Hund
Midsommar och fortsättning
Nu har midsommar passerat och allt pyssel som kommer med den. Vi avvaktade rätt länge innan vi tillslut bestämde oss för att fira midsommar hos min pappa. Det är inte till vem som helst man kommer med sex hundar, och just den dagen ville vi inte lämna kvar några i hundgården, då grannarna skulle få många och för oss okända gäster.
Hur som helst hade vi en väldigt trevlig midsommar med allt som hör till; sillunch, solsken, hundmys, hundpromenader, grillning och trevligt umgänge. Vi var sju hundar och sex människor, helt perfekt 🙂
Vi har inte gjort många knop den här helgen, förutom midsommar förstås. Fast idag var vi ute i skogen både länge och väl, hundarna fick springa runt och busa, vi hade med oss fika och tog det hela lugnt och rofyllt. Satt på en stubbe och betraktade lyckliga, skitiga hundar. Det bästa som finns.
Surströmming och värme
Hettan ligger som ett lock här över Uppland och jag och hundarna ligger och flämtar ikapp. Det är riktigt jobbigt att se hur hundarna mår dåligt. När det är så här varmt är det knappt att de orkar promenader ens. Vi hänger ute i hundgårdarna där de stora träden ger skugga och svalka. Vi har en balja på uteplatsen som det är fritt fram för hundarna att doppa tassarna i och Andreas försökte locka Hiku och Chilly att svalka sig i vattnet från trädgårdsslangen. Hiku tyckte att det var lite spännande, men vill inte bli för blöt, och Chilly tog skydd bredvid Hiku.
En vecka till midsommar och igår trotsade vi alla traditioner och åt surströmming hemma hos Andreas pappa och hans fru. Jag har bara ätit denna märkliga rätt en gång tidigare och då var jag kanske 15 år. Det gick ner, men till min förvåning hade jag lite svårt att ta till mig smaken, jag som annars är väldigt förtjust i allt vad heter strömming, sill, kräftor och så vidare. Hur som helst så var sällskapet trevligt, vädret fint och hundarna glada!
The never ending story
Jag har en alldeles egen den oändliga historien. Den handlar nämligen om Dia. Och om hundgården, och inhägnaden, om diverse koppel och linor, och bilar…
Dia är också kallad utbrytardrottningen. Ingenting stoppar henne. I över fyra års tid har jag försökt tämja detta vilddjur <3. Nejdå, det är inte riktigt som det låter. Dia är absolut inte rymningsbenägen i den bemärkelsen att hon ska rymma från oss ut på äventyr. Tvärtom. Hon vill absolut inte bli separerad från flocken. Och inte nog med det; hon gör ALLT för att komma till oss om hon skulle bli separerad.
Hon tar sig LÄTT ur en hundgård. Hon klättrar kort och gott över gallret. Hon kommer över vår inhägnad som är 1,5 meter hög. I fyra år har jag kämpat med att försöka Dia-säkra hundgårdar och inhägnader.
Idag tog jag med mig Amy utanför inhägnaden för att lägga lite spår åt henne. Trots att jag var ett par meter från inhägnaden blev Dia förtvivlad och försökte paniskt att hitta en väg ut ur inhägnaden. Och tror ni att hon lyckades? Ja, såklart. Så då var det bara att hämta verktyg och nät och sätta igång. Igen. När vi var klara sa jag: ”nu får hon det verkligen svårt…” Sen tänkte jag efter och kom på att det var Dia det handlade om, och tillade ”fast det återstår att se”. Så vi får se. Hundgården har jag lagt lite på is, jag har nog gett upp lite. För även om jag bygger världens rymningssäkraste hundgård så kommer jag inte klara av att lämna Dia där längre stunder på grund av hur stressad hon skulle vara då.
Akira och Chilly hjälpte till i alla fall genom att springa runt omkring och vara söta. Jag passade på att träna Akira i att våga hoppa upp på en av stolarna på vår lilla uteplats. Hon är ju lite smårädd för såna saker, men efter att jag lockat med godis och hon vågat sig upp på stolen en gång, så var det ingen hejd på henne efter det. Det är så himla kul att se hundars glädje när de kommer över någon slags rädsla.
Hur som helst så får vi se hur väl det här stoppar Dia i fortsättningen. Hur man får bukt med hennes stress är en annan femma. Jag tror att det är svårt, även med en massa träning. Jag har tränat henne väldigt mycket de här fyra åren, men utvecklingen är inte i proportion till mängden träning jag har lagt ner. Man ska komma ihåg att väldigt mycket styrs av generna, samt de tidiga upplevelserna. Precis som för oss människor. Jag läste en artikel om att forskning har visat att människors personlighet och temperament till största delen beror på gener och inte på uppväxtmiljö (även om det såklart spelar in). Jag tänker att det nog är likadant för hundar och andra varelser. Generna styr väldigt mycket.
Att hinna med sex hundar
Jag får ofta frågan hur vi hinner/orkar med alla hundar, särskilt nu när vi skaffat ytterligare en valp. Det är ju inga draghundsmänniskor som ställer dessa frågor, och jag är helt ärlig när jag säger att det går jättebra, och att det inte är så mycket jobbigare med sex hundar än med fyra eller fem. Dyrare? Ja! Men inte jobbigare. De blir som en grupp sammanhållna individer som är rätt självgående ändå. Och jag tycker att både Hiku och nu Chilly snabbt har kommit in i flocken och lär sig hur vi lever här hos oss. Sex hundar är ju dessutom ingenting alls inom draghundsvärlden. Det beror ju också på att det är lätt att aktivera många hundar samtidigt när man kör drag. Det är ju liksom det som det går ut på.
Nu när vi inte drar ser vi till att aktivera alla, men det kan vara på olika sätt. Vissa tar vi med oss när vi åker iväg och hälsar på folk, andra får en långpromenad i skogen osv, beroende på omständigheterna och hundarnas personligheter. Det flyter på rätt bra. Och jag tycker ändå att man får en hel del tid med var och en. Vi brukar försöka byta ut vilka vi tar med oss när vi åker iväg, dels för att alla ska få komma ut på äventyr, men också för att hundarna ska få lite mer ”egentid” med någon av de andra hundarna, speciellt om de kanske inte alltid hänger så mycket med varandra på gården.
Hur som helst så är ju behållningen med många hundar dels att se deras glädje över att ha varandra, och sen att ha så många olika individer omkring sig. Man har ju olika relationer med de olika hundarna men älskar alla lika mycket. Det blir mycket kärlek om dagarna ❤
Vad ska man lära sin valp?
Vissa saker är ju mer eller mindre självklara att man ska lära sin valp. Att lära den att vara rumsren kan ju vara bra till exempel. Att lära den sitt namn och att komma när man ropar är också en fördel. Men sen är det ju faktiskt väldigt mycket upp till mig som hundägare att forma den individ som ska växa upp och leva i just min familj. Framför allt handlar det om vad man ska använda hunden till och vilken typ av hund man har. Ska det bli en jakthund, vallhund, draghund eller en familjehund? Tänker man tävla eller ställa ut hunden?
Det är så jag själv tänker i alla fall. Det jag riktar in mig på och lägger extra tid på är att lära hundarna färdigheter som både de och jag själv kommer att ha nytta av längre fram. Huvudmålet är ju drag, så det är självklart att vi så tidigt som möjligt börjar träna dem i att bli en draghund. När man har många hundar handlar det också mycket om att skapa rutiner, att lära hundarna hur vi gör olika saker.
Bland det viktigaste som jag lär (eller i alla fall försöker lära) mina hundar är att vänta. Stanna kvar. En annan viktig sak är hantering, för det har man användning av i så många olika situationer. Nu när jag har hållit på med draghundar ett tag inser jag vikten av att träna dem i att lämnas i hundgård, att kunna vara i bur, bakom galler och att sitta bunden i t ex stakeout. Detta har vi tränat mycket med Hiku och det har gjort att hon är en av de hundar som är lättast att t ex lämna i hundgård eller ha i bur. Hon älskar ju buren. Och samma sak blir det nu med Chilly. Hon är van från början vid att vara i bur och hon tycker om det, så vi ställde in en bur i vardagsrummet så att hon skulle ha tillgång till den. Det slutade med att hon och Hiku numera trängs i samma bur, så det blir nog till att ta in en till bur :p
Sen finns det ju egentligen hur mycket som helst man kan lära en hund. Att söka efter godis i ett rum brukar jag lära dem, det är ett jättekul sätt att ha lite roligt ihop och ge hunden lite hjärngympa. Med draghundar föredrar jag aktiviteter där de får lära sig att jobba självständigt, eftersom det är en viktig egenskap för en draghund. När mina hundar är lösa så tränar jag dem väldigt mycket i följsamhet och att vara nära och ta kontakt. Men annars tränar jag dem mest i att vara framåt, självständiga och att inte ge upp när det blir jobbigt.
Vart ska man ta vägen?
Det är en brutal värmebölja som har dragit in över oss, idag har vi 28 grader varmt. Vart tar man vägen i denna värme? Jag flämtar, hundarna flämtar. Som tur är ligger hundgårdarna under en samling stora träd, så där är det skugga. Men vi flydde till hårsbäcksdalen, en väldigt vacker djup dalgång som ligger alldeles nära där vi bor. Det är en djup ravin där en å slingrar sig fram genom en närmast exotisk skog, med höga smala träd och tät växtlighet. Skugga och svalka, lite bad till hundarna.
Det blev premiär för de nya Baggen Softbelt Vildmark som vi har tagit hem. Ett bälte med inbyggd väska där vi packade ner saft, bullar, vatten och skål till hundarna, hundgodis och hundpåsar. Vi är mycket nöjda med bältena, de var väldigt bekväma att gå med och bra dämpning, och i väskan fick det plats förvånansvärt mycket, utan att den kändes klumpig. Den rekommenderas verkligen till längre turer!
Ringträning och en vecka kvar!
I högsommarvärme åkte vi iväg till den sista ringträningen innan den stora dagen. Idag är det en vecka kvar tills jag ska ställa ut Hiku i Ånnaboda. Hiku är jätteduktig och jag ser verkligen fram emot att både hon och jag får göra vår debut i ringen. Vi ska göra vårt bästa helt enkelt, och se hur långt det räcker. Jag är en blandning av nervositet och förväntan inför det här som jag har gett mig in på.
Det är mest det här med hanteringen som känns lite tveksam. Hiku har alltid varit duktig på hantering, men den senaste tiden har hon protesterat lite, gillar inte att man håller på liksom. Så det blir väl den stora utmaningen på den stora dagen.
Väl hemma vill jag bara stupa i säng. En lång dag med vandring i Hågadalen tillsammans med Dia, Amy och Jule-bus avlöst av ringträning går mot sitt slut och tröttheten är tungt förankrad i kroppen. Det är ändå en skön känsla när man är trött för att man har gjort en massa saker, istället för den där ångestladdade tröttheten som kommer av tristess, leda eller depression. Det här är känslan av att vara nöjd.
