Jag kan inte nog uttrycka hur glad jag är över min familj. Under katastrofåret 2015 ställde de upp för mig på ett sätt som fick mig att känna tacksamhet ända in i märgen. Det blev en solid grund att stå på, mitt i stormen.
Kanske tar jag det för givet, men för mig funkar det så att man stöttar varandra i en familj. Det betyder inte att man alltid måste tycka lika, eller alltid lovorda andras livsval, men man finns där. Ibland möter jag folk och förstår att de är ovana vid detta, att man pratar, stöttar, men även att man säger vad man tycker. Jag förstår till fullo att familjer ser lika olika ut som människor är olika, och jag respekterar det. Jag är bara så väldigt glad över den värme, det engagemang och de starka band som finns i min familj, och detta trots att mina föräldrar är skilda.
Mina föräldrar skulle aldrig ens drömma om att leva som jag gör, draghundsliv med hundar virvlande runt fötterna. Men de stöttar mig för de vet att det är det JAG vill, det är det som gör MIG lycklig. Visst kan de säga vad de tycker, om de oroar sig för någonting, men det går alltid att prata om, och de kommer alltid att finnas där, vilka val jag än gör. De stöttar mig i arbetet med företaget, för de tror på mig, de känner mig, och de vet vad som skulle göra mig lycklig. De har en förmåga att sätta sig in i min situation och se saker utifrån mitt perspektiv. Och det är verkligen inte en egenskap som alla har, tyvärr, det här att se saker från olika perspektiv. Förvånansvärt många ser världen i svart och vitt.
Det finns folk som är rutinmässigt negativa, skeptiska och rädda för förändring. Det finns folk som alltid ifrågasätter andra. Det finns folk som har ett behov av att lägga sig i hur andra människor lever och lär, som om det bara skulle finnas ett rätt sätt. Min erfarenhet säger mig att dessa människor är bittra eller missnöjda för att de själva inte har nått dit de vill, eller att de själva inte vågar förändra sitt liv. Avundsjuka. Eller så är de bara trångsynta och världen kretsar bara kring dem själva. Det är nästan ännu värre.
Klart, det finns familjer som splittras på grund av våld, droger, kraftiga konflikter… Världen är en ganska mörk plats. Men min familj, mina föräldrar, har i alla fall format mig till en person som alltid kommer att vara öppen för dialog, som strävar efter att stötta i den form jag kan och om jag tillåts. Jag skulle aldrig kunna leva i en tyst relation, där man är konflikträdd, där man lägger locket på, låtsas som om allting är bra men släpper ut små doser av missnöje. Relationer ska bygga på öppenhet, värme och respekt. Att visa att man finns där oavsett.
