Latest Event Updates

Grattis Chilly, ett år!

Posted on

Igår blev lilltjejen Chilly hela ett år gammal. Tiden springer iväg, men ändå känns det längesedan hon rultade runt här hemma som liten valp.

Chilly är verkligen en sån där hund som alla blir förälskade i. För hon är ju oemotståndligt söt. Hon är emellertid en aning försiktig, så det är inte alla som får klappa och gosa med henne hur de vill. Men för oss här hemma finns det inte nog med gos att ge och att få. Chilly är den absolut gosigaste av våra sex hundar och det var hon redan som valp. Hon skulle alltid upp i knäet och mysa. Nu kan hon komma när man ligger i soffan, hoppa upp och lägga sin stora lurviga kropp tätt intill, med huvudet mot ens ansikte. Då bara smälter man.

Chilly är väldigt mjuk mot de andra hundarna i flocken, förutom mot Hiku; de drar ju inte helt jämt. Men i övrigt beter hon sig verkligen fortfarande som ”minstingen”.

I draget har hon varit hyfsat okomplicerad hittills; för det mesta springer hon med och verkar gilla det. Hon är ”den där stora” i vårt spann, men hänger med huskierna rätt bra faktiskt. Men hon är lång i ryggen, och med höga ben och hon tar långa kliv.

Chilly är också den hund hos oss som ”pratar” mest. Hon morrpratar, ylar och har en massa läten för sig. Hon både hörs och syns, och vem kan gå miste om hennes skönhet?

Grattis älskade tjej, vi älskar dig högt och innerligt! ❤ 

 

Säsongens sista slädtur och the hard life of a musher

Posted on Updated on

Hemma från säsongens sista slädtur. Vi träffade Sassa strax efter lunch och åkte ut på åkrarna vid hennes jobb, där spår har körts upp med skoter. Vi körde femspannet, med Akira och Tempo i led, Ty i team och Amy och Chilly i wheel. Det är inte lätt att få optimala placeringar när man bara har sex hundar. Hiku hänger ju inte med så bra när vi kör med huskygänget och även om vi kan köra långsamt så undviker vi just nu att köra alla sex. Chilly och Hiku har blivit svårare tillsammans. De har båda kort stubin och kan ryka ihop av många olika anledningar. De är ju nära i ålder, båda tikar samt malamuter så det är ju ingenting som är konstigt. Men vi vill inte riskera bråk i spannet. Helt enkelt. Både Hiku och Chilly är bra med de andra hundarna så vi kör i lite olika konstellationer bara.

Att ha sex hundar är otroligt mycket jobb. Och vi har ”bara” sex hundar. Det finns ju många som har betydligt fler. När man är så van vid det så tänker man ju inte på det, rutinerna flyter på, det är livet liksom. Men utomstående reagerar ibland på det och då när man tänker efter, jo det är mycket jobb. I princip all vaken tid har med hundarna att göra. Förutom en eller två timmar på kvällen innan läggdags då allt är klart, hundarna är matade och alla är på sin plats; några ute i hundgård och ett par inne.

Oftast tycker jag att allting flyter på bra här, och förutom Hiku och Chillys lilla tvist så fungerar resten av flocken superfint. Men ibland är det här slädhundslivet en utmaning. Den här vintern har vi dessutom haft allting med företaget som har tagit väldigt mycket tid och ork, och sen har vi kört nästan varannan dag med hundarna. Ibland är det först när jag har lagt mig i sängen för att sova som jag verkligen har varvat ner. Det börjar kännas i kroppen nu, så jag har passat på att försöka vila lite nu när det har varit is och vi ändå inte har kunnat köra. Det är ju inte det att det enbart är mycket jobb. Man skulle ju inte arbeta så hårt om det inte också vore för det att det är helt underbart att ha slädhundar. Men det är väl passionen som ibland kan vara lite farlig. Man kör bara på, för det finns ju inget alternativ egentligen.

Jag älskar att träffa och prata med andra draghundsmänniskor, de som vet hur det är. The hard life of a musher. På instagram ser man en sida, verkligheten är en helt annan. Rannsakar mig själv, gör jag samma sak? Ja absolut. Instagram är ju till för att lägga upp fina bilder, och jag själv ser ingen skyldighet att jag ska dela med mig av precis allting. Man vill ju inspirera. Man brinner ju för det man gör. Som idag. Den där känslan jag får varje gång vi är ute och kör hund; jag älskar det och jag vill aldrig att det ska ta slut! Det är ju därför man står ut med allt slit. Klart man vill dela med sig av den känslan. Det ÄR ju underbart när man är ute och kör, när hundarna gör det de älskar. Och det är också underbart med alla härliga och vackra bilder. Men det är också skönt att ibland få ta del av det som kan vara mindre kul eller lyckat. Hur når man dit man vill, hur hanterar man flocklivet som inte alltid är en dans på rosor? Att varje dragtur inte blir bra, att det inte alltid är som det ser ut som de där bilderna på instagram. Men det är inte lätt. Det finns otroligt många som dömer där ute, vilket gör att många kanske inte vågar eller orka dela med sig av det verkliga livet. ( Jag är nog en av dem). Jag tycker att det är synd, riktigt synd. Tänk om alla som dömer kunde hejda sig lite, tänka att det här vet jag egentligen ingenting om, jag har inte alla fakta, och människor över lag gör nog så gott de kan. Eller?

Det här är min andra säsong med släde. På ett år tycker jag ändå att jag har lärt mig en hel del. Och man inser också hur mycket mer som finns att lära, hur lång väg det kan vara till toppen. Jag minns förra vintern när vi satt och pratade med ett gäng mer erfarna hundspannsförare och vi fick höra en massa failhistorier. Det var både roligt och otroligt skönt att som nybörjare på släden få höra att andra också gör misstag, att det inte är så lätt som man först kan tro, det här med att köra hundspann. Men det är som en drog. Ju mer man får desto mer vill man ha.

IMG_2481 (2)E

IMG_2442 (2)E

IMG_2453 (2)E

IMG_2469 (2)E

IMG_2458 (2)E

IMG_2487 (2)E

IMG_2479 (2)E

Barmarkspremiär

Posted on

Nu har vi milda dagar och kalla nätter. Men för varje dag som går så försvinner lite mer av snön och isen. Igår konstaterade jag att så pass mycket av vägen här hemma hos oss är barmark att vi skulle våga oss på en premiärtur med vagnen. Det är mest en kort första bit där det fortfarande är lite isigt, så planen var att ta det lugnt i början (vilket kan vara en utmaning minst sagt…)

Vi tog husky-gänget och vagnen och drog iväg, mot barmarkssäsongen. Akira och Tempo i led och Amy och Ty i wheel. Även om det var lite isigt i början så tog vi oss förbi det hyggligt lugnt och kom sedan ut på gruset där hundarna fick sträcka ut. Och vad glada de var att få springa! Det var en vecka sedan sist och det märktes i benen på dem.

Att köra alla sex hundarna med den vagnen vi har är att utesluta. Om man inte är självmordsbenägen så skulle det vara en väldigt dålig idé. Vi har ju kört båda två på vagnen med fem hundar tidigare, och det har varit på gränsen. Förhoppningsvis har vi en större och tyngre vagn på gång. Och så får vi rusta upp cyklarna också.

I väntan på barmark

Posted on Updated on

Vi har haft någon vecka nu med is, ingentinget mellan snö och barmark. Inget drag. Som tur är så verkar det hela ha börjat under vår semester, då vi var uppe och körde släde i Lofsdalen. Så det har gått fort de här dagarna, och idag när jag var på promenad med Hiku och Akira så insåg jag att det faktiskt har smält bort så pass mycket att man kan börja med barmark. Så i morgon tänkte vi prova på att ta en premiärtur med vagnen.

I väntan på barmark har vi lekt och busat på gården, och tagit promenader. Det känns som om vi har uppnått harmoni och rutiner i flocken; pojkarna känner sig hemma och de andra verkar se dem som en del av oss. Till och med Hiku, som har behövt lite längre tid än de andra. Men nu fungerar det hur bra som helst.

Jag brukar ju känna mig så deprimerad när våren börjar komma och vintern drar sig undan. Men nu känns det faktiskt helt ok. Det har varit en bra vinter med en hel del snö, vilket har inneburit att det har blivit en hel del tid med släden. Så det känns ok, våren kan komma. Nu får man passa på att köra barmark innan det blir för varmt bara!

IMG_2044 (2)E

IMG_2075 (2)E

IMG_2065 (2)E

IMG_2037 (2)E

IMG_2093 (2)E

IMG_2049 (2)EE

Liten film från Lofsdalen

Posted on

Just nu lever jag på minnen och försöker att hantera alla frågetecken i mitt huvud. Vi står inför förändringar, beslut som ska fattas. Sista tiden har varit hektisk och jag försöker hitta tillbaka till mig själv; till inspirationen, kreativiteten och glädjen. Jag har sista tiden tappat allt det där, det har inte funnits tid eller ork.

Vem är jag när allt det där försvinner? Ett skal. En robot. Utan kreativiteten är jag ingen. Jag saknar att måla, att teckna, att skriva. I morse vaknade jag klockan fem av att hjärnan gick på ett tomt högvarv medan kroppen kändes tung som bly, en mycket märklig kombination. Jag blev rädd. Att jag ändå kan sitta här ikväll och skriva tar jag som ett mycket gott tecken. Det finns i alla fall en möjlighet till återhämtning.

Vi har isgata här hos oss nu, så vi har en tillfällig paus i draget. Hundarna känns harmoniska med varandra, så på det planet är det lugnt. Pojkarna börjar vänja sig lite vid att vara inomhus, och de verkligen älskar att få komma in. Medan Ty är överallt samtidigt är Tempo lite mer försiktig. Ikväll när jag kikade in i köket hittade jag Ty liggandes nästan på rygg i diskhon, vilket var bland det roligaste jag sett på länge.

Jag delar med mig av en liten film jag klippte ihop från våra turer i Lofsdalen. När jag vill drömma mig tillbaka ❤

Själens inre rop

Posted on Updated on

Hemma igen efter några underbara dagar i Norrland. I lördags styrde vi mot Lofsdalen för att tillbringa några dagar tillsammans med Nicole och Erik, samt besöka draghunds-VM i Sveg.

Det är svårt att förklara den känslan som infinner sig i mig varje gång jag kommer norrut. Det är som om själen plötsligt känner sig hemma, mitt inre hittar ett lugn. Jag blir uppslukad av naturen och de stora vilda som breder ut sig i fjärran. Fjällen som reser sig mäktiga i bakgrunden och får allting annat att krympa. Jag känner mig liten i kroppen men stor i sinnet.

Tanken var att vi skulle hälsa på ett par dagar i Lofsdalen, för att sedan fortsätta norrut till Sulviken, men den årliga valpträffen blev inställd på grund av sjukdom. Så det blev ett par dagar till i Lofsdalen som vi spenderade på de bästa av sätt; köra hund och umgås med vänner.

Att besöka VM i draghund var häftigt, även om vi bara kunde vara med på söndagen. Att se alla dessa ekipage vid startlinjen kan ju väcka tävlingslusten i vem som helst, till och med i mig, även om jag är en ängslig själ som är en aning rädd för att tävla.

IMG_1490 (2)E

IMG_1494 (2)E

IMG_1504 (2)E

IMG_1505 (2)E

IMG_1516 (2)E

En annan ny upplevelse som jag tar med mig hem från den här resan var hundkörning med ett större spann uppe på fjället. En dröm jag har haft väldigt länge. Det är liksom målet med allting vi håller på med, det är dit vi strävar, där våra drömmar är.

På måndagen satte vi ihop till ett sjuspann och ett trespann. Jag och Nicole (Nicole körde och jag satt i släden) tog det större spannet (Nicole och Eriks hundar samt Amy, Chilly och Ty) och Andreas körde efter med trespannet (Akira, Tempo och Hiku). På onsdagen tog jag och Nicole en tur med nio hundar; deras hundar samt Akira, Tempo, Amy och Chilly.

Det är svårt att förklara tjusningen med storspann, det är svårt att riktigt förstå förrän man står där mitt i den darrande stämningen, omgiven av hundar som skriker av upphetsning inför den kommande uppgiften. Det är egentligen inte antalet hundar utan deras gemensamma kraft som fyller mig med upprymdhet. Nio individer, ett stegrande rus. En ökande puls, nerver på max. Det är som en drog; man vill bara ha mer.

Hur kommer man tillbaka hem efter det här? Hur står man ut med Uppsalaslätten efter en vistelse bland höga fjäll och djupa dalar. När det bara behövs en utsikt över vitklädda vidder för att bli lycklig, hur hanterar man tomheten när allt det där försvinner? Hur länge ska man ignorera själens inre rop? Hur rättfärdigar man att man förvägrar sig själv den lycka som står att finna?

Min kropp är tillbaka, men mitt sinne är kvar där uppe. 

IMG_1702 (2)E

IMG_1717 (2)E

IMG_1683 (2)E

IMG_1742 (2)E

IMG_1856 (2)E

IMG_1776 (2)E

Fjällen kallar

Posted on Updated on

Snart är det dags. Mitt hjärta längtar, min själ behöver det här. Vi åker norrut på en liten resa, för att få en glimt av draghunds-VM, träffa vänner och härliga människor, en massa fantastiska hundar och köra släde i världens vackraste natur; fjällvärlden.

Jag ska vara ärlig. Den senaste tiden har varit tuff på flera plan, både privat och på företagsfronten. Jag har i princip aldrig varit ledig, min hjärna har gått på högvarv och jag har vid flera tillfällen faktiskt fruktat att den tillslut ska lägga av på grund av överbelastning. Utmattning. Jag måste stoppa mig själv. Och ni vet, det är inte alltid det där glamorösa och självupplyftande åå jag jobbar så hårt för mina drömmarjag är en sån eldsjäl osv... Ibland är det bara jävligt mycket ändå, en massa arbete som man liksom inte har valt själv. Saker som måste byggas upp från grunden när man egentligen bara vill hoppa över några steg på vägen.

Kanske är det bra att min hjärna skriker stopp. Jag har inga som helst planer på att jobba sönder mig själv, varken kroppsligt eller själsligt, för det är idioti. Jag är inte den personen som arbetar tills jag stupar. Jag är varken odödlig eller osårbar. Jag ropar på hjälp innan dess, jag lyssnar på min kropp. Jag vill räcka i längden, jag vill bygga upp någonting hållbart.

Så den här Norrlandsresan kunde inte kommit mer lägligt. Nu måste jag pausa lite. Andas natur och stillhet. 

DSC00665 (2)

Sulviken förra året