara tabu. Att jämföra betyder ju att se likheter och att se olikheter, och så enkelt är det faktiskt. Jag tror att de som vägrar jämföra hundar med människor går miste om väldigt mycket kring båda arterna.

IMG_6377 (2)E

Men åter till det här med positiva metoder och regler. Jo vi HAR regler och rutiner. Men jag lär inte in regler och rutiner med hjälp av bestraffningar och jag upprätthåller inte reglerna och rutinerna med hjälp av bestraffningar. Allting handlar ju om inlärning, det är bara metoden som skiljer sig, och det är ett val vi alla gör. Jag tar avstånd från alla påståenden om att ”vissa hundraser eller vissa individer behöver hårda metoder”. Det brukar vara de hänförda Cesar Millan-anhängarnas svar på varför Cesar använder till synes hårda grepp, att de hundar han hanterar måste hanteras på det sättet. Här har jag  ingen lång erfarenhet av dessa typer av hundar, men jag tänker utefter inlärningsmässiga principer; all forskning visar att aggressivitet som möts med aggressivitet har en tendens att öka. Att sätta hårt mot hårt har inte stöd i forskning. Här lyssnar jag inte på nån annan än de som i flera år sysslat med just forskning. Olika hundtränare och hundpsykologer säger olika saker och där får vetenskapen vara min ledstjärna. Sen är det såklart så att olika raser och individer behöver olika typer av bemötande, hantering och träning, baserat på den mentala och fysiska statusen.

Sen kan jag ju tycka att det har varit för mycket fokus på regler och för lite på relation, vilket jag har skrivit om tidigare. Visst, vi har regler, men de är ganska få. Det handlar om få men viktiga saker; att respektera andra människor och hundar, att respektera de andra hundarna i flocken och de andra djuren i familjen, att inte göra saker som kan vara farligt, ex hoppa rakt ut från bilen osv. Men en del saker vet jag inte riktigt om jag ens kan kalla regler. En del saker handlar ju faktiskt om önskemål från min sida. Mitt ÖNSKEMÅL är att hunden inte ska springa fram till andra hundar eller jaga rådjur. Men kan jag ha det som en regel? Det handlar ju om att jag som ägare ska lyckas träna min hund att inte utföra dessa beteenden. En av de sorgligaste reglerna som en del har är att hunden inte får göra utfall mot andra hundar på koppelpromenader. En hund som gör utfall är ju oftast osäker och kanske till och med rädd, och sen agerar den efter det. Vi kan ju inte ha en regel för hur hunden ska känna och hur den ska hantera sina känslor? Det är som att bestraffa ett barn som skriker och blir rädd för tomten på julafton. Detta måste vi träna med hunden. Vägleda och hjälpa.

Kanske är det så att de som förespråkar lite mer ”hårda metoder” också har fler regler? Det handlar om en känsla av kontroll och att hunden ska lyda. Men jag skulle vilja byta ut ordet regler mot rutiner. Att ha tydliga rutiner mår nog de flesta hundar bra av; de vet vad som ska hända och vad som förväntas av dem. Och detta är inte på något sätt svårt att träna in utan bestraffningar.  I gengäld får man trygga, glada och självsäkra individer som vågar ta egna initiativ men som känner trygghet och glädje i vårt samliv.

IMG_7898 (2)E