Drag, Träning, Vardag

Vacker morgon och fartfylld kväll

I morse när jag klev upp låg solen och kikade bakom trädtopparna och målade snölandskapet i varma vackra färger. Jag gick upp, klädde på mig, tog med mig vedkassen och kameran och gick ut. Jag älskar dessa morgnar ute på gården då jag hämtar ved, busar med hundarna och de senaste dagarna njuter av vintervädret. Jag passade på att fota lite medan solen var framme.

Efter att ha varit ute ett bra tag med hundarna, in, äta frukost och iväg till stan för att ha möte på arbetsförmedlingen angående starta eget, och sen uträtta lite ärenden. Det är så himla kul att mina handläggare på arbetsförmedlingen är så positiva till att jag vill starta eget och till idén i sig. De har ju hängt med ett tag nu, vet hur dåligt jag har mått periodvis, så det märks verkligen att de är så glada över att se hur bra jag mår. Det är verkligen upplyftande!

Varje gång jag är i stan längtar jag bara tillbaka ut på landet, och jag tänker varje gång att jag är så otroligt glad att jag lyckades flytta ut på landet så fort igen! Det kändes tröstlöst ett tag, men knappt tre månader gick mellan det att förra huset såldes och att vi köpte det nya, så jag är så nöjd nu.

När vi sen kom hem åt vi middag och sen tog jag ut Amy och Karak på en dragtur, som sagt måste passa på, för enligt SMHI ska det bli plusgrader framöver (buhu!).

Tack Amy och Karak för att jag har er, ni gör att det är drag i mitt liv! ❤

20161110_155638

Kvällens dragtur

img_9210-2eimg_9202-2eimg_9193-2e

Den vackra morgonen

img_9215-2e

Vackra Karak

img_9226-2eimg_9227-2e

Ett glatt gäng

Vardag

Välkommen Zelda

Lite plötsligt och oväntat, men inte mindre mysigt har vår flock utökats. För några dagar sedan blev det bestämt att Zelda, min pappas tervueren, ska komma och bo hos oss. Det har varit på tal ganska länge, då min pappa har känt av allergi under en längre tid. De har försökt lösa det ändå, och jag har ju haft Zelda hos mig när jag bodde i andra huset, men tillslut kände de att alla; både de och Zelda själv, skulle må bättre av att bo hos oss. Det är ju jättebra att hon ändå kan stanna inom familjen, och vi har ju ett nära band, Jag och Zelda.

Så idag kom hon hit för att stanna. Vi har varit ute på promenad, och lekt lite i trädgården. Hon och våra hundar känner ju varandra hyfsat redan, så det ska nog fungera bra alltihop.

Det här kommer inte påverka våra planer på att skaffa en till draghund, eftersom det fortfarande är en önskan och ett behov hos oss. Zelda är en så pass ”lätt” hund att det inte känns som så mycket ytterligare jobb för vår del. Tiden får utvisa hur pusselbitarna ska falla på plats.

img_2797-2e

 

Vardag

Ingen snö men vackert ändå

Nu har snön försvunnit tyvärr, men det har i alla fall varit soligt och vackert idag i skogen. Jag och Sara har gått med hundarna, och sedan åkte vi in för att Sara skulle göra teoriprovet, vilket hon klarade! Det firade vi med kaffe och wienerbröd. Uppkörningen har hon på måndag så hoppas att det går lika bra.

Här hemma lär vi alla känna Karak allt bättre för varje dag. I går klippte jag klorna på honom för första gången. Karak är en kille som kan säga ifrån om han tycker att någonting är obehagligt, och tidigare ägaren hade ”varnat” för att han kunde vara lite så vid kloklippning. Så jag tog tillfället i akt när vi hade en liten mysstund, och godis till hands. När Dia var liten hade hon stora problem med kloklippning, vilket vi löste med tålamod, gos och korv. Och sedan upptäckte jag att Dia blev mycket lugnare när man klippte klorna på henne stående. Så jag testade samma sak med Karak, och det gick verkligen superbra. Inga problem alls 🙂

Även matsituationerna börjar lugna ner sig lite. Jag ger dem mat i olika rum för att inte skapa stress och det verkar som om alla tre har blivit lite lugnare. Annars flyter allting på väldigt bra.

Lite bilder från vackra skogen…

IMG_4184 (2)EIMG_4200 (2)EIMG_4173 (2)EIMG_4201 (2)EIMG_4143 (2)EIMG_4166 (2)EIMG_4155 (2)E

Vardag

Förmågan att förändras

Jag funderar ganska ofta över i vilken utsträckning individer egentligen förändras. När jag var ung och optimistisk och studerade psykologi på högskolan hade jag en rätt ljus bild av människors förmåga att förändras. Men med åren och en ökande samling erfarenheter han jag insett att det inte är fullt så enkelt. Till exempel har jag ju alltid trott på min egen förmåga att förändras, men har efter ett tag tvingas inse att jag är på ett visst sätt och alltid kommer att vara det, mer eller mindre.

Å andra sidan har jag gått från att vara en stadsmänniska till att bli en lantis. För tio år sedan fanns det inte i min världsbild att jag skulle bo ute på landen, på en gård. Behöva gå ut tidigt på morgonen och hämta ved för att värma upp huset. Men det är ju så… när intressena skiftar så förändras man. Jag kan säga att jag är väldigt annorlunda nu även om man bara går bakåt fem år.

Så hur fungerar det? Hur mycket är det möjligt att förändras?

Det som förblir mer eller mindre oförändrat är det som kallar temperament. En del är livliga, andra är lugna, en del är utåtriktade, andra inåtriktade. Detta är egenskaper som hör till personligheten och tenderar att vara detsamma under hela livet. Sedan utvecklas man ju, är man blyg kan man bli mindre blyg ju äldre och mer trygg i sig själv man blir.

Samma sak med hundar. Du kan lära dem en massa saker och de kan utvecklas, och förändras. Men saker som hör till deras personlighet kommer förmodligen alltid att finnas där. Även om Dia kommer att bli mindre försiktig ju äldre hon blir så kommer hon nog aldrig bli en hund som älskar alla. Och det gäller att utgå ifrån hundens förutsättningar och personlighet när man jobbar, annars kommer man bara att krocka om och om igen.

Men det är ändå häftigt när jag kommer på mig själv med att stå i ladan och stapla ved och trivas med det, och den kontrast det skapar när jag tänker tillbaka på mitt tidigare liv. Jag tror dock inte att det är någonting som helt plötsligt förändras inuti, utan att det på något plan alltid funnits där utan att man har vetat om det.

IMG_3383 (2)EIMG_3465 (2)EIMG_3475 (2)EIMG_3508 (2)E

I morse var vi ute länge och lekte på gården, som var täckt av frost. Längtar riktigt mycket efter snön nu! Zelda har hittills inte varit med så mycket i Amys och Dias vilda lekar, men idag busade de alla tre jättefint och det var kul att se.

IMG_3399 (2)EIMG_3405 (2)EIMG_3469 (2)EIMG_3594 (2)EIMG_3509 (2)EIMG_3501 (2)EIMG_3528 (2)E

Vardag

Att öppna upp för sorgen

Det blev rätt sent igår på grund av en bra film först och sedan följde jag händelserna i Paris. Den här dagen har gått i sorgens tecken. Jag tycker att det är så otroligt fruktansvärt det som har hänt, och allting som händer hela tiden i världen.

Eftersom jag själv har en hel del att kämpa med så brukar jag välja att stänga av från allt elände i världen. Det blir helt enkelt FÖR tungt. Men idag har jag tagit in händelserna i Paris med alla  mina sinnen, och tillåtit mig att känna sorg. På grund av detta är det som om all annan sorg kommer sköljande i kölvattnet. Sorgen över allt som har hänt, vår dröm som blev en mardröm, allt kämpande som resulterade i ett uppbrott. Jag har nog pressat undan allt detta. Försökt gå vidare, kämpa på. Men idag, en dag i sorgens tecken öppnade jag upp för all sorg som varit instängd i det innersta i mig.

Jag kom igång lite sent idag. Och sedan fick jag för mig att jag skulle börja rensa och städa i lillstugan då jag börjat tänka i banor på att hyra ut den.

Och som vanligt när jag börjar på ett projekt blev jag fast, glömde till och med att äta lunch. Hundarna var ute på gården och Zelda följde med i mitt arbete, satt på trappen och vakade.

Då det har varit hundstuga ett bra tag så var det lite att städa, och vi har ju fortfarande skivor för fönstren så att Dia inte ska få för sig att försöka ta sig ut. Timmarna gick men jag hann en hel del faktiskt. Riktigt skönt att komma igång och få annat att tänka på.

När jag insåg att jag var tvungen att laga lite lunch var klockan redan fyra, och sedan tog jag och hundarna en lång promenad på en och en halv timme i mörkret. Riktigt mysigt! Nu slappar vi resten av den här sorgsna lördagen. Men jag har i alla fall tre varma, mjuka vänner som fyller mig med kärlek.

20151114_13003220151114_14415020151114_14412920151114_11135720151114_16451220151114_17150920151114_00250020151114_203356 (2)20151114_204110

Vardag

På väg att bli en riktig nörd

Fredagskväll, och jag sitter här själv på min gård med tre hundar omkring mig. Jag hämtade hit Zelda tidigare idag. Och faktum är att det är precis det här jag vill göra ikväll. Jag inser att min spärr som jag har haft under hela mitt liv är på väg att tyna bort. I ett förhållande har man ju en annan person att hela tiden ta hänsyn till. Så nu undrar jag lite; hur ska det här gå? Och jag inser ju att jag är på väg att bli en hundnörd på riktigt. Nu när jag inte har någon som bromsar lite.

Jag har nog varit en nörd i hela mitt liv. När jag och Sara var barn så var det våra konstverk, våra böcker och allt annat som jag totalt förlorade mig i. Så fort jag blir riktigt intresserad av någonting så tar det över min värld. Ibland måste jag bromsa mig själv och försöka ”tvinga” mig ut i verkligheten.

Nörd är kanske fel ord. Jag menar en person som går in för något till 100% och ”tappar bort” allting annat. Men tack och lov att dessa människor finns! Det är en hel del ”galna genier” som välter omkull världen och dess livsåskådningar, på grund av att det fördjupar sig i varje liten detalj, och inte nöjer sig med det utan ska skapa en helt ny värld kring det som de tror på.

Oj, ursäkta, jag menade inte att jag är en av dessa, jag är bara en ”vanlig nörd”, men jag tror att det är samma mekanism som driver allting framåt. Fanatismen och allt det extraordinära. Om alla levde som man ”bör leva”, tycka det man ”bör tycka”, göra det man ”bör göra” då skulle det bli stiltje i allra högsta grad.

Faktum är att jag alltid har känt mig annorlunda, men när jag hittade in i ”hundnördarnas” härliga värld så insåg jag att det finns fler som jag. Det finns fler som inte ”nöjer sig” utan hela tiden strävar efter något ultimat, som inte bryr sig om ifall sängen eller soffan är full av hundhår, eftersom hundhår hör till hundlivet, som i sig är den stora drömmen, och som kanske inser att det här med ett ”svensson-liv” är jävligt överskattat.

I all sorg, besvikelse, kaos och annat som jag dagligen måste hantera, så finns där också en längtan efter att på riktigt få vara den där personen som bor inuti mig, hon som vet vad hon egentligen vill, trots vad alla andra tycker.

Så…ikväll umgås jag med de som gör mig lycklig i all annan olycka. Inspirerade av tematräffen igår har jag, Amy och Zelda tränat en massa tricks. Till och med Dia kom efter ett tag. Det här med tricks är INTE hennes grej. Men det som hon är kung på (eller drottning) det är att ta ögonkontakt, vilket jag tränade mycket när hon var liten. Om jag håller fram en godis i en öppen hand då vänder hon blicken, ser djupt och stadigt in i mina ögon tills jag säger varsågod. Det är underbart att se, till skillnad från Amy som desperat och hastigt flackar med blicken mellan mina ögon och den där efterlängtade godbiten. Där äger Dia!

IMG_7659 (2)IMG_7663 (2)IMG_7667 (2)IMG_7657 (2)

Vardag

När man inte vill samma sak

Jag antar att det är fler än jag som upplever att man inte riktigt vill samma sak som sin partner. Särskilt vanligt verkar det vara att det är den kvinnliga halvan som liksom vill lite mer, lägger ner mer tid och pengar på hundarna, och vill över lag ha fler hundar än den manliga sidan (om vi nu pratar om heterosexuella par). Själv känner jag minst ett par stycken…

Det låter som en kliché, men det kanske handlar om den kvinnliga driften att ge omsorg. Hur som helst är det lite jobbigt när det är så att man inte vill samma sak. Väldigt jobbigt kan det vara faktiskt. Hur gör man, när man inser att man är ensam om den där drömmen?

Jag kanske har höga krav. Jag är uppväxt tillsammans med en tvillingsyster. De första 22 åren av mitt liv spendera jag med en person som är ”min andra hälft”, som jag vet alltid tycker som jag och vill det jag vill. Att lämna det var ett svårt uppbrott. Det är, ärligt talat, fortfarande svårt att finna sig i en värld där man är ensam. Som tur är har vi fortfarande mycket nära relation och tät kontakt, och vi delar fortfarande väldigt väldigt mycket. Men jag tror att detta kanske har gjort att jag kan ställa lite orimligt höga krav på en partner. Att dela mina drömmar.

IMG_3232 (2)EIMG_3071 (2)EIMG_3107 (2)EIMG_3102 (2)EIMG_3119 (2)EIMG_3202 (2)EIMG_3100 (2)EIMG_3076 (2)EIMG_3196 (2)E

 

 

Vardag

Glädjen att ha flera hundar

Tre sötnosar ute på landet under solen, det är allt jag behöver! Upplever ofta att folk inte förstår varför man vill ha mer än en hund. ”Det räcker väl med en”, har jag hört så många gånger att jag är helt less på det. Det beror ju på vad man menar med ”räcker”. Självklart skulle jag hellre ha en hund än ingen. Det finns inte i min världsbild att jag skulle leva utan hundar. Men eftersom jag har skaffat mer än en hund så kan man ju på ett sätt säga att det inte är tillräckligt med en.

Det verkar som om folk tycker att det bara verkar bökigt och dubbelt med problem. Jag skulle säga att det handlar mycket om vilka hundar man har. Dia och Amy ihop är väldigt krävande, eftersom de triggar varandra. Att ha Zelda är inte som att ha en till Amy eller en till Dia. Zelda märks knappt av på promenaderna, förutom att hon vill busa ibland, och att hon älskar att få uppgifter. Men egentligen är det inte mer krävande än att bara ha Amy och Dia. Men i den här jobbiga situationen jag befinner mig i nu så passar det ju bra att kunna ha Zelda till låns, och inte ha hela ansvaret för henne.

Folk kan ju tycka ”har du inte tillräckligt med hundar i den här situationen?” men sanningen är den att Zelda bara tillför glädje. Det är därför jag har henne så här mycket, just i den här situationen; för att hon gör mig glad, och vi kan göra roliga saker tillsammans. Det är värt så otroligt mycket, det är bättre än några mediciner i världen.

Det jag känner är att visst, det är mer jobb med fler hundar, det är dyrare, svårare att ta med sig överallt och det kräver mer tid. MEN det är också flerfaldigt så mysigt, de har utbyte av varandra och man får ha hand om flera olika personligheter. Och det är så jag vill leva.

IMG_2925 (2)EIMG_3031 (2)EIMG_2958 (2)EIMG_2994 (2)EIMG_3020 (2)EIMG_2952 (2)EIMG_3021 (2)EIMG_2963 (2)EIMG_2979 (2)EIMG_3056 (2)E

 

 

 

Träning, Vardag

Ny vecka

Måndag igen. Just nu är livet så konstigt, det enda som går att göra just nu är att ta en dag i taget och hoppas på att allt klarnar lite grann. Jag och hundarna har tagit en lång och härlig skogspromenad i terräng.

Amy och Zelda ska hoppa upp på varje sten de ser sen jag började med lite dogparkour. Dia hakar på ibland. De är så söta! Våra promenader är väldigt roliga nu för tiden. Amy går i lina och fortsätter att imponera på mig. Idag kände hon någon otroligt spännande lukt, och med näsan i vädret bar det av. Instinktivt ropade jag nej och hon avbröt! Det skulle hon aldrig gjort för två år sedan.

IMG_2885 (2)EIMG_2797 (2)EIMG_2845 (2)EIMG_2799 (2)EIMG_2849 (2)EIMG_2837 (2)EIMG_2854 (2)EIMG_2857 (2)E

Agility, Träning, Vardag

Nu är vi igång igen

Den här förmiddagen har vi haft agilityträning med Elin och Flash. Hennes sambo och barn var med som publik. Zelda är duktig och lättlärd. Vi började på den lägsta höjden och slutade på den högsta och det var inga problem. Flash är nybörjare och var lite försiktig, men det verkade som om han tyckte det var kul och han skulle säkert bli väldigt duktig med lite träning. Amy var också sugen på att prova, så hon fick testa på lägsta nivån. Dia var som vanligt helt ointresserad 🙂

En mycket rolig dag, och när gästerna åkt hem tog jag, Amy, Dia och Zelda en lång och härlig promenad i skogen.

IMG_2646 (2)EIMG_2579 (2)EIMG_2616 (2)EIMG_2574 (2)EIMG_2739 (2)EIMG_2588 (2)EIMG_2575 (2)EIMG_2758 (2)EIMG_2550 (2)EIMG_2551 (2)E'IMG_2650 (2)EIMG_2562 (2)EIMG_2778 (2)EIMG_2675 (2)EIMG_2719 (2)EIMG_2741 (2)E