polarhund
Midsommar och fortsättning
Nu har midsommar passerat och allt pyssel som kommer med den. Vi avvaktade rätt länge innan vi tillslut bestämde oss för att fira midsommar hos min pappa. Det är inte till vem som helst man kommer med sex hundar, och just den dagen ville vi inte lämna kvar några i hundgården, då grannarna skulle få många och för oss okända gäster.
Hur som helst hade vi en väldigt trevlig midsommar med allt som hör till; sillunch, solsken, hundmys, hundpromenader, grillning och trevligt umgänge. Vi var sju hundar och sex människor, helt perfekt 🙂
Vi har inte gjort många knop den här helgen, förutom midsommar förstås. Fast idag var vi ute i skogen både länge och väl, hundarna fick springa runt och busa, vi hade med oss fika och tog det hela lugnt och rofyllt. Satt på en stubbe och betraktade lyckliga, skitiga hundar. Det bästa som finns.
Surströmming och värme
Hettan ligger som ett lock här över Uppland och jag och hundarna ligger och flämtar ikapp. Det är riktigt jobbigt att se hur hundarna mår dåligt. När det är så här varmt är det knappt att de orkar promenader ens. Vi hänger ute i hundgårdarna där de stora träden ger skugga och svalka. Vi har en balja på uteplatsen som det är fritt fram för hundarna att doppa tassarna i och Andreas försökte locka Hiku och Chilly att svalka sig i vattnet från trädgårdsslangen. Hiku tyckte att det var lite spännande, men vill inte bli för blöt, och Chilly tog skydd bredvid Hiku.
En vecka till midsommar och igår trotsade vi alla traditioner och åt surströmming hemma hos Andreas pappa och hans fru. Jag har bara ätit denna märkliga rätt en gång tidigare och då var jag kanske 15 år. Det gick ner, men till min förvåning hade jag lite svårt att ta till mig smaken, jag som annars är väldigt förtjust i allt vad heter strömming, sill, kräftor och så vidare. Hur som helst så var sällskapet trevligt, vädret fint och hundarna glada!
Att hinna med sex hundar
Jag får ofta frågan hur vi hinner/orkar med alla hundar, särskilt nu när vi skaffat ytterligare en valp. Det är ju inga draghundsmänniskor som ställer dessa frågor, och jag är helt ärlig när jag säger att det går jättebra, och att det inte är så mycket jobbigare med sex hundar än med fyra eller fem. Dyrare? Ja! Men inte jobbigare. De blir som en grupp sammanhållna individer som är rätt självgående ändå. Och jag tycker att både Hiku och nu Chilly snabbt har kommit in i flocken och lär sig hur vi lever här hos oss. Sex hundar är ju dessutom ingenting alls inom draghundsvärlden. Det beror ju också på att det är lätt att aktivera många hundar samtidigt när man kör drag. Det är ju liksom det som det går ut på.
Nu när vi inte drar ser vi till att aktivera alla, men det kan vara på olika sätt. Vissa tar vi med oss när vi åker iväg och hälsar på folk, andra får en långpromenad i skogen osv, beroende på omständigheterna och hundarnas personligheter. Det flyter på rätt bra. Och jag tycker ändå att man får en hel del tid med var och en. Vi brukar försöka byta ut vilka vi tar med oss när vi åker iväg, dels för att alla ska få komma ut på äventyr, men också för att hundarna ska få lite mer ”egentid” med någon av de andra hundarna, speciellt om de kanske inte alltid hänger så mycket med varandra på gården.
Hur som helst så är ju behållningen med många hundar dels att se deras glädje över att ha varandra, och sen att ha så många olika individer omkring sig. Man har ju olika relationer med de olika hundarna men älskar alla lika mycket. Det blir mycket kärlek om dagarna ❤
Vart ska man ta vägen?
Det är en brutal värmebölja som har dragit in över oss, idag har vi 28 grader varmt. Vart tar man vägen i denna värme? Jag flämtar, hundarna flämtar. Som tur är ligger hundgårdarna under en samling stora träd, så där är det skugga. Men vi flydde till hårsbäcksdalen, en väldigt vacker djup dalgång som ligger alldeles nära där vi bor. Det är en djup ravin där en å slingrar sig fram genom en närmast exotisk skog, med höga smala träd och tät växtlighet. Skugga och svalka, lite bad till hundarna.
Det blev premiär för de nya Baggen Softbelt Vildmark som vi har tagit hem. Ett bälte med inbyggd väska där vi packade ner saft, bullar, vatten och skål till hundarna, hundgodis och hundpåsar. Vi är mycket nöjda med bältena, de var väldigt bekväma att gå med och bra dämpning, och i väskan fick det plats förvånansvärt mycket, utan att den kändes klumpig. Den rekommenderas verkligen till längre turer!
Ringträning och en vecka kvar!
I högsommarvärme åkte vi iväg till den sista ringträningen innan den stora dagen. Idag är det en vecka kvar tills jag ska ställa ut Hiku i Ånnaboda. Hiku är jätteduktig och jag ser verkligen fram emot att både hon och jag får göra vår debut i ringen. Vi ska göra vårt bästa helt enkelt, och se hur långt det räcker. Jag är en blandning av nervositet och förväntan inför det här som jag har gett mig in på.
Det är mest det här med hanteringen som känns lite tveksam. Hiku har alltid varit duktig på hantering, men den senaste tiden har hon protesterat lite, gillar inte att man håller på liksom. Så det blir väl den stora utmaningen på den stora dagen.
Väl hemma vill jag bara stupa i säng. En lång dag med vandring i Hågadalen tillsammans med Dia, Amy och Jule-bus avlöst av ringträning går mot sitt slut och tröttheten är tungt förankrad i kroppen. Det är ändå en skön känsla när man är trött för att man har gjort en massa saker, istället för den där ångestladdade tröttheten som kommer av tristess, leda eller depression. Det här är känslan av att vara nöjd.
Grattis Akira, två år!
Akira älskar att gräva…
Nu firar vi Akira, hipp hurra! Hon blir två år och det är nästan så att jag får påminna mig om hur ung hon faktiskt är.
Akira har genomgått en stor förändring sedan vi tog över henne i november. När hon kom var hon en försiktig, men glad hund som hade levt hela sitt första år inne i stan. Glädjen var enorm när vi för första gången kom ut hit till gården, tog av henne selen och lät henne springa. Hon bara rusade runt runt, som ett djur utsläppt ur en bur. En av anledningarna till att förra ägaren inte kunde ha kvar henne var just att hon inte trivdes så bra inne i stan, utan behövde komma ut på landet.
Och att Akira trivs med livet på landet är det ingen som har missat. Hon är alltid ute på gården, kommer bara in för att säga godmorgon och pussa lite på oss, sen vill hon ut igen. Hon gräver, nosar, gräver lite mer… Behöver jag säga att vår gräsmatta inte ser ut som en gräsmatta sedan Akira kom? Hon har gått från livet i lägenhet till att bli den av våra hundar som är ute absolut mest och sover ute tillsammans med Hiku.
När vi tog över Akira hade hon aldrig varit i en hundgård innan, och kunde inte lämnas ensam hemma. Men här gick det bra för henne att vara hemma tillsammans med de andra hundarna om vi åkte iväg. Hundgårdsträningen har egentligen också gått som på räls. Hon tyckte att det var lite jobbigt i början, men ganska snabbt vande hon sig, och nu känns det som om hon trivs i hundgården och har inga alls problem att lämnas där. Vi lämnar ju aldrig någon av hundarna helt själva, utan de har alltid sällskap av minst en av de andra. Och för Akira går det bra oavsett vem som gör henne sällskap.
Akira hade heller aldrig dragit tidigare, men vi behövde bara sätta på henne en dragsele och prova lite försiktigt, och sen hade hon fattat grejen. Och hon ÄLSKAR det! Fick genast börja gå i led med Karak och tog uppgiften på stort allvar.
Akira är en väldigt mjuk och snäll tik. Hon har lite svårt med hantering, speciellt klappar på huvudet, det vill hon inte ha. Men om man sätter sig på huk kommer hon framspringande och ska pussa en i ansiktet. Hon hade en ENORM kloklipparskräck när vi tog över henne, någonting som verkligen har krävt en massa träning. Men genom att inte tvinga henne eller hålla fast henne, utan istället jobba med hennes tillit så har vi kommit långt. Än är vi inte helt i mål, men att jag nu kan klippa hennes klor och hon står kvar är ett kolossalt framsteg.
Grattis Akira! Du är en fantastisk hund och en fin kompis till de andra hundarna. Jag ser fram emot många år tillsammans med dig ❤
Drömmen om vildmarken
Vet ni vad jag drömmer om? Höga berg, djupa dalar, rovfåglars avlägsna skriande. Kraftfulla floder, små timmerstugor, friska, porlande fjällbäckar. Stora skogar och öppna vidder. Vildmarken.
Bosatt på Uppsalaslätten längtar mitt hjärta bort från jordbruksmarken till allting som inte är platt. Min kropp bor i söder men mitt hjärta i norr.
Idag vandrade vi i lunsenskogen, jag, Andreas, Akira, Dia, Hiku och kompishunden Jule som vi var hundvakt åt. Vi hade några timmar att slå ihjäl, och hur gör man det bättre än att gå i skogen? Det blev en rejäl skogspromenad med två fikastopp vid två olika rastställen. Inte vildmarken direkt, men helt fantastiskt ok ändå.
Väl hemma blev det kaffe och hemnetappen, och drömmar om nästa boende. Helst långt ut i skogen, med bara skogen och tystnaden som granne. Och så får man ha som projekt att ta sig ut till vildmarken och fylla på upplevelseryggsäcken.
