Vardag

Stallhund och anställning

image

Nu har ännu en vecka gått på jobbet och idag hade jag ett möte med chefen och handläggaren från arbetsförmedlingen. Vi kom fram till att praktiken ska övergå i en anställning på halvtid. Känns bra att i alla fall ha det i ryggen, och en halv riktig lön.

Dia har varit med på jobbet igår och idag och det går verkligen framåt. Hon är mer avslappnad och går runt och nosar. Det är inga problem att ha henne lös runt hästarna, hon håller sig undan 🙂 Hon har blivit en riktig liten stallhund 🙂

image

Vardag

Det är dagar som denna som man känner att man lever

I morse när jag vaknade var det lite vitt ute. Men under dagen har det varit plusgrader och varit snöblandat regn. Men enligt smhi ska det komma lite minusgrader nu några dagar framöver.

Hundarna blev väldigt glada när de kom ut på gården i morse och såg att det var snö. Jag passade på att ta med mig kameran ut och ta lite bilder när det var lite vitt och bra ljus. Mina fina älsklingar, jag blir glad av att sitta och redigera bilderna sen, och titta på hur fina hundar jag har.

På jobbet var det lite kalabalik när jag skulle ta in hästarna. Det här vädret gör dem nervösa och de smittar varandra. Flera hästar var vilda och stressade och jag fann mig själv i en hage med en häst som sprang runt och sparkade bakut. Det gäller att hålla sig undan. Men på något sätt har jag i och med Dia blivit van att hantera rädda djur. Tror jag i alla fall. Det gör i alla fall att jag tänker mycket på hur jag själv beter mig. Jag lyckades lugna hästen och sen gick det jättebra att ta in henne.

Det är dagar som denna som man verkligen förstår hur stora djur man handskas med och vad liten man själv är. Och man känner att man lever. Men det är någonting härligt i det där också, att handskas med någonting stort och kraftfullt. Att känna pulsen öka och sinnena på helspänn. Kanske är det därför jag dras till de hundraserna jag har också. Det ska helt enkelt vara lite av en utmaning.

3392

Rohan

3396

Bardeeno

IMG_0521 (2)EIMG_0465 (2)EIMG_0525 (2)EIMG_0523 (2)EIMG_0522 (2)EIMG_0526 (2)EIMG_0488 (2)EIMG_0495 (2)E

Vardag

Hårda vindar och ängsliga djur

Det är milt, blött och blåsigt. Det skapar inte bara elände som leriga vägar och smutsiga golv, utan verkar väcka något slags obehag inom oss alla.

Igår kväll när vi hade varit och handlar och jag skulle släppa ut hundarna från bakluckan på bilen hände det plötsligt någonting med Karak. Han som annars brukar kasta sig ut från bakluckan (varför vi tränar mycket på att han ska vänta på mitt varsågod) stod nu och tittade ut och såg lite bekymrad ut. Sedan backade han längre in i bilen och vägrade hoppa ut. Jag och de andra hundarna gick in med icapåsarna och jag gick sedan tillbaka för att hämta Karak. Men han visade tydligt att han INTE ville hoppa ut. När jag tog i honom och försökte få ut honom morrade han högt och markant, och visade även tänderna. Jag lät honom sitta en stund i bilen. Tillslut fick jag nästan släpa ut honom, och han protesterade vilt, men jag var ju tvungen att få ut honom.

Så fort han var ute ur bilen var allt lugnt igen. Vi gick in och jag satte mig och klappade honom medan jag funderade över hans beteende. Jag har aldrig sett det tidigare. Visst, han kan morra lite lågt om man ska torka tassar, eller göra något annat han tycker är lite obehagligt, men det här var ordentliga protester.

Jag kontaktade Karaks tidigare ägare och berättade om vad som hänt och frågade henne vad hon tänkte om det. Och medan vi pratade klarnade det hela för mig. Hon påminde mig nämligen om att Karak är väldigt rädd för hala golv och andra hala ytor, så hon undrade om det kunde ha varit så att marken såg hal ut där han skulle hoppa ut. Jag funderade och kände med ens att det faktiskt kunde vara så. Vanligtvis brukar jag köra ända fram till dörren, där det är gräs, men eftersom det var lerigt stannade jag på grusinfarten, och det är ju möjligt att det såg halt ut eftersom det regnade så mycket. Och Karak kan protestera om man t ex ska få ner honom från soffan, men det brukar mest vara lite muttrande läten. Det här lät som RÄDSLA.

Det visar verkligen hur viktigt det är att man försöker förstå varandra. Hundar är ju mästare på att klura ut vad det är vi vill och vad vi säger till dem. Vi är skyldiga att göra samma sak tillbaka. En annan kanske hade bråkat på Karak, eller känt att det var någonting hotfullt hos honom. Det kände inte jag, just för jag vet att Karak inte är en aggressiv hund på något sätt, så hans reaktion måste bero på någonting. Allting kändes så mycket bättre när jag började förstå situationen i efterhand. Och då kan jag hjälpa honom på ett bättre sätt nästa gång.

Det får mig också att tänka på hästarna jag jobbar med. Hästar har ju känsliga nerver, de är flyktdjur. Idag när det blåste så mycket var nästan alla hästarna extra hispiga. Jag försöker alltid förstå vad det är som kan vara skrämmande, om de ser något på håll eller om det är någonting i närmiljön som är annorlunda. Hästar är jag dock inte lika duktig på att läsa av som hundar, så får plugga på lite mer 🙂

20160204_152100EE20160204_152104E

Vardag

Dia är en hit på jobbet!

Idag var det andra dagen som Dia följde med till jobbet och det klarar hon ju bättre än väntat! Redan nu andra dagen kändes det som om hon var lite mer avslappnad, hon strosade runt lite i stallet och nosade runt.

Hon har redan blivit en hit bland människorna i stallet, men ändå behandlar de henne med respekt. De kikar på henne när de pratar med mig men ingen går fram och tränger sig på vilket är kanon! Känns som om Dia kommer att vänja sig rätt snabbt vid både stallet, människorna och hästarna. Det är ju tur för det är samma människor som kommer och går varje dag, så vänjer hon sig vid det kommer det att vara rätt lugnt sen. Hon fungerar lite likadant som jag; trivs bäst i en lugn miljö där jag känner folk.

Jag är så glad för att det här jobbet dök upp. För det första kan jag ha med Dia, och jag skulle kunna ha med mig alla tre hundarna om jag var tvungen. Dessutom så är hon så snäll min arbetsgivare. Det har strulat med pengar då de ännu inte har kommit in på kontot av någon anledning, eftersom det fortfarande är praktik så ska jag få pengar från försäkringskassan. När jag berättade det och sa att jag skulle ha svårt att tanka bilen snart, så gav hon mig pengar att tanka upp bilen för. Jag har även berättat om det här med gården och att jag inte vet var jag ska bo och då sa hon att de har en lägenhet på gården där jag kan bo om det krisar, och att jag kan ta med hundarna.

20160128_124340E20160128_12433620160128_124237E20160128_141203

Vardag

Djurens rehabiliterande kraft

Nu har jag jobbat en vecka på nya jobbet och det känns väldigt bra, bättre än jag hade trott faktiskt. Bara det här med att jobba med djur känns så otroligt rehabiliterande. Om det känns mycket med livet, om man känner sig stressad eller bara less, en liten stunds djurmys gör underverk!

Det man gör känns meningsfullt; att ta hand om andra levande varelser. Det gjorde jag ju i och för sig när jag jobbade på socialtjänsten också. Men djur är så tacksamma och kärleksfulla, och de dömer inte. Människor är mycket svårare. Det är det jag tycker är så skönt med djur; att de visar vad de känner. De försöker inte vara någon som de inte är, eller säger en sak och menar en annan. De är inte falska. Och tyvärr, tyvärr finns det alldeles för många människor som är det.

Hittills har hundarna varit med Mikael på dagarna när jag har jobbat. Idag skulle Mikael iväg, så Karak var i hundgården och Amy och Dia i lillstugan. Jag jobbar ju bara halvtid så här i början, så det funkade bra. Måste bara träna lilla älskade Dia att vara i hundgården. Vet ju ännu inte hur hon beter sig om jag är borta en längre stund, men är övertygad om att hon gör allt för att komma ut om hon blir stressad.

Det finns en möjlighet att ta med hund till stallet, men känns som om jag behöver vänja dem lite mer vid hästar först 🙂 Skulle vara om man kunde ta med sig Dia i framtiden, hon som är svår att lämna ensam. Men tiden får utvisa.

Lite bilder från jobbet…

20160114_14462920160114_14271312573235_559906814158920_9021979598947002558_n20160114_14273912523902_559906797492255_1974128204647738443_n8484_559906827492252_2753119438428397071_n

 

Vardag

Tillfällig kollaps

Prövningarna är inte slut än. Det har varit lite tyst här på bloggen, och det beror delvis på att jag har börjat jobba och att det tar mycket energi, men också att jag har drabbats av en (förhoppningsvis) tillfällig kollaps både fysiskt och psykiskt.

Jag kämpar ju för att få behålla gården, och idag hade vi en mäklare här som skulle göra en värdering. Men det visade sig att gården är värd så pass mycket mer än nr vi köpte den att det kan bli svårt för mig att ha råd att köpa ut Mikael.

Det finns en gräns när kroppen och psyket säger ifrån, nu orkar jag inte mer. Det här mer gården är en enorm börda på mina axlar. Särskilt som jag ännu inte vet hur lätt det kommer att vara att få lån på något nytt hus. Så det är lite kaos, och lite kollaps just nu. Tyvärr, eftersom det har blivit en så underbar vinter!

Kollapsen består i trötthet och åter trötthet. Jag kan sova ett halvt dygn och ändå känna mig trött. Fruktansvärt jobbigt. Och nu har jag dessutom fått feber, som om hela mitt väsen skriker ut att jag måste vila.

Jag vet ju att den här känslan kommer att gå över. Förr eller senare löser sig allt, men det är fan inte kul när man är mitt uppe i det.

Och det nya jobbet då? Hästarna är underbart vackra och snälla, det är mycket att ta in men också roligt. Min enda önskan är att kunna uthärda denna kollaps så att jag kan ge det där lilla extra som jag vill.

20160105_104637

Rohan

20160105_104640

Stallet

20160105_104654

Jag och Rohan

IMG_9040 (2)EIMG_9047 (2)EIMG_8980 (2)EIMG_8975 (2)EIMG_9078 (2)EIMG_8950 (2)EIMG_9022 (2)E