Latest Event Updates

När hundmormor kommer på besök…

Posted on

Vet ni, jag måste få hylla min mamma. Hon har i 35 år fått stå ut med mig och Sara; två tjejer som inte alltid var som alla andra, som hade projekt som avlöste varandra och som ibland tog hela huset i besittning. Jag och min syster har alltid varit otroligt kreativa. Vi har skapat så mycket så jag kan inte ens minnas allt. Vi skrev böcker, gjorde filmer, gjorde spel, tecknade, målade och spelade musik.

Våra föräldrar har alltid stöttat oss i våra intressen, även då vardagsrummet såg ut som ett fältslag, då det fanns husdjur i varenda hörn och då vi kanske inte alltid var så duktiga på att hjälpa till med hushållssysslor.

Mamma har inte bara accepterat allt detta, utan även varit intresserad. Och detta gäller även min nuvarande livsstil med hundarna och draget. Hon har sedan länge slutat ifrågasätta varför vi ska ha så många hundar. Jag tror att hon förstår grejen. Och vad ännu bättre är; hon tycker väldigt mycket om våra hundar! Hon har även uttryckt sitt önskemål att få åka med på vagnen eller släden någon gång. Hon kallar sig själv för hundmormor (jag lovar, jag har inte varit med och skapat den titeln) och när hon kommer hit då är det självklart att alla hundarna ska få hälsa på henne. Jag kan inte låta bli att skratta när hon står där och pussas med en massa ivriga nosar när hundarna, leriga och ivriga kommer för att hälsa. Hundarna älskar hundmormor. Hon har verkligen lyssnat och tagit fasta på det här med modern hundträning med ”positiva metoder” och hon tycker att Cesar Millan är en hemsk man. Hon ser verkligen hundarna som individer med egna känsloliv, behov och rättigheter. Bättre hundmormor kunde de inte få! ❤

Idag kom hundmormor och hundmoster Sara hit för pepparkaksbak och mys. Jag hade förberett med tända ljus och lite Elvis Presley, som är lite av en jultradition i vår familj. Så det blev baka av och sen fika med glögg. Julmånaden är invigd!

20171130_201621

IMG_7934 (2)E

IMG_7936 (2)E

IMG_7614 (2)E

Dagis-dag med Chilly, drag, julpynt och tävling

Posted on Updated on

På grund av dagishundar på semester, frånvaro på grund av sjukdom osv var vi bara fem dagishundar idag, så då fick Chilly följa med igen. Det har regnat ihållande i två dagar nu, och framför allt de små hundarna är inte så förtjusta. Promenaderna går långsamt och vattenpölarna är många. Men Chilly och hennes partner in crime var inte det minsta brydd av regnet. Det är ju svinroligt med skogen liksom!

20171129_131220

Chilly och lilla Luna har kul på dagis

Väl hemma igen bar det iväg ut till dragvägarna och den här gången tog vi med Karak. Det verkar nämligen som om Chillys löp är över… eller så tog hon en paus, vet inte riktigt faktiskt. Men faktum är i alla fall att Karak inte verkar så intresserad längre. So he’s back in the team! Vi har börjat placera Karak i wheel vilket har visat sig fungerar super för honom! Han blir verkligen taggad av att vara sist. Vi har ju kört fyrspann ett tag nu, så det var verkligen kul att få köra alla fem, och det verkade hundarna också tycka. Det gick undan och det fanns mycket ork i benen idag.

20171129_181816

Fem glada hundar trotsar regn och lera!

Väl hemma tog jag tag i att julpynta lite, eftersom mamma och syster kommer hit imorgon kväll och det ska bli pepparkaksbak! Jag erkänner; jag är en sån där som älskar att julpynta, och jag börjar gärna tidigt. Det är ju långt mysigare att vara ute tidigt än att låta pyntet vara kvar långt efter julen. Då vill man börja på ny kula. Men än så länge är det bara julljusstakarna som har kommit fram, resten får vänta lite.

20171129_224151

Hiku trött och nöjd efter kvällens dragtur

Jag ska avsluta med att berätta att jag har dragit igång en tävling i samarbete med Hundogram, – en tjänst för dig som vill uppvakta en fyrfota vän! Vinnaren får ett presentkort på Hundogram samt ett presentkort i vår webbutik. För att läsa mer, gå in på vårt instagramkonto @teamwildthings.

IMG_7896 (2)E

 

Så lika men ändå så olika

Posted on Updated on

Det skiljer fem månader mellan Chilly och Hiku. De här två tjejerna har verkligen präglat flocken och hemmet på ett fantastiskt underbart sätt. Det är fart och fläkt och humor. De är så lika men ändå så olika.

Hiku har från dag ett varit en otroligt framåt och positiv individ som älskar allt och alla, men med en stark vilja. Chilly är betydligt mer försiktig och avvaktande inför det som är nytt och främmande. Det var väldigt tydligt när vi har med tjejerna till veterinären idag, för lite vaccination, viktkontroll och miljöträning. När vi satt i väntrummet och väntade på vår tur så kom det in en familj med en hund. Hikus första reaktion var ren glädje och nyfikenhet; å en hund, hej vem är du?? Chillys första reaktion var att morra. Men vi satt där och de fick titta på hunden på avstånd. Hiku lugnade så sakteliga ner sig och tappade lite intresset efter ett tag, medan Chillys skepticism utbyttes mot nyfikenhet. Det är det som är så bra med såna här stunder då man bara sitter där. Det ger utrymme för reflektion och en chans för hunden att gå ner i varv.

Nästa scenario var när veterinären öppnade dörren och med ett leende talade om att det var Hikus och Chillys tur att komma in. Hiku överlycklig och in i rummet, rakt fram mot veterinären och hälsade glatt. Efter kom Chilly betydligt mer försiktig, men nyfiken. Sträckte på halsen för att nå fram och försiktigt nosa på veterinären. Efter ett par pussar satte hon sig tätt intill husse medan Hiku sökte igenom rummet efter spännande saker.

Det enda Hiku inte gillar, som kan få henne obekväm, det är när man ska undersöka hennes kropp. Det gillar hon inte alls! Och svansen åkte till och med ner mellan benen när veterinären skulle leta efter chipet med chipläsaren. Hiku är ju en väldigt fysiskt hund som gärna hoppar, brottas och gosar med hela kroppen. Men just det här med hantering har alltid varit hennes svaga sida. Vi har i alla fall jobbat mycket med kloklippning och att titta på hennes tänder vilket har varit framgångsrikt. Det är bara att jobba på.

20171128_165412

20171128_165417

Som sagt, väldigt olika på vissa plan, men samtidigt väldigt lika på andra. De delar det stoooora intresset för mat vilket gör att det lätt blir konflikter kring matskålen. De har aldrig kunnat äta tillsammans och gör det inte nu heller. Men så fort matskålarna är borttagna är de bästa vänner igen! Både Hiku och Chilly kan äta både bredvid Amy och Akira, men inte bredvid varandra och det beror sannolikt på att både Amys och Akiras intresse för mat är betydligt mindre. Det blir inte samma konkurrens och hets. Både Hiku och Chilly kan vara rätt riviga och är inte några som backar i en konflikt. Där är de lika. Både Hiku och Chilly äter nu ensamma i olika rum vilket har gjort att deras hets har lagt sig en hel del. Vi tänker lugn och ro, ingen konkurrens och ingen stress kring maten, vilket verkar fungera.

När det inte är mat inblandat (tuggben tycks gå bra) så är de bästa vänner. De både busar och myser tillsammans. Akira är också med i den gruppen, men hon verkar stå Hiku närmast. Det är de som bor tillsammans i hundgården, medan Amy bor med Chilly. Karak bor själv just nu när Chilly löper. Karak har nog egentligen inte så mycket emot att vara själv. Han är inte den som vill leka hela tiden, och det kan han göra sen när vi är hemma, då brukar han leka lite med Akira ibland. Amy är den där äldre visa damen som går runt och är snäll och vill mysa i soffan.

Apropå Chillys löp så verkar det ha klingat av, eller så har höglöpet ännu inte dragit igång. Karak känns mindre intresserad och det känns lugnare i flocken, så vi får se. Det var ju lite spänt mellan Hiku och Chilly i början av Chillys löp, men det verkar ha lagt sig.

De här tjejerna är omöjliga att inte älska! Så fantastiskt goa och härliga, med livsglädje och en massa kärlek! ❤

IMG_7010 (2)E

Att leka med sin hund

Posted on Updated on

Det verkar finnas lite olika synsätt på det här med att leka med sin hund. En del hundtränare menar att man inte ska leka med hunden, utan fokusera mer på mys och relation, samt aktivering, medan andra menar att man skapar ett band genom lek.

Orsaken till att vissa hävdar att man inte ska leka med sin hund verkar vara att det finns många hundägare som upplever problem med att hunden i lek blir väldigt stressad, hoppar och biter, kampar i koppel och i kläder. Ett annat bekymmer kanske även kan vara att när vi människor leker med våra hundar så har det en tendens till att bli mycket bollkastande, samt mycket kamp med leksaker, och kanske inte lika mycket brottning och fysisk lek. Boll- och pinnlekar kan trigga hundens jaktinstinkt och kan som bekant också skapa stor stress i en hund om det görs för ofta. 

Vad är då för ofta, och hur ska man leka med sin hund? För mig är det en fråga om ras och framför allt om individ. Mina hundar är inte så lättstressade, och det är knappt att de förstår poängen med att springa efter en boll. Wynee, en aussietik som jag hade för ett par år sedan, hon satt och skakade i hela kroppen av förväntan om hon visste att jag hade en boll i fickan. Jag behövde inte ens kasta bollen för att hon skulle gå upp i stress. Så med henne fick jag verkligen tänka efter hur jag använde mig av leksaker.

När jag läste om att man egentligen inte ska leka så mycket med sin valp så blev jag först väldigt förvånad. För mig har leken alltid varit självklar i min och hundarnas relation, och jag upplever det som ett utmärkt sätt att komma nära varandra. Men det ska ju självklart göras på rätt sätt, som passar individen. Om jag märker att mitt sätt att leka gör hunden stressad så är det ju bra om jag ändrar på leken. När jag läser om argumenten för att man inte ska leka så mycket med hunden så är ju de i sig relevanta, men jag tänker att det inte behöver vara så svart och vitt. Det handlar väl mer om på vilket sätt man leker och med vilken individ? Men det är kanske så de menar också?

Dia var otroligt livlig som unghund. Hon kunde hoppa upp mot en, med tassarna högt, och plötsligt hade man en massa kraftiga klor i ansiktet. Jag lärde mig snabbt att värja mig, att sätta mig på huk när hon ville hälsa, att vända ryggen till och ”bli tråkig” när leken gick överstyr. I början hade jag stora blåmärken över armarna, så till den grad att jag var tvungen att förklara på jobbet att jag INTE blev misshandlad av min pojkvän. Att vända ryggen till när leken blev för intensiv var inte heller alltid riskfritt eftersom hon kunde leknafsa i rumpan! Dia var en hund som var väldigt beroende av närhet. Det var som om hennes själv svalt om hon inte fick komma nära nära, hälsa, pussas, kela, busa. Jag avvisade aldrig hennes vilja att vara nära, men jag jobbade väldigt mycket med att hon skulle lära sig var gränserna gick, när jag inte tyckte att det var kul längre. Och hon blev efter ett tag väldigt duktig på det. Tillslut kunde hon läsa av mitt kroppsspråk och förstod om hon gick för långt. Jag visade bara med kroppen att, ”om du biter hårt vill jag inte vara med längre”. Hon fick aldrig ett ”nej” eller ett ”fy”. Dia var en hund som svarade på bestraffningar genom att ta avstånd och förlora tillit. Så där fick jag vara väldigt lyhörd. Och då märkte jag att hon var otroligt lyhörd tillbaka. Ord behövdes inte.

En av dagishundarna som vi har nu är inte helt olik Dia. De har en del saker gemensamt och han påminner mig om henne, även om de är två helt olika raser. Den här hanen är ung och busig, men genomsnäll. Lite busig måste man ju få vara som unghund, men när det blir för mycket måste vi lugna ner stämningen eftersom det handlar om koppelpromenader med andra hundar. Det fungerar inte om det övergår till lek mellan flera hundar och ett virrvarr av koppel, ja ni förstår ju själva… Återigen får jag jobba lite på samma sätt som med Dia; ta bort fokus från det som triggar leken (om det är kopplet, mina händer, andra hundar osv). Släppa kopplet om han vill bita på det så det inte blir någon dragkamp, ta bort händerna om han nafsar efter dem. Och att vara så där lugn, trygg och tråkig. Vi har redan märkt lite resultat och det roliga är att han också mer och mer tar ögonkontakt med mig, som om han vill läsa av. Om han är lugn får han ett leende tillbaka 🙂

Men tillbaka till det här med att leka med sin hund. Jag tänker att om man har en väldigt livlig hund kanske man ska välja lugnare lekar, medan man med en lugnare hund kan vara lite mer livlig. Med mina egna hundar leker jag mest fysiskt och ”brottas” lite, så som de leker med varandra. Jag har alltid glimten i ögat och det är som om vi ”skrattar ihop”. Det roligaste är när man känner det där samspelet, när man bara behöver titta på varandra och båda förstår att det är lek på gång!

Hur tänker ni andra om att leka med sin hund?

IMG_7311 (2)E

 

Delad glädje är dubbel glädje

Posted on Updated on

Drag är ju så fantastiskt roligt, och ännu roligare bli det om man kan dela det med andra. 

Fram till förra året var jag ensam i mitt intresse. Förutom att min syster följde med ett par gånger så drog jag i princip alltid ensam. Efter det kom Andreas in i bilden och då förändrades allt. Vi var helt plötsligt två. Två att dela detta, som inte bara är en hobby utan en hel livsstil. Jag är så otroligt glad att han tog in draghunden i sitt hjärta och slukade draghundsporten med hull och hår. Det var faktiskt mer än vad jag hade förväntat mig. Visst sökte jag efter någon med ett hundintresse, och som förhoppningsvis skulle tycka att det var kul att dra ibland. Men det är ännu mer än så. Vi lever ett riktigt draghundsliv, ut i ur och skur, i mörker och blåst, och han ser det lika självklart som jag gör. Jag har aldrig sagt ett pip om att han måste älska det här lika mycket som jag gör. Jag har aldrig tjatat på honom att han ska bli en musher liksom (är ju van att vara ensam i draget). Men han blev det ändå. Det känns som om det var självklart för honom när han inledde en relation med mig; att med mig kommer ett speciellt liv och det är bara att haka på. Och det är också självklart för honom att vi ska skaffa fler hundar och bygga upp ett spann. När man alltid i tidigare relationer har fått höra ”vi ska inte ha några fler hundar” så är det som en befrielse!

Och att dela det här, som är det som verkligen får mig riktigt lycklig, med sin livskamrat är något som jag aldrig har upplevt tidigare. Jag som är tvilling har ju alltid varit van att dela någonting mer än bara fysiskt utrymme; man delar någonting själsligt.

Nu har vi kommit ännu längre, och det är att vi för första gången (faktiskt!) har dragit med andra. Det är någonting jag velat länge men ännu inte fått till. Så idag tutade vi iväg till Sassa och hennes grönlandshundar, och där var även Jakob med sin Briard. Först var tanken att Andreas skulle köra vagnen med Hiku och Akira och jag skulle ta Amy och Chilly med cykeln, men det sket sig snabbt kan jag säga. Visst, jag visste att mina cykelbromsar var dåliga, men Chilly har växt på sig och är stark som en oxe, så det var ju bara att lägga ner. Lade ner cykeln i diket och kopplade på mina hundar på vagnen, så stack vi iväg med fyrspannet efter de andra (som redan hunnit en bit).

Men det är otroligt lärorikt för hundarna att vänja sig vid att dra med andra spann. Ska man tävla sen är det ju ett måste. Så nu bestämde vi att vi ska träna mer tillsammans i framtiden 🙂 Och vad kan vara bättre än att förena umgänge med härliga vänner och dragträning! Finns ingenting jag hellre gör en lördag!  (en kort liten film kommer sen på youtube också!)

VIRB0071-2_Moment(40)f

VIRB0071-2_Moment(40)a

VIRB0071-2_Moment(40)d

VIRB0071-2_Moment(40)g

20171125_120453

 

Älskade unghundar

Posted on Updated on

Är det någonting jag handskas med just nu så är det unghundar. Både mina egna och några av dagishundarna. Det är roligt, krävande, underhållande, utmanande och väldigt givande.

Oavsett vad ungdomen för med sig hos olika individer utgår jag från ett par viktig saker; Sänk kraven. Ha roligt. Bygg relation. Jag tror att det är lätt att ha lite för höga krav på en unghund. Den börjar se vuxen ut, och bete sig mer vuxet, i alla fall i vissa situationer. Den kanske blir skarpare mot andra hundar och får ett ökat zonförsvar. Man har tränat på saker sedan hunden var liten valp som man nu förväntar sig ska sitta. Man kanske har ett mål att tävla och är ivrig att nå framgångar i träningen. Hunden kanske upplevs som bångstyrig när det egentligen handlar om att den inte klarar av alla krav eftersom den har fullt upp med sig själv och sin egen utveckling.

På jobbet har vi några ettåringar som kräver lite mer uppmärksamhet och eftertänksamhet. Det gäller att anpassa kraven efter deras mognadsnivå, samt se till att det inte blir för mycket för dem. Att börja på hunddagis är en stor omställning för många hundar; nya miljöer, människor och andra hundar. Det är lätt att det blir lite för mycket, och vi håller en tät dialog med ägarna, vilket är både kul och nödvändigt.

Här hemma har vi två unghundar. Egentligen tre. Men faktum är att Akira har mognat sedan Hiku och Chilly kom in i bilden. Akira är 2,5 år gammal, men beter sig lite som ”storasyster” mot de yngre tjejerna. Och hon gör det väldigt bra. Hon leker glatt med dem, men vill gärna hålla lite ordning i flocken. Hiku har verkligen mognat i sinnet, hon har ett starkt zonförsvar, men är väldigt fin mot de andra i flocken, och även mot andra hundar som är snälla. Däremot är hon inte sen att svara upp om någon skulle utmana henne på något sätt. Chilly löper för första gången nu och det märks att hon är inne i en fas som bitvis är lite jobbigt. Hon och Hiku kan vara lite riviga mot varandra kring resurser, vilket har lett till att de inte är tillsammans i hundgården längre, då vi vill ha koll på dem. Akira är likadan när hon löper; då blir hon lätt grinig mot framför allt Amy, och brukar mest vilja vara för sig själv. När löpet är över är hon precis som vanligt igen.

Det härliga är att vi kör fyrspann med tre unga och oerfarna tjejer och så Amy, och det går så överraskande bra! Jag var beredd på att det skulle bli mer jobb, eftersom både Hiku och Akira är oerfarna draghundar och framför allt ledarhundar. Men de klarar jobbet förvånansvärt bra. Chilly kör wheel med Amy och är så otroligt duktig för att vara så ny. Hon tar i där bak, och sen bara springer hon på. Karak är inte med och drar just nu eftersom löpet gör honom helt oförmögen att koncentrera sig på att jobba. Han vill inte dra, han vill bara, bara till Chilly! ❤

Vi försöker vara lyhörda när vi kör, för det är viktigt att Hiku och Chilly tycker att det är kul. Det viktigaste är att ha roligt, och det har vi verkligen.

Älskade unghundar, ni berikar min tillvaro, både hemma och på jobbet. Det är inte alltid en dans på rosor, men det ska det inte vara heller. ❤

20171122_181027

20171122_182554

20171122_181015

 

Jag älskar dig, du dyra livsstil…

Posted on Updated on

Den största nackdelen (och egentligen den enda?) med att hålla på med drag är att all utrustning är så dyr. Ok, inte selar och linor och sånt, det slinker ju lätt ner i kundkorgen. Men först och främst kostar det ju både att införskaffa och att ta hand om en massa hundar. Och sen är det det där andra, det som ska vara bakom hundarna och linorna.

Slädar, vagnar, cyklar och scootrar… tusenlapparna fladdrar iväg. Särskilt när man börjar komma upp i ett lite större spann som kräver mer tyngd och bromskapacitet på fordonet bakom. Alltså… vi har hankat oss fram med skrangliga cyklar, en gammal släde (som i och för sig ännu inte rasat ihop) samt en gammal barmarksvagn där bromsarna är slut och sätet håller på att tappa greppet.

Fast jag ska inte vara orättvis. Vagnen är helt ok, men den passar inte oss. Den är för lätt och har en för dålig bromsanordning. Vi åker ju två på den för att ge den mer tyngd, men det är varken smidigt eller bekvämt. Men alltså… en tung barmarksvagn med plats för två… man kan ju hissna när man ser den prislappen. Min dröm är att ha en troll cart, men det får bli när vi har fler hundar. Men vi säger nog varje gång vi är ute och kör att vi måste köpa en bättre vagn.  Vi har ju kört en hel del med cykel och tagit två eller en hund var (delar upp husky-tjejerna mellan oss, för två malamuter blir lite för starka, i alla fall för våra cyklar). Men om jag ska vara ärlig så är det ju inte riktigt lika kul som att köra hela spannet framför en vagn. Det är ju målet. 

När man tänker efter finns det väldigt många sporter, hobbys och livsstilar som kostar mycket pengar, så det är ju inte bara draghundsporten. Men mitt andra stora intresse; teckna, måla och skriva, det är ju nästintill gratis i alla fall.

Nu hoppas vi på lite snö i vinter så att vi kan köra släden, så får vi köpa en ny vagn till nästa säsong. Inget val där. Jag älskar dig, du dyra livsstil…

IMG_7461 (2)E

IMG_7526 (2)E

IMG_7450 (2)E

IMG_7506 (2)E