Nuläge, visioner och att dra i bromsen

Det jobbigaste med att ha visioner för mig är att jag vill ha allting på en gång. Oavsett om det gäller karriär, hundliv eller relationer så vill jag gärna komma framåt i en ganska snabb takt, och jag har lätt för att bli otålig och nästan tappa sugen om saker och ting går lite för långsamt.

Men jag är i alla fall medveten om detta. Jag påminner mig själv om att man måste börja nu och här och lägga en bra grund om man ska kunna nå sina mål. 

Det tar tid att bygga upp ett företag. Det tar tid att få ett riktigt bra spann av draghundar. Det tar tid att få en bra flock. Det tar tid att skaffa sig erfarenhet.

Och ska jag vara ärlig så blir jag ibland stressad över alla dessa visioner. Ibland vill jag bara lägga allting på hyllan och BARA leva nu och här. Ibland känns det som om jag glömmer bort att leva nu och här för att jag är så upptagen av att sträva mot alla dessa mål. Ibland kanske vi drunknar i allt detta självförverkligandet, och man glömmer bort att jaget faktiskt är här och nu också. Lilla jaget. 

Det är mycket i vårt samhälle som handlar om prestationer, om andras förväntningar och att man alltid ska vara så himla duktig. Jag faller i dessa fällor hela tiden, och jag mår väldigt dåligt av det. Så jag försöker bromsa och tänka SKIT I ALLA FÖRVÄNTNINGAR! Ibland skiter jag i att vara duktig. Ibland släpper jag alla krav och tillåter mig själv att bara vara jag. Ibland vill jag bara ha lite peace and quiet.

Det är inte alltid helt lätt att förena dessa känslor; den delen av mig som har visioner och som vill kämpa för att nå dit, och den andra delen av mig som vill dra mig undan från all stress och press. Men jag är faktiskt övertygad om att det går. Det gäller bara att vara lyhörd och lära känna sig själv och var gränserna går. Att dra i bromsen ibland. Att tillåta sig själv att misslyckas, och tänka på att man inte måste vara perfekt.

Idag hade vi möte kring företaget vilket var otroligt givande. Saker och ting klarnade, idéer om framtiden tog form. Vi jobbar mycket med nu och här, vilket är skönt. Det är där jag vill vara just nu idag.

IMG_3745 (2)E

Vackra Ty

 

Härifrån och framåt; företaget del 2

Förändringens vind blåser mellan träden och för med sig ovisshet, hopp och inspiration. Efter jobbet igår intog vi en måltid på en nyöppnad restaurang i Uppsala, och avslutade den sommarljumna kvällen på en inglasad balkong tillsammans med två härliga kunder och deras underbara hund Selma.

Det här jobbet har gjort att vi fått möjligheten att träffa en hel del trevliga människor och hundar, jag har lärt mig otroligt mycket om mig själv, om min förmåga att kämpa, men även var min gräns går. Jag har pressat mig hårdare än vad jag någonsin har pressat mig själv tidigare och det har slitit. Men det har också gett en massa styrka.

Vi kommer att förändra innehållet i verksamheten, men jag vill inte berätta för mycket, då allting fortfarande är väldigt ovisst. Hunddagiset har varit otroligt uppskattat och vi har märkt ett stort behov av den typen av tjänst. Vi har varit väldigt nöjda med våra kunder, och kunderna har (enligt dem själva) varit väldigt nöjda med oss. Därför är det såklart sorgligt när vi tvingas avbryta den tjänsten. Men vi måste göra vissa förändringar, få tid att andas, få möjlighet att bygga en bättre grund.

Att ta en kort paus för att andas gör att man tänker mer klart, man kan se saker från nya vinklar. Vi har idéer, delmål, mål och visioner. Det är härifrån och framåt. 

Vi tog farväl av hundarna igår. Kannur kom rusande över gatan när han såg skåpbilen stanna utanför deras hus. Vi körde en runda på kvällen för att lämna tillbaka nycklar. Kannur sprang i full fart rakt in i min famn. En hund som verkligen har fått en plats i mitt hjärta. Inte den lättaste hunden, men det är väl just därför. Han bjuder på kärlek och utmaning. Han sprang runt skåpbilen och krafsade på dörren. Ska vi inte åka iväg till skogen? Han stod där så länge att jag kände mig tvungen att öppna till skåpet så att han skulle se att det var tomt. Hundarna var borta. 

Kannur hoppade genast in i skåpet och började letade igenom burarna. Han letade efter kompisarna. Det var då det slog mig; Luna kommer aldrig sitta där uppe, hetsigt glad av förväntan. Loove kommer inte att sitta och göra små blåsljud genom gallret in till hytten, då han hade buren närmast och han visste att jag kunde sticka in fingret och klappa honom på nosen. Deras burar skulle förbli tomma; Timbo, Selma, Majken, Sirius, Nelson, Rufus, Walle, Iris, Molle, Hugo….

20180227_115042

IMG_1301 (2)E

Kannurs glädje över att se oss, och hans sökande efter sina kompisar gjorde ont i hjärtat. Faktiskt. Det var då det blev tydligt att det var över. Jag såg Kannur titta på oss när vi satte oss i skåpbilen för att åka iväg utan honom. Farväl Kannur, jag kommer alltid att minnas dig ❤ 

IMG_0201 (2)E

Jag känner mig på många sätt starkare. Jag har en massa mer erfarenhet och kunskap. Jag vet nu exakt HUR mycket pengar som måste in för att man som företagare ska ha en någorlunda rimlig summa att leva på efter alla kostnader, avgifter och skatter. Det är rätt stora summor som ska in. Så nu när vi ska utforma företaget framåt så kommer jag att tänka annorlunda.

Vad än framtiden har att bjuda på så avslutar vi just detta kapitel, det mobila hunddagiset, i alla fall i den här formen. Men det är även med glädje över att ha vågat, att ha mötts med positivism och lovord. Det är så otroligt lätt att tvivla på sig själv. Det finns så många människor där ute som är dåliga på att stötta, och även en hel del som dömer. Men det finns de som är bra på att stötta, och det är till dem man ska vända sig! Och faktum är att jag är överraskad över hur många människor som har varit positiva. Sen vet jag inte om det säger mer om mig än om dessa människor. Men jag vill höja ett glas för våra kunder. De har trott på oss och varit så otroligt positiva och stöttande. Vi har fått vinflaskor och presentkorgar. Jag kommer ärligt och genuint att sakna dem alla; både människor och hundar! Jag vill också tacka både min och Andreas familj som alltid har funnits där och trott på oss, och som fortfarande tror på oss. Tillsammans är vi starka och de hjälper oss att bygga vidare.

Men hur som helst så är det inte över. Nu börjar någonting nytt. Företaget är någonting som har blivit en del av mig och man måste ju gå vidare och växa. Och vi är inte främmande för någonting alls. Det finns många behov att möta. Jag gillar vår idé och vår filosofi och det är det som kommer att vara basen. Hemsidan kommer att göras om, jag har mycket kreativt arbete framför mig, och jag älskar ju kreativt arbete. Nästa vecka kommer vi att ha en del möten som förhoppningsvis kommer att ge fler svar. Tack för de här fantastiska månaderna! ❤ 

Drag och ringträning med vänner

Värmen har verkligen kommit hit till Mälardalen! Från att ha varit en ovanligt sen och kall vår har temperaturen stigit till över det normala. Inget drömläge för oss som håller på med draghundar, eftersom de kalla nätterna gjorde att isen låg kvar länge, och nu när värmen kommer är det helt plötsligt för varmt för att dra.

Men i söndags gjorde vi en heldag tillsammans med Charlie och Nicole; med drag, ringträning och grillning på kvällen. Vädret var mulet och kring åtta plusgrader, och trots att det kändes väldigt kyligt när vi skulle starta så kände man snabbt av luftfuktigheten och att hundarna blev lite trötta. Men det gick undan, och roligt var det! Jag och Andreas hade var sin cykel (och jag hade min nya ;)), jag körde Amy och Ty och Andreas Tempo och Akira. Vad härligt det var att få köra med en ny cykel, med bra däck och bra bromsar! Det blev en kortare vända på ca 7 km, just eftersom vi kände att hundarna blev lite trötta på grund av vädret.

VIRB0169_Momentk

Full fart framåt!

VIRB0169_Moment(6)l

Fick träna omkörningar…

IMG_3050 (2)E

IMG_3064 (2)E

Nöjda hundar…

Efter dragturen åkte vi allihop hem till Nicole och lät hundarna springa av sig lite på deras gård. Först fick våra hundar inspektera deras hundgårdar medan deras hundar lekte utanför, och sedan bytte vi. Totalt var det elva huskys (inräknat Amy och Akira) och två malamuter hemma hos dem. Vilket paradis för en annan ❤

IMG_3108 (2)E

IMG_3112 (2)E

IMG_3142 (2)E

Roligt att undersöka någon annans gård! 

IMG_3153 (2)E

Hiku var i gasen!

IMG_3200 (2)E

20180415_142231

Hallå…vad gör ni i vår hundgård?

Nu drar det också ihop sig till utställning i Ånnaboda, så vi hade planerat in lite ringträning för att kunna öva samt hjälpa varandra lite. Vi har ännu inte bestämt hur vi ska göra med Ånnaboda. Det hade varit kul att ställa ut, men i ärlighetens namn vet jag inte om jag mentalt pallar det just nu, då jag är så pass sliten just nu. Det har varit så mycket på sista tiden att jag inte har hunnit tänka eller planera. Men vi vill i alla fall åka dit och titta om vi nu inte ställer.

Men även om det inte bli nu till Ånnaboda så kommer vi ju ställa fler gånger, så träna är ju alltid bra. Jag tränade både Chilly, Hiku och Ty. Jag har ställt ut både Hiku och Chilly, men det märktes att det var längesedan och att vi inte har tränat sedan dess. De båda var ju betydligt yngre än vad de är nu. Hiku är inne i en väldigt ”flängig” period, då hon är väldigt hoppig, busig och ”flamsig”. Men väldigt positiv! Jag fick jobba mycket med kontakten först innan det ens var möjligt att springa med henne, men efter ett tag verkade det komma tillbaka till henne.

20180415_155739

Hiku väntar på sin tur…

Chilly var lugn och lätt att arbeta med som vanligt, men det är det här med att hanteras av andra människor som är hennes stora svårighet, så det var super att få träna på det.

IMG_3328 (2)E

IMG_3279 (2)E

IMG_3242 (2)E

IMG_3237 (2)EE

IMG_3465 (2)E

Och Ty då? Det var väldigt intressant att se hur han på kort tid lyckades förstå lite vad det hela handlade om! Han gillar ju allt ätbart, så att fånga hans uppmärksamhet med hjälp av godis var ju inga problem, och sen provade vi att springa. Han är ju väldigt yvig hit och dit, men det gick betydligt bättre än vad jag hade trott, och han rör sig otroligt fint och graciöst. Tyvärr fick vi inga bilder på det då fotografen agerade domare.

På kvällen var det grillning och socialisering och när vi kom hem var vi alla väldigt trötta, hundar som människor, men nöjda efter en intensiv och rolig dag. 

Förändringarnas tider och att frysa ögonblick

Vi har kommit till en punkt där det krävs förändringar. Livspusslet går kanske visserligen ihop, men gör det oss lyckliga? Nej. En stor gren av mig har vissnat, många sidor av mig har glömts bort. Jag saknar mig själv. Jag saknar tjejen som går upp tidigt, kokar kaffe och sätter sig vid datorn för att skriva. Jag saknar tjejen som klär på sig, tar med sig kameran och går ut till hundarna bara för att umgås med dem och för att fotografera. Quality time. Inte bara med hundarna utan även med mig själv.

Är det någonting jag saknar så är det att verkligen fota. Inte bara att ta bilder utan att frysa ett ögonblick och föreviga nuet i konstnärlig form. Jag gjorde det väldigt mycket förut, men på sista tiden har det inte riktigt funnits tid. Och den här tiden på året lämnar jag kameran hemma oftare än vanligt, då alla bilder har en tendens att bli tråkiga; lerbruna och grådassiga. Med värmen och den tilltagande växtligheten så kommer även inspirationen att fota att komma tillbaka, det är jag övertygad om. Men även om den här årstiden inte är den vackraste för fotografiska bilder så handlar det mer om brist på tid och engagemang.

Det finns så mycket inuti mig som inte får utrymme just nu. Som en blyg tjej längst bak i klassrummet, omringad av gapiga elever som har glömt bort att de delar utrymmet här på jorden med andra. Jag vill inte alltid behöva armbåga mig fram. Jag vill inte höra min egen gapiga röst som försöker göra sig hörd bland alla andra gapiga röster. På något konstigt sätt känner jag mig viktigast när jag är för mig själv, tillsammans med hundarna eller med nära vänner. Vänner som känner det här, som delar denna dimension med mig. Där man bara kan få vara sig själv, sårbar och ofullständig, och ändå bli förstådd. Där det finns en annan sfär; någonting eftertänksamt, klartänkt och konstnärligt. Det behöver inte vara människor man har känt länge, det klickar bara. Jag har hittat några såna vänner och det är tillsammans med dem vi kör drag (ni vet nog vilka ni är). Ett par av dem ska vi träffa imorgon och köra tillsammans ❤ 🙂

Hur som helst, det är förändringarnas tider. Vi ska göra förändringar inom företaget och jag hoppas och tror att det kommer att bli bra! Jag har stora visioner, men måste hela tiden påminna mig om att jag mår bäst av att inte låta allting sluka mig. Jag måste komma ihåg den där tjejen längst bak i klassrummet.  Jag vill få tid att gå i skogen med hundarna och lyssna på stillheten. Drar gör vi ju ofta, och det är bland det roligaste jag vet, det är det jag brinner för. Men det här att bara vandra runt i skogen och låta sinnena ta över. Låta kreativiteten skapa berättelser i huvudet. Att känna djup samhörighet med de fyrbenta som delar min vardag, det är verkligen livskvalité. Jag vill också få tid till att teckna, skriva, fota, läsa och bara vara en av alla människor på jorden, varken bättre eller sämre.

20180413_130030

Enough is enough…

Är det någonting man tillslut tröttnar på så är det att hanka sig fram med dålig utrustning; slitna cyklar med dåliga bromsar, slädar med dåliga belag, vagnar som inte håller måttet osv. Är det däremot någonting vi är väldigt noga med så är det kvalitén och skicket på selar och linor. Hundarnas säkerhet går liksom före min egen, även om allting såklart hänger ihop. Men om jag har en låg standard på något område så är det alltid av ekonomiska skäl, då saker och ting kostar en hel del pengar!

Då veckan har varit fullspäckad med jobb skulle vi ta en härlig fredagstur på cyklarna. Men vad händer (lyckligtvis på hemvägen) om inte punktering för tredje gången! Den här gången kunde jag ändå köra i långsam takt ända hem, men där hade jag lust att slänga cykeln på sophögen.

Så i morgon blir det att köpa en ny cykel, då jag har kommit fram till att alla dessa reparationskostnaderna riskerar att komma upp i nästan samma summa. Cykelfan har ju precis varit inne på verkstaden där den fick nytt bakdäck samt att bromsarna lagades. Man hade kunnat tänka att den skulle vara nöjd ett tag. Men… bromsarna är redan trasiga igen. Jag skulle jättegärna köpa en sparkcykel, men priserna på dessa gör det inte möjligt just nu. Under tiden som min cykel är på reparation så stiger temperaturen här i Uppland och sätter snart stopp för barmarksdraget. Och det skulle vara kul att hinna köra liiiite till innan det är dags för semester, i alla fall mornar och kvällar.

Egentligen hade jag planerat att ta det lugnt i morgon, men istället blev det att åka in och träffa en kund, sen göra ärenden (och köpa ny cykel!) och sen hem till Varga för att hjälpa henne att sätta in en kattlucka i sin dörr. Just ja… vi hade ju två katter förut, Sushi och Kokos, som kanske inte har omnämnts så mycket i bloggen, men de kände vi oss tvungna att omplacera när Ty och Tempo skulle flytta in. Det är ju allmänt känt att det är svårt med huskys och katter och vi ville absolut inte riskera någonting. Det har ju fungerat superbra innan med de andra hundarna, men Hiku och Chilly har ju växt upp med katterna, och Akira var van sedan tidigare. Men jag skulle aldrig lita på en vuxen husky om det inte vore så att den var väldigt van vid katter sedan tidigare. Så det var väldigt sorgligt beslut, men sen visade det sig att de kunde flytta till vår fina vän! Vad kunde bli bättre?? Att ändå ha dem i närheten och kunna hälsa på dem. Jag hoppas också på att det kommer att gå bra och att de inte kommer att reta gallfebern på stackars Varga….

Men i alla fall, en tur blev det ikväll som sagt och en härlig sådan! Jag körde Akira och Tempo med cykel och Andreas körde Ty och Chilly. Amy fick vila idag, gamla tanten. Det är riktigt kul att bara mana på hundarna och se hur snabbt de kan köra. Eftersom vi fortfarande har is på timmervägen där vi brukar köra så blir det kortare turer på ca 5 km, och då passar vi på att köra fort istället! Och jag älskar verkligen när det går fort, det är något jag har kommit underfund med. Men min tanke var att jag skulle köra Amy och Hiku efterråt, då Amy inte har samma behov av att verkligen ligga på. Tyvärr satte punkan stopp för det, så det får bli imorgon istället, så de får inviga nya cykeln! 🙂

20180413_195408

Vårrus och Hikus förvandling

Äntligen, nu är nästan all is borta och det börjar kännas som vår på riktigt. Det innebär ju dessvärre LERA! Det är helt horribelt ute på gården, allting är vatten och lervälling och skitiga hundtassar.

Men vi har i alla fall haft ett par soliga dagar vilket ger inspiration och energi. Bland det roligaste jag vet är att vara ute på gården tillsammans med hundarna och se dem tillsammans. Flocklivet har alltid fascinerat mig, och det slutar aldrig att vara fantastiskt. Och när hundarna leker och busar upplever jag den här största glädjen med att ha många hundar.

Hundarna hade nån form av vårrus idag där de bara sprang runt runt i lera och smuts, uppslukade av livsglädje. Hiku har verkligen slappnat av med pojkarna nu, hon som var lite skeptisk i början. Men nu är det som om hon har genomgått en förvandling. Tillsammans med Akira busar hon för fullt med Ty och Tempo och de ser verkligen ut att ha roligt tillsammans, vilket gör mig väldigt glad. Finaste Hiku. Varje flockmammas dröm är väl att hundarna ska trivas i sin flock och ha kul tillsammans. Har man många hundar är det ju inte alltid så; en del kanske inte kommer bra överens i alla situationer, men då vill man ju gärna ha grupper som fungerar bra tillsammans.

Vi brukar rotera hundarna hela tiden så att alla får vara med alla, förutom just Hiku och Chilly. Vi brukar även variera vilka som är med vilka i hundgårdarna, med undantaget att Hiku aldrig är med Chilly. Vi brukar inte heller ha Chilly och Akira i samma hundgård när vi åker iväg då deras relation blev lite spänd när Chilly började löpa. Men de är ihop när vi är hemma och det brukar gå hur bra som helst. Så basgrupperna i hundgårdarna är Hiku och Akira och Chilly och Amy, och sen varierar vi var pojkarna är. Oftast har vi hundarna tre och tre så att Ty och Tempo är i olika hundgårdar, men ibland har vi även en större och en mindre grupp. Vi brukar även variera i vilka hundgårdar hundarna är, då vi tänker att det är kul för dem med miljöombyte.

På kvällarna är de inne ibland och ute ibland. Vi brukar ta in Ty och Tempo lite kortare stunder, och Hiku är även helt ok med att vara inne tillsammans med dem nu, vilket hon inte var i början. Men nu brukar hon springa runt som en galning, skällande för att få igång en lek med pojkarna. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det, men det känns som om Hiku har blivit mycket gladare nu när hon har upptäckt att hon tycker om Ty och Tempo. Hon har fått två nya kamrater helt enkelt.

IMG_2955 (2)E

IMG_2979 (2)E

IMG_2915 (2)E

IMG_2880 (2)E

IMG_2954 (2)E

IMG_2901 (2)E

IMG_2971 (2)E

IMG_2920 (2)E

IMG_2941 (2)E

Vara trygg med sitt spann

Fredag och ännu en vecka har gått. Det som är så otroligt skönt nu är att det är ljust så länge på eftermiddagarna! Jag hade det verkligen tufft nu i vinter med allt mörker. Ljuset ger energi. Idag var vi hemma tidigt eftersom vi inte hade så många hundar på dagiset. Då blev det till att laga punka på vagnen och sedan ut med femspannet. De senaste två dagarna har det regnat mycket, vilket har förvandlat blankisen ute hos oss till snömodd. Så till och med vår lilla ”iskurva” upp till huset börjar tina.

Innan jag skriver vidare om det måste jag ändå dela med mig av min så kallade debut med cykeln igår. Det var ju punka på den också, som Andreas lagade efter jobbet och jag, glad i hågen, skulle ut på en premiärtur med Tempo. Kom inte så långt (men tillräckligt långt för att det skulle bli drygt att gå hem sen) innan jag hörde en smäll som lät som ett pistolskott. Sekunden efter känner jag hur bakdäcken börjar skaka och rassla. Jag förstod ju genast, jaha, punka på bakdäcket nu då. Hjulet var så illa däran att jag inte ens kunde leda cykeln tillbaka, så fick lämna den vid vägkanten, gå med Tempo hela vägen hem och sen ta bilen för att hämta cykel-fan. Fast jag passade faktiskt på att springa lite med Tempo på hemvägen, ja, så länge jag orkade i alla fall med mina klumpiga icebug-kängor och mina regnbyxor. Det var min lyckade debut, så nu har vi köpt hem ytterligare en cykelslang.

I alla fall, när jag kom hem igår på rätt dåligt humör så tröstade Andreas mig med att han skulle laga vagnen efter jobbet idag och så skulle vi ta ett femspann och köra. Och så blev det också, och inga exploderande cykelslangar idag! Framgång! 

Jag brukar kanske tjata om det här med störningar, men det beror på att det är en viktig del i vår träning eftersom vi bor som vi gör. Där jag bodde tidigare blev jag inte tvingad att träna på dessa saker eftersom min dragväg gick rakt från huset ut i skogen. (Miss that!) Men å andra sidan är det väldigt bra att tvingas att träna, för då blir det ju också gjort. Ju tryggare jag blir med mina hundar desto mer kan jag njuta av själva draget. 

Även om det inte alltid blir perfekt och vi har mycket att träna på, så är jag så otroligt glad över de framsteg vi har gjort. Förut vågade jag helt enkelt inte dra förbi hästhagarna då jag kände mig så osäker på vad hundarna skulle hitta på. Det resulterade i att vi alltid fick ta bilen och åka iväg för att dra, vilket vi nästan aldrig gör nu för tiden, om det inte är att vi vill hitta nya dragvägar eller dra med kompisar. Nu känner jag mig ändå så pass trygg att jag vågar mig ut. Vi är inte fullfjädrade, men vi gör framsteg hela tiden. Hästar går hyfsat nu, människor brukar inte vara några problem. Andra hundar är fortfarande svårt, och det möter vi så sällan, så det blir inte heller så mycket träning på det.

Jag tror att det är olika från person till person vilken grad av trygghet man behöver känna. Ironiskt nog upplever jag att jag var mindre brydd förut då jag var mer oerfaren. Men förmodligen berodde det på okunskap och oerfarenhet; jag visste inte om allting som kan hända och jag hade inte samma säkerhetstänk. Nu kan jag uppleva att det är precis tvärtom; att jag ibland är överdrivet orolig eller försiktig. Man måste ju också våga prova för att utvecklas. Sen berodde det nog även på att jag hade ett rätt litet spann. Jag körde ju aldrig fler hundar än tre, och dessutom var två av de hundarna rätt lugna i draget. Dia var ju ingen draghund och Amy har alltid dragit men aldrig varit typ…galen. Det var Karak som kom in med den andan i flocken, och sen kom Akira. Och draget hade fått en helt annan innebörd, och det ställde högre krav på mig.

Hur som helst, det är verkligen genuin glädje, när man märker att man gör framsteg, vi och hundarna tillsammans. Och att sätta upp mål för just oss, nu och här. ❤

20180406_170243(0)