Drag, Vardag

Nu drar vi norrut!

Vintern kom tillbaka! Det har snöat en hel del och minusgraderna har gripit tag om oss igen. Jag är glad, för det är fortfarande vinter i mitt hjärta. Och det inger också rätt stämning inför den här förlängda helgen som väntar. Imorgon bär det nämligen av mot Järvsö tillsammans med Andreas, min syster och hennes familj, min mamma med sambo och dennes son och sonson. Ett riktigt gäng! Vi ska åka slalom, köra barn i pulka samt köra hund! En liten vintersemester.

Tyvärr är det inte helt optimalt läge just nu då Chilly är i löp, så grabbarna, särskilt Ragnar, är lite crazy, samt att jag har lyckats få en spricka i revbenet och har ont i ett revben. Känns ju kanske inte som världens bästa idé att ställa sig på ett par slalomskidor då, men sist jag åkte slalom var 2011, så jag är verkligen sugen nu! Hoppas på nån mirakulös förbättring till på fredag även om jag vet att chansen är lika med noll.

Det var vår ena dagen, och vinter den andra. Vi invigde vagnen och körde. Sedan väcktes hoppet om att få köra släde igen. Men oavsett om snön ligger kvar eller inte när vi kommer hem på söndag så kommer jag att utnyttja dagarna i Järvsö så gott jag kan!

 

Vardag

Som en förälder; älska så det gör ont

I morse låg jag i sängen och höll om Chillys stora, varma och mjuka kropp. Hon hade själv krupit upp i min famn och låg med ryggen tryckt mot mitt bröst och jag borrade in ansiktet i hennes nacke. Jag viskade i hennes sammetsmjuka öra att jag älskar henne. Jag höll om henne med mina armar men var samtidigt lyhörd för om hon uppskattade det eller inte. Det här med att kramas är ju ganska mänskligt. Det är inte alltid djur gillar att kramas, för det liknar en fasthållning. Men Chilly tryckte sig bara ännu närmare mig och vred på huvudet och andades varm luft i mitt ansikte. Slickade i mitt ansikte så att jag blev alldeles blöt.

Jag låg där och tänkte att jag var lyckligt lottad för all den kärlek jag blev översköljd av. Polarhundar är ju generellt sett ganska självständiga hundar, vilket är en egenskap jag verkligen uppskattar. Ibland är det verkligen som om man får det bästa utav två världar med dessa underbara hundar. De är otroligt vänliga, kärleksfulla och tillgivna. MEN, de klarar sig också själva. De har inte det där behovet av att hela tiden gå vid ens fötter. De får inte panik om de inte alltid kan vara vid vår sida. Men gör det att jag känner mindre tillhörighet eller ett svagare band? Inte en enda sekund.

Faktum är att jag upplever både huskies och malamuter som otroligt lyhörda när man använder de rätta medlen, och i min värld i alla fall så innebär det bara de positiva medlen. Huskies är känsliga och malamuter är egensinniga, och i båda fallen upplever jag att det fungerar bäst att enbart använda positiva medel. Huskyn kan man knäcka och malamuten kan man vända ifrån sig. Med positiv träning riskerar man inget av detta.

Det gäller att motivera dem och att vara en resurs. Jag ser till att alltid vara någonting väldigt positivt för mina hundar. Hon som kommer med roliga initiativ. Hon som leker och busar med en. Hon som ligger på golvet och gosar med en. Hon som kommer med god mat och gott godis, hon som kommer med en massa kärlek och rimliga förväntningar. Hon som hjälper och vägleder en om man inte riktigt förstår. Hon som har förståelse för om man har en dålig dag och hon som skyddar och är där om man behöver stöd. Hon som erbjuder en förutsägbar vardag och hon som är stabil och trygg i sin person och i sitt temperament. Hon som man litar på. Och hon som också låter en vara ifred när man behöver det.

Ärligt talat är jag less på benämningen ”ledare” när det handlar om förhållandet hund-människa. Många säger att de är som föräldrar till sina hundar, att hunden är en familjemedlem, men ändå är den så åtskild, så exkluderad. Jag tänker så här, att om jag ska kalla dem för familjemedlemmar, då är de också välkomna i soffan framför TV:n, i allrummet när vi umgås, vid matbordet när vi äter ( ok, de äter inte vid bordet och de slickar inte i min tallrik, men de får vara med i samma rum, de får vara med. Sen så har jag MÅNGA hundar, och då måste man också tänka flock. Resurser osv, vilket gör det omöjligt för mig att ha alla hundar tillsammans).

Jag har alltid känt mig mer hemma med benämningen förälder än ledare åt mina hundar, för det är så jag känner mig. Skydda, vägleda, älska så det gör ont. 

IMG_4802 (2)E

IMG_7584 (2)E

Vardag

Isen, skogen och löpet

Vi har haft isgata ett tag och solen värmer på ett vårlikt sätt. Jag har varit lite kluven, för visst kan det vara skönt att gå ut utan flera lager kläder och känna solen i sitt ansikte. Våren kan vara riktigt mysig. MEN, det är mest att jag inte känner mig färdig med vintern. Det är för tidigt.

Men nu längtar jag mest efter att isen ska försvinna så att man kan börja köra barmark. Under tiden har vi gått i skogen, vilket också är livskvalité. Och jag älskar skogen om våren och hösten. Mossan, marken som suger åt sig solljuset som silas genom löven. Stillheten. Friheten.

 

Sen har vi det här med löpet. Allra käraste Hiku har nu löpt i 5 veckor och 3 dagar, varav höglöpet har pågått i 15 dagar! Rekord i vår flock kan sägas. De första tre veckorna var tack och lov lugna, det var knappt så att man märkte på pojkarna att hon löpte. Däremot är det ju ett evigt pussel med hanhundarna, var de ska vara, vem som ska med och inte med, vem som ska vara inne och vem som ska vara ute. Och sen smällde det ju, precis då jag skulle till Koppången och tävla. Sedan dess har det varit gap och skrik, ylande körer dygnet runt och en bitch till löptik. Hiku springer fram till hanhundarna och flörtar med dem genom hundgårdsgallret, och sen när de visar intresse så skäller hon ut dem efter noter. Ja, det hade varit superskönt att ha hundgårdar lite mer separerade från varandra. Vi har en hundgård som har en sluss mellan sig och de andra hundgårdarna, men där vill vi ha Ragnar, då han och Ty inte alls diggar varandra just nu.

Ragnar… De förra ägarna nämnde att han blev väldigt stressad av löp och att de hade funderat på att kastrera honom. Hittills har vi inte märkt av det, Chillys löp var kort och lättsamt. Men nu! Han skriker värst av alla och är väldigt stressad och mår dåligt, så vi inser nu att deras tankar om kastrering är befogad. Så vi kommer testa med kemisk kastrering först, för att se hur det funkar.

Fredag idag, och ÄNTLIGEN börjar det kännas som om löpet är på väg att lägga sig. I morse när jag gick ut för att ge dem mat så hade den värsta intensiteten försvunnit. Det är så fascinerande hur snabbt man märker detta. Över en natt, bokstavligt talat. Så 5 krävande veckor är förhoppningsvis på väg att få ett avslut.

IMG_8304 (2)E

Kärlekskrank Ragnar

Drag, Vardag

Är det redan över?

Just då som vintern var som finast, då våra hundar började komma i riktigt bra form, då vi helt enkelt kände oss på topp, då kom vårvädret. Överraskande och totalt ovälkommet! Nu är det is överallt, solen smälter allt i sin väg, obarmhärtigt.

Jag tänker på den här låten av Robert Broberg, ”det som göms i snö kommer upp i tö”. Och vad är det? Hundbajs, lera och smuts. Nej, jag är inte redo! Det är bara mitten av februari och jag vill dra släde. Och över lag är jag inte särskilt förtjust i våren. Inte den tidiga våren i alla fall. Klart det är mysigt i maj när blommorna börjar slå ut och man kan ta på sig vårkläderna. Men innan dess är det bara smutsigt, grisigt och brunt överallt.

Ty hämtar sig i alla fall bra från sina skador, och Hikus löp verkar aldrig ta slut. Avslutar fjärde veckan nu. I övrigt mår flocken bra, men de saknar säkert att dra lika mycket som jag. Så nu hoppas jag på två saker; helst att vinter kommer tillbaka så att vi kan fortsätta där vi var, och i brist på detta så får isen gärna försvinna helt så att vi kan plocka fram vagnen.

Så här såg det ut för inte alls länge sedan…

DSC02581 (2)E

Så nu finns det bara en sak att göra; åka norrut!

Men säg mig, är det redan över? Kan det verkligen vara så att vintern är slut här i Uppland. Det är så extremt tidigt och det skrämmer mig. Vintern här nere är kort som det är, vi behöver alla månader vi kan få. Vad ska det bli av oss annars?

Vardag

Tung svacka

Från toppen till botten, lite så känns allting just nu. Från en kall och gnistrande vacker vinter med slädkörning och tävlingsplaner, till plusgrader, slask, en tik i höglöp och en skadad Ty.

Den milda luften lägger sig tung och blöt över oss och pressar all livslust ur mig. Allting är blött och grått. Jag som var inställd på att tävla blev sittande hemma i helgen, vid bordet med en kallnande kaffekopp och ett oförstående uttryck i ansiktet. Vad fan hände liksom?

Jo, Hiku kom i höglöp och allting blev lite så där halvkaos som det kan bli vid höglöp. Ty blev en sjukling med tratt som om och om igen lagas med silvertejp. Ständig övervakning och medicinering med antibiotika. In med honom, ut med Ragge, ut med Chilly, in med Hiku och Akira. Ut med Ty, in med Ragge, ut med Hiku och Akira, in med Chilly… ja ni fattar. Att vi egentligen har en hundgård för lite har jag insett sedan länge.

Och det här att jag inte kunde tävla tog lite hårt. Det känns tungt, jag ville vara där.

Men, nu när det inte blev av med Nornäsdraget så passade jag på att rengöra alla hundgårdar ordentligt, ordna med stora skåpbilen inför kommande jobbvecka, tvätta en massa hundfiltar, planera veckan som kommer, lite administrativt arbete osv. Inte lika kul som att tävla i drag, men ganska nödvändigt. Livet har gått lite i ett senaste tiden, ja typ senaste året, och jag har känt att mitt huvud inte har hunnit med i svängarna. Så den här helgen har jag arbetat för att komma ikapp, vilket jag också känner att jag har gjort!

Medan snön har smält utanför fönstret har jag också ägnat mig åt att vara kreativ; teckna, skriva och lyssna på ljudböcker.

Nu ska jag leva mig igenom den här svackan, och se fram emot bättre tider.

IMG_20190210_211814_370

Drag, Träning, Vardag

Ikväll myser vi, imorgon blickar vi framåt

Livet följer inte alltid den önskvärda dramaturgin. Man kan drömma, planera och se fram emot, men egentligen är man ju totalt maktlös. Jag hade tänkt tävla i helgen, i Nornäs. Men Hiku hade tänkt annat. Hon tänkte att nu är det dags för höglöp, och helt plötsligt när jag står och ska ge hundarna frukost igår morse ryker Ty och Tempo ihop. De brukar kunna bli lite tjuriga på varandra kring höglöp, och vi brukar då separera dem. Men det här löpet har varit så löjligt lugnt, nästan så att det inte har märkts av alls. Och vi har inte heller märkt att Hiku gått in i höglöp, vilket man aldrig brukar behöva ta miste på. Inte med flera hanhundar under samma tak.

Men så är det den här gången i alla fall, och det slutar med ett veterinärbesök med Ty idag, då han fick flera bett i ena benet. En sövd, rakad och rengjord Ty senare är det ett faktum att vi aldrig kommer att komma iväg på någon tävling den här helgen. Han har tratt och hans sår ska tvättas regelbundet. Det är bara att svälja och tänka att det går fler tåg. Och vara glad att grabbarna ändå mår bra och att det kunde ha varit värre.

Och visst hade jag kanske kunnat trycka in Ty och tratten i en bur och åka iväg på tävlingen i alla fall. Men det kändes inte rätt mot Ty, då han blir väldigt stressad av att vara instängd med tratten, som gör att han knappt kan röra sig. Och sen att hålla koll på såren, att tvätta och duscha, ge honom medicin osv. Och dessutom är alla hanhundar väldigt stressade just nu på grund av höglöpet. Så nej, det fick bli hemmaplan den här gången.

Så nu sitter vi här, kämpar med att ta hand om Ty på bästa sätt, käkar godis, lyssnar på ny musik på spotify och hör grabbarnas längtansfulla ylanden i natten. När jag tittar bort slickar Hiku i sig resterna från stekpannan som står obevakad i köket. Akira kikar ut från sovrummet, men återvänder sedan till kuddarna. Ute droppar det från taken, den milda luften kramar snö till vatten och mitt hjärta gråter ikapp. Jag tänker på förra helgen, då jag låg med feber i sovrummet och tittade ut på ett gnistrande vinterlandskap. Då värkte hjärtat fast av en annan anledning.

Men ikväll myser vi. Imorgon blickar vi framåt. Jag höjer volymen på stereon för att överrösta de kärlekskranka hanhundarna där ute. Mitt huvud börjar bli lite trött på den kanalen. Just nu vill ja ha andra toner, och jag hoppas att grannarna kan ta till samma knep.

Det kommer fler tåg. Fler tävlingar och fler tillfällen att utmana sig själv och den självbilden man bär. Fler chanser att utvecklas tillsammans. 

20190208_12262220190208_125219IMG_20190208_201119_817

Drag, Vardag

Du kom som en skänk från ovan

Nu har vi haft Ragnar i lite drygt två månader, och jag är så otroligt glad att vi satte oss i bilen och åkte hela vägen upp till Åre sådär spontant för att ta oss an gossen. Vilken hund han är! Snäll men med lite pondus och massor av karisma. Han kom hastigt in i våra liv och nu har han blivit en väldigt bra vän till Chilly, precis som våra förhoppningar var. Chilly älskar honom! Det är avslappnat och okomplicerat mellan dem, precis som det ska vara.

I början fick Ragnar följa med mig till jobbet om dagarna, men ganska snabbt insåg jag att han hellre ville vara kvar i hundgården tillsammans med de andra hundarna. Så där är han nu. Ibland följer han med Amy eller Chilly till jobbet, men han känns som en väldigt hemmakär hund och han vill vara där de andra hundarna är.

Den enda i flocken han inte har fått vara tillsammans med än är Ty, då det har varit lite spänt mellan dem redan från början. Att Hiku sen började löpa gjorde ju inte saken bättre, så de får se varandra på avstånd så länge. Däremot har det fungerat att ha dem i samma spann när vi kör, även om Ty kan bli lite störd om Ragnar går bakom honom. Ragnar och Tempo är inga problem alls, men Tempo är ju också mästaren i hundspråk.

Apropå draget. Ragnar är ett otroligt tillskott i spannet! Enorm arbetsvilja, en riktig maskin. Oavsett position och dagsform; han jobbar. Det är lite som Tempo; han springer, that’s it. Okomplicerat. Ok, det enda som är lite komplicerat är ju att han tuggar linor, och det är faktiskt den första hunden vi har som gör det, så vi har haft tur hittills. Så nu måste vi tänka på att sätta in honom sist, och ska även byta ut nacklinorna där han går till vajer. Men jag kan leva med det. När vi väl kommer iväg är det inga problem.

Tack för att du kom till oss, Ragnar, vi behövde dig! ❤

DSC02588 (2)hIMG_8085 (2)EIMG_7846 (2)EIMG_7853 (2)E

Drag, Vardag

Sjukdom och snökaos

Det har varit snö ett bra tag nu faktiskt, så det har blivit en hel del slädkörning och jag har varit lycklig! Vi har haft ett par lugna helger för ovanligheters skull och jag har tänkt att jag ska hinna ladda inför nästa helg då det är dags att tävla.

Men vad händer då? Jo, jag blir SJUK! Igen! Jag som ”aldrig blir sjuk” har nu varit sjuk med feber två gånger inom ett halvår. Den här gången drabbades jag av något riktigt elakt, med rätt hög feber och slemhosta. Och den verkar smitta, då en av mina medarbetare blev sjuk först, dagen efter blev jag sjuk i vad som tycks vara samma skit, och sen har jag eventuellt lyckats smitta min sambo och min syster också.

Nu har det varit sjukstuga ett tag och jag har legat inne och tittat ut på snöfall. Natten till idag snöade det såna mängder att jag inte fick upp altandörren i morse när jag skulle släppa ut hundarna, och vi fick skotta oss fram till hundgårdarna. Men hundarna var glada och skuttade runt i den djupa snön.

Jag har förstått att det har varit snökaos i stora delar av landet och jag är glad att jag slapp ge mig ut på vägarna idag. Men sanningen är att jag fortfarande inte är frisk. Jag har inte så mycket feber längre, men det känns som om kroppen är medtagen. Jag känner mig hyfsat pigg när jag ligger ner, men om jag ska gå upp och vara aktiv så blir jag genast yr och helt slut. Så jag satt med min tekopp och tittade på när solen tittade fram på eftermiddagen och lyste upp ett otroligt vackert vinterlandskap. Och det bara värkte i hjärtat att en hel helg kommer att gå åt till ingenting. En hel helg utan att kunna dra i denna härliga vinter.

Det finns en inneboende stress i mig att snön ska försvinna, att man liksom måste passa på. Vi har ju sånt klimat här, rätt vad det är kan det vara isgata. Men jag försöker tänka positivt. Förhoppningsvis är jag tillräckligt pigg imorgon för att kunna köra!

Jag längtar efter detta:

DSC02590 (2)E

Drag, Vardag

Tillbaka, besegrad och tävlingsplaner

Jag har länge haft en djup bloggsvacka. Riktigt djup; nere vid fotknölarna, i de djupaste djup och långt under vattenytan.

Varför? Jo för att livet har slukat mig. Jag har startat upp hunddagiset i Bålsta och det har tagit min kropp, mitt hjärta och min själ i besittning. Och inte minst min tid.

Men nu börjar nya tider. Nu kämpar jag för att komma upp ur djupet, lite som någon som åker vattenskidor och har hamnat i vattnet. Alla som varit nybörjare och varit med om detta vet hur svårt det kan vara att komma upp på benen igen. Men när man efter allt kämpande kommer upp på ytan igen, då far man fram helt friktionsfritt. N har jag ju faktiskt aldrig åkt vattenskidor, men däremot har jag rikligt med fantasi och inlevelseförmåga.

Hur som helst, jag är inte bara tillbaka till verkligheten utan också till wordpress! Alltså, jag var så less, ville prova nåt annat. Jag gillade fortfarande wordpress, men var så less på de färdiga mallarna. Och jag varken kan eller har tid att göra allt för mycket på egen hand. Nu har jag bloggat ett tag på nouw, men det känns lite sådär. Det var mycket som tilltalade mig där, men samtidigt så är jag ju verkligen ingen som hänger på nätet, chattar och umgås liksom. Jag vill bara skriva. Och jag saknade min gamla blogg, utan att jag egentligen vet varför. Men ibland kan man ju känna sig less utan att man behöver leta sig till någonting nytt. Man kanske bara behöver en paus. Och det har vi fått nu, jag och wordpress.

Nu erkänner jag mig besegrad, så nu kommer jag tillbaka.

20190120_134719

2018 hade jag tänkt inleda min tävlingskarriär. Och egentligen blev det ju så också, då jag deltog i en träningstävling i Koppången den 30:e december. Och nu i början av 2019 tänkte jag utveckla det hela. När jag pratar om tävlingskarriär handlar det fortfarande om att våga delta, att ha roligt. Jag är så vitt jag vet fortfarande ingen tävlingsmänniska, men tycker att utmaningar är roligt.

Så den 9-10 februari kommer jag att delta i Nornäsdraget. Jag kommer att köra 2-spann med Ty och Tempo, samma killar jag körde i Koppången. Jag tror verkligen på dessa pojkar! Mina underbara Ty och Tempo! ❤ ❤

img_20190124_215423_100e

Vardag

Ny hemsida, ny blogg och sommarlika dagar

Nu är tiden kommen; jag lämnar den här bloggen och kommer i fortsättningen att ha bloggen på hemsidan för Wild Things. Jag har blivit så trött på att ha allting separat från varandra, så nu har jag gjort en gemensam sida för allting; hemsida, webshop och blogg. Det känns bra, lite mindre splittringar i min hjärna.

Skärmklipp

Dessa dagar har verkligen varit sommarvarma! Vi har haft runt 22-23 grader varmt här, så hundarna ligger mest i skuggan, vi är ute och gosar på gården, och vi tar härliga promenader i skogen. Och mellan varven fortsätter jag att planera uppstarten av hunddagiset. Men det är kul, jag älskar att planera. Mitt liv har blivit mycket roligare sen jag köpte det där rosa kollegieblocket på biltema. Allting ska skrivas upp, göras listor på, struktureras upp och bockas av. Det är nästan som en drog.

Igår tog jag med Hiku och Akira till en vandring i Fjällnora; där vi har gått så många gånger med dagishundarna. Det var väldigt mysigt att gå där med ett par av de egna hundarna, och vi besökte hundbadet till Hikus stora lycka. Hon hoppade och skuttade i vattnet och jag var tvungen att frontknäppa henne och sätta mig på rumpan för att inte få ett ofrivilligt bad. Hon är stark lilla tjejen. 

IMG_4755 (2)E

IMG_4774 (2)E

IMG_4765 (2)E

Idag tog jag Amy och Chilly på en mysig promenad i gränbyparken inne i Uppsala. Chilly är väldigt behaglig att gå med; hon är lugn men nyfiken, glad men inte hetsig. Och även om hon kan vara lite reserverad mot främlingar så är hon inte nervös eller ängslig inne i stan (om det inte är alldeles för mycket folk).

Och nu är det faktiskt ingen som är reaktiv heller av hundarna, vilket är lite av en ny upplevelse för mig, särskilt med tanke på Dia. Att hela tiden gå och spana efter andra hundar och vara nervös men försöka att inte visa nåt för hundarna, det blir inga trevliga promenader. Visst kan våra hundar bli intresserad om de ser andra hundar, och Akira kan reagera ibland om de kommer för nära, men det är inte alls på samma nivå. Jag behöver inte gå och scanna av omgivningen längre. Samtidigt är jag på något sätt glad över erfarenheten. Man får en helt annan förståelse, både för de reaktiva hundarna, och för de andra hundägarna, då man har varit där själv. 

Hur som helst, hoppas vi ses på andra bloggen, på wildthings.se

20180508_083841