Tankar om hundar och hundträning, Vardag

Låt hunden få morra!

Det händer rätt ofta att jag stöter på folk som blir väldigt känslomässigt påverkade av hundar som morrar. Det i sig är ju inte så konstigt, morrande hundar väcker mycket känslor. Men det handlar också om att lära sig att tolka deras språk. För en hund är att morra just att kommunicera; uttrycka rädsla eller obehag av något slag, be om mer utrymme eller bara ”muttra” lite. Det kan också vara ett tecken på upphetsning av något slag, som i lek.

Mina tre hundar morrar, fast av helt olika anledningar. Dia morrar när det närmar sig någon som hon känner sig otrygg med. Detta gäller bara människor, hon morrar ALDRIG mot andra hundar. Trots att Dia har ett dovt och respektingivande morr så gör hon aldrig någon ansats att attackera i försvar. Hon är en hund som vill fly i första hand. På det sättet är hon en väldigt ”snäll” hund trots att hon är rädd. Hon har vid några tillfällen blivit trängd men har även i dessa tillfällen aldrig velat försvara sig, utan bara vilja komma undan.

Amy morrar också, men mest av upphetsning i lek, som när det är lite spänd stämning med någon främmande hund, och hon reser lite ragg och morrar. Men Amy är en otroligt vänlig och tålmodig hund. Hon kan ibland morra och säga ifrån när hon tycker att Dia är för ”på” henne, men hon är ändå rätt ”mesig”. Amy kan även morra i lek tillsammans med mig eller de andra hundarna hon känner. Man kan säga att Amy aldrig ”menar allvar” med sitt morrande.

Och så nya Karak, morraren själv! 🙂 Han morrar när han luktar på spännande saker i naturen, i samband med att han sprätter. Han kan morra om det är någonting han inte gillar, till exempel om man ska mota bort honom eller torka tassarna. Dock är det väldigt svaga läten som låter mer som lite ”mutter”. Att klippa klorna kändes som en utmaning, men det gick förvånansvärt bra. Karak kan morra mot framför allt Dia om hon kommer och vill leka när han ligger och vilar. Och han morrar högt och grovt mot vissa främmande hundar. Karak är nog i botten rätt osäker när det kommer till andra hundar. Det är som om han måste låta lite extra mycket för att skrämmas. Men förra ägaren sa att han aldrig visat att han vill göra mer än att skrämmas. Annars är Karak en mycket kärleksfull och gosig hund, och han har charmat alla sedan han kom hit; Mikael, Sara, mina föräldrar… Han är en riktig myskille.

Så hur hanterar man det här med morrande då? Alla gör ju självklart olika. Det finns mycket åsikter om detta. Min sambo tycker ungefär ”det är inte ok att hunden morrar”. Där tycker vi helt olika. Klart hunden ska få morra! Det är ju en viktig del i deras kommunikation! Ska Dia inte få tala om att hon känner sig rädd? Ska Karak inte få berätta att han tycker att någonting är obehagligt?

Jag tror att det handlar mycket om människans egna ego. Att man känner sig kränkt på något plan. Jag kan inte känna så, för jag upplever att jag känner mina hundar, jag vet vad de vill säga till mig eller till andra hundar. Hur jag hanterar det beror lite på situation, men oftast så låter jag dem vara. Dia morrar ju aldrig åt mig, men jag förklarar för omgivningen att hon morrar för att hon är rädd och att de ska ge henne utrymme och låta henne vara ifred.

Så… att hunden morrar är ett sätt för den att kommunicera. Lyssna på den, och jobba för att skapa trygghet och tillit.

IMG_3912 (2)EIMG_3930 (2)EIMG_2246 (2)IMG_3929 (2)E

Vardag

Jag tänker på dig Wynee

Ja…hur kan man missbedöma människor så brutalt? Den där känslan i magen som man går på, den ska ju guida en rätt. Den där känslan man får när man sedan inser att man blev lurad, att någon ljög en rakt upp i ansiktet.

Min magkänsla sa att vi hade hittat ett väldigt bra nytt hem till vår älskade Wynee. Även efter omplaceringen bestod känslan, och förstärktes av sms och bilder som till synes bekräftade hur bra hon hade fått det.

Men att sedan se hennes annons på blocket. Att få höra bakvägen att hon var till salu, utan att någon av de nya ägarna kontaktat mig. Det gjorde att mitt hjärta tyngdes av sorg, ilska och besvikelse. Och skam, över att jag själv hade blivit lurad.

Efter några mycket nervösa timmar hamnade Wynee i säkerhet hos tjejen jag köpte henne av och lättnaden var total när jag fick veta att hon var i säkerhet, även om hon var mager och smutsig. Men kvar finns en bitter känsla av svek. Hur kan man någonsin lita på någon? Egentligen?

1435604133463_edited

Träning, Vardag

I Wynees frånvaro

Nu har det snart gått tre veckor sedan Wynee flyttade. Det har varit en rätt hektisk tid på något sätt, min syster ska snart gifta sig och det har varit mycket kring Mikaels rehabilitering. Så jag har inte riktigt hunnit känna efter, men ju mer tiden går desto mer känner jag en saknad efter henne. Och inte bara efter Wynee, utan efter det här samspelet vi hade, kontakten och samarbetet. Jag saknar agilityn och att träna. Det var ju därför jag köpte henne.

Nu är ju situationen så att jag inte har samma möjligheter som tidigare, men det kommer mer och mer med tiden. Jag har en del planer med Amy, även om det kommer att vara på en helt annan nivå än med Wynee. När läget har lugnat sig lite, syster har gift sig och jag har landat lite i tillvaron, då måste jag se till att göra någonting kul tillsammans med Amy.

IMG_7932 (2)

Vardag

Throwback Thursday; inlägg från den ödesdigra dagen

Hittade mitt inlägg från den tionde januari, dagen då Mikael drabbades av hjärnblödning. Och jag kan inte hjälpa det, men det gör så ont. Det har nu gått sju månader. Mycket har hänt, det har gått framåt. Mikael går nu utan hjälp hemma och sakta sakta återgår en sak efter en annan till ”det normala”. Samtidigt får man ju ställa in sig på att livet har förändrats. Det kommer inte att bli som det var. Jag hoppas innerligt att vi kan hitta till en ny och bra tillvaro.

Idag har vi träffat en läkare för att ansöka om en permobil. Det vore kanon för oss, så att även Mikael kan följa med på hundpromenaderna. Nu är det ju ofta för varmt för Amy att dra vagnen eller rullstolen, och ibland vill man ju bara ta en lugn och skön promenad. Så jag hoppas på att det ska gå vägen.

Här är inlägget från den ödesdigra dagen:

PARADISET PÅ JORDEN

Det är där jag bor alltså. Igår var tvillingsyster hos mig och vi var ute på gården riktigt länge, busade med hundarna, tränade agility och fotade. Det var frostigt och otroligt vackert. När man står med kameran i handen kan man ibland lyckas fånga riktigt härliga små ögonblick, som till exempel när Dia i ren glädje hoppar upp på Sara och så kramades de av kärlek. Sara är den enda utanför familjen som Dia har en så nära relation med.

Och idag och imorgon väntas snö!

Skärmklipp2Skärmklipp3Skärmklipp7

Vardag

Jag saknar dig

Jag saknar dig Wynee. Det har gått ganska bra sedan hon flyttade, dagarna har flutit på och det har varit ganska mycket med planering kring bröllop och möhippa. Men ibland kommer saknaden som en flodvåg. När jag ser hundsängen där hon brukade ligga, när jag ser bilder på henne, och när det känns tomt och ingen svansar runt mina ben.

Jag tog det här hårt, för när jag väl tillåter mig att känna efter, då gör det ont. Och jag saknar någon att träna agility med, någon att kasta boll med, någon som alltid är positiv vad man än vill göra. Jag saknar hennes mjuka päls, hennes bruna ögon och hennes vippande öron.

Jag kommer aldrig att glömma dig ❤

IMG_5072 (2)IMG_8473 (2)

Vardag

Nu är hon borta…

Sent igår kväll kom det par som skulle titta på Wynee. Det var ett riktigt bra möte, Wynee låg bredvid dem och gosade under hela besöket. Allting kändes bra, precis så som jag hoppats på. Så det slutade med att vi skrev avtal och de åkte iväg med Wynee.

Först när vi sagt hejdå och stängt dörren så kom sorgen som en flod tillsammans med tårarna. Min lilla Wynee, som jag kommer att sakna henne. Hon var verkligen en personlighet här hemma och det känns väldigt konstigt att inte ha henne här runt fötterna.

Men, samtidigt känner jag mig glad för att vi hittade ett bra hem där jag tror att hon kommer att vara lycklig. Det är värt hur mycket som helst! Och vi kommer att ha kontakt med ägarna under resten av Wynees liv, är min förhoppning. De skulle göra någon resa norrut i vinter och sa att de kunde svänga förbi då.

Så verkligen blandade känslor just nu. Men det är tomt utan Snurre Sprätt.

Älskar dig Wynee, kommer att sakna dig så mycket! Kommer att minnas alla mysiga och roliga stunderna tillsammans med dig ❤

IMG_8842 (2) (1280x853)E

Vardag

Från 0 till 100

Jag har länge känt mig tom och ensam, rastlös och uttråkad. Det har blivit så på grund av vår situation, det fanns en tid då jag knappt vågade gå ut tio minuter med hundarna och lämna Mikael ensam. Det går framåt hela tiden och det är både för min och för Mikaels skulle som det känns så bra att vi börjar kunna göra saker på var sitt håll.

Så från att ha varit hemma dygnet runt och i princip bara åkt och handlat så har jag helt plötsligt bokat in mig på så mycket att jag nästan känner att jag får bromsa. Inte för min skulle, men för Mikaels. Han blir ju hemma ensam när jag ska iväg, så det är svårt att vara borta flera timmar varje dag med gott samvete.

Igår var jag och Dia på hundpromenad med en kompis och hennes schäferhane. Jag tog med enbart Dia för att träna henne i att vara i från de andra. Promenaden förflöt stillsamt och trivsamt, Dia var hyfsat lugn, men lite mer nervös än när Amy är med. Det var bara när det kom en stor, tjock man med randig tröja som hon ville fly undan, men när vi (typiskt nog) mötte honom för andra gången gick det bättre.

Efter promenaden gasade jag iväg och hämtade Sara på jobbet för att sedan styra in mot stan. Där njöt vi av citronte, kaffe, yoghurt och samtal kring Saras stundande bröllop.

Idag har jag besökt arbetsförmedlingen för att prata om fortsättningen efter sjukskrivningen och på vägen hem tjuvshoppade jag på Rusta. Jag har fått lite inredningsmani som jag försöker dölja för Mikael, som säkert tycker att pengarna kan läggas på något viktigare. Just därför jag desperat handlar på Rusta, billigt! 🙂 Jag hämtade upp en pizza i farten som jag dukade fram åt Mikael när jag kom hem. Efter att ha rastat hundarna bar det av igen in till stan där kära Sara bjöd mig på en mäktig middag på Sherlock’s.

Det som är roligt med att vara borta är också att få komma hem. Hem till Mikael och tre galet glada hundar.

1438357855193 (2)E1438360142893-1E (535x643)1438358070868 (2)E (1280x960)IMG_20150731_220421 (2)E

Vardag

De sista dagarna med Wynee

Usch, nu börjar det växa en stor klump i magen. På lördag kväll kommer de som troligtvis blir Wynees nya familj. Jag tror och hoppas på att det kommer att bli bra, men gud vad jag kommer sakna lilla Snurre Sprätt! ❤ Jag är så rädd för att jag inte kommer kunna hålla tillbaka tårarna när de är här. Måste stålsätta mig. Och se till att ge henne tusen, tusen kramar och pussar de här två sista dagarna vi har med varandra…

IMG_7812 (2) (1280x863)IMG_7837 (2) (1280x853)

Det söta busgänget