Latest Event Updates

Home sweet home och lite prova på-drag med kicksparken

Posted on

Det är en sån härlig känsla att trivas i sitt hem. Jag är en person som sätter högt värde i att verkligen känna mig som hemma och att det ska vara trivsamt runtomkring mig. Visst kan jag också lämna disken för att jag bara inte orkar ta hand om den, men det handlar om ganska korta stunder. Sedan får jag panik av att se röran och då tar jag tag i det.

I långhundra där vi bodde förut, där kände jag mig aldrig riktigt hemma. Det är svårt att beskriva vad det var som fattades, men både jag och sambon hade samma känsla. Så är det verkligen inte nu. Varje dag känner jag glädje över mitt hem, och trots att det är mycket kvar som måste göras, så fyller det mig bara med inspiration.

De senaste dagarna har jag målat lite inomhus, bland annat sambons högtalare som han själv har byggt. Han är lite av en ljud-nörd. Och bara det ser någorlunda snyggt ut så klagar jag inte.

Amy och jag har också varit och provat kicksparken. Jag kunde bara inte låta bli nu när det har blivit ett litet snötäcke på marken. Det gick väl sådär, behövs ju lite mer snö så att det glider bättre, för som det var nu var det ganska tungkört. Men vad kul det var att få känna på! Efter min och Amys tur så tog jag med Dia också, och då gick det ännu bättre. Dia är duktig på att verkligen ta i! Ser verkligen fram emot vintern och hoppas på att det blir en snörik sådan.

IMG_8066 (2) (1024x667)EIMG_8076 (2) (1024x688)EIMG_8072 (2) (1024x575)EIMG_8089 (2) (1024x648)E20141218_132118 (2)

Alla de vardagliga äventyren och HIT-leken

Posted on

När vi går i skogen, jag och hundarna, så brukar jag göra det till små äventyr. Både för min och hundarnas skull; det blir ju så mycket roligare då. Vi brukar vika av från stigen och gå in i terrängen, gå uppför och nerför, över stock och sten. Jag brukar gömma lite godis i stubbar och i mossan som de får leta efter. Om någon går lite för mycket i sin värld byter jag riktning så att de ska hålla koll på mig.

Jag älskar de här stunderna i skogen. Jag försöker att utforska nya delar av skogen, så att vi inte går samma sväng varje dag. Och hundarna verkar också älska det.

De är totalt olika i skogen, vovvarna. Amy är mycket nosen i backen och inne i sin värld, men samtidigt lätt att få kontakt med om man har de rätta belöningarna. Wynee är väldigt kontaktsökande även i skogen och går ofta vid min sida. Däremot när hon väl kommer nåt på spåren kan hon ”glömma bort” mig, och då är hon inte så uppmärksam på om jag byter riktning. Men hon kommer ju alltid efter när hon märker det. Dia följer troget flocken, även om hon kan hålla sig på ganska långt avstånd ibland. Men man ser henne alltid, förutom när hon tar en springrunda runt granarna. Dia har alltid stenkoll på var vi är, och det är svårt att gömma sig för henne, för hon kommer alltid på oss för fort när vi smyger iväg åt andra hållet.

När vi är i skogen har jag för vana att inte tjata på hundarna. De får alltid någon form av belöning (godis, beröm, klapp eller lek) när de spontant kommer till mig. Jag undviker att ropa för mycket på dem. Vi har oftast kul ihop och det är aldrig problem med att få dem att hålla ihop. (Amy är ju alltid kopplad).

Jag brukar köra en HIT-lek som är min form av inkallningsövning. Jag ropar hit och när de kommer springer jag antingen iväg lite så att det blir en jaga-lek, eller så busar jag med dem, och sedan får de en superbelöning, antingen i form av något supergott (som de bara får vid de här tillfällena) eller roliga leksaker (som också ges bara dessa gånger). Det är mycket uppskattat och alla tre reagerar oftast direkt. Den som kan vara lite svårare är Dia, som ibland verkar tänka ”jag ska bara…”. Då får hon aldrig belöningen. Än så länge kör jag bara övningen när jag vet att det kommer gå bra. Och vi har kommit så långt att jag kör den även om de nosar och verkar uppe i ett spännande spår. Det fungerar klockrent. Jag är förvånad över Amys reaktioner. De är 100%. Jag vill att det verkligen ska sitta innan jag börjar hojta hit när de ser rådjur eller liknande. När jag går där det brukar vara rådjur har jag lina på Dia fortfarande. I skogen vågar jag vara utan lina, för hon sticker aldrig långt när hon inte kan se oss och vet var vi är. Det är skillnad ute på fältet, då kan hon dra eftersom hon vet var vi är.

Med mycket träning hoppas jag på att slippa linan så småningom. Jag kan inte få bort deras viltintresse, men jag kan få dem att lyssna på inkallning. Men då gäller det att lägga en bra grund och arbeta tålmodigt. Än så länge känner jag att HIT-leken är en vinnande metod för oss.

IMG_7937 (2) (1024x683)EIMG_7913 (2) (1024x683)EIMG_7864 (2) (749x1024)EIMG_7993 (2) (765x1024)EIMG_7955 (2) (1024x699)EIMG_8028 (2) (778x1024)EIMG_7963 (2) (709x1024)EIMG_7964 (2) (648x1024)EIMG_7975 (2) (1024x683)E

Tända ljus och stiltje

Posted on

Godmorgon i mörkret. Klockan är åtta och det är fortfarande väldigt mörkt ute. Fast jag gillar morgonmörkret. Det ger en känsla av att man kan sitta kvar vid frukostbordet lite till utan att behöva ta tag i dagens arbete. Här är det tända ljus och en tekopp som gäller.

Det är lite stiltje nu. Inget vidare dragväder med cykel då det är så halt, och ingen snö att köra kicksparken i. Det är så mycket jag skulle vilja göra med Dia, men eftersom hon är så ofokuserad just nu så ligger träningen på en väldigt låg nivå. Jag är glad om hon har motivationen överhuvudtaget. Vi kör på med BAT-träningen, men hundmötena är ju inga problem när jag går med henne ensam. Det är när hon har trygghet av de andra som hon lever ut. Men förhoppningsvis kan vi få till en träningstimme på fredag med de andra hundarna, om tvillingsyster kan vara med.

Och Wynee vill jag ju komma igång med agilityn, men efter hennes ”attacker” mot andra hundar känns det inte som om man vill släppa henne lös bland andra hundar. Som sagt; stiltje. Det blir träning här hemma, på gården och i skogen. Nu är det ju mycket kring jul att fokusera på, så kanske kommer det lite vind efter nyår.

IMG_7859 (2) (1024x650)E

Skogsvistelse och saffransbullebak

Posted on Updated on

Vad jag har hunnit med mycket idag! Jag håller på med ett projekt att måla lite hemma så här innan jul. Sedan var jag tvungen att skynda mig ut i skogen för att sedan hinna hämta upp tvillingsyster vid jobbet och åka till mamma på saffransbullebak. Hundarna har hängt med hela dagen, och de tycker att det är jättekul att komma på besök till mamma. De är så fina hemma hos andra. Lugna och snälla. Även om de gärna tigger lite vid diskbänken…

Även den nya kameran har hängt med, och har gått rätt varm. Jag är mycket nöjd med kameran, dock saknar jag mitt andra objektiv med den större bländaren. Märker att det blir mörkare bilder och jag är notoriskt ovillig att höja iso. Får kika efter ett nytt objektiv så småningom. Men det är ju underbart att ha en kamera igen.

IMG_7582 (2) (1024x683)EIMG_7652 (2) (841x1024)EIMG_7631 (2) (1024x683)EIMG_7654 (2) (1024x683)EIMG_7673 (2) (1024x683)EIMG_7717 (2) (1024x683)EIMG_7747 (2) (683x1024)EIMG_7753 (2) (673x1024)EIMG_7775 (2) (1024x683)EIMG_7779 (2) (822x1024)EIMG_7817 (2) (683x1024)EIMG_7836 (2) (1024x733)EIMG_7829 (2) (1024x683)EIMG_7839 (2) (1024x683)EIMG_7853 (2) (1024x683)E

Ny kamera – nya tag

Posted on Updated on

Idag kom äntligen min nya kamera! Det är en Canon EOS 60 D. Tyvärr förlorade jag ju mitt nya objektiv när den andra kameran blev stulen 😦 Men men, det finns ju fler!

Har provfotat lite nu ikväll. Den är lite annorlunda än min gamla, men det mesta är sig likt. Ska bli kul att sätta den på prov i dagsljus imorgon.

Jag har upplevt ett par jobbiga veckor, då jag inte mått så väldigt bra. Mycket har varit vädret, och ibland har jag faktiskt undrat om jag drabbats av någon slags väderrelaterad depression. Sen så har det varit mycket kring jobb och framtid. Och dessutom har Wynee bitit både Dia och Zelda. Mycket i mitt huvud nu. Ibland när jag går och lägger mig kan jag bara inte få ro då det far runt en massa tankar, problem som behöver lösas.

Tänk vad mycket det handlar om inställning. Både inställning till mig själv och till omgivningen. Jag mår som bäst om jag lyckas omvandla någonting negativt till någonting positivt. Amy drar i kopplet – hennes framåtanda är lysande när hon drar cykel eller släde; jag är glad över hennes drivkraft. Att hon har mycket spring i benen är någonting man får ta (och självklart träna).

Dia har blivit jobbig vid hundmöten – hon har blivit mer trygg i sig själv och mer framåt, vilket är himla positivt. Hon tillhör en speciell ras som har en tendens att vara bökiga/dominanta vid hundmöten, det är någonting man får acceptera (och självklart träna).

Jag tror att min nya väg är acceptans. Och då menar jag inte att man inte ska försöka träna bort vissa saker eller sträva mot det bättre. Jag menar bara att acceptera att tillvaron ser ut som den gör. Om du upplever ett problem; sluta gnälla och lös det! Jobba med det som går att jobba med och acceptera det som inte går att förändra. Se alla individers positiva sidor, både människors och djurs, och förstärk dessa. Inte minst dina egna!

Nu ska jag ta nya tag!

IMG_7501 (2) (1024x683)EIMG_7527 (2) (1024x575)EIMG_7506 (2) (1024x683)EIMG_7547 (2) (1024x700)EIMG_7551 (2) (1024x657)E

Den där känslan

Posted on Updated on

Jag åkte till hundmässan igår med en liten uppgift åt mig själv; att inte tänka så mycket, utan bara känna. Att bara lyssna till det inre; vad är det jag vill? Jag vill så mycket att det ibland är svårt att sortera. Vill man för mycket kan resultatet bli passivitet istället för aktivitet.

Så jag åkte dit och gick runt och njöt. Och bara lät mig föras med. Och jag åkte hem med en stark övertygelse. Inte vad meningen med livet är, men ETT svar på vad jag vill. Jag har ju faktiskt velat lite fram och tillbaka; vad är rätt ras för mig? Vad vill jag med hundarna? Vilken typ av aktivitet passar mig? Jag har ju mina fem-i-topp-raser. Utan inbördes ordning så är det ju tjeckoslovakisk varghund, alaskan malamute, siberian husky, vit herdehund och australian shepherd. De sticker ut och lockar på ett sätt som inga andra raser gör. Jag har ju tre av dem (även om Amy inte är renrasig så är hennes sätt till 99% husky).

Men det var en känsla som faktiskt var starkare än de andra; känslan jag får av CsV. Och det förvånade mig själv också. Jag drabbades faktiskt av en riktigt stark ”måste-ha-en-till”-känsla. Och varför? Livet med Dia är långt ifrån okomplicerat. Det ÄR en speciell hundras. CsV är envisa och självständiga hundar, kan ha mycket jaktinstinkt och kan vara reserverade mot främlingar. MEN på samma sätt otroligt lojala och skapar ett starkt band till hela familjen, starkare än någon annan hund jag har träffat. Och den kärlek man får i utbyte är gränslös och fantastisk att uppleva.

Och jag gillar ju drag, att vara ute mycket i naturen, och de här hundarna orkar hur mycket som helst, är tåliga och arbetsvilliga. Och de är lätta att ha lös om man får bukt med jaktinstinkten; de lämnar aldrig sin flock.

IMG_0251 (2) (1024x709)eIMG_0273 (2) (1024x683)e

Otroligt rolig dag

Posted on Updated on

Idag var det äntligen dags för Stockholm hundmässa. Jag och tvillingsyster tog ett tidigt tåg till huvudstaden och var i god tid att vänta in utställningen av CsV (tjeckoslovakisk varghund). Där träffade vi några ägare av rasen som jag har kontakt med och träffat förut. Det var hur kul som helst att träffa och få hälsa på andra CsV, då jag inte har så stor erfarenhet av rasen förutom Dia. Hur fina hundar som helst!

Vi gick runt och tittade, förutom CsV, på siberian husky, alaskan malamute, vit herdehund och australian shepherd. Och en massa andra raser förstås. Vi besökte café hundsnack och lyssnade lite på Eva Bodfäldt.

När vi satt på tåget hem kände jag hur trött jag var. En intensiv men mycket rolig dag! Det var kul att komma hem till sina egna hundar, som jag saknar så mycket när jag är så där bland andra hundar.

20141214_085603 (2)20141214_090110 (2)20141214_091422 (2)20141214_090132 (2)