Latest Event Updates

Slädkörning ”is the shit”

Posted on Updated on

Jag försöker att unna mig själv att vara försiktigt positiv och hoppfull. Prognosen visar att det kommer en front med minusgrader och snö inte bara i Norrland utan även här nere hos oss.

Så fort vi kom hem från jobbet idag tog vi fram släden för att ta en liten tur innan middagen. Det ska komma ännu mer snö imorgon, så ikväll blev det en testtur för att få se hundarnas kapacitet samt snöstatus. De plogar här på våra vägar, vilket gör att det fortfarande är på gränsen. På de vägar där vi brukar köra barmark ligger det ett tjockt lager med tung blötsnö, vilket skulle bli alldeles för tungt för hundarna.

Men jag har faktiskt betalat lite till en lokal skoterklubb för att få köra i skoterlederna, så det måste vi prova nu när det ska komma snö på riktigt.

Även om jag tycker att barmark är betydligt lättare att ägna sig åt än slädkörning så är det som om ingenting kan mäta sig med det här, och jag vet inte riktigt varför. När vi kör vagnen kopplar vi på hundarna, sätter oss och far iväg, om än efter lite förberedelser så klart. Det rullar lätt och fort, inga konstigheter, bromsar som greppar i ett fast underlag. Slädkörningen innebär oftast mer förberedelser, eftersom man ska klara av kyla och väder på ett helt annat sätt. Stå i minusgrader och koppla linorna på taggade hundar, fumla med nacklinor i ett försök att slippa ta av sig handskarna. Vädret påverkar inte bara upplevelsen utan även förutsättningarna för draget. Mjuka fina skoterspår, hårda och isiga vägar eller tung blötsnö… Att få stopp på en släde som far i slirig snö efter ett starkt hundspann är inte alltid det lättaste. Men ganska ofta är det tvärtom för oss; det är tungt, det går långsamt, man får hjälpa till själv (oftast då man inser att man behöver fler hundar :p).

Så ja, för mig innebär slädkörning mycket mer jobb, men det är också det som är ”the shit” liksom. När man står där på släden och hundarna jobbar på, då är det värt allt jäkla slit! 

20180201_173216

Planer för flocken och saker att se fram emot

Posted on

Går och kikar genom fönstret, ut i mörkret. Det snöar. Det är en evig längtan efter den där förbaskade snön. Eller i alla fall efter draget. Barmark går utmärkt, bara vi slipper isen! Det är knappt så att man kommer ut till bilen som står på uppfarten utan att slå ihjäl sig. Men nu snöar det som sagt, och ska göra hela natten. Och med tanke på att det redan hade kommit ett lager snö ovanpå isen så känner jag ett visst hopp om att morgondagen kan bjuda på lite släde.

Det är lite jobbigt när jag vill mer än vad jag kan. Och det har varit så ett tag känns det som. För lite snö, för mycket is, för få hundar, hundar som inte har mått bra. Hundar som har varit lite skadade. Nu har Amys sår nästan läkt ihop helt och det ser superfint ut vilket känns jättebra! Förhoppningsvis kan hon ha selen igen när vi ska upp till Åre vecka 11.

Man inser mer och mer varför folk faktiskt har MÅNGA polarhundar. Man vill ju också få in rätt typ av hundar, som passar i flocken, i spannet och i livet i övrigt. Vi har lite på gång här på den fronten. Kommer att berätta mer framöver, men vi har genomgått en tid då vi verkligen har känt efter vad vi vill och vad vi vill satsa på just nu.

Jag drog mig tillbaka, hanterade livet lite, sen klev jag ut igen och började träffa folk. Lära känna nya härliga människor. Dela draget tillsammans med andra likasinnade, vilket är bland det roligaste jag vet. Och nu blickar jag framåt, det känns som om vi har mycket att se fram emot, och det är ju så det ska vara.

IMG_0157 (2)E

IMG_0147 (2)E

IMG_0136 (2)E

The best is yet to come

Posted on

På ett sätt är det sorgligt att tänka på det där, men samtidigt är det faktiskt mitt favoritcitat. The best is yet to come betyder för mig ett oinskränkt hopp om att saker alltid kan bli bättre, att det är värt att kämpa för ett bättre liv.

Jag minns så tydligt att jag skrev ett liknande inlägg i slutet av 2014. The best is yet to come. Att nu kommer den bästa tiden i livet, nu kommer allting att bli bra. Någon månad senare vändes livet upp och ner och benen slogs undan för mig.

Så visst, jag ska erkänna att jag kan känna ett motstånd mot att hoppas och tro för mycket. Det kan vara svårt att skriva eller tänka såna ord utan att se olyckans ansikte i vitögat.

Samtidigt är jag nog en person som har oförskämt mycket hopp om framtiden. Jag slutar liksom aldrig tänka att även om ALLTING aldrig kommer att vara bra, så kommer saker och ting att kunna bli BÄTTRE.

Jag känner verkligen så nu. 2018 är mitt år. 2015 var tragedins och sorgens år, 2016 var ett år av utmaningar, försök att påbörja ett nytt liv, stunder av glädje men också en känsla av att vara hopplöst vilse… 2017 var en blandning av hopp, inspiration, glädje men också förtvivlan. Hopp om att allting gick mot rätt håll, att jag visste tillslut vad jag ville, men också en förtvivlan över hur djupa sår jag upptäckte faktiskt fanns inuti mig…

Så nu är vi här, 2018. Jag har hittat en person som vill dela min passion med mig, med nästan likvärdig passion 🙂 Jag har hittat min kompass och det är hundarna och draghundsporten, vi har startat vårt företag vilket har gått långt över förväntan, med en massa fina kunder och hundar! Nu är jag redo att leva, och inte bara överleva! Jag känner en stark känsla av att 2018 blir mitt år. Nu har jag energin och resurserna att leva lite mer som jag vill; vi kommer att utöka vår flock, träna mer intensivt och förbereda oss inför nästa steg; att prova på att tävla 🙂

Tack alla underbara vänner jag har hittat inom hundvärlden och framför allt inom draghundsporten. Det är ni som förverkligar mig och som har fått mig att hitta hem ❤

33

En riktig draghelg och nya nivåer

Posted on Updated on

Det var drag i helgen! I lördags åkte jag och Andreas ut med släden för att passa på medan snön ligger kvar. Vid vägen vi tänkte köra hängde dock en jakt pågår-skylt så vi fick ta en annan väg. Men dagen bjöd på kyla och sol, helt perfekt väder för att vara ute. Vi körde båda på släden vilket gjorde att det bitvis blev lite tungt för hundarna, och det märks att de är lite otränade efter våra veckor med is här nere. Jag provade en gammal sele, modell spårsele, på Amy och den satt faktiskt så att den inte låg mot hennes bandage. Eftersom hon är så pigg och sugen på att springa fick hon springa med i spannet med den selen, och ingen var gladare än Amy.

IMG_0029 (2)E

IMG_0040 (2)E

IMG_0057 (2)E

IMG_0069 (2)E

IMG_0075 (2)E

IMG_0090 (2)E

På söndagen fortsatte våra äventyr då vi styrde kurs mot Norrtälje för att köra tillsammans med Charlie och Nicole och deras huskies. Vädret var fortfarande strålande vackert, men det blev barmarksdrag eftersom snömängden på vägen vi skulle köra inte räckte till för släde. Andreas körde vagnen med Akira och Hiku och jag körde cykel med Amy och Chilly.

Det var en väg full av störningar; söndagsstrosande människor, hästgårdar, lösa hundar, skällande hundar och bilar… De flesta störningarna klarade de över förväntan och det gick även bättre än förväntat att hänga med de snabbare huskyspannen. Ibland stannade de och väntade in oss, men jag upplevde ändå att vi bara låg strax bakom.

Efter ungefär halva vägen stannade vi för att fika. Hundarna sattes på stakeout medan vi njöt av varm dryck och bullar. Det blev en rätt lång paus och sedan skulle vi ta en lite annan väg tillbaka.

Hundarna kämpade på så oerhört bra även om det märktes att de var trötta på slutet. Och inte undra på, för när vi kom tillbaka till parkeringen visade det sig att vi hade kört betydligt längre än vi brukar köra. Men det var en rolig upplevelse. Det känns som om vi nådde nya nivåer.

VIRB0093-2_Moment(2)k

VIRB0093_Moment(9)

VIRB0093_Moment(10)

20180121_133721

Dags för fika

20180121_140532

Hundarna vilar på stake out

27043485_1948532852078613_547731188_n

Chilly, Akira, Hiku och Amy på stake out, fotade av Charlie Lundgren

21850639_1948532838745281_1169020277_n

Hiku fotograferad av Charlie Lundgren

27045176_1948532848745280_2145409360_n

Akira fotad av Charlie Lundgren

Flockliv och flockhantering

Posted on Updated on

Det är få ämnen inom området hund som fascinerar mig så mycket som det här med flockliv. Visst, min egen relation till hunden är superviktig och någonting jag jobbar med hela tiden, men sen har vi det här andra, det som jag själv upplever som lite mer komplicerat, och det är hundarnas relation till varandra.

Och har man fler än en hund så är det här med hundspråk, hundars relation till andra hundar och flockhantering någonting som man kommer att behöva möta förr eller senare, i olika grad.

Hikus uppfödare Sandra har ju en utbildning inom flockhantering som ska vara grymt bra, men på grund av att vi precis hade startat upp företaget då så hade vi inte möjlighet att ta ledigt. Men nu i år kommer vi att vara där!

I alla fall, till dess får vi hantera det här bäst vi kan, fråga duktiga människor och bara ha en känsla för individerna i vår flock. För det handlar mycket om det tror jag, vilka individer som är i flocken. Jag har pratat både med människor som har det lite mer hårdnackade sättet att se på flocklivet; att hundarna ska tillåtas att uppfostra varandra och att man inte ska ingripa för mycket, och med människor som förespråkar fler ingripanden och att man ska skapa bra förutsättningar för hundarna. Fast det låter lite fel, för alla jag har pratat med har gedigen erfarenhet och alla vill naturligtvis hundarnas bästa. Sen har man olika synsätt på hur man åstadkommer en harmonisk flock.

Om jag utgår ifrån mig själv så har jag egentligen bara haft en ”flock” i en tre, fyra år. Innan dess hade jag ett par hundar som kom bra överens och som inte konkurrerade med varandra. Att bara ha Amy och Dia var inte att ha en flock, inte ens att ha två hundar som skulle förhålla sig till varandra. De var som i symbios, två i ett. De bråkade aldrig, var aldrig ens sura på varandra, det var aldrig spänt mellan dem, ALDRIG… Amy var som en storasyster till Dia, och Dia dyrkade henne.

Sen har jag ju utökat den lilla duon med först Wynee, aussien, som var en hetlevrad men helt underbar tjej. Hon och Dia hade en del duster innan de blev världens polare. Wynee blev efter en tid en väldigt fin medlem av den lilla flocken. Tyvärr tvingades jag att omplacera henne när mitt ex fick hjärnblödningen, då Wynee krävde väldigt mycket och jag inte visste hur många år jag skulle behöva ägna mig åt sjukhus och rehabilitering. Men jag saknar henne otroligt mycket. Hon var en frisk fläkt, vi tränade agility och jag levde ett vallhundsliv för en liten tid.

Sen kom Karak, min fina gosse. Han blev snabbt vän med både Amy och Dia och den trion var förhållandevis problemfri.

Sen kom Akira som för första gången gjorde mitt gäng av hundar till en riktig flock. Det uppstod dynamik som jag aldrig sett tidigare, jag fick vara med och betrakta individerna och hur de förhöll sig till varandra. Akira och Dia var lite svåra, nära i ålder och lite stressade båda två. Det resulterade i ett par uppgörelser som jag var där och avbröt. Som ni vet gick Dia bort i augusti, och det hann nog aldrig bli riktigt avslappnat mellan henne och Akira, även om det hade blivit bättre. Min älskade Dia, så otroligt saknad…. finns inga ord…

Efter det har ju flocken utökats med Hiku och senast Chilly. De fungerar jättefint med de äldre tikarna, men kan vara riviga mot varandra.

Det ökande antalet hundar i flocken har fått mig att fundera mycket på det här med flockliv och flockhantering. Jag har några få enkla utgångspunkter:

Jag vill inte ha en flock i ständiga konflikter. Det beror på att det är påfrestande för mig men framför allt för hundarna. Visst kan hundar hamna i konflikter precis som vi människor. Det kan vara över nåt tuggben, sovplats, utrymme eller en löptik. Många gånger kan vi ju lyckligtvis gå vidare med vårt flockliv med bara lite mer uppmärksamhet på dessa resurser som kan orsaka konflikter. Men ibland kan hundar bråka väldigt mycket över olika resurser i vardagen. Mat, husse, matte, soffan, hundkojan, märgbenet osv. Då anser jag att man måste separera hundarna på mer regelbunden basis, så att de inte ständigt ska behöva gå omkring och vakta sina resurser.

Hundar som verkligen inte tycker om varandra ska inte behöva leva ihop. Och de ska inte heller behöva arbeta ihop, till exempel i ett hundspann. Nu syftar jag på individer som morrar så fort de ser varandra, som är uppenbart obekväma i varandras sällskap och som inte kan vara tillsammans utan att de måste avskiljas med stång, munkorg och dyl.

En hund ska aldrig behöva gå och vara rädd för en annan hund. Mitt jobb som matte är att se till att alla individer i flocken har en trygg och harmonisk tillvaro.

Det sätter spår i hundar av att bråka med varandra. Särskilt som liten valp att bli tuktad av en vuxen hund. Jag menar inte den här uppfostran som många hundar ger åt våra kära valpar. Många vuxna hundar gör jobbet utmärkt. De visar vägen, ibland sätter de ner foten, men framför allt är de kärleksfulla och snälla! Vi har två såna individer i vår flock här hemma och det är Akira (som inte är så himla gammal själv, men tar på sig jobbet med bragd) och Amy (typ världens snällaste hund).

Men vad behöver en valp lära sig? Jag kan tänka mig att det kan vara lärorikt om en vuxen hund säger till att ”nu får du lugna dig”, eller att ”du kommer inte och stjäl min mat”. En bra förebild är någon som har pondus men också en massa välvilja och vänlighet. En hund ska kunna säga ifrån, men aldrig gå över gränsen, och den ska avbryta när den andra hunden visar lugnande signaler och ”undergivenhet”.

Lite samma sak som i människovärlden faktiskt. En förebild för våra barn ska ju vara en trygg, vänlig och pedagogisk vuxen. IMG_4668 (2)E

Blandrashunden från stan som blev vår bästa draghund

Posted on

I tre dagar har det snöat. Jag befinner mig i ett löjligt lyriskt tillstånd och hundarna är likadana. Värdefullare än guld och så efterlängtat. 

Sitter och bläddrar på smhi:s app för att se hur länge kylan stannar kvar. Och det ser ut att vara någon vecka i alla fall. Så ikväll när vi kom hem från jobbet åkte släden och kicksparken fram. Ja, vi kör just nu både släde och kickspark eftersom Amy är skadad. Hon fick springa bredvid, men ville väldigt gärna jobba i spannet, det var tydligt.

Vi körde från huset, vilket innebar en tur förbi två stora hästgårdar. Jag körde med Hiku och Akira och måste säga att jag blev imponerad över deras prestation, trots de många störningarna. Problemet är egentligen inte hästarna i sig (Akira avbröt till och med en impuls att springa in i hagen när jag pushade henne framåt, hon fick med sig Hiku och jag tjoade av glädje). Problemet kommer sen, när hästarna börjar galoppera i hagen jämsides med oss. Det blir ibland för stor störning. Uppenbarligen är hästarna både vana vid hundar och väldigt nyfikna av sig, för rädda är de i alla fall inte.

Men, som jag ser det nu för tiden, det är bra träning för hundarna, och för oss också. Akira har gjort stora framsteg och det roliga med henne är att man så snabbt ser resultat av träningen. När vi tog över henne hade hon aldrig dragit tidigare, och i början var hon väldigt distraherad av omgivningen, helt galen i hästar och lite smånervös. Men vi har tagit det lugnt och metodiskt med henne, och bara peppat och peppat. Att hon älskade att dra såg vi redan första gången hon fick på sig en sele och fick prova på. Sedan dess har hennes utveckling bara gått framåt. Och nu har hon, blandrashunden från stan, faktiskt blivit vår bästa draghund vi har just nu, och det är otroligt roligt. Hon är liksom den där hunden som du alltid vet kommer att göra sitt yttersta. Oavsett väder, humör och störningar så kommer hon att kämpa. Att se henne utvecklas gör att jag själv utvecklas som förare och jag älskar vår resa tillsammans. ❤

PSX_20180118_210605

Polarhundssång vid viken

Posted on Updated on

Den här söndagen bjöd på slädkörning, vackra vyer och korvgrillning till ljudet av äkta polarhundssång. 

Jag och Linda åkte ut till en sjö här i krokarna och körde släde! Jag tycker ju egentligen att det är läskigt det här med att åka på sjöar, men på den här sjön hade man borrat för att kolla tjocklek på isen, samt åkt fyrhjuling på och dessutom är det en grund sjö som bottenfryser, så jag kunde känna mig lugn.

Vi hade med oss Hiku, Chilly, Akira och Amy, men Amy har fått ett sår på sidan vilket gör att hon inte kan ha sele på sig. Däremot sprang hon gladeligen bredvid. Vi fick prova lite olika konstellationer då vi var två hundar kort, och det som fungerade bäst var Hiku och Akira med släden och Chilly med kicksparken. Det var lite tungt för hundarna och de är ju lite otränade nu på grund av all is vi har haft, men de kämpade på bra och det var bra träning att köra med Linda och hennes hundar.

Efter slädturen blev det träning på stakeout medan vi grillade korv. Vi hördes säkert vida omkring, då våra hundar och Lindas hundar satt och ylade, tjöt, gnydde och skällde periodvis. Rena polarhundskören. Det är jobbigt det där med att vara hund ibland. Att vilja busa med andra hundar men man inte får, att vilja smaka på de där korvarna men man sitter fast… Men jag ska inte överdriva, de var faktiskt lugna också i perioder och vilade, och det är väldigt bra träning för dem. Duktiga tjejer!

Smhi lovar faktiskt en hel del snö nu till veckan också, så vi håller tummarna!

IMG_9891 (2)E

IMG_9861 (2)E

IMG_9886 (2)E

IMG_9879 (2)E

IMG_9927 (2)E

IMG_9898 (2)E

IMG_9928 (2)E

IMG_9858 (2)E