Jag tror att jag delar den här känslan med de flesta hundägare att man så gärna vill ge sina hundar det allra bästa. Men vad innebär det? Är det att ge dem det bästa fodret på marknaden, att gå flera timmars promenad varje dag, att träna och tävla med dem eller bara att ge dem en massa kärlek hemma i soffan?
Alla hundar har i princip samma grundläggande behov; mat, vatten, omvårdnad, kärlek, motion och aktivering. Men det är ändå som om man vill ge det där lilla extra. I alla fall fungerar jag så, vilket förut kunde bli till en stress.
Man läser dagligen på bloggar och sociala medier om hur flitiga folk är, hur mycket de tränar, tävlar och hur duktiga deras hundar är. Jag gillar att läsa om dessa människor, jag beundrar dem, även om det ibland kan öka på mina krav på mig själv. Och det är klart att man ska ha höga krav på sig själv som hundägare, men de ska vara realistiska. Och man måste också komma ihåg att man inte alltid vare sig kan eller måste ge hundarna det allra bästa, lika lite som man inte alltid kan ge sina barn det allra bästa. Jag som har jobbat inom socialtjänsten har lärt mig att uppskatta begreppet good enough.
För mig handlar det främst om att skapa förutsättningar för att mina hundar ska vara lyckliga. Mina hundar älskar att vara ute och har ett stort behov av att röra på sig, så en stor hundgård samt inhägnad tomt är någonting jag vill kunna erbjuda dem. Hade jag haft andra raser eller andra individer hade det kanske inte varit lika viktigt, alla hundar är inte hundgårdshundar och alla hundar har inte samma behov av närhet.
Jag anpassar det jag erbjuder efter det jag upplever att hundarna vill ha. Dia t ex, trivs bäst hemma på gården och i skogen. Att släpa med henne på en massa kurser eller andra hundrelaterade saker skulle bara göra henne stressad. Jag såg ju hur dåligt hon mådde när vi bodde inne i stan. Nu är Dia en lycklig hund. Borde jag släpa med henne mer för att hon ska vänja sig vid att vara bland folk? Jag tycker inte det, av flera anledningar: dels så har jag tränat en hel del på det när hon var yngre, men har insett att det inte är rätt väg att gå med Dia. Hennes skygghet sitter djupare än så och ärligt talat tror jag inte att det går att träna bort. För det andra så skulle det innebära ett så pass stort lidande att jag inte vill utsätta henne för det. Dia måste få vara en lycklig hund. Om jag ska miljöträna henne gör jag det i små steg, i lugn takt, på hennes villkor.
Karak har ett STORT behov av att dra, så jag ser till att han får dra, jag kör regelbundet med honom, ibland med de andra hundarna och ibland själv. Samma sak med Amy, hennes stora behov är att få springa. Både Karak och Amy älskar att träna trix och att använda huvudet, vilket jag också ser till att göra. Där skiljer de sig från Dia, som inte alls tycker att sånt är kul. Dia försöker jag aktivera mentalt genom att hon till exempel får leta efter godis i trädgården. Vi kör på det här och alla verkar nöjda och glada. Ibland blir det mer, ibland blir det mindre.
Att ge sin hund det bästa är enligt mig att läsa av sin hund och att anpassa livet efter vad som passar just den individen. Förhoppningsvis hamnar man på en aktivitetsnivå som passar både hunden och hundägaren.
