Sparad i Vardag

Förändringarnas tider och att frysa ögonblick

Vi har kommit till en punkt där det krävs förändringar. Livspusslet går kanske visserligen ihop, men gör det oss lyckliga? Nej. En stor gren av mig har vissnat, många sidor av mig har glömts bort. Jag saknar mig själv. Jag saknar tjejen som går upp tidigt, kokar kaffe och sätter sig vid datorn för att skriva. Jag saknar tjejen som klär på sig, tar med sig kameran och går ut till hundarna bara för att umgås med dem och för att fotografera. Quality time. Inte bara med hundarna utan även med mig själv.

Är det någonting jag saknar så är det att verkligen fota. Inte bara att ta bilder utan att frysa ett ögonblick och föreviga nuet i konstnärlig form. Jag gjorde det väldigt mycket förut, men på sista tiden har det inte riktigt funnits tid. Och den här tiden på året lämnar jag kameran hemma oftare än vanligt, då alla bilder har en tendens att bli tråkiga; lerbruna och grådassiga. Med värmen och den tilltagande växtligheten så kommer även inspirationen att fota att komma tillbaka, det är jag övertygad om. Men även om den här årstiden inte är den vackraste för fotografiska bilder så handlar det mer om brist på tid och engagemang.

Det finns så mycket inuti mig som inte får utrymme just nu. Som en blyg tjej längst bak i klassrummet, omringad av gapiga elever som har glömt bort att de delar utrymmet här på jorden med andra. Jag vill inte alltid behöva armbåga mig fram. Jag vill inte höra min egen gapiga röst som försöker göra sig hörd bland alla andra gapiga röster. På något konstigt sätt känner jag mig viktigast när jag är för mig själv, tillsammans med hundarna eller med nära vänner. Vänner som känner det här, som delar denna dimension med mig. Där man bara kan få vara sig själv, sårbar och ofullständig, och ändå bli förstådd. Där det finns en annan sfär; någonting eftertänksamt, klartänkt och konstnärligt. Det behöver inte vara människor man har känt länge, det klickar bara. Jag har hittat några såna vänner och det är tillsammans med dem vi kör drag (ni vet nog vilka ni är). Ett par av dem ska vi träffa imorgon och köra tillsammans ❤ 🙂

Hur som helst, det är förändringarnas tider. Vi ska göra förändringar inom företaget och jag hoppas och tror att det kommer att bli bra! Jag har stora visioner, men måste hela tiden påminna mig om att jag mår bäst av att inte låta allting sluka mig. Jag måste komma ihåg den där tjejen längst bak i klassrummet.  Jag vill få tid att gå i skogen med hundarna och lyssna på stillheten. Drar gör vi ju ofta, och det är bland det roligaste jag vet, det är det jag brinner för. Men det här att bara vandra runt i skogen och låta sinnena ta över. Låta kreativiteten skapa berättelser i huvudet. Att känna djup samhörighet med de fyrbenta som delar min vardag, det är verkligen livskvalité. Jag vill också få tid till att teckna, skriva, fota, läsa och bara vara en av alla människor på jorden, varken bättre eller sämre.

20180413_130030

Sparad i Drag, Träning, Vardag

Enough is enough…

Är det någonting man tillslut tröttnar på så är det att hanka sig fram med dålig utrustning; slitna cyklar med dåliga bromsar, slädar med dåliga belag, vagnar som inte håller måttet osv. Är det däremot någonting vi är väldigt noga med så är det kvalitén och skicket på selar och linor. Hundarnas säkerhet går liksom före min egen, även om allting såklart hänger ihop. Men om jag har en låg standard på något område så är det alltid av ekonomiska skäl, då saker och ting kostar en hel del pengar!

Då veckan har varit fullspäckad med jobb skulle vi ta en härlig fredagstur på cyklarna. Men vad händer (lyckligtvis på hemvägen) om inte punktering för tredje gången! Den här gången kunde jag ändå köra i långsam takt ända hem, men där hade jag lust att slänga cykeln på sophögen.

Så i morgon blir det att köpa en ny cykel, då jag har kommit fram till att alla dessa reparationskostnaderna riskerar att komma upp i nästan samma summa. Cykelfan har ju precis varit inne på verkstaden där den fick nytt bakdäck samt att bromsarna lagades. Man hade kunnat tänka att den skulle vara nöjd ett tag. Men… bromsarna är redan trasiga igen. Jag skulle jättegärna köpa en sparkcykel, men priserna på dessa gör det inte möjligt just nu. Under tiden som min cykel är på reparation så stiger temperaturen här i Uppland och sätter snart stopp för barmarksdraget. Och det skulle vara kul att hinna köra liiiite till innan det är dags för semester, i alla fall mornar och kvällar.

Egentligen hade jag planerat att ta det lugnt i morgon, men istället blev det att åka in och träffa en kund, sen göra ärenden (och köpa ny cykel!) och sen hem till Varga för att hjälpa henne att sätta in en kattlucka i sin dörr. Just ja… vi hade ju två katter förut, Sushi och Kokos, som kanske inte har omnämnts så mycket i bloggen, men de kände vi oss tvungna att omplacera när Ty och Tempo skulle flytta in. Det är ju allmänt känt att det är svårt med huskys och katter och vi ville absolut inte riskera någonting. Det har ju fungerat superbra innan med de andra hundarna, men Hiku och Chilly har ju växt upp med katterna, och Akira var van sedan tidigare. Men jag skulle aldrig lita på en vuxen husky om det inte vore så att den var väldigt van vid katter sedan tidigare. Så det var väldigt sorgligt beslut, men sen visade det sig att de kunde flytta till vår fina vän! Vad kunde bli bättre?? Att ändå ha dem i närheten och kunna hälsa på dem. Jag hoppas också på att det kommer att gå bra och att de inte kommer att reta gallfebern på stackars Varga….

Men i alla fall, en tur blev det ikväll som sagt och en härlig sådan! Jag körde Akira och Tempo med cykel och Andreas körde Ty och Chilly. Amy fick vila idag, gamla tanten. Det är riktigt kul att bara mana på hundarna och se hur snabbt de kan köra. Eftersom vi fortfarande har is på timmervägen där vi brukar köra så blir det kortare turer på ca 5 km, och då passar vi på att köra fort istället! Och jag älskar verkligen när det går fort, det är något jag har kommit underfund med. Men min tanke var att jag skulle köra Amy och Hiku efterråt, då Amy inte har samma behov av att verkligen ligga på. Tyvärr satte punkan stopp för det, så det får bli imorgon istället, så de får inviga nya cykeln! 🙂

20180413_195408

Sparad i Vardag

Vårrus och Hikus förvandling

Äntligen, nu är nästan all is borta och det börjar kännas som vår på riktigt. Det innebär ju dessvärre LERA! Det är helt horribelt ute på gården, allting är vatten och lervälling och skitiga hundtassar.

Men vi har i alla fall haft ett par soliga dagar vilket ger inspiration och energi. Bland det roligaste jag vet är att vara ute på gården tillsammans med hundarna och se dem tillsammans. Flocklivet har alltid fascinerat mig, och det slutar aldrig att vara fantastiskt. Och när hundarna leker och busar upplever jag den här största glädjen med att ha många hundar.

Hundarna hade nån form av vårrus idag där de bara sprang runt runt i lera och smuts, uppslukade av livsglädje. Hiku har verkligen slappnat av med pojkarna nu, hon som var lite skeptisk i början. Men nu är det som om hon har genomgått en förvandling. Tillsammans med Akira busar hon för fullt med Ty och Tempo och de ser verkligen ut att ha roligt tillsammans, vilket gör mig väldigt glad. Finaste Hiku. Varje flockmammas dröm är väl att hundarna ska trivas i sin flock och ha kul tillsammans. Har man många hundar är det ju inte alltid så; en del kanske inte kommer bra överens i alla situationer, men då vill man ju gärna ha grupper som fungerar bra tillsammans.

Vi brukar rotera hundarna hela tiden så att alla får vara med alla, förutom just Hiku och Chilly. Vi brukar även variera vilka som är med vilka i hundgårdarna, med undantaget att Hiku aldrig är med Chilly. Vi brukar inte heller ha Chilly och Akira i samma hundgård när vi åker iväg då deras relation blev lite spänd när Chilly började löpa. Men de är ihop när vi är hemma och det brukar gå hur bra som helst. Så basgrupperna i hundgårdarna är Hiku och Akira och Chilly och Amy, och sen varierar vi var pojkarna är. Oftast har vi hundarna tre och tre så att Ty och Tempo är i olika hundgårdar, men ibland har vi även en större och en mindre grupp. Vi brukar även variera i vilka hundgårdar hundarna är, då vi tänker att det är kul för dem med miljöombyte.

På kvällarna är de inne ibland och ute ibland. Vi brukar ta in Ty och Tempo lite kortare stunder, och Hiku är även helt ok med att vara inne tillsammans med dem nu, vilket hon inte var i början. Men nu brukar hon springa runt som en galning, skällande för att få igång en lek med pojkarna. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det, men det känns som om Hiku har blivit mycket gladare nu när hon har upptäckt att hon tycker om Ty och Tempo. Hon har fått två nya kamrater helt enkelt.

IMG_2955 (2)E

IMG_2979 (2)E

IMG_2915 (2)E

IMG_2880 (2)E

IMG_2954 (2)E

IMG_2901 (2)E

IMG_2971 (2)E

IMG_2920 (2)E

IMG_2941 (2)E

Sparad i Drag, Träning, Vardag

Vara trygg med sitt spann

Fredag och ännu en vecka har gått. Det som är så otroligt skönt nu är att det är ljust så länge på eftermiddagarna! Jag hade det verkligen tufft nu i vinter med allt mörker. Ljuset ger energi. Idag var vi hemma tidigt eftersom vi inte hade så många hundar på dagiset. Då blev det till att laga punka på vagnen och sedan ut med femspannet. De senaste två dagarna har det regnat mycket, vilket har förvandlat blankisen ute hos oss till snömodd. Så till och med vår lilla ”iskurva” upp till huset börjar tina.

Innan jag skriver vidare om det måste jag ändå dela med mig av min så kallade debut med cykeln igår. Det var ju punka på den också, som Andreas lagade efter jobbet och jag, glad i hågen, skulle ut på en premiärtur med Tempo. Kom inte så långt (men tillräckligt långt för att det skulle bli drygt att gå hem sen) innan jag hörde en smäll som lät som ett pistolskott. Sekunden efter känner jag hur bakdäcken börjar skaka och rassla. Jag förstod ju genast, jaha, punka på bakdäcket nu då. Hjulet var så illa däran att jag inte ens kunde leda cykeln tillbaka, så fick lämna den vid vägkanten, gå med Tempo hela vägen hem och sen ta bilen för att hämta cykel-fan. Fast jag passade faktiskt på att springa lite med Tempo på hemvägen, ja, så länge jag orkade i alla fall med mina klumpiga icebug-kängor och mina regnbyxor. Det var min lyckade debut, så nu har vi köpt hem ytterligare en cykelslang.

I alla fall, när jag kom hem igår på rätt dåligt humör så tröstade Andreas mig med att han skulle laga vagnen efter jobbet idag och så skulle vi ta ett femspann och köra. Och så blev det också, och inga exploderande cykelslangar idag! Framgång! 

Jag brukar kanske tjata om det här med störningar, men det beror på att det är en viktig del i vår träning eftersom vi bor som vi gör. Där jag bodde tidigare blev jag inte tvingad att träna på dessa saker eftersom min dragväg gick rakt från huset ut i skogen. (Miss that!) Men å andra sidan är det väldigt bra att tvingas att träna, för då blir det ju också gjort. Ju tryggare jag blir med mina hundar desto mer kan jag njuta av själva draget. 

Även om det inte alltid blir perfekt och vi har mycket att träna på, så är jag så otroligt glad över de framsteg vi har gjort. Förut vågade jag helt enkelt inte dra förbi hästhagarna då jag kände mig så osäker på vad hundarna skulle hitta på. Det resulterade i att vi alltid fick ta bilen och åka iväg för att dra, vilket vi nästan aldrig gör nu för tiden, om det inte är att vi vill hitta nya dragvägar eller dra med kompisar. Nu känner jag mig ändå så pass trygg att jag vågar mig ut. Vi är inte fullfjädrade, men vi gör framsteg hela tiden. Hästar går hyfsat nu, människor brukar inte vara några problem. Andra hundar är fortfarande svårt, och det möter vi så sällan, så det blir inte heller så mycket träning på det.

Jag tror att det är olika från person till person vilken grad av trygghet man behöver känna. Ironiskt nog upplever jag att jag var mindre brydd förut då jag var mer oerfaren. Men förmodligen berodde det på okunskap och oerfarenhet; jag visste inte om allting som kan hända och jag hade inte samma säkerhetstänk. Nu kan jag uppleva att det är precis tvärtom; att jag ibland är överdrivet orolig eller försiktig. Man måste ju också våga prova för att utvecklas. Sen berodde det nog även på att jag hade ett rätt litet spann. Jag körde ju aldrig fler hundar än tre, och dessutom var två av de hundarna rätt lugna i draget. Dia var ju ingen draghund och Amy har alltid dragit men aldrig varit typ…galen. Det var Karak som kom in med den andan i flocken, och sen kom Akira. Och draget hade fått en helt annan innebörd, och det ställde högre krav på mig.

Hur som helst, det är verkligen genuin glädje, när man märker att man gör framsteg, vi och hundarna tillsammans. Och att sätta upp mål för just oss, nu och här. ❤

20180406_170243(0)

Sparad i Drag, Träning, Vardag

Presentation av Ty och Tempo

Jag har nog inte presenterat Ty och Tempo något närmare slår det mig nu. Och som två fantastiska tillskott till flocken som de är så är det verkligen på tiden!

Ty, ”Broscheit Fangs Tywin Lannister”, är född 7 augusti 2016 och är således bara ett år och åtta månader. Han kommer från Broscheit fangs kennel nere i Skåne och har nu varit hos oss i snart två månader. Ty är en energisk och framåt kille som älskar allt och alla. Det första han gör när det kommer främlingar hit är att kasta sig upp i deras famn. I flocken är han otroligt mjuk och inkännande och han är omtyckt av de andra hundarna.

I draget jobbar han oavbrutet, tills någon tvingar honom att sluta. Han är dock rätt ung och har inte riktigt hittat sitt sätt att arbeta, vilket resulterar i att han är överallt på en gång och är fenomenal på att trassla in både sig själv och den hund som går bredvid. På grund av sin höga energinivå så kan han också lätt skapa lite irritation från den hund som går bredvid honom, eftersom han hoppar, studsar och skriker. Men när han väl kommer igång och springer så är det inga problem. Däremot ser vi gärna att han får springa lite själv utan någon bredvid sig just nu, så att han får utrymme att ”böka” lite. Det är inte helt lätt eftersom vi gärna vill ha honom i wheel då han är duktig på att ta i. Och det optimala är att ha två hundar i wheel. Samt att den som går bredvid honom behöver besitta en del tålamod.

Men den här killen har stor potential och när han landar lite mer i draget så tvivlar jag inte på att han kommer bli en kanonhund att ha i spannet! En kanonhund i flocken och i familjen är han redan.

IMG_2309 (2)E

IMG_1226 (2)E

Ingen ovanlig syn, Ty har trasslat in sig lite igen 🙂 Som tur är så är Amy en otroligt tålmodig hund…

 

Tempo, ”Broscheit fangs Tempo”, är född 25 oktober 2015 och är två år och sex månader. Till skillnad från Ty så är Tempo lite mer försiktig. Utomhus hälsar han gärna på besökare om än lite mer reserverat. Inomhus däremot vill han helst gå undan. Det har nog också att göra med att det är lite nytt det här med att vara inomhus och han har inte landat helt i det. Han är otroligt snäll och väldigt vänlig mot de andra hundarna i flocken.

Tempo är lite lugnare i sitt temperament än Ty, men tänder till när det ska till att dra. Han är inte någon som hoppar och studsar som Ty, men han låter en hel del. Tempo går i princip alltid i led, antingen tillsammans med Akira eller ensam. Han har ett väldigt fint sätt att jobba och är för det mesta väldigt fokuserad på uppgiften. Tempo skulle nog funka i vilken position som helst, men vår satsning är att träna honom att bli en bra kommandoledare tillsammans med Akira.

Det ska bli otroligt kul att träna honom och se honom utvecklas och bli lite mer trygg i sig själv. Han har en väldigt bra arbetsmoral och det är en fröjd att se honom i spannet. Han är redan oumbärlig och en supergo medlem av oss.

IMG_2011 (2)E

IMG_1233 (2)EE

Tempo, alltid redo!

Sparad i Vardag

Grattis Chilly, ett år!

Igår blev lilltjejen Chilly hela ett år gammal. Tiden springer iväg, men ändå känns det längesedan hon rultade runt här hemma som liten valp.

Chilly är verkligen en sån där hund som alla blir förälskade i. För hon är ju oemotståndligt söt. Hon är emellertid en aning försiktig, så det är inte alla som får klappa och gosa med henne hur de vill. Men för oss här hemma finns det inte nog med gos att ge och att få. Chilly är den absolut gosigaste av våra sex hundar och det var hon redan som valp. Hon skulle alltid upp i knäet och mysa. Nu kan hon komma när man ligger i soffan, hoppa upp och lägga sin stora lurviga kropp tätt intill, med huvudet mot ens ansikte. Då bara smälter man.

Chilly är väldigt mjuk mot de andra hundarna i flocken, förutom mot Hiku; de drar ju inte helt jämt. Men i övrigt beter hon sig verkligen fortfarande som ”minstingen”.

I draget har hon varit hyfsat okomplicerad hittills; för det mesta springer hon med och verkar gilla det. Hon är ”den där stora” i vårt spann, men hänger med huskierna rätt bra faktiskt. Men hon är lång i ryggen, och med höga ben och hon tar långa kliv.

Chilly är också den hund hos oss som ”pratar” mest. Hon morrpratar, ylar och har en massa läten för sig. Hon både hörs och syns, och vem kan gå miste om hennes skönhet?

Grattis älskade tjej, vi älskar dig högt och innerligt! ❤ 

 

Sparad i Drag, Tankar om hundar och hundträning, Träning, Vardag

Säsongens sista slädtur och the hard life of a musher

Hemma från säsongens sista slädtur. Vi träffade Sassa strax efter lunch och åkte ut på åkrarna vid hennes jobb, där spår har körts upp med skoter. Vi körde femspannet, med Akira och Tempo i led, Ty i team och Amy och Chilly i wheel. Det är inte lätt att få optimala placeringar när man bara har sex hundar. Hiku hänger ju inte med så bra när vi kör med huskygänget och även om vi kan köra långsamt så undviker vi just nu att köra alla sex. Chilly och Hiku har blivit svårare tillsammans. De har båda kort stubin och kan ryka ihop av många olika anledningar. De är ju nära i ålder, båda tikar samt malamuter så det är ju ingenting som är konstigt. Men vi vill inte riskera bråk i spannet. Helt enkelt. Både Hiku och Chilly är bra med de andra hundarna så vi kör i lite olika konstellationer bara.

Att ha sex hundar är otroligt mycket jobb. Och vi har ”bara” sex hundar. Det finns ju många som har betydligt fler. När man är så van vid det så tänker man ju inte på det, rutinerna flyter på, det är livet liksom. Men utomstående reagerar ibland på det och då när man tänker efter, jo det är mycket jobb. I princip all vaken tid har med hundarna att göra. Förutom en eller två timmar på kvällen innan läggdags då allt är klart, hundarna är matade och alla är på sin plats; några ute i hundgård och ett par inne.

Oftast tycker jag att allting flyter på bra här, och förutom Hiku och Chillys lilla tvist så fungerar resten av flocken superfint. Men ibland är det här slädhundslivet en utmaning. Den här vintern har vi dessutom haft allting med företaget som har tagit väldigt mycket tid och ork, och sen har vi kört nästan varannan dag med hundarna. Ibland är det först när jag har lagt mig i sängen för att sova som jag verkligen har varvat ner. Det börjar kännas i kroppen nu, så jag har passat på att försöka vila lite nu när det har varit is och vi ändå inte har kunnat köra. Det är ju inte det att det enbart är mycket jobb. Man skulle ju inte arbeta så hårt om det inte också vore för det att det är helt underbart att ha slädhundar. Men det är väl passionen som ibland kan vara lite farlig. Man kör bara på, för det finns ju inget alternativ egentligen.

Jag älskar att träffa och prata med andra draghundsmänniskor, de som vet hur det är. The hard life of a musher. På instagram ser man en sida, verkligheten är en helt annan. Rannsakar mig själv, gör jag samma sak? Ja absolut. Instagram är ju till för att lägga upp fina bilder, och jag själv ser ingen skyldighet att jag ska dela med mig av precis allting. Man vill ju inspirera. Man brinner ju för det man gör. Som idag. Den där känslan jag får varje gång vi är ute och kör hund; jag älskar det och jag vill aldrig att det ska ta slut! Det är ju därför man står ut med allt slit. Klart man vill dela med sig av den känslan. Det ÄR ju underbart när man är ute och kör, när hundarna gör det de älskar. Och det är också underbart med alla härliga och vackra bilder. Men det är också skönt att ibland få ta del av det som kan vara mindre kul eller lyckat. Hur når man dit man vill, hur hanterar man flocklivet som inte alltid är en dans på rosor? Att varje dragtur inte blir bra, att det inte alltid är som det ser ut som de där bilderna på instagram. Men det är inte lätt. Det finns otroligt många som dömer där ute, vilket gör att många kanske inte vågar eller orka dela med sig av det verkliga livet. ( Jag är nog en av dem). Jag tycker att det är synd, riktigt synd. Tänk om alla som dömer kunde hejda sig lite, tänka att det här vet jag egentligen ingenting om, jag har inte alla fakta, och människor över lag gör nog så gott de kan. Eller?

Det här är min andra säsong med släde. På ett år tycker jag ändå att jag har lärt mig en hel del. Och man inser också hur mycket mer som finns att lära, hur lång väg det kan vara till toppen. Jag minns förra vintern när vi satt och pratade med ett gäng mer erfarna hundspannsförare och vi fick höra en massa failhistorier. Det var både roligt och otroligt skönt att som nybörjare på släden få höra att andra också gör misstag, att det inte är så lätt som man först kan tro, det här med att köra hundspann. Men det är som en drog. Ju mer man får desto mer vill man ha.

IMG_2481 (2)E

IMG_2442 (2)E

IMG_2453 (2)E

IMG_2469 (2)E

IMG_2458 (2)E

IMG_2487 (2)E

IMG_2479 (2)E

Sparad i Drag, Träning, Vardag

Barmarkspremiär

Nu har vi milda dagar och kalla nätter. Men för varje dag som går så försvinner lite mer av snön och isen. Igår konstaterade jag att så pass mycket av vägen här hemma hos oss är barmark att vi skulle våga oss på en premiärtur med vagnen. Det är mest en kort första bit där det fortfarande är lite isigt, så planen var att ta det lugnt i början (vilket kan vara en utmaning minst sagt…)

Vi tog husky-gänget och vagnen och drog iväg, mot barmarkssäsongen. Akira och Tempo i led och Amy och Ty i wheel. Även om det var lite isigt i början så tog vi oss förbi det hyggligt lugnt och kom sedan ut på gruset där hundarna fick sträcka ut. Och vad glada de var att få springa! Det var en vecka sedan sist och det märktes i benen på dem.

Att köra alla sex hundarna med den vagnen vi har är att utesluta. Om man inte är självmordsbenägen så skulle det vara en väldigt dålig idé. Vi har ju kört båda två på vagnen med fem hundar tidigare, och det har varit på gränsen. Förhoppningsvis har vi en större och tyngre vagn på gång. Och så får vi rusta upp cyklarna också.

Sparad i Vardag

I väntan på barmark

Vi har haft någon vecka nu med is, ingentinget mellan snö och barmark. Inget drag. Som tur är så verkar det hela ha börjat under vår semester, då vi var uppe och körde släde i Lofsdalen. Så det har gått fort de här dagarna, och idag när jag var på promenad med Hiku och Akira så insåg jag att det faktiskt har smält bort så pass mycket att man kan börja med barmark. Så i morgon tänkte vi prova på att ta en premiärtur med vagnen.

I väntan på barmark har vi lekt och busat på gården, och tagit promenader. Det känns som om vi har uppnått harmoni och rutiner i flocken; pojkarna känner sig hemma och de andra verkar se dem som en del av oss. Till och med Hiku, som har behövt lite längre tid än de andra. Men nu fungerar det hur bra som helst.

Jag brukar ju känna mig så deprimerad när våren börjar komma och vintern drar sig undan. Men nu känns det faktiskt helt ok. Det har varit en bra vinter med en hel del snö, vilket har inneburit att det har blivit en hel del tid med släden. Så det känns ok, våren kan komma. Nu får man passa på att köra barmark innan det blir för varmt bara!

IMG_2044 (2)E

IMG_2075 (2)E

IMG_2065 (2)E

IMG_2037 (2)E

IMG_2093 (2)E

IMG_2049 (2)EE

Sparad i Drag, Filmer, Vardag

Liten film från Lofsdalen

Just nu lever jag på minnen och försöker att hantera alla frågetecken i mitt huvud. Vi står inför förändringar, beslut som ska fattas. Sista tiden har varit hektisk och jag försöker hitta tillbaka till mig själv; till inspirationen, kreativiteten och glädjen. Jag har sista tiden tappat allt det där, det har inte funnits tid eller ork.

Vem är jag när allt det där försvinner? Ett skal. En robot. Utan kreativiteten är jag ingen. Jag saknar att måla, att teckna, att skriva. I morse vaknade jag klockan fem av att hjärnan gick på ett tomt högvarv medan kroppen kändes tung som bly, en mycket märklig kombination. Jag blev rädd. Att jag ändå kan sitta här ikväll och skriva tar jag som ett mycket gott tecken. Det finns i alla fall en möjlighet till återhämtning.

Vi har isgata här hos oss nu, så vi har en tillfällig paus i draget. Hundarna känns harmoniska med varandra, så på det planet är det lugnt. Pojkarna börjar vänja sig lite vid att vara inomhus, och de verkligen älskar att få komma in. Medan Ty är överallt samtidigt är Tempo lite mer försiktig. Ikväll när jag kikade in i köket hittade jag Ty liggandes nästan på rygg i diskhon, vilket var bland det roligaste jag sett på länge.

Jag delar med mig av en liten film jag klippte ihop från våra turer i Lofsdalen. När jag vill drömma mig tillbaka ❤